Toffelhjältarnas paradis

Inne på sista semesterveckan. Jobb på reklambyrå, modebloggsläsande, innerstadsshopping och afterworks har under några veckor bytts mot hundratals mil i hyrbil, fotografering, solbadande, sommarland, jordgubbar till middag och glass till frukost, dignande grillbufféer och mycket mer.

Jag är, som ni vet (ja, de flesta som läser detta är nog faktiskt mina nära vänner :-)) ett stort fan av förändringar, så jag har inga som helst problem med att en ny årstid snart vankas.

En sak har jag dock stora problem med, har jag insett efter årets sommarlov.

Tofflor!

Först: Foppatoffeln. Jag vill inte vara någon åsiktsmaskin, men den där färgsprakande gummisaken är faktiskt inte ok. Må vara att den är praktisk. Kanske ovanligt bekväm, vad vet jag? Enkel. Smidig. Färglysande och glad. You name it. Men varför måste man nödvändigtvis ha den på kroppen? Jag förstår inte. Folk går inte runt i självlysande regnponchos bara för att det är det mest praktiska som finns, en stormande sensommardag. Inte heller sätter man fast sina högklackade pumps med gummiband bara för att det blir enklare så. Och om man nu inte väljer att använda Crocksmares själv, är det då rätt att stoppa i barnaskarans små söta fossingar i dessa vedervärdiga ting bara för att det är så enkelt? No no, efter att ha sett femtio förvirrande småbarnsmammor leta efter just sin familjs plastskor i högen av skodon på sommarens äventyrsbad har jag i alla fall ett rationellt argument: Jag och sonen hittade våra sneakers på en sekund! Visst luktade de lite fotsvett i hettan, men det var det värt. Jag ger mig aldrig in i Crocksdjungeln! :-)

Avslutningsvis: Man-tofflor. På Tylösand och Tofta finns en sak jag extra mycket avskyr som pesten. Offentliga familjeförnedringar. Gräl ser man ju tack och lov inte så mycket av, men dessa små gliringar och förlöljliganden som sol, hetta och fullbelagd sandstrand tycks framkalla hos vissa par och familjer. "Men Anders, vad trooooooooooooor du egentligen? Det är väl ingen idé att du borstar av handduken INNAN vi går på lunch! Då är den ju sandig igen när vi kommer tillbaka (nähä?)! Folk går ju här. Men åh, vad tänker du med??!" Och så den där bistra minen. Jag står inte ut. Särskilt inte när den påhoppade personen i fråga inte säger ett dygt, utan moloket lunkar iväg med svansen mellan benen. Ryt ifrån istället! Säg att borstar bäst fan du vill. Eller titta på tjatmostern som att hon är ett komplett psyko. (Vilket vi tjejer ibland kan vara.) Men svälj inte bitterf---ekommentarerna sådär. Till slut kommer de att tynga ner dig så djupt i den vita sanden att du aldrig klarar av att ta dig upp igen.