Borta bäst och hemma bäst

Hallåj! Ja, så låter man efter en knapp veckas vistelse i den medelpadska hemstaden. Efter fem år som utflyttad så är det ändå med stor entusiasm jag styr kosan norrut med jämna mellanrum. Högsommarvärme och traditionsenlig gatufest/hemvändarvecka är ju inget minus. Redan på onsdagskvällen infann sig en smärre nostalgichock när jag i en bankomatkö i city kl 19.00 fick nöjet att lyssna på följande konversation vilken utspelades mellan två söta fjortisbrudar:

Brud 1: - Asså, faaaaeen va kissis ja ä, vi skiter i pengarna!
Brud 2: - Näe, jag måste ha pengar... tänk om vi inte får supa mä nån!!
Brud 1: - Asså, jävla va ja vill träffa Blomman ikväll!!
Brud 2: - Mmmm...
Brud 2: - Komme´ru ihåg förra åre när Sara tappa mobilen i bajamajan?
Brud 1: - Ja, guuuuu va vidrigt!! Iiihhhh...!!!
Brud 2: - (Låtsas hålla luren mot örat). Ja, hallå... hej dä ä bajs, liksom!
Båda: - Iiiiiiiiii!!! Aaahahahahaha!!!

Ja, jag skrattade också. Så himla härligt att vara fjorton och ha allt framför sig. Fast det är härligt att vara 28 och känna att man har väldigt mycket framför sig också. Lördagens festkväll bjöd bland annat på musik och skönsång av vissa medlemmar ur fenomenala (icke partisk... icke) coverbandet Close Enough, mera skönsång av prettyhårdrockarna Takida (Hur bra är deras Jaded? Mycket, mycket bra!) dans till svettiga pophits i Unidici-tältet, nytt smeknamn av fästmannens bästa kompis (kryddan "-panik" efter ditt tilltalsnman kan aldrig vara smickrande ;-)) bara för att man vill hinna med så mycket som möjligt liksom... hahaha... samt ett kärt återseende med ett par gamla härliga vänner. Ja, och så en liten intrig såklart; vi snackar ju barndomsstaden. Nu går jag med pannan i djupa veck, grunnandes på vem Anna är. Någon som tydligen inte gillar mig? Eller som jag inte gillar? Varföööör kan jag inte bara strunta i såna här saker? Näpp, för sådan är jag inte. Här ska gås på Anna-jakt. Fortsättning följer.