Igår morse skulle jag ringa mamma på hennes jobb. Hade tyvärr, som så många gånger förut, glömt numret och ringde därför nummerupplysningen. (TROTS att jag blir helt utfreakat galen av att höra den där inprogrammerade hälsningsfrasen som de spelar upp för att tjäna några extra sekunder = kronor!) Det var tidigt, jag var stressad och kanske inte riktigt fokuserad. Nåväl, datafrasen överstökad och en vänlig telefontjej frågade vem jag sökte.
Jag: (Lite överdrivet trevlig och klämkäck, det var ju ändå mamma jag sökte på jobbet...) - Hej, det här är Anna Andersson (inte mitt namn, men ni hajjar), jag skulle vilja prata med Greta. (Inte mammas namn heller, men U get it.)
Telefontjejen: (Något frågande:) - Jaha, Greta vem?
Jag: (Något kaxigare nu) - Greta Gretsson! (Hur många Greta kan det finnas på mammas lilla jobb??)
Telefontjejen: Jaha, ja... jag söker här. Nä, jag hittar ingen sådan här...
Jag: (Funderande...) Hon kanske har slutat, va´fasen har hon inte sagt något till mig för...
Telefontjejen: - Vet du var hon finns?
Jag: (Tänkande:) Är människan helt tom eller?? HUR svårt kan det vara?
Jag igen: Ja, på ORDERMOTTAGNINGEN!
Och i samma ögonblick som jag fräste ut orden insåg jag att jag inte alls pratade med receptionisten på mammas jobb i norrland, utan en stackars telefonist på nummerupplysningen i Stockholm. Illa. Illa. Illa. Jag är en sådan som kan skämmas även över telefon, och försökte nästla mig ur situationen genom att låtsas som ingenting och FAKTISKT NÄMNA FÖRETAGETS NAMN. Ehh. Dags att börja koffeinkicka igång kroppen på morgonen kanske?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar