1. Jessica Almenäs - WOW! Trots ett antal söta fotbollskillar; Jessica var kvällens ohotade hottie! Vilken klänning! Vilka ben! Vilken utstrålning! Och till skillnad från många andra programledare som syns i rutan dessa dagar är hon extremt professionell. Ett nöje att titta på, helt enkelt.
2. Fredrik Ljungberg - Årets guldbollsvinnare. Det är väl ingen som har något negativt att säga om det... Helt rättvist!
3. Fredrik Ljungberg - Talet. Under tio år har han inte sagt så mycket som tre meningar - igår snackade han i vad som kändes som 30 minuter. Först var det kul. Sedan oväntat. Ännu roligare. Nästan pinsamt. Till slut satt vi i tv-soffan och skrek åt honom att sluta. När de började spela musik a la Oscarsgalan, för att talarna ska fatta piken och gå av scenen, blev det bara för mycket. Jag var tvungen att lämna vardagsrummet. Vem vet, Freddie kanske fortfarande snackar därifrån scenen...
4. Orup - Brallorna. Hallå, vad är grejen? Fick det plats n-å-g-o-t syre mellan gummibyxorna och benen? Fick det plats något överhuvudtaget i grenen? Det såg osmakligt - och obeskrivligt - tight ut det där. Fast han är ju en skön snubbe i övrigt, förstås.
5. Susanne Sjögren - Reportaget om fotbollsdamerna. Ööhh... har hon gått en inslagskurs hos Patrik Ekwall? Har han skrivit hennes manus och gjort en prototyp? ALLA fraseringar, alla betoningar och hela upplägget i stort var en kopia av Ekwalls karaktäristiska ton. Hade det inte varit för den kvinnliga rösten hade ingen hört skillnad. Och nej, det är inte positivt att vara en härmis.
tisdag, november 14, 2006
måndag, november 13, 2006
Tilde de Paula´s berättelse om livet med barn:
”Mamma, du är .. skrynklig!”
Elian, 6 år, ser mycket nöjd ut. Vi ligger allihop i stora sängen, jag och mina tre ungar.
Den evighetslånga växthussommaren som vi alla jublat åt har precis dragit sin sista suck. Sedan ett par dagar är det så grått ute att Zion , 5 år, är övertygad om att vi numera går till dagis mitt i natten.
Efter lämning, arbete, dagis och skola så följer en rutin som är någorlunda etablerad. I stora drag hinner man en vanlig dag med hämtning, handling, lek, mat, Bolibompa, bad och tandborstning, innan det är dags att avsluta dagen med saga i min stora säng.
Jag är mitt uppe i Mama Mu:s öden och äventyr. Jag gör Mama Mu med dialekt, västskötska tror jag det är. Och Mamma Mu:s kompis Kråkan gör jag med kraxig inlevelse.
Naemi ligger och drar mig i håret. Zion pillar mig i örat. Och Elian ligger och lyssnar intensivt. I alla fall är det vad jag tror att han gör. Ända tills han plötsligt utbrister ..
”Mamma, du är .. skrynklig!”
Jag kommer av mig i sagoläsandet.
”Vaddå skrynklig?”
”Du har skrynklor liksom .. här, i ansiktet!”
Elian tar tag i den lite för löst sittande huden i mitt ansikte, nyper tag och lyfter upp. Förmodligen i ett försök att visa mig de upptäckta skrynklorna.
Jag gör ett halvhjärtat försök att förklara att det kallas för att man har rynkor, inte skrynklor. Men mest av allt skrattar jag! Jag är skrynklig! Det är ju ljuvligt!
Hur kommer det sig att barns sanningar alltid är så sköna?!
När barnen somnat och jag ligger i soffposition och försöker njuta av det som tydligen kallas ´egen tid` så reflekterar jag över mina skrynklor.
Jag har aldrig gått Incaleden
Jag har inte varit inne i Louvren
Jag har inte sett Titicacasjön eller stått på Röda Torget
Jag kan inte surfa, inte åka snowboard och jag har inget MC-kort.
Och nu är jag skrynklig ..
Alla dessa saker som jag trodde jag skulle gjort. Som jag drömt om och tagit för givet att jag skulle hinna med. Vad är det som är så roligt med det att jag måste skratta högt, egentligen?
Förmodligen är det vetskapen om att jag kan kränga på mig vandringsbootsen när jag vill, jag kan köpa mig en billig biljett till Paris, planera en tripp till Latinamerika eller Ryssland. Jag kan gå en kurs och lära mig något nytt. Men jag kan aldrig av egen kraft återskapa alla de ögonblick som mina barn givit och ger mig. Det finns inga pengar, ingen planering eller utbildning som kan ge mig det ungarna givit och ger mig.
Några exempel på vardagen när den är som självklarast och bäst i Familjen de Paulas hem:
Elian, 6 år:
Det är fredag kväll och vi har suttit och spelat spel och lagt pärlplattor i köket. Det ställs bestämda krav på fredagsmys framför en film från barnaskaran och vi hjälps åt att baka en chokladkaka (obs! en snabbmix!). Jag känner mig vansinnigt nöjd med mig själv som mamma, så jag sätter på en skiva som ungarna gillar medan kakan gräddas i ugnen. Crazy Frog, heter skivan och den består av ett gäng datoriserade omgjorda blip-blop-låtar som ungarna älskar. Jag börjar dansa i köket och tror att jag är rätt het och härlig när jag stuffar loss. Elian tittar medlidsamt på mig och säger:
”Det gör ingenting mamma, jag kan lära dig att dansa om du vill”
Zion, 5 år:
Den här anekdoten har jag berättat förut, men den tål att upprepas! Zion kommer in till mig på toaletten. Låset till toalettdörren har givit upp för länge sedan och ett toalettbesök hos familjen de Paula är ungefär lika privat som en företagskonferens. Zion har den lilla pungen i ett stadigt grepp. Han tittar allvarligt på mig och frågar:
”Mamma, vad är pungen för något?”
”Det är två pungkulor i den påsen” svarar jag.
”Är kulorna av järn?” frågar Zion då, allvarligt.
”Nej” svarar jag.
”Är de av plast?” undrar Zion.
”Nej, de är av kött .. av människokött” svarar jag.
Han funderar ett tag på det jag sagt och jag börjar slappna av, när Zion plötsligt slänger ur sig:
”Är det köttbullar i pungen?!”
Tanken på två små Mamma Scan-bollar i min sons pungpåse är rätt kul, och Zion ser nöjd ut.
Naemi, 1 år och 9 månader:
Ingen månad är så grå och meningslös som oktober. Och det här måste vara den värsta av alla oktoberdagar någonsin.
Naemi har som vanligt väckt mig redan vid sex, Elian har varit uppe sedan sju och Zion har jag fått släpa upp vid åtta. Frukosten är avklarad, påklädningen har avlöpt utan större intermezzon, om man bortser från vilken tid det tagit och dispyten mellan mig och Naemi om huruvida hon skulle ha storebrorsans jeans, där hon egentligen skulle få plats i ena fickan, eller inte. Jag har lyckats baxa ner alla barnen i trappen och nu står de storögt och tittar ut genom portens glasrutor. Jag tar ett djupt andetag för att mota bort den lilla stressen som börjar mala i bröstet och för att över huvud taget orka mig ut i den massivt gråa vardagen. Jag öppnar porten. Ut springer Naemi, hon ställer sig på trottoaren, lyfter upp båda armarna högt över huvudet och utbrister i fullständig lycka:
”Mamma, det regnar!”
Tre små ord och hela dagen ser annorlunda ut!
Enligt mina barn så är jag skrynklig, de är helt övertygade om att jag har en ny bebis i magen eftersom ”du har en bulle på magen, den sticker ut liksom” och de brukar banka mig på rumpan och påstå att den ”guppar som en vattensäng”.
Och så älskar de mig! Och när jag frågar vad det är de älskar så svarar de:
”För ingenting särskilt, bara för att du är mamma”
Elian, 6 år, ser mycket nöjd ut. Vi ligger allihop i stora sängen, jag och mina tre ungar.
Den evighetslånga växthussommaren som vi alla jublat åt har precis dragit sin sista suck. Sedan ett par dagar är det så grått ute att Zion , 5 år, är övertygad om att vi numera går till dagis mitt i natten.
Efter lämning, arbete, dagis och skola så följer en rutin som är någorlunda etablerad. I stora drag hinner man en vanlig dag med hämtning, handling, lek, mat, Bolibompa, bad och tandborstning, innan det är dags att avsluta dagen med saga i min stora säng.
Jag är mitt uppe i Mama Mu:s öden och äventyr. Jag gör Mama Mu med dialekt, västskötska tror jag det är. Och Mamma Mu:s kompis Kråkan gör jag med kraxig inlevelse.
Naemi ligger och drar mig i håret. Zion pillar mig i örat. Och Elian ligger och lyssnar intensivt. I alla fall är det vad jag tror att han gör. Ända tills han plötsligt utbrister ..
”Mamma, du är .. skrynklig!”
Jag kommer av mig i sagoläsandet.
”Vaddå skrynklig?”
”Du har skrynklor liksom .. här, i ansiktet!”
Elian tar tag i den lite för löst sittande huden i mitt ansikte, nyper tag och lyfter upp. Förmodligen i ett försök att visa mig de upptäckta skrynklorna.
Jag gör ett halvhjärtat försök att förklara att det kallas för att man har rynkor, inte skrynklor. Men mest av allt skrattar jag! Jag är skrynklig! Det är ju ljuvligt!
Hur kommer det sig att barns sanningar alltid är så sköna?!
När barnen somnat och jag ligger i soffposition och försöker njuta av det som tydligen kallas ´egen tid` så reflekterar jag över mina skrynklor.
Jag har aldrig gått Incaleden
Jag har inte varit inne i Louvren
Jag har inte sett Titicacasjön eller stått på Röda Torget
Jag kan inte surfa, inte åka snowboard och jag har inget MC-kort.
Och nu är jag skrynklig ..
Alla dessa saker som jag trodde jag skulle gjort. Som jag drömt om och tagit för givet att jag skulle hinna med. Vad är det som är så roligt med det att jag måste skratta högt, egentligen?
Förmodligen är det vetskapen om att jag kan kränga på mig vandringsbootsen när jag vill, jag kan köpa mig en billig biljett till Paris, planera en tripp till Latinamerika eller Ryssland. Jag kan gå en kurs och lära mig något nytt. Men jag kan aldrig av egen kraft återskapa alla de ögonblick som mina barn givit och ger mig. Det finns inga pengar, ingen planering eller utbildning som kan ge mig det ungarna givit och ger mig.
Några exempel på vardagen när den är som självklarast och bäst i Familjen de Paulas hem:
Elian, 6 år:
Det är fredag kväll och vi har suttit och spelat spel och lagt pärlplattor i köket. Det ställs bestämda krav på fredagsmys framför en film från barnaskaran och vi hjälps åt att baka en chokladkaka (obs! en snabbmix!). Jag känner mig vansinnigt nöjd med mig själv som mamma, så jag sätter på en skiva som ungarna gillar medan kakan gräddas i ugnen. Crazy Frog, heter skivan och den består av ett gäng datoriserade omgjorda blip-blop-låtar som ungarna älskar. Jag börjar dansa i köket och tror att jag är rätt het och härlig när jag stuffar loss. Elian tittar medlidsamt på mig och säger:
”Det gör ingenting mamma, jag kan lära dig att dansa om du vill”
Zion, 5 år:
Den här anekdoten har jag berättat förut, men den tål att upprepas! Zion kommer in till mig på toaletten. Låset till toalettdörren har givit upp för länge sedan och ett toalettbesök hos familjen de Paula är ungefär lika privat som en företagskonferens. Zion har den lilla pungen i ett stadigt grepp. Han tittar allvarligt på mig och frågar:
”Mamma, vad är pungen för något?”
”Det är två pungkulor i den påsen” svarar jag.
”Är kulorna av järn?” frågar Zion då, allvarligt.
”Nej” svarar jag.
”Är de av plast?” undrar Zion.
”Nej, de är av kött .. av människokött” svarar jag.
Han funderar ett tag på det jag sagt och jag börjar slappna av, när Zion plötsligt slänger ur sig:
”Är det köttbullar i pungen?!”
Tanken på två små Mamma Scan-bollar i min sons pungpåse är rätt kul, och Zion ser nöjd ut.
Naemi, 1 år och 9 månader:
Ingen månad är så grå och meningslös som oktober. Och det här måste vara den värsta av alla oktoberdagar någonsin.
Naemi har som vanligt väckt mig redan vid sex, Elian har varit uppe sedan sju och Zion har jag fått släpa upp vid åtta. Frukosten är avklarad, påklädningen har avlöpt utan större intermezzon, om man bortser från vilken tid det tagit och dispyten mellan mig och Naemi om huruvida hon skulle ha storebrorsans jeans, där hon egentligen skulle få plats i ena fickan, eller inte. Jag har lyckats baxa ner alla barnen i trappen och nu står de storögt och tittar ut genom portens glasrutor. Jag tar ett djupt andetag för att mota bort den lilla stressen som börjar mala i bröstet och för att över huvud taget orka mig ut i den massivt gråa vardagen. Jag öppnar porten. Ut springer Naemi, hon ställer sig på trottoaren, lyfter upp båda armarna högt över huvudet och utbrister i fullständig lycka:
”Mamma, det regnar!”
Tre små ord och hela dagen ser annorlunda ut!
Enligt mina barn så är jag skrynklig, de är helt övertygade om att jag har en ny bebis i magen eftersom ”du har en bulle på magen, den sticker ut liksom” och de brukar banka mig på rumpan och påstå att den ”guppar som en vattensäng”.
Och så älskar de mig! Och när jag frågar vad det är de älskar så svarar de:
”För ingenting särskilt, bara för att du är mamma”
Självrannsakan
Beror min hatkärlek till Ebba Von Sydow egentligen på ren och
skär avundsjuka, frågar jag mig när jag sitter vid skrivbordet på jobbet. Tittar på min halvätna sunkiga micromatlåda och funderar på vad och var EVS lunchat idag? Jag powerwalkade inte till kontoret imorse, jag halvsov på bussen. Inte hade jag någon asdyr Sara Bergman-kappa på mig heller... Min måndagsförmiddag har varit full av uppstyrt projektarbete, inte spontant sammankallade redaktionsmöten. Helgen tillbringades inte på V utan Sundsvalls (faktiskt superbra, men ändå) andreställe Primero. Är jag avis? Är det därför jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om Ebba och inte kan låta bli att kolla in hennes blogg tvåhundra gånger om dagen? Svaret...
Nej, jag är nog inte det ändå. Jag gillar mina Top Shop-outfits och mitt svenssonliv med sambon och sonen som underbara glittrande sjärnor i min vardag. Gillar att gå ut och festa lagomt många gånger varje månad, inte ha det som livsstil. Tycker nog faktiskt om att inte vara stenrik, utan behöva planera lite för att få bröllop och ett eventuellt husköp att gå ihop. För sex år sedan hade jag mer än allt annat velat vara någon annan. Bättre? Sötare? Roligare? Lugnare? Smalare? Kurvigare? Idag vill jag mest av allt vara mig själv. Såhär. Leva det liv jag lever med det innehåll som är, och göra allt det jag vill. Precis som jag gör.
Fast ok då, jag har en liten rosa IPod Nano, som jag avgudar. Och jag shoppar ohälsosamt mycket. Och jag älskar krämer, parfymer och badskum. Och jag äter hellre löjrom än skagenröra på toasten. Men om jag skriver en bok kommer den inte att heta Limpis Stil och vara rosa. Där går gränsen.
skär avundsjuka, frågar jag mig när jag sitter vid skrivbordet på jobbet. Tittar på min halvätna sunkiga micromatlåda och funderar på vad och var EVS lunchat idag? Jag powerwalkade inte till kontoret imorse, jag halvsov på bussen. Inte hade jag någon asdyr Sara Bergman-kappa på mig heller... Min måndagsförmiddag har varit full av uppstyrt projektarbete, inte spontant sammankallade redaktionsmöten. Helgen tillbringades inte på V utan Sundsvalls (faktiskt superbra, men ändå) andreställe Primero. Är jag avis? Är det därför jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om Ebba och inte kan låta bli att kolla in hennes blogg tvåhundra gånger om dagen? Svaret...
Nej, jag är nog inte det ändå. Jag gillar mina Top Shop-outfits och mitt svenssonliv med sambon och sonen som underbara glittrande sjärnor i min vardag. Gillar att gå ut och festa lagomt många gånger varje månad, inte ha det som livsstil. Tycker nog faktiskt om att inte vara stenrik, utan behöva planera lite för att få bröllop och ett eventuellt husköp att gå ihop. För sex år sedan hade jag mer än allt annat velat vara någon annan. Bättre? Sötare? Roligare? Lugnare? Smalare? Kurvigare? Idag vill jag mest av allt vara mig själv. Såhär. Leva det liv jag lever med det innehåll som är, och göra allt det jag vill. Precis som jag gör.
Fast ok då, jag har en liten rosa IPod Nano, som jag avgudar. Och jag shoppar ohälsosamt mycket. Och jag älskar krämer, parfymer och badskum. Och jag äter hellre löjrom än skagenröra på toasten. Men om jag skriver en bok kommer den inte att heta Limpis Stil och vara rosa. Där går gränsen.
tisdag, november 07, 2006
Kom på en sak
Mitt i all magsjukepositivism. Det är ju förstås tråkigt om den slår till igen och gör så att vi missar Nice-resan om två och en halv vecka. Då blir det inte kul. Alls. Hela byrån laddar och vi vill hänga med. Inte hänga över hinken. Så det så!
Jag är Saida...
...spådamernas spådam. The best of the best. Vi har nämligen hittat THE drömhus i Täby. Som vanligt liiiiiite för fint. Liiiiite för out of our league. Och liiiiiite för högt utropspris. Nu tror jag mig kunna spå framtiden. Såhär kommer det att bli: Jag släpar med mig familjen till söndagens visning med argumenten att a) det kostar inget att titta b) det är alltid bra med inspiration c) det är trevligt med söndagsutflykter bort från innerstadens stress. Väl där kommer vi att gilla vad vi ser. Sambon argumenterar mot det höga priset. Jag argumenterar för alla fördelar som gör det värt en mindre (=större) förmögenhet. Som vi såklart inte har, men det är en annan bloggfråga... Vi bestämmer oss för att buda. Sätter en gräns. Går över den. Sätter en ny gräns. ("Det är ju bara pengar".) Går över den. ("Vem behöver lax och oxfilé - fiskpinnar och blodpudding är också gott.) Sätter en ny gräns och konstaterar att vi kommer att hålla den, för vad ska man med 40 kvm vardagsrum till om ingen kommer och hälsar på, när det enda man kan locka med är lite knaperstekt blodpudding på lördagskvällen... Blir lite bittra. Ser priset gå upp med ytterligare några hundra tusen, för att landa kring 1,5 mkr över utropspris. Konstaterar att det faktiskt ÄR praktiskt att bo i lägenhet i stan. Känner oss lite nöjda trots allt. Firar med oxfilé och Lohmanders bea. Thats´s it. Om en vecka får vi se om jag har siandets gåva...
Nya dimensioner
Mammaskapet har onekligen fört med sig en hel massa bra saker. Förutom det uppenbara (=själva sonen) så märker jag t ex att min inställning till magsjuka mildrats med tvåtusen ljusår eller så. Tidigare var magsjuka min största fobi. Den stora skräcken. Alla mardrömmars moder. Jag skydde folk som varit drabbade, som pesten. Avbokade möten. Lindade in mig, min mun och näsa i fem varv stickad tjock halsduk även om det var redan i september som kvällstidningarnas löp skrek ut att vinterkräksjukan är här. Nu är det annorlunda. I natt vaknade vi av att sonen lät som en hel flod i sin spjälsäng. Åsynen av en och en halv portion pyttipanna intagen åtta timmar tidigare, hade för två år sedan fått mig att gråta av skräck. Nu var det enda jag brydde mig om att få hålla om min ynkliga lilla favoritvarelse. Han tvättades av och bäddades ner mellan oss i vuxensängen. Pussades på trots förmodade arméer av äckliga baciller. Dreglades och bökade så mycket han ville på våra lakan och pyjamaser. Nu sover han bredvid mig i soffan. Jag kan konstatera att det som förut skrämde, nu mest verkar som en piss i mississippi. Vad kan vara starkare än känslan av närhet till de man mest bryr sig om? Jag kan till och med le mer än en smula, när jag konstaterar att det blir väldigt lite kontorsjobbande, när man är kontorsjobbande mamma! Tur att bacillerna inte kommer åt den arbetslivsnödvändiga laptopen. Den har ju bara vissa virus att frukta...
onsdag, november 01, 2006
Pang - den akuta ålderskrisen slog till
Jajamensan! Mitt i allt jobbande halkade jag in på en av alla tusentals lifestylemodejagärsomKateieMossie-bloggar som finns, och därifrån vidare till en och ännu en och ytterligare en. Jag läste, kollade på bilder, nickade igenkännande och gillade vad jag såg. Tjejer i coola kläder, en som bor på Manhattan, en som expertfyndar på secon´ hand och det ena med det andra. Började ana oråd när jag såg en kommentar som "jag vet dock inte vad jag ska ha på mig på skolfotot imorgon, det lutar åt Chanel". Skolfotot... hmm... ja, man kanske fotar på Universitetet numera? Därefter såg jag en apsnygg vintagejacka som tjejen kommenterat med "den är liiiiite för stor, stl 164". Jag fattade inget, hur kan en herrstorlek vara för stor på en så smal tjej..? Ja, fler kommentarer överflödiga. Jag insåg till sist att många av bloggarna jag besökte skapats av tjejer way way way under 18. Typ. Småflickor. Med klädbudgetar varje vecka som överstiger två totala månadslöner för mig. Nåväl, sist men inte minst läste jag en av tjejernas nödrop: "Åh, jag har ingen praktikplats ännu och praktiken börjar om två veckor och jag vill fan inte jobba, vet inget jag vill bli, jag vill bara coola runt och shoppa hela dagarna"!. Tack, det finns en rättvisegud. Åh vad härligt det är att vara vuxen och klok ibland! Tihi!
tisdag, oktober 31, 2006
Svensson ända in i själen
Det sägs att vågar är de stjärnteckensmänniskor som har svårast att bestämma sig för saker och ting. Finns det två saker att välja mellan gör de (=vi) allt för att kunna få båda. Jag är nog skolexemplet för våg. Just nu njuter jag som f-n av nyrenoverade trean i innerstan, morgonpromenaderna till kontoret på Östermalm och hämtsushin från favvostället, men ändå... Jag drömmer ljuva drömmar om ett hus utanför staden, inte nödvändigtvis i d-e-n-n-a stad, utan kanske norrlandska hemorten. Jag idealiserar storhandling och fantiserar om att ta med familj och vänner på bilsemester med bara tält och campingkök (och kreditkort) i bagaget. Städmedel och nya trasor är ljuvligt att shoppa lös på, och att baka en sockerkaka eller röra i en risotto kan vara en dags höjdpunkt. Jag är 29, inte 129... men blir nog inte flashigare än såhär :-)
Here we go again
Åh vad bra att hon har fått ett barn till. Hennes mamma- och gravidkrönikor är allt annat än stereotypa fjantmammahumorklyschor. I love! Läs denna och gärna alla andra också om du har tid..:
http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,920115,00.html
(Det har inte jag, men jag läser ändå ;-))
http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,920115,00.html
(Det har inte jag, men jag läser ändå ;-))
söndag, oktober 29, 2006
Breakfast at Anglais
Nya söndagsmorgonvanan är inrutad. Vi var inte direkt ensamma på Hotell Anglais fruskostbuffé igår, men vad gör väl det. Sonen klädde på sig sitt allra mest glimrande humör och satt snällt i barnstolen en hel timme, kaffet smakade ljuvligt, croissanterna smälte i munnen, det fanns lagomt mycket bröd och pålägg att välja mellan, och bakgrundsmusiken höll bästa klass. Mer buffémorgnar tack!
Därefter chockerade sonen med att uppvisa nya undercovertalanger. Han är som en liten agent, vår ögonsten. Säger inte mycket, men springer runt i knähöjd därhemma och förstår tydligen hur mycket som helst. Råkar man nämna "godis", "ut" eller "napp" i en vuxenkonversation snappar hans lilla 17-månadersradar upp det och han skriker rakt ut i högan sky. När hans nya perceptionsförmåga kom ut i ljuset, testade jag med att säga att sagoboken i soffan inte var så bra, pekade på hans rum och bad honom hämta en ny bok i sin bokhylla. Och han gjorde det! Stapplade in släpandes på den vi hade valt, stånkade lite och kom tillbaka med en helt annan saga. Jag är mållös. Bäbisen är borta, en liten kille är här och det blir bara härligare!
Därefter chockerade sonen med att uppvisa nya undercovertalanger. Han är som en liten agent, vår ögonsten. Säger inte mycket, men springer runt i knähöjd därhemma och förstår tydligen hur mycket som helst. Råkar man nämna "godis", "ut" eller "napp" i en vuxenkonversation snappar hans lilla 17-månadersradar upp det och han skriker rakt ut i högan sky. När hans nya perceptionsförmåga kom ut i ljuset, testade jag med att säga att sagoboken i soffan inte var så bra, pekade på hans rum och bad honom hämta en ny bok i sin bokhylla. Och han gjorde det! Stapplade in släpandes på den vi hade valt, stånkade lite och kom tillbaka med en helt annan saga. Jag är mållös. Bäbisen är borta, en liten kille är här och det blir bara härligare!
Viktiga datum, serru
7 november: Grey´s Anatomy is b-a-c-k! Ett läkarbesök att se fram emot!
7 november: Femmans Ugly Betty premiärar. 16 miljoner amerikaner såg första avsnittet över där. Jag missar inte.
2 december: Whitesnake akustiskt i Stockholm. Jag är ingen hårdrockare, men liveplattan Starkers in Tokyo är något utöver det vanliga.
24 december: Julaftoooooooooooon! :-)
31 oktober: Det MÅSTE bli lättare att stiga upp imorgon, om man jämför med idag...
7 november: Femmans Ugly Betty premiärar. 16 miljoner amerikaner såg första avsnittet över där. Jag missar inte.
2 december: Whitesnake akustiskt i Stockholm. Jag är ingen hårdrockare, men liveplattan Starkers in Tokyo är något utöver det vanliga.
24 december: Julaftoooooooooooon! :-)
31 oktober: Det MÅSTE bli lättare att stiga upp imorgon, om man jämför med idag...
Pannkaksoverload!
Är man en dålig mamma om man först till torsdagsmiddagen steker ett familjestort lass pannkakor (och känner sig grymt huslig och bra) och sedan konstaterar att sonen visst fått käka pankisar fem gånger de efterföljande fem dagarna (middag, middag, lunch, mellis, mellis)? Ja, jag antar det. Han ser inte direkt lyrisk ut när den tidigare favvorätten står på bordet. "Det kan aldrig bli för mycket av det goda" har aldrig sett ut som en större lögn!
Jodå, det går framåt
Lördagen var en liten petitess för mänskligheten, men av jordskredsstor betydelse för vår bröllopsplanering. Sambons kläder är nu funna, bokade och delbetalda! Åsså går det ju väldigt lätt för killar också... Det enda som utöver det är värt att kommentera, är väl att jag fick en stor klump i magen och tårar i ögonen när T (fästmannen) klev ut ur provrummet. Han. Var. Så. Fin. Höll på att börja böla av lycka i butiken, och jag som inte är (varit?) den blödiga typen. Hur ska det här sluta?
lördag, oktober 28, 2006
Svinigt värre
Jaha, då har sonen fått svinkoppor. Varningen på dagis kom för fyra veckor sedan, så vi trodde att vi hade klarat oss, men icke. Igår dök de upp runt hans mun och fingrar. Sonen lider inte av det - tack och lov, mer än att han storögt och förvånat iakktar de röda prickarna och småsåren på händerna. Han vrider och vänder och tycks inte känna igen sina egna kroppsdear. Tror nån det. Nu blir det inget dagis på ett par veckor, för det vore ju tråkigt om det smittade ännu flera. Oerhört smittsamt, sa läkaren och nu inväntar vi med spänning resultatet... ska vi vuxna klara oss? Ingen jättehemsk sjukdom egentligen, men vem kom på namnet? Vattkoppor låter ju smågulligt, influensa lagomt skräckinjagande, röda hund givetvis apfint och njursten faktsikt ganska charmigt. Men svinkoppor? Det låter ju förjäkligt! Inget man ringer till jobbet och rapporterar om. Undra om man kan VAB-a på grund av "sm röda utslag" bara..?
måndag, oktober 23, 2006
Bröllop är glamour...
... och i en bröllopsbutik är man glamourös. Utom jag. Igår. Hade anmält mig till en visning av vinterns nya klänningskollektioner och ville faktiskt gärna se. Med 20 minuter kvar till start befann jag mit fortfarande på Odenplan, och med Kungsholmstorg som mål insåg jag att jag var ute i allt annat än god tid. Tog sällskap med sambo och son till Fridhemsplan där de vek av mot lekparken. Sju minuter to go. Ok, dags att börja jogga. Fem minuter kvar. Hur kunde Hantverkargatan bli så lång nu då!!? Och varför är gatorna som brukar vara folktomma en söndag morgon, helt plötsligt fulla av folk som vänder sig om för att se vad det är för klapprande, frustande häst som kommer galopperande där bakom?
Med två minuter kvar hade joggingen övergått till ren och skär 800-meterslöpning. I trenchcoat och med två handväskor. Jag kubbade verkligen. Med fem sekunders marginal gjorde jag entré i butiken. Där alla bröllopsbenägna kvinnor och män satt uppradade på små stolar runt om utmed butikens ljusa väggar. De var knäpptysta när de sippade på skumpa och åt praliner. Jag halsade två enorma glas mineralvatten som någon barmhärtig butikskvinna gav mig vid ankomst. (Försöker förtränga att de tre tjejerna som anlände innan mig möttes av ett vänt "välkomna" medan jag fick ett stort "HERREGUD"!) Emellan de hyperventilerande andetagen förklarade jag - tydligt - att jag minsann sprungit från Fridhemsplan för att hinna i tid. Tanten såg på mig som att jag var en komplett idiot. Wonder why?
Fem minuter in i den vita visningen (i den trånga butiken fullproppad med viskande snart-äkta-makar eller kompispar) började eftersvettningarna. Och nej, det var inte tal om någon blank näsa eller glittrig panna. Det rann svett nerför mina tinningar! Håret droppade. Jag hittade sonens ena vante i en av väskorna, och använde den som servett. Fick tag i ett prov på inbjudningskort och vips så hade jag en fläktande solfjäder också. Av klänningarna såg jag inte så mycket den första halvtimmen. Mer än att de inte var värda en språngmars med livet som insats.
Ute ur butiken och tillbaka hos familjen i lekparken möttes jag av upprdaget att fiska upp sonens napp som han fått för sig att släppa en knapp meter ner i ett smalt, mörkt, vidrigt råtthål under en veranda, samt byta en av de tyngsta poop-blöjor under sonens livstid. Ja, vad är väl lite glamour jämfört med en helt skruvad poop-söndag? Ingenting. Ingenting alls. Nästan.
Med två minuter kvar hade joggingen övergått till ren och skär 800-meterslöpning. I trenchcoat och med två handväskor. Jag kubbade verkligen. Med fem sekunders marginal gjorde jag entré i butiken. Där alla bröllopsbenägna kvinnor och män satt uppradade på små stolar runt om utmed butikens ljusa väggar. De var knäpptysta när de sippade på skumpa och åt praliner. Jag halsade två enorma glas mineralvatten som någon barmhärtig butikskvinna gav mig vid ankomst. (Försöker förtränga att de tre tjejerna som anlände innan mig möttes av ett vänt "välkomna" medan jag fick ett stort "HERREGUD"!) Emellan de hyperventilerande andetagen förklarade jag - tydligt - att jag minsann sprungit från Fridhemsplan för att hinna i tid. Tanten såg på mig som att jag var en komplett idiot. Wonder why?
Fem minuter in i den vita visningen (i den trånga butiken fullproppad med viskande snart-äkta-makar eller kompispar) började eftersvettningarna. Och nej, det var inte tal om någon blank näsa eller glittrig panna. Det rann svett nerför mina tinningar! Håret droppade. Jag hittade sonens ena vante i en av väskorna, och använde den som servett. Fick tag i ett prov på inbjudningskort och vips så hade jag en fläktande solfjäder också. Av klänningarna såg jag inte så mycket den första halvtimmen. Mer än att de inte var värda en språngmars med livet som insats.
Ute ur butiken och tillbaka hos familjen i lekparken möttes jag av upprdaget att fiska upp sonens napp som han fått för sig att släppa en knapp meter ner i ett smalt, mörkt, vidrigt råtthål under en veranda, samt byta en av de tyngsta poop-blöjor under sonens livstid. Ja, vad är väl lite glamour jämfört med en helt skruvad poop-söndag? Ingenting. Ingenting alls. Nästan.
Intellektuell bullshit!
Satt på tåget på väg hem till Stockholm efter en lång och intensiv jobbdag på annan ort. I vanliga fall är tågresorna ett rent nöje. Lite summerande jobb, en skön låt i IPoden eller kanske något bra magasin att bläddra i. Med denna känsla satte jag mig till rätta i vagnen. I en kvart gick det bra. Sedan började mina tre härliga (observera världens största ironi just precis här) tåg-grannar sina analyser. De två tjejerna raljerade först över alla tjejer som gillar shopping och liknande ytliga nöjen, och redan där kände jag (efter den inledande nyfikeheten) att detta kunde bli början till slutet på min tågentusiasm. Brudarna såg ut som att de kom direkt från ja... landet där vi inte gillar shopping, inte sminkar oss, sällan duschar och absolut inte behöver vara som någon annan överhuvutaget. Deras något mer sympatiske manliga vän skämdes inte heller för sina smutsiga kläder eller högljudda elaka åsikter...
I fyra timmar tvingades jag lyssna till the superior skitsnack from hell. De dömde ut sina två pojkvänner, idiotförklarade deras (brist på) förmåga att kommunicera, diskutera, interagera och ge intellektuell stimulans! Båda två förklarade för varandra att glöden fanns, attraktionen och sexlivet funkade fint men att bristen på intellektuell stimuans gjorde de tvååriga relationerna tveksamma. Tjej nummer 1 kunde inte föra en diskussion med sin kille för att det tydligen alltid blev en svenskalektion. Och så kunde han inget heller. I alla fall inget som var värt att diskutera. Tjej nummer 2 brottades med problemet att hon var kär i en kille som inte kunde möta hennes krav och önskemål på djup samhörighet och vilja att mötas kring analyser av matematiska termer och sammahang. Intellektuell stimulans, intellektuell stimulans, intellektuell stimulans... Högsta volymen i lurarna kunde inte stänga ute det monotona oljudet.
Hörrni tjejer, om ni googlar "intellektuell stimulans" och hittar min blogg; Ja, jag tjuvlyssnade! Förlåt. Men låt era killar veta hur ni känner och hitta andra som kan agera på er (ouppnåeliga)nivå. Antingen funkar relationerna som de är, eller så gör ni slut och går vidare. Men nästa gång ett beslut ska fattas, sitt inte och klanka ner på era nära i en SJ-larv i fyra timmar! Det känns inte stimulerande över huvud taget!
I fyra timmar tvingades jag lyssna till the superior skitsnack from hell. De dömde ut sina två pojkvänner, idiotförklarade deras (brist på) förmåga att kommunicera, diskutera, interagera och ge intellektuell stimulans! Båda två förklarade för varandra att glöden fanns, attraktionen och sexlivet funkade fint men att bristen på intellektuell stimuans gjorde de tvååriga relationerna tveksamma. Tjej nummer 1 kunde inte föra en diskussion med sin kille för att det tydligen alltid blev en svenskalektion. Och så kunde han inget heller. I alla fall inget som var värt att diskutera. Tjej nummer 2 brottades med problemet att hon var kär i en kille som inte kunde möta hennes krav och önskemål på djup samhörighet och vilja att mötas kring analyser av matematiska termer och sammahang. Intellektuell stimulans, intellektuell stimulans, intellektuell stimulans... Högsta volymen i lurarna kunde inte stänga ute det monotona oljudet.
Hörrni tjejer, om ni googlar "intellektuell stimulans" och hittar min blogg; Ja, jag tjuvlyssnade! Förlåt. Men låt era killar veta hur ni känner och hitta andra som kan agera på er (ouppnåeliga)nivå. Antingen funkar relationerna som de är, eller så gör ni slut och går vidare. Men nästa gång ett beslut ska fattas, sitt inte och klanka ner på era nära i en SJ-larv i fyra timmar! Det känns inte stimulerande över huvud taget!
söndag, oktober 15, 2006
Två vidrigheter...
... från gårdagens/morgonens nyhetsrapportering i kvällstidningarna och på nätet.
1. Fotbollsspelaren i danska Viborg som inte bara bröt benet i en match igår, utan gjorde det så obeskrivligt otäckt att det nästan inte går att titta på bilderna. Jag är inte lättchockad i vanliga fall, men det här var något utöver det vanliga. Benet sticker ut från "fotleden" och foten hänger 180 grader åt fel håll. Uääh! Stackars, stackars fotbollskille.
2. Anna Books nya uttalande i rubrikform. Nu tvekar Anna Book att fortsätta med hormonspiralen. "Det känns inte riktigt bra att ha den". I artiklen kan man sedan läsa att Anna inte trodde att hon kunde bli gravid och blev chockad förra gången det hände, hon är nöjd med sin kroppsform och att hon haft "m-ordet" högst tio gånger på fyra år. JAAHAAA!!??Vill jag veta? Och även om jag i-n-t-e behöver läsa allt son skrivs och kan välja att stänga igen ögonen; vill någon veta?? Generellt kan man säga att jag inte tror att det säljs en ynka extra tidning för att Anna snackar mens och hormoner i spalterna, fast jag kanske har fel. Och kanske är det någon slags terapi för den vanligtvis så glada och lätt-att-gilla-kvinnan Anna, att få snacka om detta. Vad är det för fel på enskilda samtal hos terapeuten? Eller dagbok? Eller varför inte en blogg? Bespara oss hormonsnaskigheterna, bruden! Det är coolare att knipa igen!
1. Fotbollsspelaren i danska Viborg som inte bara bröt benet i en match igår, utan gjorde det så obeskrivligt otäckt att det nästan inte går att titta på bilderna. Jag är inte lättchockad i vanliga fall, men det här var något utöver det vanliga. Benet sticker ut från "fotleden" och foten hänger 180 grader åt fel håll. Uääh! Stackars, stackars fotbollskille.
2. Anna Books nya uttalande i rubrikform. Nu tvekar Anna Book att fortsätta med hormonspiralen. "Det känns inte riktigt bra att ha den". I artiklen kan man sedan läsa att Anna inte trodde att hon kunde bli gravid och blev chockad förra gången det hände, hon är nöjd med sin kroppsform och att hon haft "m-ordet" högst tio gånger på fyra år. JAAHAAA!!??Vill jag veta? Och även om jag i-n-t-e behöver läsa allt son skrivs och kan välja att stänga igen ögonen; vill någon veta?? Generellt kan man säga att jag inte tror att det säljs en ynka extra tidning för att Anna snackar mens och hormoner i spalterna, fast jag kanske har fel. Och kanske är det någon slags terapi för den vanligtvis så glada och lätt-att-gilla-kvinnan Anna, att få snacka om detta. Vad är det för fel på enskilda samtal hos terapeuten? Eller dagbok? Eller varför inte en blogg? Bespara oss hormonsnaskigheterna, bruden! Det är coolare att knipa igen!
Att beta av
Jag är bra på att planera och göra att-göra-listor av alla möjliga slag. Har tusen idéer och tusen tankar om hur saker och ting kan förändras och processas. Samt ungefär 14 projekt påbörjade i mitt huvud samtidigt. Tyvärr kan jag inte sanningsenligt säga att alla dessa projekt slutförs, eller ens når något slags halvtidsresultat. Nog om det. Helgens to do-lista var inget undantag. Den var orealistiskt lång och dessutom ekonomiskt ohållbar. Nu i efterhand kan jag dock konstatera merparten av punkterna faktiskt är avprickade! Jopp! så är det. Gardiner till sovrummet; check. (Halva priset jmf med kalkylen också.) Vardagsrumsmatta i varmaste ceriseröda ryaform, med några gråa stänk. Check. (Pga att det sista exet var ett skyltobjekt betalade vi 25% av ursprungspriset.) Höstskor, som passar till såväl leggings som jeans, inte har för hög klack och är sköna att gå i; check. (Otroligt nog!). Höstjacka; check. Vigselring; Cheeeeck! (På grund av estetiska skäl minskade vi höjden med en millimeter, vilket samtidigt ledde till någon tusenlapps prisminskning.) Det känns extremt skönt att bocka av på listan. Att beta är bestämt min nya hobby!
Minns du Millenium?
Den där tv-serien med den rynkiga föredettapolisen som var lite synsk och löste hemska brott? I ett av avsnitten hade ett stackars brottsoffer fått sin mun igensydd, och kunde följaktligen inte prata så bra (alls). Så har vi det här hemma nu. Minus stygn, kriminalbrott och igensydda munnar alltså. Sonen på sjutton månader kämpar så hårt med att börja snacka, men förutom mamma, pappa, titta, tappa och lite annat - så har han väsentliga problem med att uttrycka sig någorlunda verbalt. När han vill något/vill ha något/vill veta något/vill göra något förklarar han det genom att krypa ihop till en boll, gunga fram och tlilbaka, säga UUUUUmmmmhhhhhuu och i bästa fall peka åt något håll. Det. Är. Svårt. Att. Förstå. Dessutom tittar sonen därefter alltid på oss som att vi måste vara världens i särklass trögaste individer. Det går inte att vinna!
Lost in space?
Ja, så har man avverkat ännu en födelsedag och precis som jag blivit bortskämd med de senaste åren, så förflöt den med bättre inramning än jag någonsin kunde drömma om. Nu är klockan snart åtta och de enda som inte hört av sig är... Tada: Mina föräldrar! Har de glömt mig? Förskjutit mig? Rott för långt ut med båden i deras sommar/höststuga där de fortfarande bor, trots nyköpt lägenhet i stan? Igorerat mig nu när jag inte är "liten" längre I wanna know! Jag känner mig bortglömt :-) Mamma mia, mamma ring!
fredag, oktober 13, 2006
Dagens mammamåste är...
... att lyssna på Sandi Thom´s "I wish I was a punkrocker" och möjligtvis "Fairytale gone bad" med Sunrise Avenue. Jo, du måste! Och jag måste!
tisdag, oktober 10, 2006
Go´och glad-are!
Ojoj, vilken liten godbit. Föll för frestelsen och skickade med en beställning på nya kexchokladen doppad i mörk choklad, när sambon skulle springa till affären igår kväll. Alla superlativ känns för bleka. Ge mig mer! Det var längesedan någonting överhuvutaget smakade så bra, och jag vill ha massor!! Om Cloetta håller vad de hotar med, och gör detta till endast en tillfällig produkt fram till VM i Åre 2007, så efterlyser jag allmänt upprop. Proteslistor. Bojkott. Vill inte vara utan...
Förmiddagstipset: www.pid.se
Och det har ingetingetinget alls att göra med att det snart är min födelsedag. Faktiskt inte; min önskepresent i år är ett antal timmar med en personlig tränare på mitt gym, men det är ett sidospår... Förmiddagstipset idag blir www.pid.se Sweet things! För dig som t ex gillar Fatboy´s puffar, finns nu egna favoriter till både hund och katt.
söndag, oktober 08, 2006
Smack That!
Efter tio års radioskugga är jag återigen uppkopplad mot etern. Nya jobbet försåg mig med en ny telefon - med radiofunktion. Halleluja! Min avsaknad av IPod eller annan mp3-spelare för tillfället, gör att telefonradion är en guldklimp utan like på morgonpromenaden till jobbet. NRJ´s morgonpanel har efter bara en vecka blivit lite som goda vänner. Jag garvar åt deras skämt och delar deras plågor. Förnöjt strosar (småspringer - jag är alltid sen...) jag gatorna fram med deras röster ekandes i mitt huvud. Oh what a joy! Bäst just nu i musikväg måste vara BEP´s "London Bridge" och Akons "Smack That"! Vilka powerwalkgodingar! Förmodligen något av det mest politiskt inkorrekta som skrivits i musiktextväg, men det får spela mindre roll just nu. Jag är i musikhimlen, och där stannar jag ett tag!
Heter han också Elis?
Ja, söndag förmiddag och lekparksdags i innerstan. Efter sedvanliga caféfrukosten passar det utmärkt att traska iväg till någon av alla välutrustade (!!) lekparker i city, för att låta sonen springa av sig innan förmiddagssömnen i vagnen, då vi mor & far-gestalter kan göra vuxenärenden. Idag styrde sonen bestämt stegen mot den plats i lekparken där dels a)den färgglada rutchkanan finns 0ch b) platsen som just den här söndagen även valts av Hans Wiklund (Emma Sjöberg/Wiklunds äkta hälft ni vet...) och hans söta lintott till son. Nu råkar det vara så att våra söner delar samma förnamn. Och ja, snyggingslashkändisparets son är ju nästan ett år äldre än vår, så det kan mycket väl faktiskt ha varit så att jag och min sambo inspirerades lite av dem när vi läste om det fina namnet de hittat, och följaktligen skrotade vårt favvoförslag Walter, när sonen kom ut och faktiskt såg ut som en klockren liten Elis.
När så vår son idag (Elis modell mindre) bestämt försökte slita av Wiklunds-Elis hans två spadar i sandlådan, ropade jag som vanligt "nej, Elis!". Min E reagerade inte nämvärt, medan E Wiklund förskräckt tittade på mig och sedan bedjande vände sig mot sin farsa, som om han bad honom ta bort mig från jordens (lekparkens...) yta. Jag försökte förklara mig till den lilla ljuslockiga herrn som säkert inte tar för givet att andra barn också kan heta Elis, det är ju inte ett jättevanligt namn. Jag räckte honom hans spadar och tillade att "den här lilla killen heter OCKSÅ Elis". Här blev det liksom lite jobbigt... Hans Wiklund stod 50 cm bort och hörde förstås alltihop. Och även om kändisar veeet att de är igenkända överallt, så är det liksom helt fel på svenskt svenssonvis att låtsas om att man känner igen någon. Varför skulle jag veta vad hans lilla barn hette?! Ok, nåväl, avslöjad. I någon minut till ägnade jag mig åt sandskottning och bilbrumning i sandlådan, innan det kom sig så att ungarna lekte lite med varandra och pinsam tystnad mellan-föräldrar-som-borde-säga-något-men-inte-vet-vad-och-inte-har-något-gemensamt-förutom-barnen, uppstod.
-"Heter han också Elis?", frågade trevlige Hans Wiklund.
-"Ja", svarade jag.
Sekunden efter tog jag min son och gick till en annan del av parken. Why me? Varför hade jag inte bara kunnat säga "tack för inspirationen", eller "ja, det är ett fint namn ni valda och vi lånade" eller något annat lättsamt? Nejdå! Naturligtvis inte! Inte ens en fin liten motfråga kom upp i mitt huvud. Ibland blir det inte rätt. Inte ens nästan. Varför kan det aldrig bli interätt på rätt ställen någon gång?
När så vår son idag (Elis modell mindre) bestämt försökte slita av Wiklunds-Elis hans två spadar i sandlådan, ropade jag som vanligt "nej, Elis!". Min E reagerade inte nämvärt, medan E Wiklund förskräckt tittade på mig och sedan bedjande vände sig mot sin farsa, som om han bad honom ta bort mig från jordens (lekparkens...) yta. Jag försökte förklara mig till den lilla ljuslockiga herrn som säkert inte tar för givet att andra barn också kan heta Elis, det är ju inte ett jättevanligt namn. Jag räckte honom hans spadar och tillade att "den här lilla killen heter OCKSÅ Elis". Här blev det liksom lite jobbigt... Hans Wiklund stod 50 cm bort och hörde förstås alltihop. Och även om kändisar veeet att de är igenkända överallt, så är det liksom helt fel på svenskt svenssonvis att låtsas om att man känner igen någon. Varför skulle jag veta vad hans lilla barn hette?! Ok, nåväl, avslöjad. I någon minut till ägnade jag mig åt sandskottning och bilbrumning i sandlådan, innan det kom sig så att ungarna lekte lite med varandra och pinsam tystnad mellan-föräldrar-som-borde-säga-något-men-inte-vet-vad-och-inte-har-något-gemensamt-förutom-barnen, uppstod.
-"Heter han också Elis?", frågade trevlige Hans Wiklund.
-"Ja", svarade jag.
Sekunden efter tog jag min son och gick till en annan del av parken. Why me? Varför hade jag inte bara kunnat säga "tack för inspirationen", eller "ja, det är ett fint namn ni valda och vi lånade" eller något annat lättsamt? Nejdå! Naturligtvis inte! Inte ens en fin liten motfråga kom upp i mitt huvud. Ibland blir det inte rätt. Inte ens nästan. Varför kan det aldrig bli interätt på rätt ställen någon gång?
tisdag, oktober 03, 2006
Dubbelmacka lixom
Puh... byta jobb är verkligen stressigt! Massor att göra. Har fortfarande inte avslutat allt på gamla stället, samtidigt som projekten rullar in här på nya byrån. Kul, men riktigt jobbigt att köra dubbelt, så att säga. En uppsida är såklart att morgonpromenaden från Vasastan till jobbet nu inte går mot Kungsholmen längre (Kungsholmen är ljuvligt fint, men efter snart sex år välkomnas lite variation), utan sköna Strandvägen. När solen tittar fram genom höstdiset och båtarna vid kajen guppar lugnt i det glittriga vattet, KAN det inte kännas jobbigt att vara uppe tidigt.
Å en sak till: Varför är alla avsnitt av House exakt likadana? Dialogen identisk från vecka till vecka. Handlingen upplagd på samma sätt. Dr House är fortfarande lika skönt charmig, men vad hjälper det? Hotel Babylon har seglat upp som den givna tv-favoriten just nu. Får se vad Entourage (premiär i SVT ikväll) kan erbjuda för motstånd.
Å en sak till: Varför är alla avsnitt av House exakt likadana? Dialogen identisk från vecka till vecka. Handlingen upplagd på samma sätt. Dr House är fortfarande lika skönt charmig, men vad hjälper det? Hotel Babylon har seglat upp som den givna tv-favoriten just nu. Får se vad Entourage (premiär i SVT ikväll) kan erbjuda för motstånd.
onsdag, september 27, 2006
Illusioner down the drain
Jomen visst skulle det vara härligt att få planera ett bröllop?! Tänk att bara sitta där med datum spikat, kyrka bokad och festplats utsedd. Budgeten någorlunda säkerställd och det som återstår är bara det härliga pysslet med att fylla hela balunset med svängigt och glittrigt innehåll... Åhhhh! Åååhhh nej! Alla ovanstående kriterier är uppfyllda, men mina illusioner har inte bara naggats i kanten, de är upplösta i atomer. Jag som skulle köpa bröllopstidningar, zippa på skumpa och springa runt i fina små botiquer och prova frasiga klänningar... typ. Ja, en gång gick jag ju faktiskt in i en klänningsbutik... men mådde illa över insikten om att jag inte alls gillar själva brudklänningsstuket och blev tvungen att gå ut i friska luften igen. Och jag beställde minsanna provinbjudningskort från en leverantör på nätet. När de kom på posten höll jag på att skratta ihjäl mig: Hello America - here comes the ytsepytsesnuttigulligheter! Bordsplaceringen och gästpresentationerna som vi minsann skulle portionera ut under året för att slippa stressa, ja ni vet vad jag kommer att skriva. INTE påbörjade. Jag skulle för övrigt banta också, bli slimmat smal och skitsnygg. Jag äter plockgodis i tv-soffan och ser inte direkt att vågen suckar av lättnad när jag ska dit och ställa mig. Nej, det här duger inte. Jag måste ändra taktik. Oktover ska bli THE bröllopsplaneringsmånad! Fast vi ska ju på värsta trettioårsskivan då. Och så fyller jag ju 29. Och så ska vi gå på R.E.A (för femte gången). Och så måste vi ju kolla villautbudet. Och vintershoppa. Börja träna igen. Byta jobb. Hälsa på hela släkten... minst två gånger. Men i november... då minsann!
lördag, september 23, 2006
Ursäkta mig, Mr Busskille
Satt på en av de nyupptäcka busslinjer jag nyttjar till- och från jobbet när datorväskan är för tung, stressen för stor eller vädret för dåligt för att gå. Tidigare har jag mest åkt tunnelbana, men med jobb och bostad relativt långt (ja, jag skrev RELATIVT ;-)) ifrån t-banestoppen, så är buss ett bra alternativ. Det blir en liten glädjechock i sig varje gång jag går förbi en busstolpe, nyfiket kollar en linjes sträckning och ser att den perfekt knyter ihop de platser jag rör mig mellan. (Ohotad vinnare är för tillfället buss Nr 3. När jag om en vecka byter jobb och därmed färdväg, passerar denna underbara blåa stål-larv förbi huset vi bor i, sonens dagis, vår knytpunkt Odenplan samt jobbet nere vid Stureplan. Inte dåligt!) I alla fall så satt jag där och stressade upp mig inför dagisstängningen när en vänlig ung man ursäktade sig och frågade om den här bussen går Västmannagatan mot Vanadisplan. Den halvfulla bussen var knäpptyst och det kändes som att varenda kotte väntade på mitt svar. Plötsligt hör jag någon säga:
-Japp, det gör den. (Övertygat.) Absolut. Helt rätt. (Ännu mer övertygat.)
Det tog mig en millisekund att fatta att det var JAG som svarat på frågan. Dessutom lagt till en liten patetisk nickning också, som för att förstärka mitt svar ett snäpp. För bussen GÅR INTE ALLS den gatan. Jag vet inte ens på rak arm var Västmannagatan ligger. Det jag vet är att bussen går i rakt motsatt riktning från Vanadisplan i alla fall! Varför sa jag så??! Varför sade jag inte bara att jag inte visste, eller att jag inte bott här så länge, eller att det kanske fanns någon annan med bättre lokalsinne inom räckhåll?!!
När bussen så svängt åt det motsatta (oönskade!) hållet suckar killen som frågat, plingar ett hårt "PLING" som ekar ilsket i hela Vasastan och börjar en till synes lång vandring, när bussen stannat och han gått av vid helt klart fel hållplats. Jahapp, en busslinje mindre att välja mellan. Jag åker aldrig med det där numret igen. Möjligtvis förklädd till oigenkännlighet.
-Japp, det gör den. (Övertygat.) Absolut. Helt rätt. (Ännu mer övertygat.)
Det tog mig en millisekund att fatta att det var JAG som svarat på frågan. Dessutom lagt till en liten patetisk nickning också, som för att förstärka mitt svar ett snäpp. För bussen GÅR INTE ALLS den gatan. Jag vet inte ens på rak arm var Västmannagatan ligger. Det jag vet är att bussen går i rakt motsatt riktning från Vanadisplan i alla fall! Varför sa jag så??! Varför sade jag inte bara att jag inte visste, eller att jag inte bott här så länge, eller att det kanske fanns någon annan med bättre lokalsinne inom räckhåll?!!
När bussen så svängt åt det motsatta (oönskade!) hållet suckar killen som frågat, plingar ett hårt "PLING" som ekar ilsket i hela Vasastan och börjar en till synes lång vandring, när bussen stannat och han gått av vid helt klart fel hållplats. Jahapp, en busslinje mindre att välja mellan. Jag åker aldrig med det där numret igen. Möjligtvis förklädd till oigenkännlighet.
Sannas sämre sidor
Yepp, jag kollar Idol. Vill helst inte missa en endaste minut. Årets deltagare är grymma, och det är ena halvan av programledarduon också. MenjagklararinteriktigtavSannaBråding! Hon överdrivet, hetsar, översitter och sprätter fram i rutan. Jag vill lixom ta ut batterierna... De dumma frågorna är värst. Sanna frågar en lycklig deltagare direkt efter den framförda låten, hur det känns. Deltagaren svarar. Sanna lyssnar knappt och frågar därefter deltagaren hur den tyckte att det gick. Deltagaren svarar. Därefter tittar Sanna ner i sina papper, avbryter deltagaren och frågar: MEN, hur kändes DET då? Ehh, suck... Och så verkar hon inneha en stor förkärlek för att fråga folk om de gråter, om de nästan gråter, om det minsann inte är en tår som kikar fram i ögonvrån (här känner hon gärna efter med fingret också) och kommentera att det nästan låter som om deltagaren gråter. Gärna samtliga dessa kommentarer till en och samma person inom loppet av 30 sekunder. Ja, Sanna, jag gråter nog nu. Och det är inte lyckotårar...
Hur kan vanligt vara grått?
Frågan ställer jag mig, mitt inne i en alldeles vanlig lördag. Jag, sambon och sonen vaknade tidigt, samlade ihop oss alla tre i dubbelsängen och slumrade till ytterligare en timme. Inget särskilt, men ljuvligt varmt och mysigt. En blick i kylskåpet fick oss att inse att frukost hemma bara var att glömma, så det blev en tur till stamfiket, där mackorna var halvtorra men sällskapet underbart. En bit morotskaka som "efterrätt" gjorde upplevelsen total. När sonen sprudlande sprang zickzack genom Vasaparken försenade han oss givetvis med flera halvtimmar, men vad gör väl det? Hans leende räcker för att utplåna de flesta små avsteg från orinarie planering. Solskenspromenaden innefattade givetvis ett stopp i Kronobergsparkens lekområde, där två oerhört stolta föräldrar såg sonen ensam bemästra den branta (!) backen upp till stor-rutschkanan, klättra upp för trähuset som leder sista biten upp till starten, ställa sig i kö och förståndigt kasta sig utför den silverfärgade utmaningen utan någon att hålla i hand. Han somnade snart utmattad i vagnen och vi fick vuxentid med egna samtal och lite shopping på stan. (Tack TopShop för ännu en härlig höst!! :-)) Ikväll väntar hämtpizza, jobba-hemifrån-jobb, lite tv, ett par glas rött och chilichoklad från bästa butiken! En helt ordinarie lördag, utan extra tillbehör av något slag. Bara alldeles, alldeles vanlig - och alldeles, alldeles underbar.
torsdag, september 21, 2006
Vems unge, sade du?
Haha, så har man varit på sonens första kvartssamtal. Förmodligen det enda någonsin där han inte har möjlighet att försvara sig, för trots sina snart sexton månader har han inte talets gåva ;-) Lite pirrigt var det allt, men de flesta av hans fina sidor känner vi ju redan till, precis som hans ovanor och märkliga addicts. Nappen, till exempel. Av någon oförklarlig anledning har han bestämt sig för att napp heter "PA" på hans språk. På hans språk heter även det mesta annat just "PA". Följaktligen är det lite svårt att skilja på vad en allt surare son som ropar PA-PA-PA-PA menar, när både PAppa, napp (=PA), lamPA och jacka (=PA) finns inom synhåll. Att han pekar genom att sträcka upp en av armarna i luften och lealöst hänga ner med handen gör inte saken lättare. I´m confused.
Ok, och så har vi ju det här med att sitta still (=aldrig), äta själv (=jo, visserligen... men den mesta näringen får han ju i sig när han efter måltiden ålar ner på golvet och SLICKAR i sig det som trillat ner...), hellre leka själv med ALLA leksaker samtidigt än att dela med sig en endaste liten barbieskalle eller grävskopsgrävskopa till annan kamrat eller somna någon annanstans än i egna sängen. (Humöret kan också vara en osäker faktor, men det är en parentes. Vi kan ju ha misstolkat hans illvrål som tränger genom märg och ben, samtidigt som han handlöst kastar sig ner på golvet i de mest krumbuktande rörelser bara för att han upptäcker att sista russinet just gått åt i lilla asken...)
Döm om vår förvåning när ursupergulliga dagisfröken (sorry, förskolepedagogen) började prata om killen som ler från morgon till kväll, vet exakt var hans plats vid minimatbordet är, han som äter med sked och gaffel, sitter i ring med de andra barnen och har favoritkompisen Dante på armlängds avstånd, sjungande går iväg på egna upptäcksfärder i parken, somnar som en stock så snart hans kind nuddar dunkudden på eftermiddagsvilan, "pratar" med såväl stor som liten och gärna delar ut kramar hit och dit.
- Vaddåsadu? Jaha, ok. Jo, så är han ju lite hemma också... (typ...). Mamma- och pappastoltheten svämmade nästan över i våra bröst när vi tittade på varandra från varsin knakande miniatyrstol på varsin sida om det ettårsanpassade matbordet som nådde oss till knäna. Hallelujamoment i lilleputtland! Även om vi fortfarande fruktar att dagisfröken verkligen blandande ihop oss med något annat föräldrapar...
Ok, och så har vi ju det här med att sitta still (=aldrig), äta själv (=jo, visserligen... men den mesta näringen får han ju i sig när han efter måltiden ålar ner på golvet och SLICKAR i sig det som trillat ner...), hellre leka själv med ALLA leksaker samtidigt än att dela med sig en endaste liten barbieskalle eller grävskopsgrävskopa till annan kamrat eller somna någon annanstans än i egna sängen. (Humöret kan också vara en osäker faktor, men det är en parentes. Vi kan ju ha misstolkat hans illvrål som tränger genom märg och ben, samtidigt som han handlöst kastar sig ner på golvet i de mest krumbuktande rörelser bara för att han upptäcker att sista russinet just gått åt i lilla asken...)
Döm om vår förvåning när ursupergulliga dagisfröken (sorry, förskolepedagogen) började prata om killen som ler från morgon till kväll, vet exakt var hans plats vid minimatbordet är, han som äter med sked och gaffel, sitter i ring med de andra barnen och har favoritkompisen Dante på armlängds avstånd, sjungande går iväg på egna upptäcksfärder i parken, somnar som en stock så snart hans kind nuddar dunkudden på eftermiddagsvilan, "pratar" med såväl stor som liten och gärna delar ut kramar hit och dit.
- Vaddåsadu? Jaha, ok. Jo, så är han ju lite hemma också... (typ...). Mamma- och pappastoltheten svämmade nästan över i våra bröst när vi tittade på varandra från varsin knakande miniatyrstol på varsin sida om det ettårsanpassade matbordet som nådde oss till knäna. Hallelujamoment i lilleputtland! Även om vi fortfarande fruktar att dagisfröken verkligen blandande ihop oss med något annat föräldrapar...
Sparkling, please...
Nämen så kul att jag har hittat THE ring. Efter att missnöjt ha konstaterat att min förlovningsring omöjliggör ett bröllop (ja, nästan inget passar till en välvd ring i vitt guld med endast en infattad sten... typ...) så dök godbiten upp. Tanten (förlåt; lilla gulliga rynkiga damen med uselt humör) som hjälpte oss i guldsmedsbutiken presenterade det ena horribla alternativet efter det andra och mitt humör gnistrade inte direkt ikapp med produkterna i butiken. "Den här kanske?" (Gult guld, bred, kantig och med runda stenar... precis ALLT det min ring inte är! Nope.) "Eller den här?" (Vitt gult, pyttesmå runda stenar utspridda över ena delen av ringens yta. Nej tack.) "Kanske något sådant här, det är populärt nu?" (En del gult guld, en del vitt... sammanflätade och virade på något medeltida vis. Jag kapar hellre av mig ringfingret.) Men så... en ganska smal sak, med sju infattade stenar i samma format som den jag redan har. Slank perfekt ner på mitt finger och till sambons ohejdade glädje kanske det OÖVERSTIGLIGA problemet (läs min ironi) med ringmatchning skulle gå att lösa. Att ringj***ln kostar en mindre förmögenhet verkar inte bekomma honom det minsta. Nu återstår bara att komma på vad för klänning och frilla som passar till masterpiecen...
Fem onödiga saker
Överlägsen förstaplats: Att f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e envisas med de här fjantlistorna...
2. Att surfa på Hemnet på jakt efter drömhemmet efter mindre än ett kvartal i nya, härliga lägenheten.
3. Att surfa på Jobline för att kolla vad som finns, när man just ska byta från ett drömjobb till ett annat drömjobb! (Why...)
4. Att äta ett mål McDonalds (yepp, heeela paketet) till middag, missnöjt nypa sig i hullet kring magen och därefter bli på riktigt uselt humör.
5. Köpa nya löparbyxor för närmare tusen spänn inför ett välgörenhetslopp i London... och en månad senare hitta dem i samma väska de packades ner i efter första tvätten...
2. Att surfa på Hemnet på jakt efter drömhemmet efter mindre än ett kvartal i nya, härliga lägenheten.
3. Att surfa på Jobline för att kolla vad som finns, när man just ska byta från ett drömjobb till ett annat drömjobb! (Why...)
4. Att äta ett mål McDonalds (yepp, heeela paketet) till middag, missnöjt nypa sig i hullet kring magen och därefter bli på riktigt uselt humör.
5. Köpa nya löparbyxor för närmare tusen spänn inför ett välgörenhetslopp i London... och en månad senare hitta dem i samma väska de packades ner i efter första tvätten...
onsdag, september 20, 2006
Do not miss
En av mina mammavänner (mammavän hit och mammavän dit… en av mina kompisar helt enkelt ;-)) har en glimrande smak för inredning och design. Hon omvärldsbevakar till max och highlightar alltid rätt saker i utbudsdjungeln omkring oss. En genväg för en sådan som mig, som har intresset men inte tiden och tålamodet att göra de rätta spaningarna. Kolla in bloggen och låt länkarna leda vägen. Surfa lugnt!
http://www.familyliving.se/blogg/anvandarblogg/view-web-log.xml?id=132
http://www.familyliving.se/blogg/anvandarblogg/view-web-log.xml?id=132
Dumburken
Jodå, visst kan jag villigt erkänna att jag gillar att sträcka ut mig på soffan under en filt, käka en liten chokladbit och ha fjärrkontrollen placerad inom bekvämt räckhåll. (För den politiska korrekthetens skull ska jag tillägga att jag även ser nyheter regelbundet, älskar dokumentärer och samhällsgranskande fakta/-debattprogram…) Hösten är verkligen som gjord för shopping, träning (I wish!) och mys. Bäst just nu:
Hundra höjdare – Hoppas ni inte missade måndagens norrlandsspecial. Åh vilka sköningar vi har däruppe! F & F är ju dessutom lyyyyysande stjärnor!
Idol – NEJ, det blir inte sämre bara för att freakshowen är avklarad och gallringen tar vid.
House – Premiär igår. I´m hooked. Karln är störtskön och det är bifigurerna också.
Hotel Babylon – Inte direkt ett straff att kolla in en dryg timme av den här godbiten. Se och njut.
Weeds – Verkade bra vid första kollen, men inte glimrande. Behöver en chans till innan domen faller.
Av gamla trotjänare finns ju Scrubs, SATC, Greys Anatomy, Mord i Sinnet, Kalla Fötter och SCI mm att botanisera bland, men just nu platsar ingen av dem på topplistan! Ses senare.
Hundra höjdare – Hoppas ni inte missade måndagens norrlandsspecial. Åh vilka sköningar vi har däruppe! F & F är ju dessutom lyyyyysande stjärnor!
Idol – NEJ, det blir inte sämre bara för att freakshowen är avklarad och gallringen tar vid.
House – Premiär igår. I´m hooked. Karln är störtskön och det är bifigurerna också.
Hotel Babylon – Inte direkt ett straff att kolla in en dryg timme av den här godbiten. Se och njut.
Weeds – Verkade bra vid första kollen, men inte glimrande. Behöver en chans till innan domen faller.
Av gamla trotjänare finns ju Scrubs, SATC, Greys Anatomy, Mord i Sinnet, Kalla Fötter och SCI mm att botanisera bland, men just nu platsar ingen av dem på topplistan! Ses senare.
måndag, september 18, 2006
Valde valet igår
Gårdagskvällen ägnades åt zappande på kontrollen. Hade fått vuxenhybris och laddade upp med cheezeballs o-c-h chokladkaka framför tv´n inför valvakan. Men så blev det spännande också. Jag tillhör den tiondel av alla röstare som bestämmer sig till fullo på själva valdagen. Inget fel med det... Kanske kanske inte så övertygande/-ad i mina politiska färger, men vissa valda delar känns ju riktigt relevanta. Som typ... hmmm... ja, jämställdheten är ju helt klart ett issue att ta fasta på. Men inte valde jag FI för det. Gillar miljötänket också, men röstade inte grönt på något sätt och vis. Har tappat tråden lite här känner jag :-) Nåväl, för att lätta upp mitt valkollande så fick Femman låna lite av mina ögonkast också. Där valdes det en miljonär, i sämsta såpan på länge. Nu väljer jag att sluta för idag. Over & out.
torsdag, september 14, 2006
JA´n som tydligen hängt med från småfjantstiden...
Ja - Jag är hypokondriker och tror fortfarande att jag lider av minst fem dödliga sjukdomar på samma gång. Knölar, värk, stelhet, trötthet eller yrsel kan aldrig (!) vara något annat än början till slutet.
Ja - Jag älskar vispgrädde, till och med ovispad... och till blodpudding till råga på allt!
Ja - Jag speglar mig i skyltfönster ibland. Väldigt pinsamt när någon råkar kika ut inifrån.
Ja - Jag fantiserar om att vinna 50 miljoner på Lotto (trots att jag aldrig någonsin spelar Lotto) så mycket så att jag inte kan sova ibland.
Ja - Jag är fortfarande blint, blåögt naiv och tror att allt är möjligt!
(Dessutom gör jag fjantiga listor i en rosa Blogg när jag väntar på att sambon ska komma hem från boxningsträningen... F´låt!)
Ja - Jag älskar vispgrädde, till och med ovispad... och till blodpudding till råga på allt!
Ja - Jag speglar mig i skyltfönster ibland. Väldigt pinsamt när någon råkar kika ut inifrån.
Ja - Jag fantiserar om att vinna 50 miljoner på Lotto (trots att jag aldrig någonsin spelar Lotto) så mycket så att jag inte kan sova ibland.
Ja - Jag är fortfarande blint, blåögt naiv och tror att allt är möjligt!
(Dessutom gör jag fjantiga listor i en rosa Blogg när jag väntar på att sambon ska komma hem från boxningsträningen... F´låt!)
Fem favoritföreteelser just nu, allla kategorier:
- Filip & Fredrik. Tidigare gick de mig på nerverna, nu gillar jag skarpt! Intervjun med Göran Persson är en klassiker. Håll ihop, grabs!
- Martina Haag och Frida Boisen. Japp, jag VET att de OCKSÅ är två personer. Men de kommer på delad plats vad gäller kvinnliga sköningar med fantastiska åsikter och sätt att formulera sig. De som säger att svenska tjejer saknar förebilder har fel!
- Höstmodet. Nope, jag ska inte kantra över mot modebloggshållet, det finns de som gör det sjukt bra redan. Jag nöjer mig med att konstatera att korta, miniklänningar i A-linje, med svarta tights och grova stövelkängor är amazing. Koftor och cardigans med massor av vidd samt icke-hellånga ärmar är skitsnyggt till tighta jeans. Långa, pösiga stickade tröjor med höga eller låga skor, och kroppsnära leggings är faktiskt inte bara apsnyggt, utan skönt också. Jippie!
- Mammas hemgjorda lätt frysta dajm- och mandeltårta på nötbotten, med färska hallon och riven mjölkchoklad på förra veckans kräftskiva. M-u-m-s!
- Tjejkompisar med glimten i ögat. (Alla andra tjejkompisar är ju också bra förstås!) Jag har alltid hävdat att jag är en "killkompistjej". Tyckt att killar är härligare, lättare, rakare och mer skrattframkallande sällskap. De barndoms/ungdomsväninnor som jag fortfarande har nära kontakt med, är de som lite lätt lutar över mot grabbstuket i sitt sätt att vara ;-) Men ack vad man kan ändra sig - eller åtminstone behöva komplettera sina åsikter. På mitt jobb och i min mamma-kompisskara finns några av de härligaste brudarna på moder jord. Inte känsliga, inte rädda för raka kommentarer eller för att ha åsikter. Skämtsamma, mjuka, hårda och glimrade. Alldeles jättebra bara!
- Martina Haag och Frida Boisen. Japp, jag VET att de OCKSÅ är två personer. Men de kommer på delad plats vad gäller kvinnliga sköningar med fantastiska åsikter och sätt att formulera sig. De som säger att svenska tjejer saknar förebilder har fel!
- Höstmodet. Nope, jag ska inte kantra över mot modebloggshållet, det finns de som gör det sjukt bra redan. Jag nöjer mig med att konstatera att korta, miniklänningar i A-linje, med svarta tights och grova stövelkängor är amazing. Koftor och cardigans med massor av vidd samt icke-hellånga ärmar är skitsnyggt till tighta jeans. Långa, pösiga stickade tröjor med höga eller låga skor, och kroppsnära leggings är faktiskt inte bara apsnyggt, utan skönt också. Jippie!
- Mammas hemgjorda lätt frysta dajm- och mandeltårta på nötbotten, med färska hallon och riven mjölkchoklad på förra veckans kräftskiva. M-u-m-s!
- Tjejkompisar med glimten i ögat. (Alla andra tjejkompisar är ju också bra förstås!) Jag har alltid hävdat att jag är en "killkompistjej". Tyckt att killar är härligare, lättare, rakare och mer skrattframkallande sällskap. De barndoms/ungdomsväninnor som jag fortfarande har nära kontakt med, är de som lite lätt lutar över mot grabbstuket i sitt sätt att vara ;-) Men ack vad man kan ändra sig - eller åtminstone behöva komplettera sina åsikter. På mitt jobb och i min mamma-kompisskara finns några av de härligaste brudarna på moder jord. Inte känsliga, inte rädda för raka kommentarer eller för att ha åsikter. Skämtsamma, mjuka, hårda och glimrade. Alldeles jättebra bara!
En kritvit insikt!
Hjälp, jag ska ju gifta mig!! Ganska snart. Var är min budgetkalkyl? Eller proverna på inbjudningskort och tryck, jag skulle beställa i tid? Min klippbok med favoritklänningar? Önskemeny? Hjälp!!
torsdag, september 07, 2006
En lättrattad kombo
Dabidabida... Tralalalala... Åh vad lätt det är att kombinera heltidsjobb på byrå med mammaskapet. Det är ju fritt och flexigt och självständigt och kreativt och alldeles... alldeles... skitsvårt!!! Visserligen är det bra att ingå i en "kärnfamilj". D v s vi är två vuxna som delar på ansvaret för den lille och får på så vis en gigantisk fördel (hur gör de ensamstående??!). Men ändå. Dagis tänger 17.30 och dagisfröknarna hummar oroväckande medlidande men ändå på något vis anklagande när jag skriver upp sonens dagistider för kommande vecka, på schemat. Lille A går mellan 9-13, lille B lämnas 10 och hämtas 16, lilla söta C, ja hon kommer 8 men hämtas 12... och så vidare. Vår son lämnas strax efter 8 och hämtas 17. I bästa fall. Huvvligen!! Han verkar ju inte ta skada av det, men det gör vi. Stackarn, han kommer bli långadagistiderdagisskadad eller något. Det passar sig för övrigt inte att panikspringa från bussen till dagis med glassigt paraply. Här snackar vi minsta motståndets lag! Såg ni ett svart frustande streck som kryssade fram mellan vattenpölarna i Vanadisparken idag, så var det jag och min dyblöta svarta trenchcoat. Pust och godkväll!
tisdag, augusti 29, 2006
Dags för biktning II
Det är rena rama syndafloden det här. Jag har tidigare bett er se mig äta mina ord. De som jag skrev om att Ebba von Sydow verkar vara så himla härlig och inspirerande, på sitt eget lilla vis. Nu smaskar jag inte bara i mig dessa ord, utan knaprar upp hela tangentbordet! Please forgive me!
Tjejen har ju något extra, helt klart. Men varfööööööör kan det aldrig bli helt bra? Nu är jag helt obeskrivligt less på alla "oh well" som hon använder för att övergå från något seriöst inlägg till den vanliga, glatta ytan. Jag står inte ut med att läsa att hon beskriver sin nyklippta frisyr med "och JA, det blev grymt! Grymt! Grymt! Grymt!". Inte heller kan jag längre tycka det är kul att läsa om hennes modetips, för hon ger inga råd utan skriver alltid; JAG har köpt, JAG passar i, JAG väljer... och slutligen kommenterar hon sina förkylningar och febertoppar med "jag... jag som ALDRIG blir sjuk!" Alltså, JAG kanske är överdrivet kritisk nu, men är det inte roligare med någon som har lite skön distans. Som sätter saker i ett sammanhang och begrundar världen med massor av olika perspektiv? Det hade ju kunnat bli riktigt bra, för glossigheten och det osvenska självförtroendet gillar jag fortfarande hos EVS. Men nope, om jag hade en fjortonårig dotter (lillasyster låter bättre, hallå... jag är inte lastgammal ;-)) som läste VR så skulle jag föredra en annan förebild.
Nu måste jag bikta mig för den här dissningen också. Alla får ju tycka vad de vill såklart. Men för tillfället är det faktiskt såhär jag tycker!
Tjejen har ju något extra, helt klart. Men varfööööööör kan det aldrig bli helt bra? Nu är jag helt obeskrivligt less på alla "oh well" som hon använder för att övergå från något seriöst inlägg till den vanliga, glatta ytan. Jag står inte ut med att läsa att hon beskriver sin nyklippta frisyr med "och JA, det blev grymt! Grymt! Grymt! Grymt!". Inte heller kan jag längre tycka det är kul att läsa om hennes modetips, för hon ger inga råd utan skriver alltid; JAG har köpt, JAG passar i, JAG väljer... och slutligen kommenterar hon sina förkylningar och febertoppar med "jag... jag som ALDRIG blir sjuk!" Alltså, JAG kanske är överdrivet kritisk nu, men är det inte roligare med någon som har lite skön distans. Som sätter saker i ett sammanhang och begrundar världen med massor av olika perspektiv? Det hade ju kunnat bli riktigt bra, för glossigheten och det osvenska självförtroendet gillar jag fortfarande hos EVS. Men nope, om jag hade en fjortonårig dotter (lillasyster låter bättre, hallå... jag är inte lastgammal ;-)) som läste VR så skulle jag föredra en annan förebild.
Nu måste jag bikta mig för den här dissningen också. Alla får ju tycka vad de vill såklart. Men för tillfället är det faktiskt såhär jag tycker!
Dags för biktning I
Oh heliga cyberfader, förlåt mig för jag har syndat. Jag har i flera års tid fnyst åt mammor med små telingar där smutsen är utsmetad över halva det rundgosiga ansiktet, eller utrymmet mellan näsan och munnen täckt av två tjocka strängar trögflytande, grönt gegg! (Eller möjligtvis en liten ettårstunga som försöker smaska i sig härligheterna...) Jag har stirrat, tjuvkikat, förfasats över hur man låter sina små bedårande sötisar se ut och vad det ger för intryck. Moahahaha vad lurad jag var!!!
Förlåt mig för att jag trodde mig veta något om den bacillfyllda verklighet jag inte tidigare befunnit mig i. Förlåt för att jag suttit på mitt välstädade kontor eller på min rena byxbak och tänkt att "vaddårå, det är väl bara att torka av ungen med jämna mellanrum". NEJ, det är det inte. Jag hade INGEN aning om hur omöjligt det är att hålla en femtonmånaders knatte ren. Torkar jag munnen, fräser han ut snor. Torkar jag näsan, gnuggar han munnen mot sandlådan eller en halväten banan som någon slängt bredvid. Ger jag honom en enkel och ketchupfri korv, sträcker han sig efter min dressingfyllda kladd-kebab när jag hämtar fler servetter. Allt är klet! Alltid. Det existerar inte längre någon renhet och det kan jag bara acceptera. Förlåt för att jag trodde mig kunna göra det omöjliga. United we stand... in dirt.
Förlåt mig för att jag trodde mig veta något om den bacillfyllda verklighet jag inte tidigare befunnit mig i. Förlåt för att jag suttit på mitt välstädade kontor eller på min rena byxbak och tänkt att "vaddårå, det är väl bara att torka av ungen med jämna mellanrum". NEJ, det är det inte. Jag hade INGEN aning om hur omöjligt det är att hålla en femtonmånaders knatte ren. Torkar jag munnen, fräser han ut snor. Torkar jag näsan, gnuggar han munnen mot sandlådan eller en halväten banan som någon slängt bredvid. Ger jag honom en enkel och ketchupfri korv, sträcker han sig efter min dressingfyllda kladd-kebab när jag hämtar fler servetter. Allt är klet! Alltid. Det existerar inte längre någon renhet och det kan jag bara acceptera. Förlåt för att jag trodde mig kunna göra det omöjliga. United we stand... in dirt.
Öööhhh, go´morron
Igår morse skulle jag ringa mamma på hennes jobb. Hade tyvärr, som så många gånger förut, glömt numret och ringde därför nummerupplysningen. (TROTS att jag blir helt utfreakat galen av att höra den där inprogrammerade hälsningsfrasen som de spelar upp för att tjäna några extra sekunder = kronor!) Det var tidigt, jag var stressad och kanske inte riktigt fokuserad. Nåväl, datafrasen överstökad och en vänlig telefontjej frågade vem jag sökte.
Jag: (Lite överdrivet trevlig och klämkäck, det var ju ändå mamma jag sökte på jobbet...) - Hej, det här är Anna Andersson (inte mitt namn, men ni hajjar), jag skulle vilja prata med Greta. (Inte mammas namn heller, men U get it.)
Telefontjejen: (Något frågande:) - Jaha, Greta vem?
Jag: (Något kaxigare nu) - Greta Gretsson! (Hur många Greta kan det finnas på mammas lilla jobb??)
Telefontjejen: Jaha, ja... jag söker här. Nä, jag hittar ingen sådan här...
Jag: (Funderande...) Hon kanske har slutat, va´fasen har hon inte sagt något till mig för...
Telefontjejen: - Vet du var hon finns?
Jag: (Tänkande:) Är människan helt tom eller?? HUR svårt kan det vara?
Jag igen: Ja, på ORDERMOTTAGNINGEN!
Och i samma ögonblick som jag fräste ut orden insåg jag att jag inte alls pratade med receptionisten på mammas jobb i norrland, utan en stackars telefonist på nummerupplysningen i Stockholm. Illa. Illa. Illa. Jag är en sådan som kan skämmas även över telefon, och försökte nästla mig ur situationen genom att låtsas som ingenting och FAKTISKT NÄMNA FÖRETAGETS NAMN. Ehh. Dags att börja koffeinkicka igång kroppen på morgonen kanske?
Jag: (Lite överdrivet trevlig och klämkäck, det var ju ändå mamma jag sökte på jobbet...) - Hej, det här är Anna Andersson (inte mitt namn, men ni hajjar), jag skulle vilja prata med Greta. (Inte mammas namn heller, men U get it.)
Telefontjejen: (Något frågande:) - Jaha, Greta vem?
Jag: (Något kaxigare nu) - Greta Gretsson! (Hur många Greta kan det finnas på mammas lilla jobb??)
Telefontjejen: Jaha, ja... jag söker här. Nä, jag hittar ingen sådan här...
Jag: (Funderande...) Hon kanske har slutat, va´fasen har hon inte sagt något till mig för...
Telefontjejen: - Vet du var hon finns?
Jag: (Tänkande:) Är människan helt tom eller?? HUR svårt kan det vara?
Jag igen: Ja, på ORDERMOTTAGNINGEN!
Och i samma ögonblick som jag fräste ut orden insåg jag att jag inte alls pratade med receptionisten på mammas jobb i norrland, utan en stackars telefonist på nummerupplysningen i Stockholm. Illa. Illa. Illa. Jag är en sådan som kan skämmas även över telefon, och försökte nästla mig ur situationen genom att låtsas som ingenting och FAKTISKT NÄMNA FÖRETAGETS NAMN. Ehh. Dags att börja koffeinkicka igång kroppen på morgonen kanske?
torsdag, augusti 24, 2006
Satan!
Sambon tog med sig sonen för en dejt med en annan pappa och barn i närliggande lekpark. (Hmm... det där lät lite för bra för att vara sant. Är jag lite väl naiv nu? Har han en het älskarinna månne? Nädå, det tror jag inte :-)) Jag köpte en chokladbit och Cosmopolitan (tidningen - inte drinken) på väg hem från jobbet. Nu har jag bloggat bort lästiden!!! Snart kommer ögonstenarna hem och det blir ingen läsning. Hur tänkte jag? Det här blir inte lätt att förlåta mig själv för. Datadravel istället för mysläs? I´m off!
Tid vs rum, tid vs rum, tid vs rum
Nyköpt lägenhet i centrala Stockholm. Nära till allt och inga brädor att spika. Alltid ett Sevvan öppet runt hörnet, om det skulle behövas. Taxi från krogen kostar en femtiolapp. Cityliv och familjetillvaro integrerade och förpackade i ett lättanvänt format. Men nähä... jag kunde visst inte nöja mig med det. Jag ville visst egentligen bo i villa. Och så även min sambo. Så... Hemnet är fortfarande min vän (och fiende). Finns det nya objekt att klicka in sig på i de områden vi kollar, då stiger pulsen och pirret i magen. Inget nyinkommet? Fy f-n vad trist, kanske någon tant vill sälja sin 200 kvm sekelskiftsvilla i Bromma för en spottstyver, på Blocket? (Nähä, inte det? Fy vad medvetna alla blivit nurå..!)
Men så börjar möjligheternas trånga sektor vidgas lite. Dag för dag. Man skaffar sig bredare vyer och inser att man kanske-inte-kan-få-allt-just-här-och-nu. Så... sekelskifte är charmigt. Men malar i sängkläderna, pälsängerhål i fina ylletröjan och silverfiskar i diskhon är inget jag längtar efter. Så... nyare är inte fel. Nybyggt kanske? Inte dumt! Jaha, nybyggt i Stockholms kommun kostar tio miljoner. Jaja, vem vill bo i nybyggt. Helt opersonligt och karaktärslöst. Ganska nybyggt då, relativt nära stan. Jahaja, en 60-talsvilla på 70 kvm i Bromma som behöver takomläggning och dränering, för 5,9 (innan renoveringar). Njäe, not nice! Lite längre bort? Jasså, tar det 1 timme och tio minuter från Mariedalsviksnånting, som alla pratar om, med pendeln till stan? Jamen då kan jag ju ta (helt enkelt) ett jobb där man jobbar 120 minuter om dagen ¨så att jag hinner lämna på dagis, jobba, luncha, jobba mer, hämta på dagis, göra ärenden och laga mat" innan dygnet är över. Men va´? Inte många sådana jobb i reklambranschen? Hmm... då får det bli något annat.
Och så dyker det som skulle kunna vara ett drömhus upp. Eller två faktiskt. På var sin sida om stan. Fräscha, snygga, rätt planslösning, lagomlyxiga, plats för vänner och familj, schyssta tomter, garage (för bil behöver man nog om man inte bor mitt i stan ;-)) och nära kommunikationer. 20-30 minuters restid enkel väg. Är det för mycket? Bortkastad tid? Får man ihop det med två heltidsjobb? Vill man få ihop det? Frågorna är många och svaren få, men det börjar bli dags att välja. Ett liv mitt i smeten utan doft av nyhängd torktvätt som vajar i vinden, inget dimmigt sockeros av nybakade bullar över kvarteret, inga isbitar som klirrar mot glas när mamma häller upp saft till barnen i solen, ingen trygg förnimmelse av nyklippt gräs, eller son som cyklar på lilla gatan till han ramlar och får skrubbsår att pyssla om...
Åh, att vara vuxen och fatta egna beslut är kul! Men ibland är valen svåra. Tror att jag ska ringa min mamma och pappa nu. De vet nog hur vi ska göra!
Men så börjar möjligheternas trånga sektor vidgas lite. Dag för dag. Man skaffar sig bredare vyer och inser att man kanske-inte-kan-få-allt-just-här-och-nu. Så... sekelskifte är charmigt. Men malar i sängkläderna, pälsängerhål i fina ylletröjan och silverfiskar i diskhon är inget jag längtar efter. Så... nyare är inte fel. Nybyggt kanske? Inte dumt! Jaha, nybyggt i Stockholms kommun kostar tio miljoner. Jaja, vem vill bo i nybyggt. Helt opersonligt och karaktärslöst. Ganska nybyggt då, relativt nära stan. Jahaja, en 60-talsvilla på 70 kvm i Bromma som behöver takomläggning och dränering, för 5,9 (innan renoveringar). Njäe, not nice! Lite längre bort? Jasså, tar det 1 timme och tio minuter från Mariedalsviksnånting, som alla pratar om, med pendeln till stan? Jamen då kan jag ju ta (helt enkelt) ett jobb där man jobbar 120 minuter om dagen ¨så att jag hinner lämna på dagis, jobba, luncha, jobba mer, hämta på dagis, göra ärenden och laga mat" innan dygnet är över. Men va´? Inte många sådana jobb i reklambranschen? Hmm... då får det bli något annat.
Och så dyker det som skulle kunna vara ett drömhus upp. Eller två faktiskt. På var sin sida om stan. Fräscha, snygga, rätt planslösning, lagomlyxiga, plats för vänner och familj, schyssta tomter, garage (för bil behöver man nog om man inte bor mitt i stan ;-)) och nära kommunikationer. 20-30 minuters restid enkel väg. Är det för mycket? Bortkastad tid? Får man ihop det med två heltidsjobb? Vill man få ihop det? Frågorna är många och svaren få, men det börjar bli dags att välja. Ett liv mitt i smeten utan doft av nyhängd torktvätt som vajar i vinden, inget dimmigt sockeros av nybakade bullar över kvarteret, inga isbitar som klirrar mot glas när mamma häller upp saft till barnen i solen, ingen trygg förnimmelse av nyklippt gräs, eller son som cyklar på lilla gatan till han ramlar och får skrubbsår att pyssla om...
Åh, att vara vuxen och fatta egna beslut är kul! Men ibland är valen svåra. Tror att jag ska ringa min mamma och pappa nu. De vet nog hur vi ska göra!
Alltid ett år efter
Jo minsann, alla kan inte vara först med allt. Men jag börjar undra om jag inte borde snäppa upp mig lite med allt som gäller contemporary koll. Visst, jag var ganska tidig med att skaffa barn, inte många i bekantskapskretsen hann före. (Huvvaligen, det där lät som att det är någon slags tävling, vilket i-n-t-e var ambitionen!) Och jag köpte en kjol med hög midja innan jag såg dem i flockar på stan. Jag fick också blåsor i munnen av USA´s farliga export Big Red (tuggummit) innan det landande i alla hotta America-diskar i svenska snabbköp. Men...
Ungefär två år efter alla andra insåg jag att Sex & the city är/var asbra, vilket har lett till att jag fortfarande idag kan sitta och diskutera avsnitt med mina kvinnliga kollegor. Som inte alls tycker det är skoj. De ventilerade klart allt för sisådär fyra år sedan. Jag såg affischerna för Grey´s Anatomy på väg hem från jobbet förra året, men fnös nonchalant åt "ännu en sjukhusserie". Igår hoppade jag ner från mina hästryggshöga fördomar och såg ett helt avsnitt. Jag är lyrisk. Vilken 50-minuters perfektion! I love! Ja, så där som ni kände förra året. Och så Prison Break. "Jag orkar inte kolla"... var min inställning de 23 första avsnitten. Nu såg jag premiären av säsong två. Jag är fast. Later than U. Men ändock. Ja, jag har inte bara missat ett års schyssta lunchrumsdiskussioner. Jag inser också att jag kommer att bli tvungen att köpa dvd-boxar för en hel förmögenhet. Got some catchin´ up to do!
Ungefär två år efter alla andra insåg jag att Sex & the city är/var asbra, vilket har lett till att jag fortfarande idag kan sitta och diskutera avsnitt med mina kvinnliga kollegor. Som inte alls tycker det är skoj. De ventilerade klart allt för sisådär fyra år sedan. Jag såg affischerna för Grey´s Anatomy på väg hem från jobbet förra året, men fnös nonchalant åt "ännu en sjukhusserie". Igår hoppade jag ner från mina hästryggshöga fördomar och såg ett helt avsnitt. Jag är lyrisk. Vilken 50-minuters perfektion! I love! Ja, så där som ni kände förra året. Och så Prison Break. "Jag orkar inte kolla"... var min inställning de 23 första avsnitten. Nu såg jag premiären av säsong två. Jag är fast. Later than U. Men ändock. Ja, jag har inte bara missat ett års schyssta lunchrumsdiskussioner. Jag inser också att jag kommer att bli tvungen att köpa dvd-boxar för en hel förmögenhet. Got some catchin´ up to do!
Angående skräckisar…
… så ska de gärna utspelas i dunkla/mörka miljöer, ha en eskalerande spänning som kittlar alla mörka förväntningar, innehålla karaktärer man kan identifiera sig med och åskådliggöra situationer som faktiskt skulle kunna inträffa vem som helst, bara med lite mer rysliga detaljer.
INTE som gårdagens filmupplevelse börja med en skruvad kavalkad av freaks, raskt hoppa vidare till ett hobbitliknande monster som kalasar på en människoben höst upp på en klippa mitt ute i ingenstans, uppvisa en kriminalare med 30 års erfarenhet av mordcase som håller på att kissa på sig när någon ropar hans namn, skildra en våldtäkt av ännu en hobbit med ihopsmält ansikte på en blond high school-donna och sjukt mycket annat splatter och trams. Bläh! Det var en av mitt livs värsta filmupplevelser. Inte ett dugg hemsk, bara otroligt onödig. Det här var verkligen inget mammamåste. Och ingen vardagslyx heller! Varför sov jag inte istället?
INTE som gårdagens filmupplevelse börja med en skruvad kavalkad av freaks, raskt hoppa vidare till ett hobbitliknande monster som kalasar på en människoben höst upp på en klippa mitt ute i ingenstans, uppvisa en kriminalare med 30 års erfarenhet av mordcase som håller på att kissa på sig när någon ropar hans namn, skildra en våldtäkt av ännu en hobbit med ihopsmält ansikte på en blond high school-donna och sjukt mycket annat splatter och trams. Bläh! Det var en av mitt livs värsta filmupplevelser. Inte ett dugg hemsk, bara otroligt onödig. Det här var verkligen inget mammamåste. Och ingen vardagslyx heller! Varför sov jag inte istället?
torsdag, augusti 17, 2006
Kärlekens färg..?
Bröllopsplaneringen går med myrsteg framåt. Har hittat en webbsajt som säkert kan bli användbar under det här året. Jag börjar dock fundera på om inte tjejers/kvinnors engagemang kring vissa av livets skeenden kan bli lite väl likt masspsykos. Ett antal sidor och kapitel på bröllopssajten betar av frågor som jag trodde gick att lösa på ett kick, om jag ens visste att de var frågor värda att diskutera. Som detta med "färgtema". Färgtema??! Alltså, det är ju fint om saker och ting passar ihop och man använder färger man gillar, när det än må vara. Men att det kring bröllop måste kallas just färgtema får mig att bli lite kräksjuk. På bröllopssidan kan man läsa följande: "Att välja ett färgtema till bröllopet är relativt vanligt. Att välja två närliggande färger som bryter av varandra kan vara en god idé för att lätta upp lite." Jaha? Nähä, liksom!! Vaddå lätta upp? Om man är skitnervös eller kissnödig eller har andnöd i den trånga klänningen eller inser att man valt fel toastmaster eller svärfar blir för full och ramlar omkull... lättar ett färgtema upp då??! Ett annat citat från sajten beskriver ett tips på bra mix: "Marinblå och ljusblå - passar bra för bröllop med ett marint tema." Eh, säger du det..? Jag som skulle ha valt grisrosa och spyorange till mitt "marina" bröllop... Ok, färgtema fär nationaldagen fattar jag, det är gult och blått. Färgtema för begravning må ju vara svart, det känns lite dystert. Julen får abonnera den röda och vita mixen. Eller förresten... den får dela det med förlossningar; exakt samma. (Vitt i ansiktet och rött överallt annars.) Som vanligt är jag dock villig att medge mina svagheter och jag slår vad om att jag inom en kvart kommer att sitta och googla på färgteman. Vaddårå, hela den här bröllopsgrejen får ju inte skära sig ;-)
Bye bye Polly
Polly som varit min vän. En tröst i mörkret. En räddare i nöden. Mjuk och varm när världen kändes jobbigt och svår. Visst har det funnit andra, men ingen såsom Polly. Fram till igår. Trots mina patetiska försök till diet kom sambon hem med den välbekanta, blå påsen från snabbköpet. Mörka och ljusa chokladskummisar, sega och njutbara. Problemet var bara att de inte alls var sega och härliga längre. Snarare sträva och porösa. FEL FEL FEL. Vi tänkte skicka tillbaka påsen. Kollade datumet sisådär tio gånger. Inget konstigt årtal eller så... Det är då vi upptäcker det: Nytt recept! Nytt recept brukar sällan eller aldrig innebära "bättre recept". Så inte heller denna gång. Åh, hur kunde det bli såhär? Vad ska jag nu kalasa på när jag är hungrig efter en dags nyttigt tänkande och förnuftigt ätande? Gamla goda Polly, hör av dig om du blir som du var!
måndag, augusti 14, 2006
Proffsblogg?
Fan vad lyxigt att få proffsblogga!! Typ bli kontaktad av något stort företag som bara måste få synas på ens bloggsida och betalar massor av pengar för det. Eller kanske bara ha en arbetsgivare som villigt kryddar lönen för några timmars bloggning om dagen. Själv slavbloggar jag... Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Obetalt. Såklart, eftersom min blogg inte handlar om n-å-t! Sent på natten när hjärnan är trög. Försöker trycka så tyst som möjligt på tangenterna för att inte väcka sambo och son. Nä, mitt bloggande är verkligen av lowlife-klass just nu. Haha. Och fan vad tråkigt att blogga om att blogga. Sorry! Godnatt!
Alltid ska man få något att käka upp...
I detta fall gäller det samma gamla Ebba Von Sydow som jag så glatt lovprisat i bloggen. Eller inte lovprisat direkt, men åtminstone highlightat lite... Åsså nu... Bläh... Som många andra har jag hört att hon minsann högt och ljudligt skällde ut någon ung servitör på en schysst restaurang. Fräste överlägset och demonstrativt reste sig och gick. För att fisken var för sval, typ. Idioti!! Snällhet är en underskattad egenskap. Och om man ska vara dum, så ska man åtminstone vara det mot någon som förtjänar det. Hoppas ni ser mig äta mina ord nu!
söndag, augusti 06, 2006
Men Jessica!!
Jessica Andersson. Ja, jag VET att du säkert inte vet vem hon är. Men i alla fall. Hon från Fame Factory. Och Fame. Och Melodifestivalen. Jag minns inte vad hon sjöng, men hon porrade så minnesvärt loss på en stol. Iklädd... inget. Hon sjunger ju bra. Verkar glad och är fin. Varför har hon anställt stylisten from hell? Eller har hon ingen? Det blir a-l-d-r-i-g ok. Inte. Alls. Bevittade nyss hur hon duettade med Ronan Keating under invigningen av Friidrotts-EM, iförd något som Tina Turner donerade till välgörenhet i slutet av 80-talet. Så synd, så synd. Och så fuuuult! Förlåt, jag vet att jag absolut inte är den som klär mig perfekt alla gånger. Men jag kombinerar åtminstone inte chiffong, svart, paljetter, slits, spets, genomskinligt, fotlångt, ännu mer slits och push-up vid offentliga framträdanden. Nu deltar jag iofs aldrig i offentliga framträdanden, men ändock. Hellre H&M än Hollywood goes eighties!
Mr John Blund och vår soffa...
... har något ihop. Jag har alltid hävdat att det är den egna viljan som styr när du somnar för kvällen. Fnyst lite fånigt åt dem som slumrar in till åttanyheterna. Börjar smårycka och fladdra med ögonlocken innan kvällskaffet ens kokat klart. Men nu... I take it back. Vår nya soffa är roten till allt ont... och mjukt, luddigt, mysigt och skönt. Så förb---at sövande. Jag kan inte stå emot. Vår dyrgrip till tv-möbel blev en kostsam sömnmaskin! Vi har lösningen på all världens insomnia här hos oss, vem kunde tro det för ett par månader sedan. Nu ska jag STÄLLA mig och titta på CSI...
Får man ta grillen med sig in i himlen?
Alltså, jag har insett att jag har en fobi. En kraftig grillfobi. Var på grillpartaj med sjukt sköna mammakompisar nu ikväll, och det enda lilla (stora) molnet på min ljusa sommarhimmel var just kvällens medelpunkt..; grillen. Andra ser stämning. Jag ser tickande bakteriebomb. Andra ser mumsig middagsmat. Jag ser huvudet i hinken hela natten. Några ser till och med ljusrosa, småblodiga biffdrömmar. Jag ser möjligtvis något som liknar knaprig kolbit. Det är inte det att jag haft en bad grill experience, för det har jag aldrig vad jag vet. Men det är bara så att medierna kablar ut sina budskap om e-coli hit och salmonella dit, och därför kan jag för mitt liv inte koppla av och njuta av de gastronomiska höjdpunkterna på gallret. I´m afraid. I´m very afraid. Nu ska min vän alkogel från Apoteket och jag gå och skaka hand över tvättstället. Efter att jag svept den starka trean virre från barskåpet!
fredag, augusti 04, 2006
Svenssonfobi?
Flippade mellan en ny skön dramaserie på Fyran och en dokumentär på SVT igår kväll. Visserligen lättade slutet upp mina aggressioner lite, men ett tag fick jag bita i kudden för att inte skrika högt. Dokumentären skulle enligt tv-texten handla om ett barndomskompispar där den ena tjejen stannat i storstaden - rädd för "det vanliga" medelklasslivet - och den andra flyttat från Sthlm för livet på landet, med djur, barn, villa och allt det där... En jämförelse av olika vägval. Resultatet däremot blev en stilstudie i hur den "tuffa" (hon som filmade) kände sig lite bättre och finare, och tryckte ner väninnan med konstiga frågor och fördomar. Som sagt, summan av kardemumman blev i alla fall att Sthlmstjejen också skaffade kille och barn, och stolt konstaterade att Svenssonlivet minsann inte är så farligt, men what the f**k? Ett ämne som hade kunnat vara jätteintressant plattades ut och blev bara svart eller vitt. Utan kontraster eller djup.
Jag hävdar fortfarande att "Svensson" bara är mentalt. Jag står upp mot alla dem som hävdar att kvinnor tvingas välja mellan barn och karriär. Kanske har jag bara haft tur, men i min värld går det utmärkt att kombinera. Vill jag dessutom gå ut med mina tjejkompisar så är det inte svårare än att min sons pappa stannar hemma, och vill han göra något "familjefritt" är jag hemma en kväll. När vi vill umgås själva eller med härliga vänner, ringer vi någon ur familjen som brukar vara barnvakt och dessutom ofta ber oss om att få vara det. Vi bor i innerstaden, har aldrig storhandlat eller ägt en bil... men vad gör väl det? Ibland micrar vi Felix frysportioner till middag för att hinna prioritera oss och vår son, men jag har aldrig haft dåligt samvete... Inte en dag sedan min sons födelse har jag dragit på mig ett par mysbrallor och struntat i att borsta tänderna... som så många vill påpeka sker per automatik när man blir mamma. Jag har haft möjlighet att välja. Jag har valt mitt sätt, vårt sätt. Det som funkar för mig och den familj jag älskar så högt. (Jag är medveten om att alla inte har möjlighet att välja. Saknar barnvakter eller har sjuka barn. Kanske idiotiska arbetsgivare eller andra svåra arbetsförhållanden. Jag säger inget om dem, för deras tillvaro styrs av så mycket annat än den egna viljan.) Givetvis kompromissar jag och vi ibland, precis som alla måste för att överhuvudtaget kunna leva hänsynsfullt och med respekt i relationer med andra människor, men i slutänden är du din egen lyckas smed. (Det uttrycket gör inte innehållet rättvisa, men det spelar mindre roll...) Bort med alla stereotypa dokumentärer och fram för fler dramatiserande, romantiska, fiktiva skildringar av kvinnors (och mäns) tillvaro och verklighet. Det är DET som inspirerar och ger tankeställare. Det är då vi ser att inget behöver vara grått och "vanligt" om vi inte fastnar i den färgskalan i våra huvuden och hjärtan. Livet är färgglatt. Ibland djupaste mörker och svartaste svart, men oftare alldeles rött och rosa och gult och blått och grönt och lila och... ja. Särskilt tydligt blev det när vår älskade unge föddes. Vill du inte använda glittrande sprakande färgglad ögonskugga, så prova i alla fall med en skimrande bodylotion på benen. Se vad som händer. Det är min metafor för idag :-)
Jag hävdar fortfarande att "Svensson" bara är mentalt. Jag står upp mot alla dem som hävdar att kvinnor tvingas välja mellan barn och karriär. Kanske har jag bara haft tur, men i min värld går det utmärkt att kombinera. Vill jag dessutom gå ut med mina tjejkompisar så är det inte svårare än att min sons pappa stannar hemma, och vill han göra något "familjefritt" är jag hemma en kväll. När vi vill umgås själva eller med härliga vänner, ringer vi någon ur familjen som brukar vara barnvakt och dessutom ofta ber oss om att få vara det. Vi bor i innerstaden, har aldrig storhandlat eller ägt en bil... men vad gör väl det? Ibland micrar vi Felix frysportioner till middag för att hinna prioritera oss och vår son, men jag har aldrig haft dåligt samvete... Inte en dag sedan min sons födelse har jag dragit på mig ett par mysbrallor och struntat i att borsta tänderna... som så många vill påpeka sker per automatik när man blir mamma. Jag har haft möjlighet att välja. Jag har valt mitt sätt, vårt sätt. Det som funkar för mig och den familj jag älskar så högt. (Jag är medveten om att alla inte har möjlighet att välja. Saknar barnvakter eller har sjuka barn. Kanske idiotiska arbetsgivare eller andra svåra arbetsförhållanden. Jag säger inget om dem, för deras tillvaro styrs av så mycket annat än den egna viljan.) Givetvis kompromissar jag och vi ibland, precis som alla måste för att överhuvudtaget kunna leva hänsynsfullt och med respekt i relationer med andra människor, men i slutänden är du din egen lyckas smed. (Det uttrycket gör inte innehållet rättvisa, men det spelar mindre roll...) Bort med alla stereotypa dokumentärer och fram för fler dramatiserande, romantiska, fiktiva skildringar av kvinnors (och mäns) tillvaro och verklighet. Det är DET som inspirerar och ger tankeställare. Det är då vi ser att inget behöver vara grått och "vanligt" om vi inte fastnar i den färgskalan i våra huvuden och hjärtan. Livet är färgglatt. Ibland djupaste mörker och svartaste svart, men oftare alldeles rött och rosa och gult och blått och grönt och lila och... ja. Särskilt tydligt blev det när vår älskade unge föddes. Vill du inte använda glittrande sprakande färgglad ögonskugga, så prova i alla fall med en skimrande bodylotion på benen. Se vad som händer. Det är min metafor för idag :-)
En penna i näsan
Sonens väckningsmetoder kan vara minst sagt brutala. När pappan hämtar honom i spjälsängen på morgonen, brukar jag kunna somna om några minuter innan det är dags att hurta upp ur sängen. Vi har en ganska låg säng. Sedan sonen blev mobil och upprätt, d v s började gå, så har han fattat tycke för att själv ansvara för väckningen av mig. Ofta med ett finger i örat. Hans finger i mitt öra, alltså. En gång med ett bestämt tag om båda mina övre ögonfransrader, parallellt uppdragande av ögonlocken. Det var inte helt ljuvligt. Ett par gånger med en penna eller sminkpensel rakt upp i min näsa. Aj. Men så imorse... en varm puss på munnen och en klapp på kinden. Och ett ljust och pipigt "haaaeeej", när jag vaknar och han ser det. God morgon härliga, nya dag!
torsdag, augusti 03, 2006
Skrattar ihjäl mig!!
Ooiiihhhhh... hahaha. Alltså på riktigt. Nätsprang på en sjukt kul blogg. Så aggro. Så icke-ödmjuk. Så skön. Skulle aldrig våga själv, men den här crazy mamman har verkligen inga problem med att ventilera alla sina åsikter. Hoppas verkligen det är ok att jag länkar nu... Hon é grym ju! Här är härligheten:
http://bloggolga.blogg.se/
http://bloggolga.blogg.se/
tisdag, augusti 01, 2006
Oj då!
Så hade min lilla blogg äntligen kommenterats och så tror jag att jag, av misstag, raderade orden. Eller? Jag är pinsamt oteknisk och borde inte ens kommentera sådana här kommentarer. Suck. Tur att jag tror att jag känner skribenten i fråga, rätt väl ;-) Jag är kanske förlåten.
Jippijippijippijippi!
För en som aldrig drömt eller fantiserat om sitt eget (eller andras) bröllop måste jag erkänna att väldigt mycket av min tid under de senaste veckorna gått åt till gräddvita dagdrömmar. Festplats utsedd och kyrka bokad. Datum och klockslag fastställda. Med tio månader kvar till "go live" (japp, många managementkonsulter i bekantskapskretsen...) känns det som att vi fått en bra start på hela den här bröllopseventgrejen. Oooiiihhh, bröllis! För mig och min stora kärlek! Jippi!!!!!
Funderar...
... på om de två senaste inläggen verkligen faller in under antingen a) mammamåsten eller b) vardagslyx... som ju bloggens titel indikerar. Äh... på något sätt gör de säkert det. Eller?
Naughty by nature, part II
Åsså var det den där tama gräsanden. (Min mamma har dresserat både änder och aborrar... de kommer på beställning... promise... helt galet!) Mamman med sina fyra ungar, som kommer på dagliga besök på bryggan. Thekakor är tydligen godare än gräs och sjöpartiklar. Nåväl. Den hade plötsligt en fiskekrok genom ena benet. Hoppade. Haltade. Simmade helt snett. Stackarn. Operation räddning inleddes med att tre vuxna smidde smarta McGyverplaner i gräset. Den fjärde vuxna fick i uppdrag att passa ettåringen som tydligen inte förstod storheten i andräddning utan hellre ville kasta stenar i ekan. Gott så. Jag ser fortfarande bilden framför mig... Min mamma vadar ut i vattnet med kjolen i ena handen och nybakad thekaka i andra. Min sambo har kurat ihop sig till en krälande boll på bryggan, och närmar sig andmamman med en snigels hastighet. Farsan däremot letar genom alla uthus och förråd i jakt på saker som man kan tillverka en engångshåv med. Det var en märklig syn. Som gökboet version sommarställe, ungefär. I två dagar jagade vi andstackaren. Eller rättare sagt; vi jagade inte - utan den kom till oss. Visade upp benet. Låg på bryggan. Kom haltande upp för gräsmattan. Den ville bli räddad, men vi misslyckades. När vi lämnade huset igår var kroken kvar. Vi pratade om den till vi somnade igår kväll. En av sambons nära vänner garvade när han fick höra och sade stolt att lösningen redan var klar. Ett hagelskott och lidandet är över. Hmmppff! Vart är mänskligheten på väg? Nu ska jag googla andräddare, so long så länge.
Naughty by nature, part I
Efter en vecka i föräldrarnas pittoreska sommarstuga, har jag insett att den lantliga idyllen inte alltid är vad den ser ut att vara. Åh nej, nu snackar vi inte någon form av familjetrauma eller tråkig gräsklippning eller andra små mörka moln på sommarhimlen. Nu snackar vi naturens egna, mörka, opåverkbara krafter. Nja, nåja, typ... Varje morgon i flera dagars tid vaknade vi i gäststugan till ljudet av kvittrande fågelungar. Ljudet spred sig som en härligt pinglande väckarklockesignal (ja, det FINNS faktiskt sådana) över den stilla sjön i morgondiset, vid varje ny gryning. Träden vajade sakta i den ljumma brisen och det nykokta kaffet spred sina frestande ångor över matplatsen i strandbrynet. Ni fattar hur fint det var. Men så en dag. Tystnad. Inget kvitter. Ingen fågelmamma som kom in för landning i bodet med godsaker som små flugor och maskar. Bara alldeles... dött. Huruvida det har att göra med att katten (ehum... vår katt) kvällen innan stolt visat upp sin lilla fågelfångst vid dörrmattan, det förtäljer inte den här historien. Jag väljer att tro att fågelmamman bara tagit en lite längre matjaktsrutt den här gången, och att ungarna somnat middag i boet. Hon är inte alls uppäten av katten och ungarna har inte alls gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Inte i min värld. För det passar inte in i sommaridyllen. Nope. Nu hör jag kvittret i fjärran...
onsdag, juli 26, 2006
Summersun in Visby 06
Armarna är gyllenbruna och magen rosévinsrosa, men trots allt så är det lite färg jag kan ana på min annars blekblåa kropp. Det har varit en fantastiskt vecka i Visby! Den tokheta solen och det svenska sommarvädret har förstås hjälpt till att skapa idyllen , men annat har också spelat in. Här kommer tre favoriter i respektive kategori, utan inbördes rangordning:
- Fredag/lördag v. 29 (Sambon och sonen hos goda vänner på södra Gotland, jag med kollegor i Visby.)
1. After Beachen på Kallis på lördagen. Helt galet. Fredagen var också i det närmaste perfekt, men lördagen var molnig och folk var lite halvsega. Trötta. Gråa. Massan masade sig så småningom ändå ner mot hamnet, i hopp om att komma igång. Fortfarande lite trött. Men så. Solen. Värmen. Armarna i luften. Lite skumpa. Musiken. Behöver inte skriva mer. Det var osvenskt och svettigt. Mer än party. Även från åskådarplats. Gud vad kul det var!
2. Mitt försök att vara lite festfin. Svart kort kjol och en vit pösig skjorta med härlig urringning i stället för krage. Lagomt vågat. Trodde jag. Accessoarerna på plats och jag var rätt nöjd. Bytte om samtidigt som kollegorna/tjejkompisarna under förfesten och mötte dem för en skål i vardagsrummet. De var snygga. Jag hann yttra första stavelsen i mina komplimanger till dem innan jag tystades ner av ett samstämmigt och HÖGT "nej". Inte överdrivet. Inte frågande. Bara bestämt. Till tonerna och sången av "Sankta Lucia" masade jag mig in i sovrummet för ombyte igen. Hörde några som mumlade "så går det när man lämnar småbasrnsmorsor för sig själva", men kan ha hört fel. "Limpis, även om du inte vill vara sexig behöver du inte se ut som en stjärngosse..." Bah! Bläh! Vad är väl en kväll på Burmeister? ;-)
3. Nattamaten från Ali´s. Kokt med mos och räksallad. Från himmelriket. Vilken perfektion. Den från McDonalds kvällen innan, var inte i närheten den här gången. Även om jag aldrig kommer att glömma fyra vänner som hade inhandlat en gemensam cola light till burgarna, och när de insåg att de glömt sugrör stirrade ner på det perforerade plastlocket med tomma ögon... "Jamen fan, vi glömde sugrör". "Skit också"! "Hur gör vi nu då...?" Som ni förstår kom de (ehum... vi) till slut på att locket faktiskt gick att ta av. Och muggen funkade perfekt som glas. Så, ja... inte mer om det nu.
- Familjesemester i Visby, söndag till onsdag, efter sammanstrålning med pojkvän och son + bekant familj.
1. Familjeliv. Att på lördag natt, när alla vännerna fortfarande dansade, inse att det BÄSTA som finns i hela, hela, hela världen är att gå hem till min ljuvliga familj. Inget party i världen kan mäta sig med att somna intill Mr H (heter han inte förstås, men han vill säkert inte heta sitt riktiga namn här). Ingen dans konkurrerar ut hans varma kramar, eller viskande komplimanger. Inga partytoppar i universum är roligare än att få låna hans skrynkliga träningströja att sova i. Det bara är så. På riktigt. Det är kärlek starkare än allt.
2. Sonens sommarhumör. Från tidig morgon till halvsen kväll (med vissa undantag) har han fånat sig, busat, snackat (inga ord, men ändå), gungat gunghäst, plaskat i badbalja och strålat starkare än sommarsolen. Vaknat med ett glatt kvitter och somnat som en (glad) björn på väg i ide. Det han inte vet är att hans föräldrar fortfarande efter fjorton månader ofta står lutade över honom när han somat, beundrar hans halvöppna mun och små grymtande läten i sömnen. Fnittrar åt hans spattiga rörelser och stora blöjbak i vädret. Hur kan hela världens lycka förklaras med endast hans lilla namn?
3. Nästan-olyckan. Farsor till ettåringar ska hålla sig till en uppgift. Och endast en. Denna regel gäller särskilt på offentliga platser som innefattar tjejgäng, badkläder och minibikinis. Ska man passa sin plaskade son ska man göra endast det. Och inte frestas att glutta på småbrudarna. Alls. Överhuvudtaget. För när man gör det är det så lätt hänt att man glömmer att man har en son som behöver vaktas. Och hur sonen då febrilt får kämpa för farsans uppmärksamhet när han inte längre bottnar och vill ha hjälp upp ur vattnet. Och hur svårt man sedan får att förklara detta för sin fruga och besökande gäster, särskilt eftersom det i övrigt var en väldigt lugn strand... Hahaha!Nä, det var faktiskt aldrig någon fara, alla hade koll på situationen. Och just därför är det också ett av veckans roligaste minnen. Skygglappar på familjebeachen, tack ;-)
Over & out!
- Fredag/lördag v. 29 (Sambon och sonen hos goda vänner på södra Gotland, jag med kollegor i Visby.)
1. After Beachen på Kallis på lördagen. Helt galet. Fredagen var också i det närmaste perfekt, men lördagen var molnig och folk var lite halvsega. Trötta. Gråa. Massan masade sig så småningom ändå ner mot hamnet, i hopp om att komma igång. Fortfarande lite trött. Men så. Solen. Värmen. Armarna i luften. Lite skumpa. Musiken. Behöver inte skriva mer. Det var osvenskt och svettigt. Mer än party. Även från åskådarplats. Gud vad kul det var!
2. Mitt försök att vara lite festfin. Svart kort kjol och en vit pösig skjorta med härlig urringning i stället för krage. Lagomt vågat. Trodde jag. Accessoarerna på plats och jag var rätt nöjd. Bytte om samtidigt som kollegorna/tjejkompisarna under förfesten och mötte dem för en skål i vardagsrummet. De var snygga. Jag hann yttra första stavelsen i mina komplimanger till dem innan jag tystades ner av ett samstämmigt och HÖGT "nej". Inte överdrivet. Inte frågande. Bara bestämt. Till tonerna och sången av "Sankta Lucia" masade jag mig in i sovrummet för ombyte igen. Hörde några som mumlade "så går det när man lämnar småbasrnsmorsor för sig själva", men kan ha hört fel. "Limpis, även om du inte vill vara sexig behöver du inte se ut som en stjärngosse..." Bah! Bläh! Vad är väl en kväll på Burmeister? ;-)
3. Nattamaten från Ali´s. Kokt med mos och räksallad. Från himmelriket. Vilken perfektion. Den från McDonalds kvällen innan, var inte i närheten den här gången. Även om jag aldrig kommer att glömma fyra vänner som hade inhandlat en gemensam cola light till burgarna, och när de insåg att de glömt sugrör stirrade ner på det perforerade plastlocket med tomma ögon... "Jamen fan, vi glömde sugrör". "Skit också"! "Hur gör vi nu då...?" Som ni förstår kom de (ehum... vi) till slut på att locket faktiskt gick att ta av. Och muggen funkade perfekt som glas. Så, ja... inte mer om det nu.
- Familjesemester i Visby, söndag till onsdag, efter sammanstrålning med pojkvän och son + bekant familj.
1. Familjeliv. Att på lördag natt, när alla vännerna fortfarande dansade, inse att det BÄSTA som finns i hela, hela, hela världen är att gå hem till min ljuvliga familj. Inget party i världen kan mäta sig med att somna intill Mr H (heter han inte förstås, men han vill säkert inte heta sitt riktiga namn här). Ingen dans konkurrerar ut hans varma kramar, eller viskande komplimanger. Inga partytoppar i universum är roligare än att få låna hans skrynkliga träningströja att sova i. Det bara är så. På riktigt. Det är kärlek starkare än allt.
2. Sonens sommarhumör. Från tidig morgon till halvsen kväll (med vissa undantag) har han fånat sig, busat, snackat (inga ord, men ändå), gungat gunghäst, plaskat i badbalja och strålat starkare än sommarsolen. Vaknat med ett glatt kvitter och somnat som en (glad) björn på väg i ide. Det han inte vet är att hans föräldrar fortfarande efter fjorton månader ofta står lutade över honom när han somat, beundrar hans halvöppna mun och små grymtande läten i sömnen. Fnittrar åt hans spattiga rörelser och stora blöjbak i vädret. Hur kan hela världens lycka förklaras med endast hans lilla namn?
3. Nästan-olyckan. Farsor till ettåringar ska hålla sig till en uppgift. Och endast en. Denna regel gäller särskilt på offentliga platser som innefattar tjejgäng, badkläder och minibikinis. Ska man passa sin plaskade son ska man göra endast det. Och inte frestas att glutta på småbrudarna. Alls. Överhuvudtaget. För när man gör det är det så lätt hänt att man glömmer att man har en son som behöver vaktas. Och hur sonen då febrilt får kämpa för farsans uppmärksamhet när han inte längre bottnar och vill ha hjälp upp ur vattnet. Och hur svårt man sedan får att förklara detta för sin fruga och besökande gäster, särskilt eftersom det i övrigt var en väldigt lugn strand... Hahaha!Nä, det var faktiskt aldrig någon fara, alla hade koll på situationen. Och just därför är det också ett av veckans roligaste minnen. Skygglappar på familjebeachen, tack ;-)
Over & out!
I love bilsemester!
Måste ha något att göra med att jag är raggardotter och uppväxt i en gammal amerikanare... typ. Älskar känslan av frihet, smidighet och att inte behöva ha något bokat. Krisar det så sover vi väl i baksätet då. Förra veckan packade vi (hyr)bilen, hängde upp favvoleksakerna framför sonen och styrde däcken mot Gotlandsfärjan och Visby. Härligt. Nu är vi bara hemma och packar om för att strax brumma vidare norrut. Visserligen kan inte Skodan mäta sig med farsans Mercury, men den inneboende känslan är densamma. Ja, under uppväxten satt jag förstås inte framåtlutad mellan passagerar- och förarsätet för att växelvis kolla hastighetsmätaren och därefter domdera "bromsa", alternativt hänga över chauffören för att kolla eventuella omkörningsfaror (i min värld är alltid omkörningar förenade med livsfara!) och högt och tydligt förkunna att "om du kör om nu så GÖR JAG SLUT"! Jaja, nu är vi småbarnsföräldrar och då går säkerheten före allt. Faktiskt. No doubt ´bout it!
torsdag, juli 20, 2006
Fröken Ebba igen
Jodå, hon fortsätter förekomma i mina texter. Har nyligen suttit uppslukad av hennes after Båstads-blogg och flinat fånigt till alla storys. Men what the heck! Tjejen är grym ju! Hon är kaxig, stilsäker, osvensk och säkert jättejättedryg. Let it be so! Har inte Sverige nog av försynta, osäkra, tvivelaktiva medelsvenssons? Innerst inne är vi alla ganska fega flickor som inget annat vill än att bli framgångsrika, vackra och omtyckta, typ. Utan att trampa allt för många på tårna... och väldigt måna om att lära av våra misstag. EVS publicerade nyligen ett inlägg i sin blogg där hon får en rejäl sågning av en läsare. Utdömd för sitt ego och bristen på ödmjukhet. Att hon har tagit över VR och fått en enorm hybris. Men vaddårå? Blygisar finns det gott om, och ödmjukheten (i alla fall den som sitter på den välpolerade ytan) är väldigt påtaglig hos oss svennisar. Låt Ebba vara den kantiga kristallen bland alla runda pärlor. Den som sticks och tar plats, är vass och inte passar in. Det är bara härligt. Den som ger råd utan att fega. Den som sneglar mot USA och drar lite välbehövlig stargaze hitöver. Och ja, den som gör gråa svedala lite glittrigare. Ni kommer att få höra det igen, vi behöver nog EVS mer än många vill erkänna! Word!
PMfuckingjävlaS
Ja, jag ville bara säga det. PMS suger! Varför finns det ens? Är inte en veckas lidande nog? Måste det föregås av en trailer också? Inför det som komma skall? Frestande, eller hur... Måsteeeee vi tjejer bli feta, finniga, bitchiga, svettiga matvrak bara för att vi råkar vara tjejer och därmed fick äran och ynnesten att kunna föda barn. Som för övrigt gör skitont. Nä, det här går inte ihop. Stackars, stackars oss. Fast ännu mer; stackars, stackars, stackars våra pojkvänner!
Långblått!
"Jaha", sade min lillebror till mig. "Det är vissa saker man upplyser om när man är storasyster." "Jaha", sa jag. "Som vaddå"? Därefter spände min stora lillebror sina blå ögon i mig och förklarade att vår pappas uttryck som användes flitigt under vår uppväxts somrar, I-N-T-E är vedertaget hos resten av befolkningen. Det som innebar att badhanddukarna skulle fram och solstolarna fällas upp. Ja, det är underbart när solen skiner. Och ja, det är ljuvligt när det inte finns några moln som skymmer himlens ljusblå kraft. Men nej, det finns nog inget som heter långblått. I alla fall inte utanför vår familj. Fick mitt syskon erfara när de fem reklamarna i hans sällskap i Humlegården frös blickstilla i sina avklädningsrörelser och stirrande på honom med frågande ögon. Långblått? Hehe. Så, lillbrorsan, vi håller det för oss själva, va´?
Fan vad bra
Vilken härlig kväll vi hade igår! Det tog ungefär en halv sekund för mig att förlåta mig själv för vuxenpoängen; sitta med medhavd picnic vid Junibackens gräsmattor mot kajen, och lyssna på Jazzfestivalen PÅ ANDRA SIDAN. Lagom lungt, barnvänligt, vuxenvuxigt och samtalsvänligt. Det var lätt att njuta av solnedgången, vågornas kluckande, de ljumma sommarvindarna, de fjärran melodierna, vinet, salladen och det härliga sällskapet. Ännu bättre eftersom vi vid Djurgårdsbron mötte en gammal klassis som jag inte sett på tio år, så han och hans familj hakade på oss och resterande umgänge. En helt vanlig sommarkväll. Men ändå inte. Lite bättre än bara bra.
onsdag, juli 19, 2006
Säg något...
... som är skönt, behändigt, passar till mycket, passar de flesta, för många olika tillfällen, är snyggt, supertrendigt hösten 06, går att hitta billigt och variera i oändlighet! Japp: Tröjklänningen. Stora, oversized tröjor/klänningar med eller utan pösig passform. Går att ha till tighta jeans, en del kjolar men framförallt tights och leggings. Höga stövlar, stövletter eller ballerinor... Välj själv. Åh vad jag längtar till höstshoppingen! No more mrs white legs. Puh!
måndag, juli 17, 2006
Det lutar åt bröllop
Jadå, det går snart inte att hävda annat. Det blir nog ett bröllop sommaren 07. För oss alltså. Vårt eget. Av en händelse passerade vi så förbi en av Stockholms alla bröllopsbutiker när vi lämnade dagens solbadande. Många långa, gräddvita, mer eller mindre fluffiga kreationer förgyller butikernas bångnande klädstänger. Jag har aldrig varit den som haft ljuva drömmar om mig själv som brud. Aldrig fantiserat eller längtat. Men vaddå, man kan väl anpassa sig :-) Bläddrade förtjust med vita bomullshandskar bland exemplaren. Om man inte har en aning om vad man söker, men absolut vet vad man INTE vill ha - komplicerar det saken? När jag slutligen spanat in något jag i alla fall skulle kunna tänka mig att tillbringa en timme i kyrkan och tio timmars festande i, då visade det sig att klänningen i fråga gick lös på 30 lax. 30!! Underbara sambon såg mina stora ögon, och sade övertygande (nästan) att "är det en sådan du vill ha, då är det en sådan du ska ha". Fast ja, inte ens jag är så dum att jag köper en klänning som ska användas en gång och därefter hänga i garderoben, för trettio tusen. Nej. Never. Aldrig... Tror jag. Eller? Skojar bara. Det blir inget av med det. Hmm... var kan man ansöka om bröllopsbidrag?
När boken är fullskriven...
Oh my God (hoppas att han finns nu då), vilken dag! Glada i hågen anlände vi till Smedis vid lunchtid, och möttes av en skrikande kvinnoröst som frågade om det fanns en doktor bland solbadarna. Vi förstod direkt att det här inte handlade om något litet getingstick... Nere vid strandbrynet hade man dragit upp en äldre herre och runtom stod en skara bikinikvinnor och shortsherrar, tysta och iakttagande. Barnfamiljerna packade ihop sina prylar och gick raskt åt motsatt håll. Några tappra gjorde HLR på mannen (jag har fattat att man måste ta i när man gör hjärtmassage, men detta vara beyond mina vildaste tankar... ojoj vilken kraft), tryckte sju gånger, blåste sju... Ingen reaktion. Efter en halvtimme var ambulans, polis, brandkår och andra räddningsfordon på plats, men något säger mig att det inte hjälpte den stackars mannen. Poliserna plockade ihop hans ensamma handduk, jeans och skor uppe på gräset, och åkte. Ambulansen hade redan farit. Utan sirener. Jag är rädd för att jag för första gången i mitt liv sett en avliden... död... bortgången. Det var inte som jag trodde. Inte lika hemskt. Inte lika konstigt. Som min pappa brukar säga; när boken är fullskriven, då är den fullskriven. Hoppas att den badande mannen hade många underbara, härliga kapitel i sin. Att han var nöjd, på sätt och vis. Hoppas också att det ännu är miljoner oskrivna blad kvar i min bok. Har inte ens lust att börja på nytt kapitel ännu. Over and out - med tankar på mannen, vad som egentligen hände, hur han kände och vad hans familj nu går igenom. Usch. Men kanske, kanske klarade han sig. Låt oss hoppas det!
lördag, juli 15, 2006
My dear rosé love...
Hurra, det är lördag och middag med lillebror + flickvän väntar. Hemgjord pizza med chokladtårta till efterrätt. Till det passar ju ett smarrigt, kallt och vackert rosa rosévin. (Iofs passar rosévin alltid i min värld ;-)) Jag ska sippa på vinet, njuta av sällskapet och försöka ro hem segern i buzz quiz. Nice sat.
Och på tal om ingenting så är det någon lite societetsdonna från Great Britain som debutknåpat ihop en helt okej chick lit, med titelt "PS. Jag älskar dig..." Lite småsöt, småsorglig, fin och mysig. Vände sista bladet imorse, och kan rekommendera den utan att skämmas. Köp eller bytlåna med kompis. Om du inte har något annat för dig.
Och på tal om ingenting så är det någon lite societetsdonna från Great Britain som debutknåpat ihop en helt okej chick lit, med titelt "PS. Jag älskar dig..." Lite småsöt, småsorglig, fin och mysig. Vände sista bladet imorse, och kan rekommendera den utan att skämmas. Köp eller bytlåna med kompis. Om du inte har något annat för dig.
Hemska, hemska jag!
Jag tycker verkligen att Ashlee Simpson har blivit skitsnygg nu när farbror doktorn tagit i med hårdhandskarna. Knölen på näsan = nedhyvlad. Käkbenen = nedslipade. Läpparna = ifyllda och uppuffade. Håret = Farligt blonderat. Klädstilen = Mycket schysstare... Fast de två senare har väl ändå inget med doktorn att göra, så glöm dem. Poängen är att jag inte VILL tycka såhär. Det är ju fel. Helt fel att helt plötsligt vara lite småavis på Ash´s looks. Fel att hon behövde känna att hon inte dög och därför blev tvungen att (frivilligt får man hoppas, men ändå) göra blodiga ingrepp i det redan så söta och personliga ansiktet. Fel att småtjejer och unga kvinnor av idag får ännu mer vatten på sina småkvarnar som hela tiden rullar budskap om att inte duga. Blä! Jag vill/kan/bör/ska/orkar inte moralisera över skönhetsingrepp och plastikoperationer... inte just här och nu. Finns ganska mycket att säga i frågan. Men när lillsyrran Simpson gått från medioker till überbabe på konstgjord väg, hela världen tittar på och alla nyanserade försök (såom hårfön, sund kost, smink och gymkort) att piffa till sig räknas lika lite som Ashlees bortkarvade benbitar i soporna, då är något väldigt fel. Dock ett mycket, mycket snyggt fel. Men ändå fel!
Sko mig!
Ojoj, så börjar ÄNTLIGEN höstmodet droppa in i butikerna! Sommartrender har aldrig varit en favorit, det lyckas alltid se slafsigt och trist ut på något sätt. (Även om årets klänninginvasion varit mycket positiv, detsamma gäller shortsen!). Har redan lyckats spana in några favoriter på Top Shop och Zara, och köpt en billig, enormt skön kjol med riktigt hög midja för tillknäppta dagar på jobbet. Och så skorna! På Vagabond på Kungsgatan finns redan minst fyra par som gärna skulle få hälsa på i min garerob när värmen släpper greppet om stan. Dock inte de knähöga tantstövlarna med snörning från fotled till topp - i gyllene guld. Där går gränsen.
Lågvattenmärke
Ja, jag gjorde det! Såg en kvart att Viktoriafirandet på tv. Jag blev tvungen att nästan kräkas på mig själv. Pinsamt, pinsamt, pinsamt. Allt är pinsamt. Stackars V som måste låtsasgilla det klämkäcka hurtigfirandet. Stackars henne som måste svettas i de där kläderna. Stackars hela kungafamiljen som i otakt gungar och låtsas digga muskken som spelas. Intresserad begrunda pensionärpresenterna som delas ut år efter år. Nä V, när du fyller 30 nästa år, då hoppas jag att du korkar upp skumpan och säger "nu jävlar ska jag festa!". Det vore skoj.
fredag, juli 14, 2006
Gräset är alltid grönare... där man vattnar!
Ja, jag VET att det låter pretto, men trots att livet var härligt och underbart innan sonen kom till världen, så är det ändå lite bättre nu som mamma. Kontraster förgyller tillvaron! Just nu njutplågar jag mig själv genom att varje dag den här veckan gå in på alla möjliga sajter som redogör för Båstadfesterna och tänka "om jag ändå"... Jag vill också bada i champagne, svetta ner glittriga partystassen och dansa till outhärdliga pophits hela nätterna långa!! Sambon bara garvar åt mig. Han hävdar att jag är fjorton igen och att jag alltid varit en förklädd bratt. På senaste tiden har jag hört honom mumla "Paris Hilton-wannabee" oroväckande många gånger ;-) Nej, riktigt så långt har det inte gått. Ikväll ska jag njuta av ungstekt laxkotlett med citronhollandaise, haricots verts och ett par glas rosé. Bara jag, sambon och sonen. Stockholm ligger öde och det är dags för en lugn fredag. Jag längtar faktiskt. Kanske ska man ta sig en titt på Viktoria-firandet från Öland också... Haha. Sedär, familjeliv är mysigt, så det så. Imorgon är en ny dag och jag har hört det ryktas om att sonens mormor och morfar vill barnvakta. Kanske middag med goa vänner på någon uteservering. Roulette på casinot. Dans och drinkar. Huvudstaden ekar tom, men vad gör väl det. Liver är underbart. Och nästa vecka får det vara underbart i Visby, för någon hejd på hemmasittandet får det vara. Då packar vi väskorna och hänger på Gotlandståget till Kallis, afterbeach och lite glamour. Livet är för kort för "antingen eller". Man kan faktiskt få nästan allt. Man vill. Det handlar om att ge och att ta. Ge mycket och ta lite. Hitta balansen. Tack gode nå´nting för min underbara familj. Det som alla andra säger binder upp och låser, gör mig friare än någonsin. Yeaha!
onsdag, juli 12, 2006
Spontanshopping vs. planerad shopping
That´s a TUFF one! :-) Igår när molnen hopade sig passade jag på att färgsortera min garderob. Det händer ugefär en gång om året, och håller sisådär en vecka, men det är en ok sysselsättning en halvdag. (Eller heldag nu när ettåriga sonen skulle "hjälpa till". Mamma hänger upp eller viker ihop, barnet drar ner eller rufsar till.) Eftersom lägenheten vi köpte så fint inretts med en stor walk-in-closet känns det liksom slöseri med lyx att låta alla kläder hänga och vara slängda huller om buller. Kontentan av storstädningen blev som väntat: Jag har nästan inga kläder jag gillar. Jag shoppar typ... alltid. Det är en ekvation jag börjar bli väldigt, väldigt less på. Så, lärdomen för dagen är att övergå till planerad shopping istället för trendiga impulsköp på H&M och Zara. Planera, planera, planera. Måste bara ta en sväng på stan först.
Vanlig fil vs. Fjällfil
Kommentarer egentligen överflödiga. Vem bryr sig om några procents högre fetthalt? Ljuvligt krämig och god, med syrlighet som förr och god som den är eller med favorittillbehören. Fjällfil vinner med hästlängder!
Å den där Anna
Ja, just det. Hon-den-där-Anna-som-jag-hade-något-otalt-med-och-bloggade-om-tidigare... Det var visst inget. Min hangup är över. Efter noggranna (nåja) efterforskningar visade det sig att det bara var ett antagande från en gemensam vän, eftersom vi någon gång för en massa år sedan haft ihop det med samma pojkvän. Dock inte samtidigt. Se så enkelt det är ibland.
Summer in the city
I ärlighetens namn är sommaren i stan inget att jämföra med livet på landet. Uppväxt i villa, då drömmer man baske mig om villa åtminstone på sommaren. (Eller faktiskt... på vintern också. Barnen bygger kojor i trädgården, utomhusbelysningen på granar och träd skimrar vackert i det gräddvita snöfallet, man skottar tjugo ton snö och får snygga arm- och axelmuskler lagom till våren ;-)) Visst, jag ser fördelarna med att knata till videobutiken (heter det dvd-butik nu?) på trettio sekunder, få en hamburgare färdig och klar på tre minuter och kan handla halva veckorshoppingen på 7 Eleven om det kniper... men ändå. Jag vill, vill, vill vakna till fågelkvitter, sitta på verandan och lyssna på tv´s morgonnyheter samtidigt som jag målar tånaglarna i soldiset, hänga tvätt på torkvindan som gör att det doftar ljuvligt av sköljmedel i halva grannskapet, somna i hammocken, bjuda på grillpartyn och trädgårdsfester och inteeeee behöva stänga ute sommaren kl 21 bara för att sonen måste nattas inomhus och vi inte har någon balkong. Näe, vår lägenhet i innerstan är underbar men jag tror inte att vi kommer att åldras här. Om man säger så.
måndag, juli 10, 2006
Ljuva toner
Om förra helgens soundtrack var Sin Sin Sin med Robbie, så får denna helg representeras av en ljuv stämma som överskuggar covers, Takida och diverse dansiga pophits... Jag har hört sägas att de flesta av hans låtar inte är något att jubla exalterat över, men Michael Bublé´s "Home" (hmm... vet inte om den heter så, men nära nog) är vacker, vacker, vacker. Måste gå och höja volymen nu.
Borta bäst och hemma bäst
Hallåj! Ja, så låter man efter en knapp veckas vistelse i den medelpadska hemstaden. Efter fem år som utflyttad så är det ändå med stor entusiasm jag styr kosan norrut med jämna mellanrum. Högsommarvärme och traditionsenlig gatufest/hemvändarvecka är ju inget minus. Redan på onsdagskvällen infann sig en smärre nostalgichock när jag i en bankomatkö i city kl 19.00 fick nöjet att lyssna på följande konversation vilken utspelades mellan två söta fjortisbrudar:
Brud 1: - Asså, faaaaeen va kissis ja ä, vi skiter i pengarna!
Brud 2: - Näe, jag måste ha pengar... tänk om vi inte får supa mä nån!!
Brud 1: - Asså, jävla va ja vill träffa Blomman ikväll!!
Brud 2: - Mmmm...
Brud 2: - Komme´ru ihåg förra åre när Sara tappa mobilen i bajamajan?
Brud 1: - Ja, guuuuu va vidrigt!! Iiihhhh...!!!
Brud 2: - (Låtsas hålla luren mot örat). Ja, hallå... hej dä ä bajs, liksom!
Båda: - Iiiiiiiiii!!! Aaahahahahaha!!!
Ja, jag skrattade också. Så himla härligt att vara fjorton och ha allt framför sig. Fast det är härligt att vara 28 och känna att man har väldigt mycket framför sig också. Lördagens festkväll bjöd bland annat på musik och skönsång av vissa medlemmar ur fenomenala (icke partisk... icke) coverbandet Close Enough, mera skönsång av prettyhårdrockarna Takida (Hur bra är deras Jaded? Mycket, mycket bra!) dans till svettiga pophits i Unidici-tältet, nytt smeknamn av fästmannens bästa kompis (kryddan "-panik" efter ditt tilltalsnman kan aldrig vara smickrande ;-)) bara för att man vill hinna med så mycket som möjligt liksom... hahaha... samt ett kärt återseende med ett par gamla härliga vänner. Ja, och så en liten intrig såklart; vi snackar ju barndomsstaden. Nu går jag med pannan i djupa veck, grunnandes på vem Anna är. Någon som tydligen inte gillar mig? Eller som jag inte gillar? Varföööör kan jag inte bara strunta i såna här saker? Näpp, för sådan är jag inte. Här ska gås på Anna-jakt. Fortsättning följer.
Brud 1: - Asså, faaaaeen va kissis ja ä, vi skiter i pengarna!
Brud 2: - Näe, jag måste ha pengar... tänk om vi inte får supa mä nån!!
Brud 1: - Asså, jävla va ja vill träffa Blomman ikväll!!
Brud 2: - Mmmm...
Brud 2: - Komme´ru ihåg förra åre när Sara tappa mobilen i bajamajan?
Brud 1: - Ja, guuuuu va vidrigt!! Iiihhhh...!!!
Brud 2: - (Låtsas hålla luren mot örat). Ja, hallå... hej dä ä bajs, liksom!
Båda: - Iiiiiiiiii!!! Aaahahahahaha!!!
Ja, jag skrattade också. Så himla härligt att vara fjorton och ha allt framför sig. Fast det är härligt att vara 28 och känna att man har väldigt mycket framför sig också. Lördagens festkväll bjöd bland annat på musik och skönsång av vissa medlemmar ur fenomenala (icke partisk... icke) coverbandet Close Enough, mera skönsång av prettyhårdrockarna Takida (Hur bra är deras Jaded? Mycket, mycket bra!) dans till svettiga pophits i Unidici-tältet, nytt smeknamn av fästmannens bästa kompis (kryddan "-panik" efter ditt tilltalsnman kan aldrig vara smickrande ;-)) bara för att man vill hinna med så mycket som möjligt liksom... hahaha... samt ett kärt återseende med ett par gamla härliga vänner. Ja, och så en liten intrig såklart; vi snackar ju barndomsstaden. Nu går jag med pannan i djupa veck, grunnandes på vem Anna är. Någon som tydligen inte gillar mig? Eller som jag inte gillar? Varföööör kan jag inte bara strunta i såna här saker? Näpp, för sådan är jag inte. Här ska gås på Anna-jakt. Fortsättning följer.
tisdag, juli 04, 2006
Hoho - nytt inslag i bloggen!
Yes, känner mig riktigt på hugget vad gäller bloggandet igen. Bäst att passa på, det kanske snart går över. Inför nu temat "vs" i bloggen. VS = versus. Älskar jämförelser, livsreflektioner, åsikter och shoppingtips, så det vore verkligen (inga neggofeelings nu) på sin plats med mina personliga reflektioner när jag delar med mig av så mycket annat. Först ut är kolsyrat vatten. Då kör vi:
Loka vs. Ramlösa
Loka har på några år lyckats skapa ett starkare varumärke, hittat en fungerande strategi och produktplacerat i rätt sammanhang i bland annat TVC. Jag misstänker (vet inte säkert) att man är marknadsledande. How come?? (Ja, marknadsföringen är givetvis förklaringen men...) Loka smakar schampo och så är det bara. Spännande smakkombinationer som låter och luktar smarrigt, smakar syntetiskt och trist. Ramlösa vinner med hästlängder, och har dessutom börjat knappa in när det gäller smaksättningarna. Prova Granatäpple nästa gång. MUMS!
Loka vs. Ramlösa
Loka har på några år lyckats skapa ett starkare varumärke, hittat en fungerande strategi och produktplacerat i rätt sammanhang i bland annat TVC. Jag misstänker (vet inte säkert) att man är marknadsledande. How come?? (Ja, marknadsföringen är givetvis förklaringen men...) Loka smakar schampo och så är det bara. Spännande smakkombinationer som låter och luktar smarrigt, smakar syntetiskt och trist. Ramlösa vinner med hästlängder, och har dessutom börjat knappa in när det gäller smaksättningarna. Prova Granatäpple nästa gång. MUMS!
Skurtant, eller?
Oh... Ebba von S skulle nog gråta över sin laptop om hon såg mig nu. H&M-kjolen sitter som en säck, t-shirten är knuten i midjan för allt annat är för varmt och den trendriktiga bandanan utgörs av en silkig scarf som jag misstänker sitter väldigt (!) fel. Här ska städas men jag kommer aldrig igång! Somnade på duntäcket på sonens golv när han ville leka bygga klossar (= bygga allt han kommer åt på mammas rygg när hon försöker vila lite i smyg) och vaknade av att han kurat ihop sig tätt intill och somnat middag på golvet bredvid mig. Vilket ALDRIG har hänt tidigare. Kärleken är oändlig. Livet är vackert.
När.Livet.Leker.
Ja, vad är väl en liten roadtripp till Götet? Varm, svettig, hungrig, trång... och alldeles, alldeles... underbar! Lördag morgon kl 8 hämtade goda vänner upp oss i stan. Efter att ha lämnat sonen hos hans farmor och farfar bar det av till Götet. Tanx God för AC. Det var sjuhundrafemton grader varmt och stålande sol, men när målet är VIP-partaj och Robbie Williams då klagar man INTE! Och det gjorde vi inte heller. Vi sjöng, skrattade, sjöng lite till och skrattade ännu mer. Bodde gjorde vi hos goda vänner som lämnat Sthlms inenrstad till förmån för ett drömhus högt uppe på en klippa, med kilometervis med havsutsikt över kobbar, skär och solnedgång. Vi drack skumpa ur flarran på en gräsplätt (väldigt o-vippigt ;-)) innan vi mötte upp resterade delen av sällskapet och begav oss till Ullevis restaurang för drinkar, sommarbuffé och konsert. Och lite fotboll blev det också. Baren delade vi med en gammal Ace of Bace-are, en gammal Bingolottoprogramledare (yeah - där satt den!) och tjaaa... en liten Fredrik Ljungberg. Kommenterar-inte-det-mer-nu. Konserten med Robbie var vacker, oförglömlig, obeskrivlig och himmelsk!! (Ja, sådär dåligt blir det när man försöker beskriva något som inte går att beskriva med ord ;-)) Promenaden till efterfesten tog ungefär femton år när gatorna täpptes igen av 57 000 festsugna Robbiedyrkare (Ja, tio minuter efter showens slut så dyrkar man honom, även om han tidigare varit helt okänt för personen i fråga!). Sedan dans, dans, dans natten lång. Och underbart salt bad (salt OCH kallt!) och solning på stekheta klippor innan avfärd mot Stockholm på söndagen. Sonens blöta pussar avslutade dagen och därmed ett av de bästa dygnen ever ever ever. Lärdom = De som säger att en glad mamma är en bra mamma måste ha rätt. En mamma som får ha sådana här upplevelser, ett sådant här jobb och sådana här vänner är en jäääävligt bra mamma i så fall :-)
onsdag, juni 28, 2006
Mammameny
Hmm, såsom många andra trodde jag att mammaskapet skulle göra underverk med min kosthållning. Inga fler halvfabrikat eller torsdagsmiddagar på McDonalds, utan helyllematlagning från minsta lilla råvara. Storkok, pajbak och ungsstek var och varannan dag... typ. Men näe, det blev ju inte så. Riktigt. Alls. Idag har t ex menyn bestått av:
Frukost - En lagomt stor bit prinsesstårta från gårdagens kalas... och några Kellogg´s SpecialK för att lixom jämna ut...
Lunch - En potatis och lite panering från det som var rödspätta... innan sonen åt den. Samt en halv Hipp´s 15-månaders pastaburk som han efterlämnat
Middag - En näve ostbågar och en Kexchoklad från 2-kilos chokladhjulsvinsten sambon släpade hem från Grönan
Ja, ok... det här var riktig katastrof. Förödande. Och så ser faktiskt inte alla dagar ut. Men hjälp, imorgon blir det morötter för hela slanten. Förlåt, näringsguden, det här var min bikt!
Frukost - En lagomt stor bit prinsesstårta från gårdagens kalas... och några Kellogg´s SpecialK för att lixom jämna ut...
Lunch - En potatis och lite panering från det som var rödspätta... innan sonen åt den. Samt en halv Hipp´s 15-månaders pastaburk som han efterlämnat
Middag - En näve ostbågar och en Kexchoklad från 2-kilos chokladhjulsvinsten sambon släpade hem från Grönan
Ja, ok... det här var riktig katastrof. Förödande. Och så ser faktiskt inte alla dagar ut. Men hjälp, imorgon blir det morötter för hela slanten. Förlåt, näringsguden, det här var min bikt!
måndag, juni 19, 2006
Det här med att leva i nuet...
Det är klart att jag försöker. Absolut. I hear ya. Men fasen, ibland är det svårt. Det är ju så mycket kul på gång och det behöver inte vara stora saker för att det ska kännas som för hundra år sedan när man sov framför granen och längtade efter julaftonsmorgon. Ta bara jobbets sommarfest på onsdag, till exempel. Det är klart att man längtar. Och barnbidraget. Och lönen. Och när natten blir morgon igen, så sonens glada morgonsmile lyser upp hela universum. Och när de två projekten jag just nu driver, lugnar ner sig lite. Och midsommarafton såklart. Och till jag kanske blir lite brun. Stugan i norrland. Sjön och egna stranden. Och till att sambon kommer hit och ger mig en puss. Fast nuet är ju också härligt. För att längta, det är en grymt skön känsla. Och jag längtar nu. Sådeså.
söndag, juni 18, 2006
Tillbaka!!
Ok, tillbaka till bloggen efter vårens uppehåll. Tillbaka till jobbet. Tillbaka till drömmar om hus eftersom vi till sist köpte ny lägenhet i innerstan. Tillbaka till kontakten med en gammal vän som plötsligt hört av sig. Tillbaka till trånga jeans (har nyligen gått upp två kilo på grund av avsaknad av långa, raska promenader). Tillbaka till Kent i skivsamlingen, trots att Hultsfredsspelningen sågades vid fotknölarna. Tillbaka - and I like it!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)