När boken är fullskriven...

Oh my God (hoppas att han finns nu då), vilken dag! Glada i hågen anlände vi till Smedis vid lunchtid, och möttes av en skrikande kvinnoröst som frågade om det fanns en doktor bland solbadarna. Vi förstod direkt att det här inte handlade om något litet getingstick... Nere vid strandbrynet hade man dragit upp en äldre herre och runtom stod en skara bikinikvinnor och shortsherrar, tysta och iakttagande. Barnfamiljerna packade ihop sina prylar och gick raskt åt motsatt håll. Några tappra gjorde HLR på mannen (jag har fattat att man måste ta i när man gör hjärtmassage, men detta vara beyond mina vildaste tankar... ojoj vilken kraft), tryckte sju gånger, blåste sju... Ingen reaktion. Efter en halvtimme var ambulans, polis, brandkår och andra räddningsfordon på plats, men något säger mig att det inte hjälpte den stackars mannen. Poliserna plockade ihop hans ensamma handduk, jeans och skor uppe på gräset, och åkte. Ambulansen hade redan farit. Utan sirener. Jag är rädd för att jag för första gången i mitt liv sett en avliden... död... bortgången. Det var inte som jag trodde. Inte lika hemskt. Inte lika konstigt. Som min pappa brukar säga; när boken är fullskriven, då är den fullskriven. Hoppas att den badande mannen hade många underbara, härliga kapitel i sin. Att han var nöjd, på sätt och vis. Hoppas också att det ännu är miljoner oskrivna blad kvar i min bok. Har inte ens lust att börja på nytt kapitel ännu. Over and out - med tankar på mannen, vad som egentligen hände, hur han kände och vad hans familj nu går igenom. Usch. Men kanske, kanske klarade han sig. Låt oss hoppas det!