Liten i orden och liten på jorden

Sonen babblar på i allt ökande takt. Allting runtomkring kommenteras numera med ord, även om de inte är direkt förknippade med något mänskligt språk. Eller... de börjar ju allt mer bli just det. Ta "tack" till exempel. För någon månad sedan var det ett väsande "tttttt" som lämnade sonens mun när han fick något räckt till sig. Sedan blev det "ta" följt av ett litet "ack" några veckor senare. Så förra veckan blev det helt plötsligt ett klart och tydligt "tack". När jag och sambon kramades så hördes "pappa och mamma" nedifrån knähöjd. Och idag när vi hängde upp vår adventsstjärna (ja, jag är medveten om att det är en vecka för tidigt men den var så galet snygg, tillika sjukt dyr för en pappers-vik-sak att vi maximerar användningtiden rejält) och jag finjusterade höjden, stannade allt upp när sonen pekade mot stjärnan och kläckte ur sig: "pappa, titta!". Ett stort, stort, stort ögonblick. Orsakat av en stor, stor liten kille.