Bröllop är glamour...

... och i en bröllopsbutik är man glamourös. Utom jag. Igår. Hade anmält mig till en visning av vinterns nya klänningskollektioner och ville faktiskt gärna se. Med 20 minuter kvar till start befann jag mit fortfarande på Odenplan, och med Kungsholmstorg som mål insåg jag att jag var ute i allt annat än god tid. Tog sällskap med sambo och son till Fridhemsplan där de vek av mot lekparken. Sju minuter to go. Ok, dags att börja jogga. Fem minuter kvar. Hur kunde Hantverkargatan bli så lång nu då!!? Och varför är gatorna som brukar vara folktomma en söndag morgon, helt plötsligt fulla av folk som vänder sig om för att se vad det är för klapprande, frustande häst som kommer galopperande där bakom?

Med två minuter kvar hade joggingen övergått till ren och skär 800-meterslöpning. I trenchcoat och med två handväskor. Jag kubbade verkligen. Med fem sekunders marginal gjorde jag entré i butiken. Där alla bröllopsbenägna kvinnor och män satt uppradade på små stolar runt om utmed butikens ljusa väggar. De var knäpptysta när de sippade på skumpa och åt praliner. Jag halsade två enorma glas mineralvatten som någon barmhärtig butikskvinna gav mig vid ankomst. (Försöker förtränga att de tre tjejerna som anlände innan mig möttes av ett vänt "välkomna" medan jag fick ett stort "HERREGUD"!) Emellan de hyperventilerande andetagen förklarade jag - tydligt - att jag minsann sprungit från Fridhemsplan för att hinna i tid. Tanten såg på mig som att jag var en komplett idiot. Wonder why?

Fem minuter in i den vita visningen (i den trånga butiken fullproppad med viskande snart-äkta-makar eller kompispar) började eftersvettningarna. Och nej, det var inte tal om någon blank näsa eller glittrig panna. Det rann svett nerför mina tinningar! Håret droppade. Jag hittade sonens ena vante i en av väskorna, och använde den som servett. Fick tag i ett prov på inbjudningskort och vips så hade jag en fläktande solfjäder också. Av klänningarna såg jag inte så mycket den första halvtimmen. Mer än att de inte var värda en språngmars med livet som insats.

Ute ur butiken och tillbaka hos familjen i lekparken möttes jag av upprdaget att fiska upp sonens napp som han fått för sig att släppa en knapp meter ner i ett smalt, mörkt, vidrigt råtthål under en veranda, samt byta en av de tyngsta poop-blöjor under sonens livstid. Ja, vad är väl lite glamour jämfört med en helt skruvad poop-söndag? Ingenting. Ingenting alls. Nästan.