Heter han också Elis?

Ja, söndag förmiddag och lekparksdags i innerstan. Efter sedvanliga caféfrukosten passar det utmärkt att traska iväg till någon av alla välutrustade (!!) lekparker i city, för att låta sonen springa av sig innan förmiddagssömnen i vagnen, då vi mor & far-gestalter kan göra vuxenärenden. Idag styrde sonen bestämt stegen mot den plats i lekparken där dels a)den färgglada rutchkanan finns 0ch b) platsen som just den här söndagen även valts av Hans Wiklund (Emma Sjöberg/Wiklunds äkta hälft ni vet...) och hans söta lintott till son. Nu råkar det vara så att våra söner delar samma förnamn. Och ja, snyggingslashkändisparets son är ju nästan ett år äldre än vår, så det kan mycket väl faktiskt ha varit så att jag och min sambo inspirerades lite av dem när vi läste om det fina namnet de hittat, och följaktligen skrotade vårt favvoförslag Walter, när sonen kom ut och faktiskt såg ut som en klockren liten Elis.

När så vår son idag (Elis modell mindre) bestämt försökte slita av Wiklunds-Elis hans två spadar i sandlådan, ropade jag som vanligt "nej, Elis!". Min E reagerade inte nämvärt, medan E Wiklund förskräckt tittade på mig och sedan bedjande vände sig mot sin farsa, som om han bad honom ta bort mig från jordens (lekparkens...) yta. Jag försökte förklara mig till den lilla ljuslockiga herrn som säkert inte tar för givet att andra barn också kan heta Elis, det är ju inte ett jättevanligt namn. Jag räckte honom hans spadar och tillade att "den här lilla killen heter OCKSÅ Elis". Här blev det liksom lite jobbigt... Hans Wiklund stod 50 cm bort och hörde förstås alltihop. Och även om kändisar veeet att de är igenkända överallt, så är det liksom helt fel på svenskt svenssonvis att låtsas om att man känner igen någon. Varför skulle jag veta vad hans lilla barn hette?! Ok, nåväl, avslöjad. I någon minut till ägnade jag mig åt sandskottning och bilbrumning i sandlådan, innan det kom sig så att ungarna lekte lite med varandra och pinsam tystnad mellan-föräldrar-som-borde-säga-något-men-inte-vet-vad-och-inte-har-något-gemensamt-förutom-barnen, uppstod.

-"Heter han också Elis?", frågade trevlige Hans Wiklund.
-"Ja", svarade jag.

Sekunden efter tog jag min son och gick till en annan del av parken. Why me? Varför hade jag inte bara kunnat säga "tack för inspirationen", eller "ja, det är ett fint namn ni valda och vi lånade" eller något annat lättsamt? Nejdå! Naturligtvis inte! Inte ens en fin liten motfråga kom upp i mitt huvud. Ibland blir det inte rätt. Inte ens nästan. Varför kan det aldrig bli interätt på rätt ställen någon gång?