Hur kan vanligt vara grått?

Frågan ställer jag mig, mitt inne i en alldeles vanlig lördag. Jag, sambon och sonen vaknade tidigt, samlade ihop oss alla tre i dubbelsängen och slumrade till ytterligare en timme. Inget särskilt, men ljuvligt varmt och mysigt. En blick i kylskåpet fick oss att inse att frukost hemma bara var att glömma, så det blev en tur till stamfiket, där mackorna var halvtorra men sällskapet underbart. En bit morotskaka som "efterrätt" gjorde upplevelsen total. När sonen sprudlande sprang zickzack genom Vasaparken försenade han oss givetvis med flera halvtimmar, men vad gör väl det? Hans leende räcker för att utplåna de flesta små avsteg från orinarie planering. Solskenspromenaden innefattade givetvis ett stopp i Kronobergsparkens lekområde, där två oerhört stolta föräldrar såg sonen ensam bemästra den branta (!) backen upp till stor-rutschkanan, klättra upp för trähuset som leder sista biten upp till starten, ställa sig i kö och förståndigt kasta sig utför den silverfärgade utmaningen utan någon att hålla i hand. Han somnade snart utmattad i vagnen och vi fick vuxentid med egna samtal och lite shopping på stan. (Tack TopShop för ännu en härlig höst!! :-)) Ikväll väntar hämtpizza, jobba-hemifrån-jobb, lite tv, ett par glas rött och chilichoklad från bästa butiken! En helt ordinarie lördag, utan extra tillbehör av något slag. Bara alldeles, alldeles vanlig - och alldeles, alldeles underbar.