Minns du Millenium?

Den där tv-serien med den rynkiga föredettapolisen som var lite synsk och löste hemska brott? I ett av avsnitten hade ett stackars brottsoffer fått sin mun igensydd, och kunde följaktligen inte prata så bra (alls). Så har vi det här hemma nu. Minus stygn, kriminalbrott och igensydda munnar alltså. Sonen på sjutton månader kämpar så hårt med att börja snacka, men förutom mamma, pappa, titta, tappa och lite annat - så har han väsentliga problem med att uttrycka sig någorlunda verbalt. När han vill något/vill ha något/vill veta något/vill göra något förklarar han det genom att krypa ihop till en boll, gunga fram och tlilbaka, säga UUUUUmmmmhhhhhuu och i bästa fall peka åt något håll. Det. Är. Svårt. Att. Förstå. Dessutom tittar sonen därefter alltid på oss som att vi måste vara världens i särklass trögaste individer. Det går inte att vinna!