Nya dimensioner

Mammaskapet har onekligen fört med sig en hel massa bra saker. Förutom det uppenbara (=själva sonen) så märker jag t ex att min inställning till magsjuka mildrats med tvåtusen ljusår eller så. Tidigare var magsjuka min största fobi. Den stora skräcken. Alla mardrömmars moder. Jag skydde folk som varit drabbade, som pesten. Avbokade möten. Lindade in mig, min mun och näsa i fem varv stickad tjock halsduk även om det var redan i september som kvällstidningarnas löp skrek ut att vinterkräksjukan är här. Nu är det annorlunda. I natt vaknade vi av att sonen lät som en hel flod i sin spjälsäng. Åsynen av en och en halv portion pyttipanna intagen åtta timmar tidigare, hade för två år sedan fått mig att gråta av skräck. Nu var det enda jag brydde mig om att få hålla om min ynkliga lilla favoritvarelse. Han tvättades av och bäddades ner mellan oss i vuxensängen. Pussades på trots förmodade arméer av äckliga baciller. Dreglades och bökade så mycket han ville på våra lakan och pyjamaser. Nu sover han bredvid mig i soffan. Jag kan konstatera att det som förut skrämde, nu mest verkar som en piss i mississippi. Vad kan vara starkare än känslan av närhet till de man mest bryr sig om? Jag kan till och med le mer än en smula, när jag konstaterar att det blir väldigt lite kontorsjobbande, när man är kontorsjobbande mamma! Tur att bacillerna inte kommer åt den arbetslivsnödvändiga laptopen. Den har ju bara vissa virus att frukta...