Livet från den ljusa sidan...

Det finns en myra som heter Thomas. Myran kryper in och bygger bo i folks kläder och i armhålorna. Ibland i knävecken. Mest hos min ettochetthalvtårige son. Eller faktiskt bara hos honom. Näst efter traktorer är myran Thomas det bästa han vet just nu. Och myran är egentligen inte alls något myra, utan bara mina två fingertoppar som killas och busar. Vilket min son skrattar hejdlöst åt. Tänk så lite det behövs ibland.