Naughty by nature, part II

Åsså var det den där tama gräsanden. (Min mamma har dresserat både änder och aborrar... de kommer på beställning... promise... helt galet!) Mamman med sina fyra ungar, som kommer på dagliga besök på bryggan. Thekakor är tydligen godare än gräs och sjöpartiklar. Nåväl. Den hade plötsligt en fiskekrok genom ena benet. Hoppade. Haltade. Simmade helt snett. Stackarn. Operation räddning inleddes med att tre vuxna smidde smarta McGyverplaner i gräset. Den fjärde vuxna fick i uppdrag att passa ettåringen som tydligen inte förstod storheten i andräddning utan hellre ville kasta stenar i ekan. Gott så. Jag ser fortfarande bilden framför mig... Min mamma vadar ut i vattnet med kjolen i ena handen och nybakad thekaka i andra. Min sambo har kurat ihop sig till en krälande boll på bryggan, och närmar sig andmamman med en snigels hastighet. Farsan däremot letar genom alla uthus och förråd i jakt på saker som man kan tillverka en engångshåv med. Det var en märklig syn. Som gökboet version sommarställe, ungefär. I två dagar jagade vi andstackaren. Eller rättare sagt; vi jagade inte - utan den kom till oss. Visade upp benet. Låg på bryggan. Kom haltande upp för gräsmattan. Den ville bli räddad, men vi misslyckades. När vi lämnade huset igår var kroken kvar. Vi pratade om den till vi somnade igår kväll. En av sambons nära vänner garvade när han fick höra och sade stolt att lösningen redan var klar. Ett hagelskott och lidandet är över. Hmmppff! Vart är mänskligheten på väg? Nu ska jag googla andräddare, so long så länge.