Svenssonfobi?

Flippade mellan en ny skön dramaserie på Fyran och en dokumentär på SVT igår kväll. Visserligen lättade slutet upp mina aggressioner lite, men ett tag fick jag bita i kudden för att inte skrika högt. Dokumentären skulle enligt tv-texten handla om ett barndomskompispar där den ena tjejen stannat i storstaden - rädd för "det vanliga" medelklasslivet - och den andra flyttat från Sthlm för livet på landet, med djur, barn, villa och allt det där... En jämförelse av olika vägval. Resultatet däremot blev en stilstudie i hur den "tuffa" (hon som filmade) kände sig lite bättre och finare, och tryckte ner väninnan med konstiga frågor och fördomar. Som sagt, summan av kardemumman blev i alla fall att Sthlmstjejen också skaffade kille och barn, och stolt konstaterade att Svenssonlivet minsann inte är så farligt, men what the f**k? Ett ämne som hade kunnat vara jätteintressant plattades ut och blev bara svart eller vitt. Utan kontraster eller djup.
Jag hävdar fortfarande att "Svensson" bara är mentalt. Jag står upp mot alla dem som hävdar att kvinnor tvingas välja mellan barn och karriär. Kanske har jag bara haft tur, men i min värld går det utmärkt att kombinera. Vill jag dessutom gå ut med mina tjejkompisar så är det inte svårare än att min sons pappa stannar hemma, och vill han göra något "familjefritt" är jag hemma en kväll. När vi vill umgås själva eller med härliga vänner, ringer vi någon ur familjen som brukar vara barnvakt och dessutom ofta ber oss om att få vara det. Vi bor i innerstaden, har aldrig storhandlat eller ägt en bil... men vad gör väl det? Ibland micrar vi Felix frysportioner till middag för att hinna prioritera oss och vår son, men jag har aldrig haft dåligt samvete... Inte en dag sedan min sons födelse har jag dragit på mig ett par mysbrallor och struntat i att borsta tänderna... som så många vill påpeka sker per automatik när man blir mamma. Jag har haft möjlighet att välja. Jag har valt mitt sätt, vårt sätt. Det som funkar för mig och den familj jag älskar så högt. (Jag är medveten om att alla inte har möjlighet att välja. Saknar barnvakter eller har sjuka barn. Kanske idiotiska arbetsgivare eller andra svåra arbetsförhållanden. Jag säger inget om dem, för deras tillvaro styrs av så mycket annat än den egna viljan.) Givetvis kompromissar jag och vi ibland, precis som alla måste för att överhuvudtaget kunna leva hänsynsfullt och med respekt i relationer med andra människor, men i slutänden är du din egen lyckas smed. (Det uttrycket gör inte innehållet rättvisa, men det spelar mindre roll...) Bort med alla stereotypa dokumentärer och fram för fler dramatiserande, romantiska, fiktiva skildringar av kvinnors (och mäns) tillvaro och verklighet. Det är DET som inspirerar och ger tankeställare. Det är då vi ser att inget behöver vara grått och "vanligt" om vi inte fastnar i den färgskalan i våra huvuden och hjärtan. Livet är färgglatt. Ibland djupaste mörker och svartaste svart, men oftare alldeles rött och rosa och gult och blått och grönt och lila och... ja. Särskilt tydligt blev det när vår älskade unge föddes. Vill du inte använda glittrande sprakande färgglad ögonskugga, så prova i alla fall med en skimrande bodylotion på benen. Se vad som händer. Det är min metafor för idag :-)