Självrannsakan

Beror min hatkärlek till Ebba Von Sydow egentligen på ren och
skär avundsjuka, frågar jag mig när jag sitter vid skrivbordet på jobbet. Tittar på min halvätna sunkiga micromatlåda och funderar på vad och var EVS lunchat idag? Jag powerwalkade inte till kontoret imorse, jag halvsov på bussen. Inte hade jag någon asdyr Sara Bergman-kappa på mig heller... Min måndagsförmiddag har varit full av uppstyrt projektarbete, inte spontant sammankallade redaktionsmöten. Helgen tillbringades inte på V utan Sundsvalls (faktiskt superbra, men ändå) andreställe Primero. Är jag avis? Är det därför jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om Ebba och inte kan låta bli att kolla in hennes blogg tvåhundra gånger om dagen? Svaret...

Nej, jag är nog inte det ändå. Jag gillar mina Top Shop-outfits och mitt svenssonliv med sambon och sonen som underbara glittrande sjärnor i min vardag. Gillar att gå ut och festa lagomt många gånger varje månad, inte ha det som livsstil. Tycker nog faktiskt om att inte vara stenrik, utan behöva planera lite för att få bröllop och ett eventuellt husköp att gå ihop. För sex år sedan hade jag mer än allt annat velat vara någon annan. Bättre? Sötare? Roligare? Lugnare? Smalare? Kurvigare? Idag vill jag mest av allt vara mig själv. Såhär. Leva det liv jag lever med det innehåll som är, och göra allt det jag vill. Precis som jag gör.

Fast ok då, jag har en liten rosa IPod Nano, som jag avgudar. Och jag shoppar ohälsosamt mycket. Och jag älskar krämer, parfymer och badskum. Och jag äter hellre löjrom än skagenröra på toasten. Men om jag skriver en bok kommer den inte att heta Limpis Stil och vara rosa. Där går gränsen.