Naughty by nature, part I

Efter en vecka i föräldrarnas pittoreska sommarstuga, har jag insett att den lantliga idyllen inte alltid är vad den ser ut att vara. Åh nej, nu snackar vi inte någon form av familjetrauma eller tråkig gräsklippning eller andra små mörka moln på sommarhimlen. Nu snackar vi naturens egna, mörka, opåverkbara krafter. Nja, nåja, typ... Varje morgon i flera dagars tid vaknade vi i gäststugan till ljudet av kvittrande fågelungar. Ljudet spred sig som en härligt pinglande väckarklockesignal (ja, det FINNS faktiskt sådana) över den stilla sjön i morgondiset, vid varje ny gryning. Träden vajade sakta i den ljumma brisen och det nykokta kaffet spred sina frestande ångor över matplatsen i strandbrynet. Ni fattar hur fint det var. Men så en dag. Tystnad. Inget kvitter. Ingen fågelmamma som kom in för landning i bodet med godsaker som små flugor och maskar. Bara alldeles... dött. Huruvida det har att göra med att katten (ehum... vår katt) kvällen innan stolt visat upp sin lilla fågelfångst vid dörrmattan, det förtäljer inte den här historien. Jag väljer att tro att fågelmamman bara tagit en lite längre matjaktsrutt den här gången, och att ungarna somnat middag i boet. Hon är inte alls uppäten av katten och ungarna har inte alls gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Inte i min värld. För det passar inte in i sommaridyllen. Nope. Nu hör jag kvittret i fjärran...