Haha, så har man varit på sonens första kvartssamtal. Förmodligen det enda någonsin där han inte har möjlighet att försvara sig, för trots sina snart sexton månader har han inte talets gåva ;-) Lite pirrigt var det allt, men de flesta av hans fina sidor känner vi ju redan till, precis som hans ovanor och märkliga addicts. Nappen, till exempel. Av någon oförklarlig anledning har han bestämt sig för att napp heter "PA" på hans språk. På hans språk heter även det mesta annat just "PA". Följaktligen är det lite svårt att skilja på vad en allt surare son som ropar PA-PA-PA-PA menar, när både PAppa, napp (=PA), lamPA och jacka (=PA) finns inom synhåll. Att han pekar genom att sträcka upp en av armarna i luften och lealöst hänga ner med handen gör inte saken lättare. I´m confused.
Ok, och så har vi ju det här med att sitta still (=aldrig), äta själv (=jo, visserligen... men den mesta näringen får han ju i sig när han efter måltiden ålar ner på golvet och SLICKAR i sig det som trillat ner...), hellre leka själv med ALLA leksaker samtidigt än att dela med sig en endaste liten barbieskalle eller grävskopsgrävskopa till annan kamrat eller somna någon annanstans än i egna sängen. (Humöret kan också vara en osäker faktor, men det är en parentes. Vi kan ju ha misstolkat hans illvrål som tränger genom märg och ben, samtidigt som han handlöst kastar sig ner på golvet i de mest krumbuktande rörelser bara för att han upptäcker att sista russinet just gått åt i lilla asken...)
Döm om vår förvåning när ursupergulliga dagisfröken (sorry, förskolepedagogen) började prata om killen som ler från morgon till kväll, vet exakt var hans plats vid minimatbordet är, han som äter med sked och gaffel, sitter i ring med de andra barnen och har favoritkompisen Dante på armlängds avstånd, sjungande går iväg på egna upptäcksfärder i parken, somnar som en stock så snart hans kind nuddar dunkudden på eftermiddagsvilan, "pratar" med såväl stor som liten och gärna delar ut kramar hit och dit.
- Vaddåsadu? Jaha, ok. Jo, så är han ju lite hemma också... (typ...). Mamma- och pappastoltheten svämmade nästan över i våra bröst när vi tittade på varandra från varsin knakande miniatyrstol på varsin sida om det ettårsanpassade matbordet som nådde oss till knäna. Hallelujamoment i lilleputtland! Även om vi fortfarande fruktar att dagisfröken verkligen blandande ihop oss med något annat föräldrapar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar