Familjen tvärtemot

Blir lite förvånad över att konstatera att vår familjs vardagsliv och verklighet möts av positiv förundran från olika håll och kanter. Att vi jobbar som vi gör, reser som vi gör, spenderar helger som vi gör och en massa andra saker... Det är främst personer som ännu inte skaffat barn som höjer på ögonbrynen åt att vi fortfarande "hänger med". Det visar väl på att fördomarna mot barnfamiljer fortfarande är många, men att det inte går att uttala sig om hur det ska vara förrän man verkligen provat. Vi sade redan innan graviditeten att vi önskade ha det på det ena eller andra viset, och gör allt för att leva efter våra hjärtan. Samtidigt vet vi också att det hade kunnat bli så att vi fått ett barn som är oerhört krävande, inte friskt eller någon annan omständighet som hade gjort att våra mål och önskningar bara sett ut som patetiska ytligheter... Nåväl, det jag skulle komma till är att huvudsaken är att man i så stor utsträckning som möjligt hittar de vägar som fungerar för den egna familjen, oavsett konstellation, och hittar en bra mix av individuallitet och kollektivt utrymme för att bli genuint lycklig. Eller något.

Nu när sonen är 18 månader så omges vi av familjer som kämpar med struliga sömnnätter, nattningsrutiner och dilemmat mellan att hålla barnen i sina egna sänger så mycket som möjligt kontra att välkomna dem till vuxensägen om de vaknar och vill dit, på natten. Så har även vi gjort i perioder till och från. Men så för ett par dagar sedan; jag och sambon lade oss som vanligt med ingen av oss somnade. Vi pratade om allt och inget, skrattade och diskuterade i timmar. När vi kollade på klockan och såg att hon var över 1 verkade nästa jobbdag obekvänt nära. Och det var ju vårt eget fel, sonen sov däremot sött i sitt rum. Nästan exakt samtidigt tittade vi på varadra i dunklet och sade: Ska vi hämta (sonen)? Fnittrande smög vi in till honom, lyfte upp den lilla grodpyjamasmänniskan i sitt täcke och tassade tillbaka in till oss. Lillen vaknade inte ens men vi somnade på direkten med vår lille knatte varmt inbäddad emellan oss. Om han inte blev alltför förvirrad när han vaknade och inte kunde dra sig till minnes att han varken vaknat eller tjatat sig in till oss under natten, så är väl ingen skada skedd. Mer än på vår självbild. Vilka skumma föräldrapar går och h-ä-m-t-a-r ungarna självmant, mitt i natten? Jaja, vi lovar att inte yppa det för honom när han blir stor och förstår, utan drar samma visa som alla andra..: Ååhh, du var SÅÅÅ jobbig när du kom med täcket och kudden i högsta hugg och ville klämma dig in i vår säng! Verkligen. Jättejobbig. Bökig och dan. Jepp. Oj vad skönt det var när du sov hela nätter lugnt och tryggt i din egen säng. Ojojoj, om du bara visste...