”Mamma, du är .. skrynklig!”
Elian, 6 år, ser mycket nöjd ut. Vi ligger allihop i stora sängen, jag och mina tre ungar.
Den evighetslånga växthussommaren som vi alla jublat åt har precis dragit sin sista suck. Sedan ett par dagar är det så grått ute att Zion , 5 år, är övertygad om att vi numera går till dagis mitt i natten.
Efter lämning, arbete, dagis och skola så följer en rutin som är någorlunda etablerad. I stora drag hinner man en vanlig dag med hämtning, handling, lek, mat, Bolibompa, bad och tandborstning, innan det är dags att avsluta dagen med saga i min stora säng.
Jag är mitt uppe i Mama Mu:s öden och äventyr. Jag gör Mama Mu med dialekt, västskötska tror jag det är. Och Mamma Mu:s kompis Kråkan gör jag med kraxig inlevelse.
Naemi ligger och drar mig i håret. Zion pillar mig i örat. Och Elian ligger och lyssnar intensivt. I alla fall är det vad jag tror att han gör. Ända tills han plötsligt utbrister ..
”Mamma, du är .. skrynklig!”
Jag kommer av mig i sagoläsandet.
”Vaddå skrynklig?”
”Du har skrynklor liksom .. här, i ansiktet!”
Elian tar tag i den lite för löst sittande huden i mitt ansikte, nyper tag och lyfter upp. Förmodligen i ett försök att visa mig de upptäckta skrynklorna.
Jag gör ett halvhjärtat försök att förklara att det kallas för att man har rynkor, inte skrynklor. Men mest av allt skrattar jag! Jag är skrynklig! Det är ju ljuvligt!
Hur kommer det sig att barns sanningar alltid är så sköna?!
När barnen somnat och jag ligger i soffposition och försöker njuta av det som tydligen kallas ´egen tid` så reflekterar jag över mina skrynklor.
Jag har aldrig gått Incaleden
Jag har inte varit inne i Louvren
Jag har inte sett Titicacasjön eller stått på Röda Torget
Jag kan inte surfa, inte åka snowboard och jag har inget MC-kort.
Och nu är jag skrynklig ..
Alla dessa saker som jag trodde jag skulle gjort. Som jag drömt om och tagit för givet att jag skulle hinna med. Vad är det som är så roligt med det att jag måste skratta högt, egentligen?
Förmodligen är det vetskapen om att jag kan kränga på mig vandringsbootsen när jag vill, jag kan köpa mig en billig biljett till Paris, planera en tripp till Latinamerika eller Ryssland. Jag kan gå en kurs och lära mig något nytt. Men jag kan aldrig av egen kraft återskapa alla de ögonblick som mina barn givit och ger mig. Det finns inga pengar, ingen planering eller utbildning som kan ge mig det ungarna givit och ger mig.
Några exempel på vardagen när den är som självklarast och bäst i Familjen de Paulas hem:
Elian, 6 år:
Det är fredag kväll och vi har suttit och spelat spel och lagt pärlplattor i köket. Det ställs bestämda krav på fredagsmys framför en film från barnaskaran och vi hjälps åt att baka en chokladkaka (obs! en snabbmix!). Jag känner mig vansinnigt nöjd med mig själv som mamma, så jag sätter på en skiva som ungarna gillar medan kakan gräddas i ugnen. Crazy Frog, heter skivan och den består av ett gäng datoriserade omgjorda blip-blop-låtar som ungarna älskar. Jag börjar dansa i köket och tror att jag är rätt het och härlig när jag stuffar loss. Elian tittar medlidsamt på mig och säger:
”Det gör ingenting mamma, jag kan lära dig att dansa om du vill”
Zion, 5 år:
Den här anekdoten har jag berättat förut, men den tål att upprepas! Zion kommer in till mig på toaletten. Låset till toalettdörren har givit upp för länge sedan och ett toalettbesök hos familjen de Paula är ungefär lika privat som en företagskonferens. Zion har den lilla pungen i ett stadigt grepp. Han tittar allvarligt på mig och frågar:
”Mamma, vad är pungen för något?”
”Det är två pungkulor i den påsen” svarar jag.
”Är kulorna av järn?” frågar Zion då, allvarligt.
”Nej” svarar jag.
”Är de av plast?” undrar Zion.
”Nej, de är av kött .. av människokött” svarar jag.
Han funderar ett tag på det jag sagt och jag börjar slappna av, när Zion plötsligt slänger ur sig:
”Är det köttbullar i pungen?!”
Tanken på två små Mamma Scan-bollar i min sons pungpåse är rätt kul, och Zion ser nöjd ut.
Naemi, 1 år och 9 månader:
Ingen månad är så grå och meningslös som oktober. Och det här måste vara den värsta av alla oktoberdagar någonsin.
Naemi har som vanligt väckt mig redan vid sex, Elian har varit uppe sedan sju och Zion har jag fått släpa upp vid åtta. Frukosten är avklarad, påklädningen har avlöpt utan större intermezzon, om man bortser från vilken tid det tagit och dispyten mellan mig och Naemi om huruvida hon skulle ha storebrorsans jeans, där hon egentligen skulle få plats i ena fickan, eller inte. Jag har lyckats baxa ner alla barnen i trappen och nu står de storögt och tittar ut genom portens glasrutor. Jag tar ett djupt andetag för att mota bort den lilla stressen som börjar mala i bröstet och för att över huvud taget orka mig ut i den massivt gråa vardagen. Jag öppnar porten. Ut springer Naemi, hon ställer sig på trottoaren, lyfter upp båda armarna högt över huvudet och utbrister i fullständig lycka:
”Mamma, det regnar!”
Tre små ord och hela dagen ser annorlunda ut!
Enligt mina barn så är jag skrynklig, de är helt övertygade om att jag har en ny bebis i magen eftersom ”du har en bulle på magen, den sticker ut liksom” och de brukar banka mig på rumpan och påstå att den ”guppar som en vattensäng”.
Och så älskar de mig! Och när jag frågar vad det är de älskar så svarar de:
”För ingenting särskilt, bara för att du är mamma”
