Ska det vara så satans svårt??!

Mitt stjärntecken kommer att bli min död. Orsaken till gråa hår och grubbelrynkor i förtid. Handlingsförlamning framför action. Jag är våg. Våghelvetet präglar varje steg jag tar.

Jag vill till exempel gärna att jag och min sambo investerar i ett hus. Med härlig uteplats för stora grillkvällar med en massa vänner. Garden partys och husfester. Singstar i högan sky till långt in på natten. Kompispar som tror att de är fjorton igen, och låser in sig för att hångla i ett av de många badrummen. (Ok, inte många kanske, men åtminstone plural.) Veranda. Ett uterum. Ett enormt dressing-room med lila tapeter, modern kristallkrona och krokar perfekt uppsatta på den skimrande fondtapeten, för alla smycken jag planerar att fördela inredningsmagasinsperfekt på det enorma utrymmet.

Men så... Jag gillar ju stan också. Centralt belägen lägenhet. Nära till allt. Ingen anledning att krypa från soffan fram till badrummet, för att undvika eventuella fönstertittare/blottare/mördare som smugit sig in i trädgården i mörka natten. Bara en härlig balkong, fem meter up i luften. Inga onödiga rum som är dyra att värma upp. Inga onödiga pryttlar som man ändå inte orkar hålla reda på. Ingen gräsmatta att klippa eller jobbiga rabatter att ha dåligt samvete över. Vill jag ha pelargoner eller orkidéer, och vad är det överhuvudtaget för skillnad? Inget val är litet, alla beslut värda att grubbla på.

Borde jag till exempel avsluta det här inlägget nu, eller skriva vidare? Exemplifiera mera! Ska jag städa eller kolla tv-tablån? Bada eller duscha? Äta jordgubbar eller en avocado till kvällsfikat? Tvätta 30 eller 40-gradersmaskinen först.

Jag pallar inte. Alla dessa val. It´s driving me nuts. Eller heter det crazy?

Huvva...

Ibland fastnar man på de små sakerna. Just nu är det tre hatord som förföljer mig på flera håll. Jag vet inte varför vissa ord klingar så illa, men dessa borde förbjudas just exakt nu:

- Knoddar/knodden/knodd. Why? Det är fult, fjantigt och missvisande. Det låter lite som knott, fast knott är gulligare. Barn, bebis (absolut inte bebbe) eller till och med unge. Men inte knodd. Nevertheless kommer jag på mig själv att vara nära att använda det ibland.

- Parta. "Ikväll ska vi parta". Festa eller kröka eller något helt annat icke-nice, men parta är så satans fult. Det beror iofs lite på vem som säger det och med vilket tonfall, men parta går nästan alltid bort.

- Mysa. Mysa kan vara gulligt, men överanvändningen av ordet får mig att aldrig mer vilja mysa i hela mitt liv. Mysa bör förknippas med mjuka saker som soffor, filtar, kuddar och/eller sängar... Men det är något klart omysigt med det allt annat som benämns som mys nuförtiden. Fredagsmys till exempel... det låter ju helt sjukt ointressant, trots att företeelsen är hur mysig som helst :-)

Det är korvstroganoff!

Vet inte hur det kom sig, men en projektledarkollega och jag har mer gemensamt än vi först kunde ana, och nu visar det sig att vi båda har en och endast en maträtt som verkligen inte går att pressa ner, oavsett belöning. Hatmaten heter korvstroganoff. Har aldrig fattat poängen med att strimla ner den annars rätt ok korven i en massa skum tomatsås med lök, och så förstöra riset med den. Hur som helst så satt vi på ett plan till Umeå när vi kunde konstatera att det är ganska mycket här i livet som är just korvstroganoff. Inställda flygplansavgångar, definitivt. Att inte komma ihåg riskförsprängningmedflytandevätskor-reglerna och behöva lämna favvokrämerna i säkerhetskontrollen är det också. Sura medpassagerare är korvstroganoff. Och ja, korvstroganoff är helt klart korvstroganoff.

Champions league-final, jihoo!

Jag laddar med chips och starköl i soffan. (Är gräsänka denna vecka, så det blir jag och... jag, på läktaren...). Tar på mig favvolagets matchtröja, går igenom statistik och lyssnar på försnacket. Sjukt spännande. Livsavgörande. Jag står inte ut. Några få minuter till avspark, och tv´n nästan blixtrar av spänningen...

INTE! Ok, i en annan tid och under andra förutsättningar hade finalen VISST känts lockande. Men nu är det faktiskt så att den äger rum kl 21. På en onsdag. I maj. Och jag är ledsen, men inget går just nu upp mot en timme med Grey, Shepard, Izzie och de andra på sjukhuset. Ingen fotbollsmatch i världen möter konkurrensen från rättvist håll. Doktorn, I need a cure!

Jag ska ha otroligt sex twentyfour-seven...

... det står det i alla fall i alla spam-mail jag får på jobbet! Viagra! Viagra-kopior! Regelrätta droger! Visserligen kan det vara skönt att biland får rensa bort 25% av väntande mailskörd som skräppost, men varför får man de där junkisarna? Har aldrig surfat på "konstiga" sajter, eller deltagit med mailadressen i tävlingar hit och dit. Hur hittar de mig? Jag hajjar inte :-)

Jajamen, några anledningar till varför bloggen faktiskt passar att heta som den gör:

Mammamåsten:

- Acceptera stress, och inte låta den påverka livsglädjen. För mig innebär det ofta lunch vid skrivbordet på jobbet, fem möten på en dag, snabbrusch runt hörnet-uppför gatan-förbi Stockholms bästa fik (Vurma)-hinna fram till buss 40 just när den är på väg att lämna hållplatsen, för att hinna till dagis innan de stänger. När sonen väl är hämtad är det lugnt. Jag gör det jag hinner och det som passar sambons schema. Ibland träning, ibland frysmat, ibland långpromenader, ibland after work...

- Lekparkslek. NEJ, det är inte superkul. Men jag älskar det för att sonen gör det. I valet mellan mammamåste eller vardagslyx blir det fdock det förstnämnda.

- Stå ut med argsinta blickar i närbutiken i Vasastan. Innan jag fick barn (eller rättare sagt, innan mitt barn blev nästan-två-år) trodde jag nog i mångt och mycket att föräldrarna alltid ansvarar för barnens uppträdande, och att de flesta situationer går att ta makt över med en rak och tydlig uppfostran. I was wrong. Jag och sambon försöker förklara, ha tålamod, använda hård men rättvis ton, markera, vänta ut... Ibland har man som mamma eller pappa ÄNDÅ inget att säga till om. Tvååringen rules! Inget kan inkräkta på styret över hans herravälde, och han bryr sig inte om 20 köande och utarbetade innerstadsbor följer hans utbrott i kassakön med enbart skräck i blicken. Det gör mamma. Litegrann.

Vardagslyx:

- Att faktiskt välja att inte kolla prislappar på middagsmatsinköpen, särskilt till helgen. Jag äter gärna pannkakor och blodpudding i veckorna, om det är vad jag och familjen är sugna på, men har heller inget emot att laga tonfisk med risotto, parmesansparris och vit chokladmousse en helt vanlig onsdag. Och till det ett glas Chablis. Visst vet jag att alla har olika förutsättningar och jag är uppväxt i en familj som tvingades vända på varenda krona i slutet av månaden. Kanske just därför är jag hellre en "unna" än "spara maximalt" just nu.

- Magasin. Jag vet. Det är dåligt för ekonomin. Dåligt för regnskogen. Och inte vidare värst djuplodande eller perfekt moraliskt. Men magasin är vardagslyx. Oavsett om det handlar om mode, inredning, livsstil, foto, träning, barn och familj, resor eller något helt annat... så är det inpiration, information och motivation.

- Shopping. Ja, av samma anledningar som ovan så är det inte helt ok att ange "shopping" som intresse när man slipar på sitt CV ;-) Men face it. Att ha barn och familj ger ännu fler shoppingmöjligheter. Mindre budget förvisso, men mer att handla. För att vara optimistisk.

Han vann igen!

VTF! Ni (två personer...) som följt den här bloggen sedan starten för ettochetthalvt år sedan, minns kanske (nähä, inte det??! ;-)) att sambon drog till med en jättevinst på chokladhjulet på Grönan för ett år sedan. Två kilo kexchoklad i jätteförpackning. Igår var det dag igen. På första och enda försöket. Vad är problemet? Why? Varför spelar han på det hjulet? Varför vinner han? Och varför minskar det där jäkla kexchokladförrådet i kylgen snabbt som attan, fastän sambon aldrig äter dem? (Och var kommer smulorna i mitt tangentbord ifrån nudå?)

EVS vs. CBJ

Ja, jag undrar om de gillar varandra. Om de överhuvudtaget känner varandra. Och hur mycket prestige det finns dem emellan. Rubriken syftar på Ebba Von Sydow (flitigt omnämnd här i bloggen, från att vara en glättig inspiration till ett avskräckande exempel) och Cecilia B. Jonson, som nyligen tagit över som redaktör på Expressen Fredag. De är ju som natt och dag. Ebba listar "måsten", märken och följer alla internationella trender. Cecilia pushar för egen stil, gör egna ihopplock och struntar i om prislappen på rekommenderat plagg överstiger någon form av godkänd summa. Jag älskar Cecilia. Ebba skrämer mig. En av de två pratar dessutom om sig själv i tredje person... Gissa vilken! Huvvaligen. Bifogar två citat från tjejerna i fråga, på ämnet hårklippningar. Ljusår ifrån varandra, om man läser mellan raderna. Vilken hade du kunnat uttala?

EVS: Usch, jag är en mes med mitt hår - jag vet. Men det blev verkligen ganska kort... I min värld. Jaja, en sak är säker: det växer ju alltid ut. Skärpning Ebba! Och jag blir alltid nöjd hos Michael. Det är verkligen skillnad på en lyxklippning och en vanlig. Han klipper fantastiskt bra, och med en speciell torrklippingsteknik, vilket gör att det faller supersnyggt, håller i månader, aldrig ser stifft "nyklippt" ut, bara flowy och softat.

CBJ: Jag klippte mig hos världens bästa Helén på salongen Deevi i Stockholm i går. Jag hade tänkt lite innan på att klippa lugg, men egentligen inte övervägt det på allvar. Ändå gjorde jag det. Har inte riktigt bestämt än huruvida jag trivs eller inte. Och egentligen spelar det inte så stor roll. Det var mest förändringen jag var ute efter, håret växer ju alltid ut.

Låt mig säga såhär: Det enda jag inte gillar med CBJ är de glasklacksskor som hon envisas med att visa upp på en hel del bilder. Det enda jag gillar med EVS är att hon är så glammigt osvensk, något hon skulle kunna göra något mycket bättre av. Sympati vs självupptagenhet. Du vet vad jag väljer! Dessutom har den ena av dem självdistans nog att hylla Enrique Iglesias sommarhit "Do you know" aka; pingissången. Helt underbar. Sommarpartysugna svenskar tackar och bockar. I alla fall alla vi som inte behöver släpa runt på tegelstenstunga designerväskor på dansgolvet.

Jag har kommit på...

... varför jag tycker att det är så kul att städa! Något som jag länge hävdat, men som mina vänner och bekanta skeptiskt ryggar tillbaka och rynkar på näsan inför. Här är mina anledningar till städ-gillandet:

- Jag städar nog mer sällan än genomsnittet. Minst sagt.
- När jag väl städar är det en sådan tillfredsställelse, eftersom det varit så hiiimla stökigt innan!
- Jag städar oftats när det absolut inte finns något annat att göra, eller jag av någon anledning prioriterat bort roligare alternativ för att hålla mig hemma
- När jag städar kan det därför ofta ske på en fredagkväll, med bra musik i högtalarna och ett glas vin i handen, och en liten tvåårig son som glatt hjälper till

Nu är det slutbloggat, jag ska gå och städa!

Mästar-Martina!

Jag är kär. Förälskad. Det pirrar i magen och jag blir glad av tanken. Föremålet för min beundran är ljuvliga Martina Haag. Jag älskar hennes böcker, hennes framträdanden i tv, gillar hennes familj (som jag typ såg en gång på Vanadisbadet) och vill liksom vara som henne. Ibland när jag läser hennes böcker (med hysteriska skrattanfall och strilande tårar som sällskap) så tror jag nästan typ att jag ÄR som Martina. Inte lika reflekterande kanske, och absolut inte lika skojig... men ändå. Dagishets, ovuxenhet, känslan av att "alla andra kan ju det här med familjeliv och vardag" och gärna livet-är-inte-så-allvarligt-attityden... I väntan på höstens filmatisering av "Underbar och älskad av alla..." kan man ju alltid roa sig med att läsa t ex Martinakoden. Sju gånger till!

Jag tror att jag har fått en idol på gamla dar!

1 maj

Ingen demonstration, men väl en härlig frukost på Vurma och shoppingrunda med sambo-kompis-pappatillsonen-tillika ex-eller vad vi nu är... Härlig dag. Vårjacka till lillkillen, två skjortklänningar till mig (kommer jag någonsin använda..?), snygg Paul & Friendsskjorta till karln åsså världens skönaste Acne-kjol innan det var dags för hemgång. Frågan är bara om jag överhuvudtaget kommer att förlika mig med paperbagwaist-trenden... Ok, det ska vara för den här kjolen isf :-)

Ljusblå övertygelse bland ljusrosa moln...

Åsikter är av godo. Starka åsikter är respektingivande. Ännu mer respektingivande är människor som vågar, vill och kan omvärdera sina benhårda övertygelser om de stöter på något som verkar mer logiskt eller värt att prova.

Ovanstående resonemang har dock sina svagheter. Vi omgärdas just nu av en ständigt ökande medial debatt kring små barn och dess kläder. Vilka märken gäller, hur mycket får plaggen kosta och hur ska de se ut. Jag resonerar som så att är det ett schysst plagg som jag gillar, som sonen verkar gilla, som är snyggt, som inte är obekvämt och/eller har några skumma budskap eller symboliker så är det fine. Om klädesprodukten i fråga sedan kostar 5o spänn eller 750 spänn är av mindre vikt, så längre inköpet är anpassat till familjens ekonomi.

Men så har vi färg-issuet. Det är helt sjukt vad less jag är på det. Alla som har barn vet att det är lite väl likformigt i (nästan) alla barnklädesbutiker. Puttinuttigt åt tjejhållet, bilar och dinosaurier åt killhållet. Tråkigt som fan, men det finns alternativa butiker. Förresten kan man handla åt killar på tjejavdelningen och vice versa. Men ok, jag håller med om att det är lite trist att det måste vara applikationer på så mycket. Varför inte hålla kläderna ganska basic med schyssta mönster eller annat som gör tygstycket intressant? För båda könen! Det är dock många som hävdar att det bestämt ska göras killplagg i rosa spets och tjejplagg i... jag vet inte vad. Barn ska "inte vara killar eller tjejer, utan barn". Jamen va fan, det är ju trots allt en kille eller tjej. Och NEJ, könsrollerna segmenteras inte på grund av ett ynka klädesplagg, det är snarare frenesin i att försöka dra motsatsen till ytterligheter som förstärker rådande normer. När barnen kan börja välja själva (tre år, fyra år, fem år?) så låt dem botanisera mellan fotbollsshorts i lila spets eller klänningar i camogrönt hårdmaterial, men fram till dess är det bara föräldrarnas egna övertygelser som råder. Och ja, jag drar mig så långt att säga att ingen VILL se sin lilla nyfödda pojke i en ljusrosa spetsbody fast han kanske helst av allt önskar det själv. Lika lite som jag vill se min karl i paljettprydd balettkjol när han kilar iväg och hämtar sonen på dagis. Om det gör min insnöad, ickeliberal och bakåtsträvande - so be it. Varför måste allt gå till ytterligheter så fort det blir debatt, det gör ju folk (ok, mig) bara trotsig och agumentativ. Det är samma sak med feminismen, men det är en helt annan fråga.

Valfrihet, rättvisa och individualism - det får bli ledorden för dagen.

Skitsnygg och jättefula

Oh my! Vad synd att de mycket märkliga sillisarna tar allt fokus från den här galet snygga klänningen. Hälp!

Dagens learnings

- Om man närvarar vid en kundaktivitet och går ut på en torsdagkväll, kliver upp 06.15 på fredagen och jobbar hårt en dag... då blir man trött.

- Att vinka av sonen + hans pappa när de åker på grabbhelg i norrland är mycket tråkigt (!!) och litelite skönt (en egohelg känns så spännande på något sätt ;-)).

- Städa är kul! (Ja, det kan säkerligen bero på att jag inte gör det alldeles för ofta. Alls.)

- Choklad är gott!

- Min vän L***** som gårdagskvällen tillbringades med - är en underbar och härlig människa!

- Min son är det bästa som någonsin hänt och det är så fantastiskt att se honom växa, lära sig en massa saker och utvecklas till en helt egen liten person.

- Att göra ett långt blogginlägg känns sådär kul när ett varmt bad med skum från Lush väntar, doftljusen är tända vid badkarskaklet, champagnen står på kylning och Laleh + Mauro Scoccos ljuva stämmor tonar ut ur högtalaren i badrumstaket.

Konserttorka!

Är inte särskilt flitig konsertbesökare, mest kanske för att jag inte kan bestämma mig för hur min egen musiksmak ser ut. Tänkte dock att Nelly Furtado kunde var värd att se, nästa gång hon hade vägarna förbi Sverige. Vilket visade sig vara för bara några veckor sedan. Vaket, Limpis!

Robbie Williams var ju bra, men inget jag längtar efter en repris på. Gyllene Tiders återtåget kanske inte hör till favoriterna. Carolas spelning på Cirkus för fyra år sedan var ju inte riktigt vad jag drömmer om att få upprepa, och Salem al Fakirs dito på samma ställe på ett businessevent förra månaden var visserligen helt grymt, men gjort är gjort...

I sommar blir det nog Moneybrother och Säkert! som får mina biljettpengar. Laleh skulle jag gärna se både en och två gånger till. Gwen kommer hit i oktober, det blir ett kryss i kalendern. Det räcker för nu!

Glad påsk?

Jadå, riktigt glad. Påskhelgen bestod bland annat av:

- Alldeles för LITE påskgodis. Faktiskt. Var inte riktigt sugen på äggets innehåll. Fast jag hittade en smarrig påskhare av choklad som fick sätta både öron och svans till...

- En casinokväll som slutade plus. plus, plus i gamla hemstaden. Och en efterföljande utekväll som inte går till historien som en av de mest livade. Har aldrig förut fått jackbricka nummer 1 på ett uteställe. Borde anat oråd.

- Femhundra lyssningar på Nelly Furtado´s Loose-skiva. Bara bra musik kan göra låååånga bilresan till norrland efterlängtad!

- Fem miljoner tittningar på Disney´s Bilar. Säger bara en sak: Sonen är besatt!

- Åsså avslutande annandagpåskbad på Sydpoolen. BRRR! Jag fattar varför blötdjuret sonen plötsligt blev en badkruka. It´s freezing! När det inte ens är varmt i luften finns inget hopp. Tur att vi hittade en låst terapibadbasäng som vi smög oss in till. Och där stannade vi längre.

- En uppskattad titt på The Holiday med nästan animerade Jude Law. Han ser inte riktigt verklig ut, men filmen var bra! Fast snäppet bättre var Trust the man med bland andra Eva Mendez, Maggie Gyllenhaal och fantastiska Julianne Moore. Se den! Nu! (Ok, kanske särskilt om du lever i ett förhållande, har barn och lite halvtaskig humor ;-))

- Noll bloggningar. Til now.

Inte 28!

Jaha, så fick jag en pik från en av mina nära vänner, som glatt skrattande påminde mig om att blogg-intro-texten här ovanför är fel. Nejdå, jag är inte 28. Längre. Jag är 29-ochetthalvt. Inte 30. Ännu. Men det får stå kvar ändå. Bara för att.

Jag gillar flygvärdinnor!

Är riktigt sjuk och hade knappt ork att lägga laptopen i mitt knä i soffan. Glad att jag till slut kämpade dit den. Hittade en härlig blogg som jag antar att många redan favoriserat. En flygvärdinnas betraktelser. Vad sägs om följande:

Det står en skitsnygg karl i min trädgård!

Blåa hantverksbyxor, kortklippt, muskulös...
Jag står här i fönstret och kollar helt fascinerad. Hans fru måste vara lycklig som har en sån snygg man.
Jag tror jag ska gå ut och snacka lite med honom. Kanske bjuda in på en kopp kaffe...

Synd jag ska jobba idag, annars hade jag lätt försökt ragga upp honom.


Fast jag är ju redan gift.
Med honom.

Gulligt va?

http://blogg.expressen.se/cabincrew/entry.jsp?messid=197193

Mammamåsten och vardagslyx..??

Vad f-n heter min blogg det för? Mitt liv är inte så mycket mammamåsten eller vardagslyx för tillfället... Döpa om eller ignorera? Jag får se.

Skumtomte till påsk?

En av mina vänner, tillika en av cheferna på mitt jobb, är en skön typ. Bortom vad som går att beskriva faktiskt. Han hjärta av guld ramas in av ett temperament lika hett som Saharas sol, ett kontrollbehov som liknar... (kommer inte på någon bra metafor, skäms fortfarande för Sahara här ovanför...) och en snabb humor av sällan skådat slag. Färggrann är minst sagt en målande beskrivning av honom. Oneliners är hans kännetecken. Igår levererades följande:

- Ni kan se mig som en skumtomte. Mjuk och söt, som man bara vill ha mer av...

Ganska härligt när det kommer från the big boss :-)

Lovely lördag!

På agendan idag:

- Familjehäng med son och pappa. Vasaparken, tågtur eller Tekniska återstår att se
- Shopping. Live! Inte nätversionen, trots att jag haussat den. Sneakers från Puma, ett par jeans, minst två par ballerinor och några inspanade accessoarer står på önskelistan...
- Promenad. Lång. Rask. De två exktrakilona är inte bekväma! (Och JA, jag vet att det är löjligt att tjata om vikt. Men come on... gillar du att inte kunna knäppa jeansen? ;))
- Presentinköp till...
- Inflyttningsfesten som väntar ikväll. Hemmaparty eller utgång återstår att se. Skoj ska det bli!

Nu har det hänt...

Jag brukar verkligen inte (inte!) blogga på arbetstid, men nu kunde jag inte hålla mig. På alla störra mediesajter basuneras nyheten om Ebba Von Sydows feta spark från Vecko-Revyn ut. Jag är glad. Inte att förväxla med skadeglad! Men glad. Medarbetare på tidningen har strömavhoppat, unga skoltjejer fått illusionen av att netaporter är det enda valbara alternativet när det handlar om godkänd shopping (ett bälte går loss på tretusen, en klänning på sju...) och utseende har fått konkurrera ut innehåll alldeles för lång tid nu.

Nu hävdar också EvS att det var "ett svårt val" mellan att lämna tjänsten som chefred. och istället gå till deras rena webdel, men det är ju en lögn så ickevit att det lyser om det! Varför inte erkänna? Roligt är också att EvS idag bloggar om att Cicci Elwin är en av hennes förebilder (håller mycket väl med om förebildsdelen, Cicci är lysande!) delvis på grund av hennes ödmjukhet. Som sagt tidigare: Ebba HAR mycket att tillföra! Jag VILL gilla henne. Men om man imponeras av andras ödmjuka inställning borde man kanske försöka skffa en själv också? Även i intervjuer och nedskriven text.

Tackar som ödmjukast för ordet! ;-)

Idag gillar jag...

...vädret, de tjugo rutchkaneåken med sonen efter jobb och dagis, våffelkalaset som orsakades av att vår byråchef fyllt år, smakprovet från Mauros nya aukustiska platta på SVT imorse, att brorsan tackade ja till att vara barnvakt på torsdag, (sade jag vädret?), att det är så nära efter lön att kontot fortfarande är ok, sonens trettiofem bäbävitalamm på raken och att det snart är dags för lite nätshopping.

Däremot har jag lite svårare för modebloggtjejerna på Cafés omslag (eller va fan, det är väl ok egentligen, särskilt när de är så många... but why?), att stressen på byrån gör att jobbdatorn blir tvungen att åka med hem på kvällarna nu, att jag har ont i halsen och inte tror att det är så bra att träna då, att min nedladdning av musik går sisådär, att jag gått upp två kilo på typ ingen tid alls, att de två extrakilona inte matchar min likbleka kroppsfärg så br (alls), alla jäkla telefonförsäljare som ringer hela tiden, och att livskaoset visserligen inte är fullt lika hemskt längre och sambon är mycket gladare, men det är ju liksom inte i närheten av hur det hade varit att planera ett glatt och kärleksfullt bröllop. Nä. Just det.

Top Shop-beroende!

Dagen efter!

Dagen efter en stor överraskningsfest för en kollega som slutat på jobbet. Härlig kväll. Och härlig dag. Konstaterar följande statistiska utfall efter den här lata lördagen:

- Antal ångest över gårdagen: Ett halvt. Har något litet pytteglapp i minnena där.
- Antal Iprén: Not a single one. Gick hem tidigt och käkade nattamat. 2 rätt av 2
- Antal ihopsamlade engångsdrinkglas i lägenheten: 50+
- Antal lagade mål mat: 0 (men väldigt många överblivna chips... som jag inte ens gillar)
- Antal kramar & pussar på sonen: 100
- Antal sträcklästa böcker: 1. Bra. Karin Alvtegens "Skam"
- Antal lyssningar på Gwen´s "Sweet Escape" och Furtados "Say it right": Oräknerliga
- Antal minuter spenderade på SATS: Gissa? 0 - Får ta igen det imorgon...

Som musik för dina öron...

Lalehs "Hide Away" och Anna Ternheims version av "When tomorrow comes" riskerar att ge min IPod utbrändhet pga monotont arbete eller nå´t. Och jag brukar inte ens gilla ballader. Måste bero på omständigheterna.

Ljus i mörkret

Att älska någon innerligt, men inte veta om det går att leva ihop... Det är något av det mest förvirrande jag varit med om. VILL man så KAN man, har hörts komma ur min mun ungefär en miljon gånger förut. Och det har varit min ledstjärna i många svåra situationer. Nu vet jag inte om jag/vi kan... så betyder det då att jag/vi inte vill? Eller betyder det att jag/vi inte vill, under rådande förutsättningar, men att vi skulle kunna om vi ville ändra oss? Eller att vi ville, om vi kunde ändra oss? Ja, ni fattar... Total förvirring. På alla sätt så vet jag ändå att det som gör att varje dag ändå känns lite hoppfull och ljus, är att vår underbara son finns här som en påminnelse om vad som är viktigast och mest värdefullt. Han finns. Han har det bra. Han vet inget om kärleksproblem eller grubblerier. Han är allt och för honom gör jag allt. Det är den enda grund som behövs just nu.

Separationsångest

Det begreppet har fått en ny innebörd. Tidigare tyckte jag, precis som alla andra, att det betydde ungefär "skräck inför att skiljas från något eller någon". Nu vet jag att det även kan få stå som rubrik för alla frågetecken, alla hårda ord, alla rädslor, alla övertygelser och alla diskussioner om små och stora saker som man har när en relation är på väg att ta slut eller ändra form. Ledsen att bloggandet har fått stå tillbaka. Kaoset i livet får inte plats i några meningar och stycken. Men det är ju ganska självklart.

Oh my..!!

Ja, vad händer härnäst... Såg att jag ställde mig den frågan i förra inlägget. För en månad sedan. Men det kunde lika gärna vara fem år. Bröllopet är inställt och livet är upp och ner. Kan och vill inte berätta mer här. Bloggen får fortsätta finnas men istället för bröllopsplaneringen och mode, går mina dagar nu åt till separation och musiklyssning. Ja, så är det. Kanske orkar jag skriva om det längre fram, kanske inte. Just nu fortsätter jag lyssna på Thåströms Fan, fan, fan och Marie Lindbergs Tryin´to recall samt Robyn & Kleerups With every heartbeat... och konstatera att man klarar mer än man tror. Mycket, mycket mer.

Lördagsjobb

Inte helt fel ändå. Alldeles lugnt på kontoret, får massor gjort. Saknar sambo och son, men eftersom de ändå åker med två andra pappor och barn till Sydpoolen (badhuset, vad trodde du? ;-)) och har förbjudit mammorna att hänga med, så känns det ändå ok. Började dagen med ett tandläkarbesök, vilket slutade i en lagad tand (skönt) och tusen spänn mindre i plånkan (inte lika skönt).

Imorse när sambon hämtade sonen för det obligatoriska kramkalaset i sängen på lördag morgon, hände något katastrofalt! Jag sade till min lilla ett-och-ett-halvt-åring att idag blir det inget dagis, för idag är det lördag. Den lilla varelsen vänder sig direkt mot mig, skiner upp med hela ansiktet och svarar: "Dodis". (=Godis.) Va?? Han ska inte veta sådant. Han är för liten! Och för inte-tillräckligt-upplärd för att veta att det finns något som heter lördagsgodis. Ok, han kanske har fått en lite minitablettask någon lördag, men ändå... Vad kommer härnäst?

Höjdpunkter kommande veckor:

Det är inte fel att påminna sig själv om kommande roligheter, med jämna mellanrum. Lätt att bara halka in i januarisvacka och klimatfunderingar annars... Vilka guldklimpar finns i din kalender denna första månad det nya året? Jag ser fram emot:

- Tjejweekend i Köpenhamn, för att snacka gamla minnen, prova brudklänningar och skåla i gott vin
- Idrottsgalans VIP-kväll med jobbet. Kan den bräcka vår årliga kundvårdstradition på Melodifestivalen? Det finns hopp!
- After rea-shopping. Cant stand den hysteriska och mediokra mellandagsrean. Dessutom shoppar jag mest i butiker som har "reapriser" året runt. Om H&M, TopShop och Zara sänker sina priser betydligt, så blir det typ gratis. Nej, nu är det dags för vårnyheter!
- Semesterplanering sommar 07.
- Regelbundna SATS-besök... Aaahhhaaa ;-)
- Varje vanlig vardag och helg med grabbarna här hemma. Sambo och son bräcker all shopping och alla galor i världen!

Lost in space...

Jag är vilse i cyberrymden. Vill ju gärna nätshoppa kläder och annat i dessa stressiga heltidsjobbslämnahämtabarnvaraenbraflickvän-tider... Men jag vet inte var!! Jag har naturligtvis inte undgått de vanligaste tipsen som modebloggarna ständigt repeterar, men har liksom inte hittat någon personlig favvo ännu. Känns trist som fan! Var nätshoppar du? Help!

Det slutgiltiga störningsmomentet!

Jag har kommit på vad det är. Jag klarar grytor som bränns vid, när jag är stressad. Klarar schampon som ekar tomt de bäst behövs. Klarar nagellack som aldrig torkar och blockljusvekar som inte går att pilla upp. Kan hantera skrynkliga bordsukar och rödvin som tar slut när man skall sno ihop rödvinssåsen. Försenade taxibilar och krånglade toalettlås. Allt käns hanterbart, men inte...

... inte gladpack/plastfolie!! Jag hatar den produkten!! Den är som tagen ur en skräckfilm utan slut! Varför finns den ens? Alltid... ALLTID... när jag ska städa undan det sista inför gästernas ankomst och kvickt lassa in överblivna rester i kylen, så trasslar den där jäkla platslövtunnasegaskiten ihop sig! Det går inte att få ur den ur förpackningen! Det går inte att riva/bita/klippa/dra av den! Det går inte att göra något ogjort, för tar man för mycket går det inte att rulla tillbaka igen. Och den fastnar inte på allt, så då ligger den där på burken man förvarar maten i och fladdrar som en hopplös silkestopp. Jag hatar plastfolie! Jäkla glädjedödare!

Beach 2007

Hittade den här när jag kollade någon hemsida någonstans... Ok, JA, det var Vecko-Revyn... Halkade in av en slump. Jo, faktiskt! Absolut. Vad sägs om att fira Beach 2007 såhär?

Snälla SATS, efterlys mig...

Nyårsaftonens topp och dopp:

Fem favorithändelser nyårsnatten 06/07:

1. Sällskapet på vår middag/fest. Tre underbaraunderbaraunderbaraunderbara par som gjorde kvällen lyckad, minnesvärd, galen, speciell, hysterisk, sång och dansfylld, diskussionsrik och allt annat som kan tänkas passa in.

2. Synen av vår granntant (tant-tant liksom...) halsandes ur vår skumpaflaska under raketernas färgglada sken i den annars så mörka innerstadsnatten. Hur gick det till? Hur gick det sedan?

3. Glittersmink. En gång om året. I like it.

4. Pina Coladan vid tretiden. Gott efter femton liter vin... Typ.

5. Kyssarnas kyss kl 00.03 av min älskling. Ett nytt år har aldrig börjat bättre.

Tre lågvattentouches samma afton:

1. Taxichaffisen från helvetet. Kl 5.30. Dryg, arg, ilsken, mordisk, galen, girig och superarg. Hjälp!

- "Ni sa ju Odenplan!!!!!!!?"
- Ja, ehh, men vi menade först Odenplan... och sedan lite längre... Ehh...
- Om man säger odenplan, då menar man ODENPLAN!!!!!!!!!
- Ja, ok, fast här går också bra.... Nu direkt. Please don´t kill us....

2. En viss värdinnas något tveksamma humör fram till tolvslaget. Ja, OK! Jag var kanske inte uteslutande en solstråle mot alla... hela tiden... eller åtminstone inte mot min T. Men va fan, har man lagat mat i tolvfreakinhours så är det kanske inte så konstigt att man blir lite stött när pojkvännen inte ens kommenterar det en liten millisekund... Att sedan pojkvännen inte vågade kommentera, av rädsla för en utskällning, det är en annan sak...

3. Blue Moon Bar i all ära. Musiken good, very good. Stämningen grym. Bästa dansgolvsplatsen av alla fick vi också. Men en del av folket som hänger där... Vad är grejen..? Flackande blickar, minnesluckefylla överallt, vingliga försök att släpa sig uppför trappen och primitiva "komplimanger". Jag förstår dem som inte gillar BMB ;-)

Gott Nytt År och må 2007 blir grymt för dig, mig och alla andra!

Nä, fan, jag äs så sjukt cynisk. Jag lägger till ett peppar, peppar bara för säkerhets skull... Nu har jag tandvärk också!

One down... 10 000 to go...

Ok, här kommer en bild på en av de förmodade favoritbrudklänningarna, som ratats i samma sekund som den provades. Nej, den är INTE såhär fin i verkligheten. Nej, den har inte en sån här färg eller lyster. Ja, den ser mycket tråkigare ut och känns mer konfirmation än bröllop. Fast jag ville gärna gilla den, men gjorde det bara inte. Vilka som står på tur? Nejdu, dumsnut, det är en hemlighet såklart!

Mamamania!

Överallt diskuteras det: Stylish mamas hit och hot mamas dit! Kan säkert uppfattas som uttjatat och nött, men för oss som själva har småbarn är det riktigt inspirerande. Dels att se att sunkighet + mammaskap inte alltid behöver vara en given match, men också att se hur dessa fräschingar till kvinnor även tillåter sig själva att se helt "normala" ut med jämna mellanrum. En bra blandning som vi gillar! Barn förgyller givet; ger det mer färger, känslor, utmaningar och glädje. Allt som tidigare fanns, men i lite större skala. Däremot behöver barn inte betyda att man som förälder ska ge upp allt man tidigare gladdes åt och gillade. Det är min fasta övertygelse. Det är inte så att det finns en begränsad mängd av glädjeämnen och intressen, utan det är bara att forma sin egen verklighet av alla de delar man gillar bäst Svårare än så är det inte. Uppoffringar, javisst. Men väldigt mycket är möjligt, om man bara vill och tror! Garnerar inlägget med en av de absoluta favoritmammorna för tillfället, Kate Hudson med skönlockiga lille Ryder!

Haha... mera Karolina!

Försök motstå denna blogg från Lassbo om ni kan:

"Att sen de fulaste väskor som någonsin har tillverkats kommer från Louis Vuitton är en annan sak, men det är min smak. Folk verkar ju uppenbarligen vilja betala dyrt för de otäckt klumpiga och bisarrt fula väskorna eftersom företaget faktiskt går runt. Jag är förvånad. För att knyta an till det gamla talesättet ”kasta pärlor åt svin” så är att köpa en väska från Louis Vuitton ungefär samma sak som att fråga svinen i ladugård om de vill betala för att kasta sina pärlor i sjön, och det går med på det. Helt otroligt."

Ljuvlig kontrast till de flesta andra poppis-bloggar! MERA, tack! :-)

Grymma Carro!

Wiihh, häng med i svängarna. Ungefär jäkligt mycket senare än alla andra inser jag Karolina Lassbos storhet. Vet inte om det bästa är hennes bloggmix av olika saker, att hon inte fastar i trend/mode/pryltråkfacket eller att hon INTE försöker ge en bild av sig själv som perfekt skal utan besvikelser eller djupare tankar. Jag gillar henne. Jättemycket. Gör du?

http://karolinalassbo.blogspot.com/

Jävla hosta!

Nu hatar jag den! Kan inte sova, inte tänka, inte prata. Vad heter den där grymma hostmedicinen nu igen? Den där som man visserligen får magvärk från helvetet av, men hellre det än hostan! BLÄ!

Nyårsmål 2007:

• Mer hemlagad mat, mindre halvfabrikat (Det är ju både kul och gott med hemlagat!)
• Mer träning (Mer än noll, liksom...)
• Mindre onödig shopping, mer planerad sådan
• Fler varma skumbad med ett glas champagne vid sidan
• Fler raska promenader med skön musik i IPoden
• Bättre tidsplanering på alltifrån middagsbjudningar till jobbgrejor
• Mer brun-utan-sol ;-) (Trots att det är asjobbigt att fixa med...)
• Inte-så-mycket-bröllopspanik
• Fortsatt mycket umgänge med familj och goda vänner på helgerna
• En skoj trettioårsfest

Typ så.

Sötis!

När febern är hög och hostan intensiv är jag extra glad att vi lever på 2000-talet. Inget piggar upp såsom lite nätspaning.

Dagens fråga:

Kommer jag att bli frisk till nyårsafton? Kan inte minnas när jag sist hade sådan här hosta, och jag ser att de efgterlängtade Singstar-aktiviteterna är i stor fara. Till min besvikelse, och övriga festdeltagares stora glädje..?

Träningsmotivation comin´ up!

Efter sonens födelse gick jag ner i vikt. Ungefär fem kilo lättare än innan graviditeten. Det är inte bara positivt. Dels sitter alla jeans väldigt osnyggt, men eftersom jag alltid klagat på min "knubbighet" tidigare så är det väl ett lyxproblem. Att jag däremot använder det som ursäkt för att inte gå til gymmet är en klar nackdel. Med extrakilon på rumpa, lår, mage och under haka är det faktiskt enklare att ta vägen förbi SATS på väg till eller från jobbet. Nu hittar jag hela tiden ursäker för att slippa. Och det kommer ju garanterat att leda till ännu mer filmjölk i biceps samt att kilona säkert kommer smygande igen. Om jag inte drabbas av ett blixnedslag lastat med bättre karaktär inom kort, ser jag bara två utvägar. 1) Ett antal dyra timmar med en PT som är tillräckligt skräckinjagande för att jag inte ska undvika våra möten. Eller... 2) Det bästa av allt. En timme framför Victoria´s Secrets årliga visning på Trean ikväll. Bättre morot finns inte! Herregud vilken perfektion! Och är du redan grymt fit, så är det väl aldrig fel med lite ögongodis ;-) They got the looks!

It was a bömb!

Det måste ha slagit ner en bomb här. I vår fina lägenhet. Den syns liksom inte ens under alla miljoner leksker och klädesplagg som sonen fick i julklapp av släktingarna. Vår enorma soffa med plats för minst tolv vuxna, har nu bara plats för mig och min laptop. Om ens det. Filtar, skridskor, en brandbilskudde, en badboll, ett reklamblad om Briotåg, hundra tröjor och små olika byxor, Adidasdräkter och e hel jäkla massa annat skymmer min sikt och konkurrerar med mig om utrymmet. Jag måste städa. Jag gillar städat! Jag gillar leksaker också, för de gör sonen glad. Men jag blir gladast när han är glad inne på sitt rum. Inte på varenda kvadratmeter av vår bostad som INTE är hans rum. Han kanske ska få vardagsrummet trots allt? Och hallen... Och badrummet... Och köket... Och klädkammaren... Och...

Livet från den ljusa sidan...

Det finns en myra som heter Thomas. Myran kryper in och bygger bo i folks kläder och i armhålorna. Ibland i knävecken. Mest hos min ettochetthalvtårige son. Eller faktiskt bara hos honom. Näst efter traktorer är myran Thomas det bästa han vet just nu. Och myran är egentligen inte alls något myra, utan bara mina två fingertoppar som killas och busar. Vilket min son skrattar hejdlöst åt. Tänk så lite det behövs ibland.

Tjena blixten!

Ah, just det... EVS skriver såhär i sin blogg också: "Ps. Förresten så hade jag en intressant diskussion i veckan om att det känns så 2006 (= så passé) att säga att man jobbar mycket. Varför? Alla säger att de jobbar mycket. Alla! Hela tiden. Och det är för tjatigt. "Det är mycket nu". "Sena kvällar, du vet hur det är...". "Jobbar 24/7". Töntigt. Uttjatat. Nej, suck - vem orkar lyssna? Det är betydligt coolare att gå mot strömmen och säga att man "har det rätt lugnt". Alltså, "tänkte gå hem vid tre idag, faktiskt"-lugnt. Det är coolt. "

Nämen se goddag! Det var på tiden! Mirakel kan fortfarande ske!! Suck och adjö.

Starstruck!

Åsså var det dags igen! EVS (ja, Ebba Von Sydow ni vet...) har gjort det igen. Varför varför bytte hon kläder ungefär 350 gånger i Bingolottos uppesittarkväll? (Och nej, det är inte tillåtet att fråga mig varför jag kollade på Bingolotto! So what? Har aldrig DU kollat? Va? Vavava??! ;-)) Ok, jag tittade inte ens på ett relaxat och skönt sätt. Jag följde frenetiskt varje lottdragning. Ropade högt över någon fegis som inte vågade satsa 10 000 för att vinna 250 000. Hade en lång och högljudd debatt med pappa om varför inte fler vinner. Skrek åt programledarens gardin till outfit. Men nåväl, blogginlägget gällde ju EVS. Som till skillnad från programledaren alltså bytte kläder en miljon gånger. Och som surade sig igenom rimstugan som hon valt att sitta med i. Och som dessutom försökte lura i alla godtrogna Bingolottotittare att någon faktiskt mailat in och önskat ett rim för en prenumeration av Vecko-Revyn att ge bort i julklapp. Hallå?? Jaha, bara sådär. Näemen vilken slump. Sugig "tv-kupp" utan finess. Bara tristess. Att Ebbas tv-kollega svettades så mycket att det såg ut som att hon duschat var riktigt gulligt i jämförelse. Ebba-overload comin´my way!

Nödvändigheter

Att shoppa nödvändiga saker och plagg ter sig aldrig lika kul som att köpa det som egentligen inte behövs. Särskilt gäller det när inköpen ska göras till mig själv. När det handlar om sonens behov är det en annan femma. Dagens söndagspromenad hade som syfte att bocka av nya vinterskor, sockar och underställ till vår artonmånaders. Skorna; givetvis i bästa utförande och med alla tänkbara skydd mot det som nu kan tänkas drabba ett dagisbarn som är ute mycket (läs; väta och kyla och möjligtvis halka). 749:-... ja, men det var ju inte så farligt. (Själv tvekar jag på allt över 500 när det gäller mig själv. Typ...) Underställ. I ull. Jamen det är klart. Va, 450 kr? Ok, vi vill ju inte att han ska frysa. Supertermosockar som klarar 30 minus. Givetvis. Priset? Äh, 200 spänn är ju inte så farligt. Tänk när midvinterkylan slår till och han annars blir kall om de små tåssingarna... Och ok, jag behöver ju faktiskt lite nya underkläder själv också. 3 för 110 på Lindex. Låter inte det lite dyrt?

Bye bye blöjan

När föräldrarna lämnade vår lägenhet igår, greppade de sin ryggsäck som stod på dörrmattan och vinkade hejdå, för att sätta sig på bussen upp till norrland. Två timmar senare piper följande sms in i min mobil: "Hej gumman. Saknar ni en använda blöja? Den ligger nerpackad bland våra mackor och bullar i ryggsäcken. Hälsa xxxx (sonen) tack!" Jaha, han har visst lärt sig att packa. Och att packa inplastade poop-blöjor. Bäst att gå och hänga upp handväskan i vuxenhöjd!

Drömklänningen på distans

Brudklänningen i mina drömmar var inte den jag först trodde. Fin på bild, men inte i verkligheten. Likt många av de stora supermodellerna alltså :-) Provade ett par, tre klänningar i helgen. Mamma var här som stöd. Och ögonvittne gentemot sambon, som försökte hålla fast vid den vita smala blåsan han bara sett på bild. Det blev inte den. "Korv" är i-n-t-e vad jag vill efterlikna den dagen jag går från flickvän till fru. (Fru?! Det låter sjukt gammalt. Det gör hustru också. Äkta hälft suger. Flickvän låter fan bättre.) Ungefär 48 surftimmar senare var jag nära att ge upp - när mina drömmars klänningsdesigner dök upp... från Belgien. Fråga mig inte hur jag hittade sajten. Eller hur jag ska hitta någon som säljer dessa fantastiska skapelser i Sverige. För nej, det är inte något av de 150 vanliga märken man sett. Och ja, jag må bli gift. Men nu fruktar jag att jag kommer att få leva med ett krossat (klännings)hjärta. Ibland räcker det inte med kärlek. Ett förhållande på avstånd är inte vad jag söker. Snälla klänningen, flytta hit. Nu!

Nätshopping är ljuvligt!

När det fungerar d v s. Min favoritaffär Top Shop verkar dock vägra att skicka sina härliga plagg till gamla Svedala, så kvällens order finns bara i tanken. Och här. Suck.

Pappa bi, pappa bi, pappa bi...

Ett mantra ur familjenatten. Och nej, pappa är inte bi. Det var sonen som fick sova i vuxensängen och trodde att vasen i fönstret, som skuggades från månskenet mot vår vita sovrumsvägg, var en bil. Ok, den är bred och har två gjutna öglor i toppen. I skuggan kunde det med viss fantasti säkert likna en bil... i en artonmånaders små ögon. De små ögonen var sedan öppna i tre timmar mitt i natten, för att beskåda "bilen" på väggen. Och berätta det för sina föräldrar. Utan att hämta andan emellan. Pappa bi, pappa bi, pappa bi, pappa bi... Mamma trött, mamma riktigt riktigt trött.

Är det jag som säger så eller är det du som tolkar det så?

Ja, det är morgonens fråga. Inte för mig personligen, utan för den välklädde jobbkillen som diskuterade (DISKUTERADE) förhållandet med flickvännen via mobil på en fullsatt buss nummer fyra imorse. Han var högröd och högljudd. Det var förmodligen damen i andra änden också. Bussens övriga hundra passagerare var däremot ganska knäpptysta. (Läs: Nyfikna.) På sätet mitt emot mig satt en kvinna och gjorde en fullständig sminkning i den trånga och skumpande bussen. Har kollektivtrafiken blivit det nya hemmet? Jag är förundrad...

The wedding-singer(s)

Jovars, bröllopsplaneringen går framåt. De två fantastiska solisterna (tillika våra nära vänner)har tack och lov tackat ja, och nu återstår endast att sätta den sista av de två solosångerna. Det är inte helt lätt. Förrän det blir lätt. När vi hittade den första låten så letade vi planlöst bland Lundell, Kent, Ted Gärdestad och flera mer eller mindre sönderspelade bröllopsmusiksalternativ. Ett besök i ett bröllopsforum gjorde mig uppmärksam på en lite ovanligare låt (dock på uppgång) som jag varken läst texten eller hört melodin till, någon gång tidigare. Att spela upp låten på datorn var en mindre känslochock, tårarna rann och varenda ord i texten betydde något när de sjöngs så mjukt av sångerskan. Då var det inte fråga om OM längre. OM låten passar, eller OM den är bra nog... Den här låten är "vår", trots att vi ännu inte har några egna minnen till den. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv:

"Jag minns allt, det finns inget rum som är tomt
ser hur det goda berövar oss på allt ont
och jag tar vara på varenda minut
så låt mig vandra här på vår väg utan slut

Det är alltid samma känsla, även att vi förändras
vi lyser starkt och klart , fast tiden borde satt sina spår
och om vi någon gång gråter, så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig"

Bloggmetodik

Läste någonstans att de mest lästa bloggarna är de som håller sig till ett ämne och fokuserar detaljerat på det. Vilken tur att målet med min blogg inte är så hög läsarstatistik som möjligt ;-)

Vuxen, vuxen

Jag måste snart ropa "bingo" på vuxenplanen! Konstaterade idag att:

- Fredagsledig från jobbet. Är med sonen på stan. Längtar, seriöst, efter att åka hem och städa.

- Blir sjukt irriterad på två damer som har mage att husera på Åhlénsrestaurangens FAMILJEAVDELNING. Tro mig, dit går man inte frivilligt. Dit går man för att det finns förståelse för kladdiga ettåringar, flera microvågsungnar, plats för barnvagnar, och massor av barnstolar som dessutom är fastkedjade vid respektive bord så ingen ska komma och flytta om och hålla på. Och så sätter sig de där förnäma damerna och tar upp plats för behövande barnvagnsfamiljer. De åt sina flådiga lunchbrickor (eller, nja.. det var ju trots allt Åhléns...) och sippade vin. På bästa lunchrusningstid. AAAhhhrrrhhh!!

- NK´s julskyltning i fönstren är värd att spendera en halvtimme framför. Bara för att sonen pekar och ser glad ut. I´m in heaven.

- Hade plockat på mig en fantastisk lång och tjock (men ändå smal) mörkgrå kofta från Zara. Dessutom hittat en underbar silkesblus med vitt, grått och rosa mönster att ha under. Och så en grå klänning med perfekt skärning och puffärm. Kunde ha blivit bästa shoppingen på evigheter! Men så mindes jag att det fantiskt snart är jul. Julklappar ska handlas. Julpynt införskaffas. Jag. Hängde. Tillbaka. Rubbet.

- Idolfinalen är inringad i kvällens tv-tablå. Till den dricks det cola. Vaddå? Vi ska ju ha fest imorgon, och man kan faktiskt inte dricka alkohol två kvällar på raken!

Ja, som sagt... Det sägs att man inte är äldre än man gör sig. Men då är man ju inte yngre än man gör sig heller. Just nu känner jag mig verkligen på fel sida 50 :-)

Familjen tvärtemot

Blir lite förvånad över att konstatera att vår familjs vardagsliv och verklighet möts av positiv förundran från olika håll och kanter. Att vi jobbar som vi gör, reser som vi gör, spenderar helger som vi gör och en massa andra saker... Det är främst personer som ännu inte skaffat barn som höjer på ögonbrynen åt att vi fortfarande "hänger med". Det visar väl på att fördomarna mot barnfamiljer fortfarande är många, men att det inte går att uttala sig om hur det ska vara förrän man verkligen provat. Vi sade redan innan graviditeten att vi önskade ha det på det ena eller andra viset, och gör allt för att leva efter våra hjärtan. Samtidigt vet vi också att det hade kunnat bli så att vi fått ett barn som är oerhört krävande, inte friskt eller någon annan omständighet som hade gjort att våra mål och önskningar bara sett ut som patetiska ytligheter... Nåväl, det jag skulle komma till är att huvudsaken är att man i så stor utsträckning som möjligt hittar de vägar som fungerar för den egna familjen, oavsett konstellation, och hittar en bra mix av individuallitet och kollektivt utrymme för att bli genuint lycklig. Eller något.

Nu när sonen är 18 månader så omges vi av familjer som kämpar med struliga sömnnätter, nattningsrutiner och dilemmat mellan att hålla barnen i sina egna sänger så mycket som möjligt kontra att välkomna dem till vuxensägen om de vaknar och vill dit, på natten. Så har även vi gjort i perioder till och från. Men så för ett par dagar sedan; jag och sambon lade oss som vanligt med ingen av oss somnade. Vi pratade om allt och inget, skrattade och diskuterade i timmar. När vi kollade på klockan och såg att hon var över 1 verkade nästa jobbdag obekvänt nära. Och det var ju vårt eget fel, sonen sov däremot sött i sitt rum. Nästan exakt samtidigt tittade vi på varadra i dunklet och sade: Ska vi hämta (sonen)? Fnittrande smög vi in till honom, lyfte upp den lilla grodpyjamasmänniskan i sitt täcke och tassade tillbaka in till oss. Lillen vaknade inte ens men vi somnade på direkten med vår lille knatte varmt inbäddad emellan oss. Om han inte blev alltför förvirrad när han vaknade och inte kunde dra sig till minnes att han varken vaknat eller tjatat sig in till oss under natten, så är väl ingen skada skedd. Mer än på vår självbild. Vilka skumma föräldrapar går och h-ä-m-t-a-r ungarna självmant, mitt i natten? Jaja, vi lovar att inte yppa det för honom när han blir stor och förstår, utan drar samma visa som alla andra..: Ååhh, du var SÅÅÅ jobbig när du kom med täcket och kudden i högsta hugg och ville klämma dig in i vår säng! Verkligen. Jättejobbig. Bökig och dan. Jepp. Oj vad skönt det var när du sov hela nätter lugnt och tryggt i din egen säng. Ojojoj, om du bara visste...

Liten i orden och liten på jorden

Sonen babblar på i allt ökande takt. Allting runtomkring kommenteras numera med ord, även om de inte är direkt förknippade med något mänskligt språk. Eller... de börjar ju allt mer bli just det. Ta "tack" till exempel. För någon månad sedan var det ett väsande "tttttt" som lämnade sonens mun när han fick något räckt till sig. Sedan blev det "ta" följt av ett litet "ack" några veckor senare. Så förra veckan blev det helt plötsligt ett klart och tydligt "tack". När jag och sambon kramades så hördes "pappa och mamma" nedifrån knähöjd. Och idag när vi hängde upp vår adventsstjärna (ja, jag är medveten om att det är en vecka för tidigt men den var så galet snygg, tillika sjukt dyr för en pappers-vik-sak att vi maximerar användningtiden rejält) och jag finjusterade höjden, stannade allt upp när sonen pekade mot stjärnan och kläckte ur sig: "pappa, titta!". Ett stort, stort, stort ögonblick. Orsakat av en stor, stor liten kille.

Jag åkte tidsmaskin idag

Allvarligt. Skulle kolla in ett hus i förorten och på vägen tillbaka fick jag en chockartad resa tillbaka i tiden. Men jag kände inte riktigt igen mig ändå. Och observera att detta inte platsar på tjuvyssnat.se för jag tjuvlyssnade verkligen inte; jag kunde inte u-n-d-g-å att höra, även om jag ville. Lagom till Vällingby station satte sig sex enormt söta tjejer i femtonårsåldern på platserna kring mig. En liten dam i åttioårsåldern satt också tätt intill, i den i övrig fullproppade vagnen. En av brudarna tog upp sin mobil, och här börjar härligheterna:

Mobiltjejen: Vill ni se när jag och Kalle knullar?
Många andra: Iiiuuuhhh, har ni FILMAT??!!
Mobiltjejen: Hahaha... näe... jag skojade bara
(Skickar runt kameran)
Mobiltjejen igen: Vi tog bara stillbilder, hahaha
En blond skönhet: Men alltså, är det där hans snopp?
Mobiltjejen: Nä, va fan tror du... Är det min farsa eller?

Jag försökte göra mig osynlig (vilket jag uppenbarligen var, eller så tyckte femtonårsbrudarna att jag var en gammal tant som inte behövde noteras i deras intima diskussioner). Hela vagnen hörde förstås, men det kanske de inte tänkte på...?

Nästa kommentar:

Frispråkig tjej 1: Ahmen asså, när vi var och tränade sist, så låg ju Saras Tobbe i bänkpressen med värsta ståfräset lixom. Han låg, men (censur) stog!! Hahaha...
Frispråkig 2: Vad gjorde du liksom?
Frispråkig 1: Jamen jag sa till Sara att nu får du ju fan gå dit och hjälpa honom med det där. Och då menade jag inte bänkpressen.... Ahahaha!

Fattar ni hur mycket jag ville försvinna därifrån?

Tredje diskussionen värd att minnas:

Kaxbrutta 1: Fan, jag hade en jävligt störig kompis på dagis. Hon var så jävla vidrig. Hon hette Ummi...
Kaxbrutta 2: Va? Fy fan vad vidrigt!!! Ummi lixom.
Kaxbrutta 1: Nämen käften, det var ju inte det som var vidrigast av allt. Utan att hon typ gick på toa med öppen dörr. Så att alla typ skulle kolla på henne när hon bajjade.
Kaxbrutta 2: Nämen fy fan, värsta egocentriska tjejen!!!

Ja, och så den sista som jag kan dra mig till minnes:

Snygg tjej 1: Alltså, det är typ här det brukar kliva på massa ungar. Typ dagisbarn och så.
Snygga tjejer 2 och 3: Mmm, det är här...
Snygg tjej 1: Jag typ hatar barn. Eller inte barn, men lukten liksom. De luktar typ... natur. Skog. Som att de varit ute och tagit lukt av utomhus på nåt sätt.
Snygga tjejer 2 och 3: Aaah, jag vet. Fy fan vad vidrigt det är!

Jag borde åkt med ett tag till. Det var rätt kul att höra :-) Kan inte minnas att jag eller mina kompisar var riktigt sådär när vi var femton. men så var vi ju riktigt bonniga norrlänningar också. Jag tog upp mobilen och tittade lite på fotot av min son när tjejerna snackade dagisbarn och lukter. Gav fotot en tankemässig puss och tänkte att om fjorton år till så sitter samma tjejer på samma t-bana på väg in till stan. De sms´ar sina sambos, fästmän och makar, pratar mode och uteliv och tittar kontinuerligt till sina sovande bebisar i barnvagnarna en bit längre bort. De undrar om räntorna kommer stiga eller sjunka, reder ut förvirrande begrepp i Försäkringskassans föräldrapenning och undrar vilket vitt vin som passar bäst till löjromscocktailen på middagen senare samma kväll. De inser att mammaskpet inte var så tråkigt som de trodde, att de faktiskt inte behövde offra något utan fick så mycket mer... och att ja - doften av barn är det ljuvligaste som finns på den här jorden.

Tunikeoverload!

Oh herregud vad mycket finna klänningar och tunikor det finns nu. Jag säger det varje år, men i år menar jag det; modet har aldrig varit bättre eller snyggare än nu. Oavsett kroppsform så funkar ju stövlar med vida skaft, leggings och en A-klänning hur bra som helst! Kolla in Top Shop, H&M´s vårkollektion, Oasis, Zara och liknande för massa schyssta budgetvarianter. Hellre flera olika i lägre prisklasser än en enda från Netaporter. Sambon påpekar "snällt" att "alla kommer ju tro att du är gravid med tvåan, men det var fint". Jahapp, då får de väl tro det då. Och inbilla er inte att jag tar på mig ett par midjejäklahögatighta-ABBA-jeans för att bevisa motsatsen!

Moderna konstigheter...

Är det bara jag som inte tycker att det är självsäkert coolt, eller kaxigt och inspirerande när Ebba Von Sydow (ja, jag veeeet att jag tjatar om henne) skriver såhär:

"Rusat runt på pressvisningar hela dagen, tränade på lunchen (jo, det hände idag igen!), klippte mig hos Michael Kanyon (okej, det blev fan-tast-iskt) och har hunnit med... Sorry, måste rusa vidare! Kolla in www.di.se NU!"

Jag tycker att det är störigt. Faktiskt. Vi andra som tränar på lunchen, har schyssta jobb och (ok, inte fullt så dyr men ändå) en skön garderob har ändå förmågan att ifrågasätta oss själva ibland. Inte på ett destruktivt sätt, utan med den självdistans som jag tror behövs för att alltid fortsätta utvecklas. Lära av andra. Bli inspirerad. Ibland får jag intrycket av att Ebba VS saknar inspirationskällor i sitt liv. Att hennes hår blev "fan-tast-iskt" är ju jättekul - men det hade varit mycket roligare om jag hade fått upptäcka det själv. Eller om hon skrev att det blev fint men kommer vara svårt att få ordning på själv, eller så. Något som visar hennes mänsklighet! Eller... Hon kanske inte är mänsklig? Hon är en utomjording? En vädligt söt sådan. Och vädligt välklädd. Men ändå. Ebba Von Sydow - direkt från planeten Prada!

Älskade mobil!

Hurra för modern teknik! :-) Alldeles nyss skulle jag stoppa i sladden från laptopen i eluttaget, och vad händer? Pang, bom - en smäll, en liten blixt och kolsvart och tyst i hela lägenheten. Hörde pappas ord om att alltid ha en ficklampa med fräscha batterier till hands på utvald plats, för eventuella strömavbrott. Om man säger såhär..: Jag har INTE ficklampa med fräscha batterier till hands. Inte utan batterier heller. Jag tror inte ens jag har batterier. Så; MacGyverigt och klokt såg jag till att famla rätt på mobilen i kolmörkret, tände skärmen och lyste mig fram till proppskåpet högst upp i ett köksskafferi. Förutom att skenet var lite väl likt "När lammen tystnar-mörkerlampan" så var det helt ok. Nu har jag inte tid att skriva mer. Batteriet i datorn håller på att ta slut och nänä, jag kommer inte att stoppa i strömkabeln igen!

Bloggblackout

Nämen nu var det för längesedan jag bloggade något vettigt. Eller något alls. Och nu vet jag faktiskt inte heller vad jag ska skriva. Jag har tusen saker att tänka på och för första gången på ervigheters evigheter känner jag en lätt huvudvärk av allt huvudbry. Not good. Alla "stora saker" som kärlek, familjelivet och sånt är tiptop, så mina bryderier är av ett ganska lättsamt slag!

Har du förresten sett de urgulliga bilderna på djurbebisar/foster innan de föds, på Aftonbladet och i flera medier idag? För första gången kan man tydligen filma dem därinne i magen och se hur de har det, precis som man gjort med människobarn tidigare. Elefanten var sjukt söt, men gulligast av alla var delfinen. Sweet!

Vilket påminner mig om mitt förra jobb. (Åhhhh...) Där jag under ett projekt arbetade med Kolmården och vi fick tillfälle att åka dit under lågsäsong och kolla in "backstage". Delfinerna var helt fantastiska, girafferna gigantiska (fan vad stora de är på en meters avstånd... Och det var inte lågt till tak i deras spiltor!) men ljuvligast av alla var tigerungarna! Småkatter. Vi fick gå in till dem och gosa lite. Då låg min egen bebis fortfarande i magen, men jag funderade starkt på att adoptera ett ulligt tigersyskon till den ofödda sonen. Herregud så söta de var. Idag, två år senare, tror jag inte att mötet skulle bli lika gosigt om jag åkte dit och försökte klappa...

Sladjan snackar goja!

Ååhh, vilken dumhet. Så korkat. Onödigt. Och helt fel. Ingen har väl missat att han i en SVT-chatt inför fotbollsgalan bytte till ett annat språk (minns inte vilket men inte spanska, tyska, engelska, franska, ryska eller danska i alla fall ;-). Och så skriver karln att Susanne och Jessica (ja, programledarna) är för tjocka för honom. Alltså, för det första: Vem bryr sig vad han tycker om annat än möjligtvis fotboll, varför ens ge sig in i den riskfyllda gråzonen? För det andra; "för honom"? Jahaja. Som att han annars bara hade kunnat välja och vraka och fått dejta hej vilt, lixom. Och så slutligen; "för tjocka"? FÖR tjock är man väl om man inte kan röra sig eller mår dåligt över någon slags övervikt. Vilket ingen av dessa ursnygga tjejer lider av. What so ever! Nä, Sladjan - Knip igen nu, dumbom!

Storyn om Amaryllisen

Jaha, så kom då sambon hem med en av årets första jobbrelaterade julgåvor. Jag flög upp ur soffan av glädje när jag nyfiket spanade in den röda kartongen med handtag, i treliterstorlek. Åh, ett gott rödvin! Perfekt till köttet ikväll. Min entusiasm dämpades en aning när jag upptäckte att det inte alls var en bag-in-box alkoholhaltig dryck, utan... en Amaryllis. En lökblomma i gör-det-själv-utförande! I två dagar har den stått ouppackad på köksbänken, så nu när jag hemmajobbar kändes det som läge att avsätta två minuter åt plantering. Suckande blötte jag torvkakan enligt anvisningar. "Placera krukan på ett blomfat". Blomfat?? Jaja, det är väl ingen som kommer att märka att det är en pastatallrik... När jag som bäst höll på att pyssla med jordmått, avklippta rötter och ljummet vatten märkte jag plötsligt det skräckingjagande faktumet. Det som nästan golvade mig. Det som jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat frukta. Jag. Gillade Det. Visslade och nynnade på julsånger i min ensamhet i köket. Planterade varsamt den lilla löken och sade till den att bli en stor blomma. Precis som jag blivit en stor dam nu :-)

Not Saida after all

Nähädu, ibland har man fel. Fel, fel, fel. "Drömhuset" som jag bloggade om förra veckan, var visserligen fint inuti men låg katastrofalt placerat. Inkämt i en brant nerförsbacke mellan Norrtäljevägen och Hägernäs trafikplats, rena rama våldstrafikzonen. Jag påpekade detta för mäklaren, tystnade dessutom för att lyssna på bullret, och fick till svar att det minsann bara är nu på vintern som det är såhär. På sommaren då blommar träd och buskar och det varken hörs eller syns "så mycket" från den fyrfiliga motorvägen. Nähä? Nämen vilken tur då! Eftersom du, käre mäklare, säger så - då måste det ju vara så. Då är det bara att slå till och invänta de två månaderna varje år som vi i Sverige har frodig grön och bullig sommarkänsla. Not. Sonens idylliska lära-sig-cykla-möjligheter är non existing i det där rent livsfarliga området. Grillkvällarna med mysig bakrundsmusik från stereon skulle ersättas av inomhuskäk alternativt utevistelse och Peltor hörselkåpor modell större. Att huset dessutom var så stort att man inte skulle behöva se till varandra på en hel vecka därinne vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Lyxigt, visst. Men personligt, nej. Ut på Hemnet igen, alltså.

Fotbollsgalans fem i topp

1. Jessica Almenäs - WOW! Trots ett antal söta fotbollskillar; Jessica var kvällens ohotade hottie! Vilken klänning! Vilka ben! Vilken utstrålning! Och till skillnad från många andra programledare som syns i rutan dessa dagar är hon extremt professionell. Ett nöje att titta på, helt enkelt.

2. Fredrik Ljungberg - Årets guldbollsvinnare. Det är väl ingen som har något negativt att säga om det... Helt rättvist!

3. Fredrik Ljungberg - Talet. Under tio år har han inte sagt så mycket som tre meningar - igår snackade han i vad som kändes som 30 minuter. Först var det kul. Sedan oväntat. Ännu roligare. Nästan pinsamt. Till slut satt vi i tv-soffan och skrek åt honom att sluta. När de började spela musik a la Oscarsgalan, för att talarna ska fatta piken och gå av scenen, blev det bara för mycket. Jag var tvungen att lämna vardagsrummet. Vem vet, Freddie kanske fortfarande snackar därifrån scenen...

4. Orup - Brallorna. Hallå, vad är grejen? Fick det plats n-å-g-o-t syre mellan gummibyxorna och benen? Fick det plats något överhuvudtaget i grenen? Det såg osmakligt - och obeskrivligt - tight ut det där. Fast han är ju en skön snubbe i övrigt, förstås.

5. Susanne Sjögren - Reportaget om fotbollsdamerna. Ööhh... har hon gått en inslagskurs hos Patrik Ekwall? Har han skrivit hennes manus och gjort en prototyp? ALLA fraseringar, alla betoningar och hela upplägget i stort var en kopia av Ekwalls karaktäristiska ton. Hade det inte varit för den kvinnliga rösten hade ingen hört skillnad. Och nej, det är inte positivt att vara en härmis.

Tilde de Paula´s berättelse om livet med barn:

”Mamma, du är .. skrynklig!”
Elian, 6 år, ser mycket nöjd ut. Vi ligger allihop i stora sängen, jag och mina tre ungar.

Den evighetslånga växthussommaren som vi alla jublat åt har precis dragit sin sista suck. Sedan ett par dagar är det så grått ute att Zion , 5 år, är övertygad om att vi numera går till dagis mitt i natten.

Efter lämning, arbete, dagis och skola så följer en rutin som är någorlunda etablerad. I stora drag hinner man en vanlig dag med hämtning, handling, lek, mat, Bolibompa, bad och tandborstning, innan det är dags att avsluta dagen med saga i min stora säng.

Jag är mitt uppe i Mama Mu:s öden och äventyr. Jag gör Mama Mu med dialekt, västskötska tror jag det är. Och Mamma Mu:s kompis Kråkan gör jag med kraxig inlevelse.
Naemi ligger och drar mig i håret. Zion pillar mig i örat. Och Elian ligger och lyssnar intensivt. I alla fall är det vad jag tror att han gör. Ända tills han plötsligt utbrister ..

”Mamma, du är .. skrynklig!”

Jag kommer av mig i sagoläsandet.

”Vaddå skrynklig?”

”Du har skrynklor liksom .. här, i ansiktet!”

Elian tar tag i den lite för löst sittande huden i mitt ansikte, nyper tag och lyfter upp. Förmodligen i ett försök att visa mig de upptäckta skrynklorna.

Jag gör ett halvhjärtat försök att förklara att det kallas för att man har rynkor, inte skrynklor. Men mest av allt skrattar jag! Jag är skrynklig! Det är ju ljuvligt!

Hur kommer det sig att barns sanningar alltid är så sköna?!

När barnen somnat och jag ligger i soffposition och försöker njuta av det som tydligen kallas ´egen tid` så reflekterar jag över mina skrynklor.

Jag har aldrig gått Incaleden
Jag har inte varit inne i Louvren
Jag har inte sett Titicacasjön eller stått på Röda Torget
Jag kan inte surfa, inte åka snowboard och jag har inget MC-kort.

Och nu är jag skrynklig ..

Alla dessa saker som jag trodde jag skulle gjort. Som jag drömt om och tagit för givet att jag skulle hinna med. Vad är det som är så roligt med det att jag måste skratta högt, egentligen?

Förmodligen är det vetskapen om att jag kan kränga på mig vandringsbootsen när jag vill, jag kan köpa mig en billig biljett till Paris, planera en tripp till Latinamerika eller Ryssland. Jag kan gå en kurs och lära mig något nytt. Men jag kan aldrig av egen kraft återskapa alla de ögonblick som mina barn givit och ger mig. Det finns inga pengar, ingen planering eller utbildning som kan ge mig det ungarna givit och ger mig.

Några exempel på vardagen när den är som självklarast och bäst i Familjen de Paulas hem:

Elian, 6 år:
Det är fredag kväll och vi har suttit och spelat spel och lagt pärlplattor i köket. Det ställs bestämda krav på fredagsmys framför en film från barnaskaran och vi hjälps åt att baka en chokladkaka (obs! en snabbmix!). Jag känner mig vansinnigt nöjd med mig själv som mamma, så jag sätter på en skiva som ungarna gillar medan kakan gräddas i ugnen. Crazy Frog, heter skivan och den består av ett gäng datoriserade omgjorda blip-blop-låtar som ungarna älskar. Jag börjar dansa i köket och tror att jag är rätt het och härlig när jag stuffar loss. Elian tittar medlidsamt på mig och säger:
”Det gör ingenting mamma, jag kan lära dig att dansa om du vill”

Zion, 5 år:
Den här anekdoten har jag berättat förut, men den tål att upprepas! Zion kommer in till mig på toaletten. Låset till toalettdörren har givit upp för länge sedan och ett toalettbesök hos familjen de Paula är ungefär lika privat som en företagskonferens. Zion har den lilla pungen i ett stadigt grepp. Han tittar allvarligt på mig och frågar:
”Mamma, vad är pungen för något?”
”Det är två pungkulor i den påsen” svarar jag.
”Är kulorna av järn?” frågar Zion då, allvarligt.
”Nej” svarar jag.
”Är de av plast?” undrar Zion.
”Nej, de är av kött .. av människokött” svarar jag.
Han funderar ett tag på det jag sagt och jag börjar slappna av, när Zion plötsligt slänger ur sig:
”Är det köttbullar i pungen?!”
Tanken på två små Mamma Scan-bollar i min sons pungpåse är rätt kul, och Zion ser nöjd ut.

Naemi, 1 år och 9 månader:
Ingen månad är så grå och meningslös som oktober. Och det här måste vara den värsta av alla oktoberdagar någonsin.
Naemi har som vanligt väckt mig redan vid sex, Elian har varit uppe sedan sju och Zion har jag fått släpa upp vid åtta. Frukosten är avklarad, påklädningen har avlöpt utan större intermezzon, om man bortser från vilken tid det tagit och dispyten mellan mig och Naemi om huruvida hon skulle ha storebrorsans jeans, där hon egentligen skulle få plats i ena fickan, eller inte. Jag har lyckats baxa ner alla barnen i trappen och nu står de storögt och tittar ut genom portens glasrutor. Jag tar ett djupt andetag för att mota bort den lilla stressen som börjar mala i bröstet och för att över huvud taget orka mig ut i den massivt gråa vardagen. Jag öppnar porten. Ut springer Naemi, hon ställer sig på trottoaren, lyfter upp båda armarna högt över huvudet och utbrister i fullständig lycka:
”Mamma, det regnar!”
Tre små ord och hela dagen ser annorlunda ut!

Enligt mina barn så är jag skrynklig, de är helt övertygade om att jag har en ny bebis i magen eftersom ”du har en bulle på magen, den sticker ut liksom” och de brukar banka mig på rumpan och påstå att den ”guppar som en vattensäng”.

Och så älskar de mig! Och när jag frågar vad det är de älskar så svarar de:
”För ingenting särskilt, bara för att du är mamma”

Självrannsakan

Beror min hatkärlek till Ebba Von Sydow egentligen på ren och
skär avundsjuka, frågar jag mig när jag sitter vid skrivbordet på jobbet. Tittar på min halvätna sunkiga micromatlåda och funderar på vad och var EVS lunchat idag? Jag powerwalkade inte till kontoret imorse, jag halvsov på bussen. Inte hade jag någon asdyr Sara Bergman-kappa på mig heller... Min måndagsförmiddag har varit full av uppstyrt projektarbete, inte spontant sammankallade redaktionsmöten. Helgen tillbringades inte på V utan Sundsvalls (faktiskt superbra, men ändå) andreställe Primero. Är jag avis? Är det därför jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om Ebba och inte kan låta bli att kolla in hennes blogg tvåhundra gånger om dagen? Svaret...

Nej, jag är nog inte det ändå. Jag gillar mina Top Shop-outfits och mitt svenssonliv med sambon och sonen som underbara glittrande sjärnor i min vardag. Gillar att gå ut och festa lagomt många gånger varje månad, inte ha det som livsstil. Tycker nog faktiskt om att inte vara stenrik, utan behöva planera lite för att få bröllop och ett eventuellt husköp att gå ihop. För sex år sedan hade jag mer än allt annat velat vara någon annan. Bättre? Sötare? Roligare? Lugnare? Smalare? Kurvigare? Idag vill jag mest av allt vara mig själv. Såhär. Leva det liv jag lever med det innehåll som är, och göra allt det jag vill. Precis som jag gör.

Fast ok då, jag har en liten rosa IPod Nano, som jag avgudar. Och jag shoppar ohälsosamt mycket. Och jag älskar krämer, parfymer och badskum. Och jag äter hellre löjrom än skagenröra på toasten. Men om jag skriver en bok kommer den inte att heta Limpis Stil och vara rosa. Där går gränsen.

Kom på en sak

Mitt i all magsjukepositivism. Det är ju förstås tråkigt om den slår till igen och gör så att vi missar Nice-resan om två och en halv vecka. Då blir det inte kul. Alls. Hela byrån laddar och vi vill hänga med. Inte hänga över hinken. Så det så!

Jag är Saida...

...spådamernas spådam. The best of the best. Vi har nämligen hittat THE drömhus i Täby. Som vanligt liiiiiite för fint. Liiiiite för out of our league. Och liiiiiite för högt utropspris. Nu tror jag mig kunna spå framtiden. Såhär kommer det att bli: Jag släpar med mig familjen till söndagens visning med argumenten att a) det kostar inget att titta b) det är alltid bra med inspiration c) det är trevligt med söndagsutflykter bort från innerstadens stress. Väl där kommer vi att gilla vad vi ser. Sambon argumenterar mot det höga priset. Jag argumenterar för alla fördelar som gör det värt en mindre (=större) förmögenhet. Som vi såklart inte har, men det är en annan bloggfråga... Vi bestämmer oss för att buda. Sätter en gräns. Går över den. Sätter en ny gräns. ("Det är ju bara pengar".) Går över den. ("Vem behöver lax och oxfilé - fiskpinnar och blodpudding är också gott.) Sätter en ny gräns och konstaterar att vi kommer att hålla den, för vad ska man med 40 kvm vardagsrum till om ingen kommer och hälsar på, när det enda man kan locka med är lite knaperstekt blodpudding på lördagskvällen... Blir lite bittra. Ser priset gå upp med ytterligare några hundra tusen, för att landa kring 1,5 mkr över utropspris. Konstaterar att det faktiskt ÄR praktiskt att bo i lägenhet i stan. Känner oss lite nöjda trots allt. Firar med oxfilé och Lohmanders bea. Thats´s it. Om en vecka får vi se om jag har siandets gåva...

Nya dimensioner

Mammaskapet har onekligen fört med sig en hel massa bra saker. Förutom det uppenbara (=själva sonen) så märker jag t ex att min inställning till magsjuka mildrats med tvåtusen ljusår eller så. Tidigare var magsjuka min största fobi. Den stora skräcken. Alla mardrömmars moder. Jag skydde folk som varit drabbade, som pesten. Avbokade möten. Lindade in mig, min mun och näsa i fem varv stickad tjock halsduk även om det var redan i september som kvällstidningarnas löp skrek ut att vinterkräksjukan är här. Nu är det annorlunda. I natt vaknade vi av att sonen lät som en hel flod i sin spjälsäng. Åsynen av en och en halv portion pyttipanna intagen åtta timmar tidigare, hade för två år sedan fått mig att gråta av skräck. Nu var det enda jag brydde mig om att få hålla om min ynkliga lilla favoritvarelse. Han tvättades av och bäddades ner mellan oss i vuxensängen. Pussades på trots förmodade arméer av äckliga baciller. Dreglades och bökade så mycket han ville på våra lakan och pyjamaser. Nu sover han bredvid mig i soffan. Jag kan konstatera att det som förut skrämde, nu mest verkar som en piss i mississippi. Vad kan vara starkare än känslan av närhet till de man mest bryr sig om? Jag kan till och med le mer än en smula, när jag konstaterar att det blir väldigt lite kontorsjobbande, när man är kontorsjobbande mamma! Tur att bacillerna inte kommer åt den arbetslivsnödvändiga laptopen. Den har ju bara vissa virus att frukta...

Pang - den akuta ålderskrisen slog till

Jajamensan! Mitt i allt jobbande halkade jag in på en av alla tusentals lifestylemodejagärsomKateieMossie-bloggar som finns, och därifrån vidare till en och ännu en och ytterligare en. Jag läste, kollade på bilder, nickade igenkännande och gillade vad jag såg. Tjejer i coola kläder, en som bor på Manhattan, en som expertfyndar på secon´ hand och det ena med det andra. Började ana oråd när jag såg en kommentar som "jag vet dock inte vad jag ska ha på mig på skolfotot imorgon, det lutar åt Chanel". Skolfotot... hmm... ja, man kanske fotar på Universitetet numera? Därefter såg jag en apsnygg vintagejacka som tjejen kommenterat med "den är liiiiite för stor, stl 164". Jag fattade inget, hur kan en herrstorlek vara för stor på en så smal tjej..? Ja, fler kommentarer överflödiga. Jag insåg till sist att många av bloggarna jag besökte skapats av tjejer way way way under 18. Typ. Småflickor. Med klädbudgetar varje vecka som överstiger två totala månadslöner för mig. Nåväl, sist men inte minst läste jag en av tjejernas nödrop: "Åh, jag har ingen praktikplats ännu och praktiken börjar om två veckor och jag vill fan inte jobba, vet inget jag vill bli, jag vill bara coola runt och shoppa hela dagarna"!. Tack, det finns en rättvisegud. Åh vad härligt det är att vara vuxen och klok ibland! Tihi!

Svensson ända in i själen

Det sägs att vågar är de stjärnteckensmänniskor som har svårast att bestämma sig för saker och ting. Finns det två saker att välja mellan gör de (=vi) allt för att kunna få båda. Jag är nog skolexemplet för våg. Just nu njuter jag som f-n av nyrenoverade trean i innerstan, morgonpromenaderna till kontoret på Östermalm och hämtsushin från favvostället, men ändå... Jag drömmer ljuva drömmar om ett hus utanför staden, inte nödvändigtvis i d-e-n-n-a stad, utan kanske norrlandska hemorten. Jag idealiserar storhandling och fantiserar om att ta med familj och vänner på bilsemester med bara tält och campingkök (och kreditkort) i bagaget. Städmedel och nya trasor är ljuvligt att shoppa lös på, och att baka en sockerkaka eller röra i en risotto kan vara en dags höjdpunkt. Jag är 29, inte 129... men blir nog inte flashigare än såhär :-)

Here we go again

Åh vad bra att hon har fått ett barn till. Hennes mamma- och gravidkrönikor är allt annat än stereotypa fjantmammahumorklyschor. I love! Läs denna och gärna alla andra också om du har tid..:

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,920115,00.html

(Det har inte jag, men jag läser ändå ;-))

Breakfast at Anglais

Nya söndagsmorgonvanan är inrutad. Vi var inte direkt ensamma på Hotell Anglais fruskostbuffé igår, men vad gör väl det. Sonen klädde på sig sitt allra mest glimrande humör och satt snällt i barnstolen en hel timme, kaffet smakade ljuvligt, croissanterna smälte i munnen, det fanns lagomt mycket bröd och pålägg att välja mellan, och bakgrundsmusiken höll bästa klass. Mer buffémorgnar tack!

Därefter chockerade sonen med att uppvisa nya undercovertalanger. Han är som en liten agent, vår ögonsten. Säger inte mycket, men springer runt i knähöjd därhemma och förstår tydligen hur mycket som helst. Råkar man nämna "godis", "ut" eller "napp" i en vuxenkonversation snappar hans lilla 17-månadersradar upp det och han skriker rakt ut i högan sky. När hans nya perceptionsförmåga kom ut i ljuset, testade jag med att säga att sagoboken i soffan inte var så bra, pekade på hans rum och bad honom hämta en ny bok i sin bokhylla. Och han gjorde det! Stapplade in släpandes på den vi hade valt, stånkade lite och kom tillbaka med en helt annan saga. Jag är mållös. Bäbisen är borta, en liten kille är här och det blir bara härligare!

Viktiga datum, serru

7 november: Grey´s Anatomy is b-a-c-k! Ett läkarbesök att se fram emot!

7 november: Femmans Ugly Betty premiärar. 16 miljoner amerikaner såg första avsnittet över där. Jag missar inte.

2 december: Whitesnake akustiskt i Stockholm. Jag är ingen hårdrockare, men liveplattan Starkers in Tokyo är något utöver det vanliga.

24 december: Julaftoooooooooooon! :-)

31 oktober: Det MÅSTE bli lättare att stiga upp imorgon, om man jämför med idag...

Pannkaksoverload!

Är man en dålig mamma om man först till torsdagsmiddagen steker ett familjestort lass pannkakor (och känner sig grymt huslig och bra) och sedan konstaterar att sonen visst fått käka pankisar fem gånger de efterföljande fem dagarna (middag, middag, lunch, mellis, mellis)? Ja, jag antar det. Han ser inte direkt lyrisk ut när den tidigare favvorätten står på bordet. "Det kan aldrig bli för mycket av det goda" har aldrig sett ut som en större lögn!

Jodå, det går framåt

Lördagen var en liten petitess för mänskligheten, men av jordskredsstor betydelse för vår bröllopsplanering. Sambons kläder är nu funna, bokade och delbetalda! Åsså går det ju väldigt lätt för killar också... Det enda som utöver det är värt att kommentera, är väl att jag fick en stor klump i magen och tårar i ögonen när T (fästmannen) klev ut ur provrummet. Han. Var. Så. Fin. Höll på att börja böla av lycka i butiken, och jag som inte är (varit?) den blödiga typen. Hur ska det här sluta?

Svinigt värre

Jaha, då har sonen fått svinkoppor. Varningen på dagis kom för fyra veckor sedan, så vi trodde att vi hade klarat oss, men icke. Igår dök de upp runt hans mun och fingrar. Sonen lider inte av det - tack och lov, mer än att han storögt och förvånat iakktar de röda prickarna och småsåren på händerna. Han vrider och vänder och tycks inte känna igen sina egna kroppsdear. Tror nån det. Nu blir det inget dagis på ett par veckor, för det vore ju tråkigt om det smittade ännu flera. Oerhört smittsamt, sa läkaren och nu inväntar vi med spänning resultatet... ska vi vuxna klara oss? Ingen jättehemsk sjukdom egentligen, men vem kom på namnet? Vattkoppor låter ju smågulligt, influensa lagomt skräckinjagande, röda hund givetvis apfint och njursten faktsikt ganska charmigt. Men svinkoppor? Det låter ju förjäkligt! Inget man ringer till jobbet och rapporterar om. Undra om man kan VAB-a på grund av "sm röda utslag" bara..?

Bröllop är glamour...

... och i en bröllopsbutik är man glamourös. Utom jag. Igår. Hade anmält mig till en visning av vinterns nya klänningskollektioner och ville faktiskt gärna se. Med 20 minuter kvar till start befann jag mit fortfarande på Odenplan, och med Kungsholmstorg som mål insåg jag att jag var ute i allt annat än god tid. Tog sällskap med sambo och son till Fridhemsplan där de vek av mot lekparken. Sju minuter to go. Ok, dags att börja jogga. Fem minuter kvar. Hur kunde Hantverkargatan bli så lång nu då!!? Och varför är gatorna som brukar vara folktomma en söndag morgon, helt plötsligt fulla av folk som vänder sig om för att se vad det är för klapprande, frustande häst som kommer galopperande där bakom?

Med två minuter kvar hade joggingen övergått till ren och skär 800-meterslöpning. I trenchcoat och med två handväskor. Jag kubbade verkligen. Med fem sekunders marginal gjorde jag entré i butiken. Där alla bröllopsbenägna kvinnor och män satt uppradade på små stolar runt om utmed butikens ljusa väggar. De var knäpptysta när de sippade på skumpa och åt praliner. Jag halsade två enorma glas mineralvatten som någon barmhärtig butikskvinna gav mig vid ankomst. (Försöker förtränga att de tre tjejerna som anlände innan mig möttes av ett vänt "välkomna" medan jag fick ett stort "HERREGUD"!) Emellan de hyperventilerande andetagen förklarade jag - tydligt - att jag minsann sprungit från Fridhemsplan för att hinna i tid. Tanten såg på mig som att jag var en komplett idiot. Wonder why?

Fem minuter in i den vita visningen (i den trånga butiken fullproppad med viskande snart-äkta-makar eller kompispar) började eftersvettningarna. Och nej, det var inte tal om någon blank näsa eller glittrig panna. Det rann svett nerför mina tinningar! Håret droppade. Jag hittade sonens ena vante i en av väskorna, och använde den som servett. Fick tag i ett prov på inbjudningskort och vips så hade jag en fläktande solfjäder också. Av klänningarna såg jag inte så mycket den första halvtimmen. Mer än att de inte var värda en språngmars med livet som insats.

Ute ur butiken och tillbaka hos familjen i lekparken möttes jag av upprdaget att fiska upp sonens napp som han fått för sig att släppa en knapp meter ner i ett smalt, mörkt, vidrigt råtthål under en veranda, samt byta en av de tyngsta poop-blöjor under sonens livstid. Ja, vad är väl lite glamour jämfört med en helt skruvad poop-söndag? Ingenting. Ingenting alls. Nästan.

Intellektuell bullshit!

Satt på tåget på väg hem till Stockholm efter en lång och intensiv jobbdag på annan ort. I vanliga fall är tågresorna ett rent nöje. Lite summerande jobb, en skön låt i IPoden eller kanske något bra magasin att bläddra i. Med denna känsla satte jag mig till rätta i vagnen. I en kvart gick det bra. Sedan började mina tre härliga (observera världens största ironi just precis här) tåg-grannar sina analyser. De två tjejerna raljerade först över alla tjejer som gillar shopping och liknande ytliga nöjen, och redan där kände jag (efter den inledande nyfikeheten) att detta kunde bli början till slutet på min tågentusiasm. Brudarna såg ut som att de kom direkt från ja... landet där vi inte gillar shopping, inte sminkar oss, sällan duschar och absolut inte behöver vara som någon annan överhuvutaget. Deras något mer sympatiske manliga vän skämdes inte heller för sina smutsiga kläder eller högljudda elaka åsikter...

I fyra timmar tvingades jag lyssna till the superior skitsnack from hell. De dömde ut sina två pojkvänner, idiotförklarade deras (brist på) förmåga att kommunicera, diskutera, interagera och ge intellektuell stimulans! Båda två förklarade för varandra att glöden fanns, attraktionen och sexlivet funkade fint men att bristen på intellektuell stimuans gjorde de tvååriga relationerna tveksamma. Tjej nummer 1 kunde inte föra en diskussion med sin kille för att det tydligen alltid blev en svenskalektion. Och så kunde han inget heller. I alla fall inget som var värt att diskutera. Tjej nummer 2 brottades med problemet att hon var kär i en kille som inte kunde möta hennes krav och önskemål på djup samhörighet och vilja att mötas kring analyser av matematiska termer och sammahang. Intellektuell stimulans, intellektuell stimulans, intellektuell stimulans... Högsta volymen i lurarna kunde inte stänga ute det monotona oljudet.

Hörrni tjejer, om ni googlar "intellektuell stimulans" och hittar min blogg; Ja, jag tjuvlyssnade! Förlåt. Men låt era killar veta hur ni känner och hitta andra som kan agera på er (ouppnåeliga)nivå. Antingen funkar relationerna som de är, eller så gör ni slut och går vidare. Men nästa gång ett beslut ska fattas, sitt inte och klanka ner på era nära i en SJ-larv i fyra timmar! Det känns inte stimulerande över huvud taget!

Två vidrigheter...

... från gårdagens/morgonens nyhetsrapportering i kvällstidningarna och på nätet.

1. Fotbollsspelaren i danska Viborg som inte bara bröt benet i en match igår, utan gjorde det så obeskrivligt otäckt att det nästan inte går att titta på bilderna. Jag är inte lättchockad i vanliga fall, men det här var något utöver det vanliga. Benet sticker ut från "fotleden" och foten hänger 180 grader åt fel håll. Uääh! Stackars, stackars fotbollskille.

2. Anna Books nya uttalande i rubrikform. Nu tvekar Anna Book att fortsätta med hormonspiralen. "Det känns inte riktigt bra att ha den". I artiklen kan man sedan läsa att Anna inte trodde att hon kunde bli gravid och blev chockad förra gången det hände, hon är nöjd med sin kroppsform och att hon haft "m-ordet" högst tio gånger på fyra år. JAAHAAA!!??Vill jag veta? Och även om jag i-n-t-e behöver läsa allt son skrivs och kan välja att stänga igen ögonen; vill någon veta?? Generellt kan man säga att jag inte tror att det säljs en ynka extra tidning för att Anna snackar mens och hormoner i spalterna, fast jag kanske har fel. Och kanske är det någon slags terapi för den vanligtvis så glada och lätt-att-gilla-kvinnan Anna, att få snacka om detta. Vad är det för fel på enskilda samtal hos terapeuten? Eller dagbok? Eller varför inte en blogg? Bespara oss hormonsnaskigheterna, bruden! Det är coolare att knipa igen!

Att beta av

Jag är bra på att planera och göra att-göra-listor av alla möjliga slag. Har tusen idéer och tusen tankar om hur saker och ting kan förändras och processas. Samt ungefär 14 projekt påbörjade i mitt huvud samtidigt. Tyvärr kan jag inte sanningsenligt säga att alla dessa projekt slutförs, eller ens når något slags halvtidsresultat. Nog om det. Helgens to do-lista var inget undantag. Den var orealistiskt lång och dessutom ekonomiskt ohållbar. Nu i efterhand kan jag dock konstatera merparten av punkterna faktiskt är avprickade! Jopp! så är det. Gardiner till sovrummet; check. (Halva priset jmf med kalkylen också.) Vardagsrumsmatta i varmaste ceriseröda ryaform, med några gråa stänk. Check. (Pga att det sista exet var ett skyltobjekt betalade vi 25% av ursprungspriset.) Höstskor, som passar till såväl leggings som jeans, inte har för hög klack och är sköna att gå i; check. (Otroligt nog!). Höstjacka; check. Vigselring; Cheeeeck! (På grund av estetiska skäl minskade vi höjden med en millimeter, vilket samtidigt ledde till någon tusenlapps prisminskning.) Det känns extremt skönt att bocka av på listan. Att beta är bestämt min nya hobby!

Minns du Millenium?

Den där tv-serien med den rynkiga föredettapolisen som var lite synsk och löste hemska brott? I ett av avsnitten hade ett stackars brottsoffer fått sin mun igensydd, och kunde följaktligen inte prata så bra (alls). Så har vi det här hemma nu. Minus stygn, kriminalbrott och igensydda munnar alltså. Sonen på sjutton månader kämpar så hårt med att börja snacka, men förutom mamma, pappa, titta, tappa och lite annat - så har han väsentliga problem med att uttrycka sig någorlunda verbalt. När han vill något/vill ha något/vill veta något/vill göra något förklarar han det genom att krypa ihop till en boll, gunga fram och tlilbaka, säga UUUUUmmmmhhhhhuu och i bästa fall peka åt något håll. Det. Är. Svårt. Att. Förstå. Dessutom tittar sonen därefter alltid på oss som att vi måste vara världens i särklass trögaste individer. Det går inte att vinna!

Lost in space?

Ja, så har man avverkat ännu en födelsedag och precis som jag blivit bortskämd med de senaste åren, så förflöt den med bättre inramning än jag någonsin kunde drömma om. Nu är klockan snart åtta och de enda som inte hört av sig är... Tada: Mina föräldrar! Har de glömt mig? Förskjutit mig? Rott för långt ut med båden i deras sommar/höststuga där de fortfarande bor, trots nyköpt lägenhet i stan? Igorerat mig nu när jag inte är "liten" längre I wanna know! Jag känner mig bortglömt :-) Mamma mia, mamma ring!

Dagens mammamåste är...

... att lyssna på Sandi Thom´s "I wish I was a punkrocker" och möjligtvis "Fairytale gone bad" med Sunrise Avenue. Jo, du måste! Och jag måste!

Go´och glad-are!

Ojoj, vilken liten godbit. Föll för frestelsen och skickade med en beställning på nya kexchokladen doppad i mörk choklad, när sambon skulle springa till affären igår kväll. Alla superlativ känns för bleka. Ge mig mer! Det var längesedan någonting överhuvutaget smakade så bra, och jag vill ha massor!! Om Cloetta håller vad de hotar med, och gör detta till endast en tillfällig produkt fram till VM i Åre 2007, så efterlyser jag allmänt upprop. Proteslistor. Bojkott. Vill inte vara utan...

Förmiddagstipset: www.pid.se

Och det har ingetingetinget alls att göra med att det snart är min födelsedag. Faktiskt inte; min önskepresent i år är ett antal timmar med en personlig tränare på mitt gym, men det är ett sidospår... Förmiddagstipset idag blir www.pid.se Sweet things! För dig som t ex gillar Fatboy´s puffar, finns nu egna favoriter till både hund och katt.

Smack That!

Efter tio års radioskugga är jag återigen uppkopplad mot etern. Nya jobbet försåg mig med en ny telefon - med radiofunktion. Halleluja! Min avsaknad av IPod eller annan mp3-spelare för tillfället, gör att telefonradion är en guldklimp utan like på morgonpromenaden till jobbet. NRJ´s morgonpanel har efter bara en vecka blivit lite som goda vänner. Jag garvar åt deras skämt och delar deras plågor. Förnöjt strosar (småspringer - jag är alltid sen...) jag gatorna fram med deras röster ekandes i mitt huvud. Oh what a joy! Bäst just nu i musikväg måste vara BEP´s "London Bridge" och Akons "Smack That"! Vilka powerwalkgodingar! Förmodligen något av det mest politiskt inkorrekta som skrivits i musiktextväg, men det får spela mindre roll just nu. Jag är i musikhimlen, och där stannar jag ett tag!

Heter han också Elis?

Ja, söndag förmiddag och lekparksdags i innerstan. Efter sedvanliga caféfrukosten passar det utmärkt att traska iväg till någon av alla välutrustade (!!) lekparker i city, för att låta sonen springa av sig innan förmiddagssömnen i vagnen, då vi mor & far-gestalter kan göra vuxenärenden. Idag styrde sonen bestämt stegen mot den plats i lekparken där dels a)den färgglada rutchkanan finns 0ch b) platsen som just den här söndagen även valts av Hans Wiklund (Emma Sjöberg/Wiklunds äkta hälft ni vet...) och hans söta lintott till son. Nu råkar det vara så att våra söner delar samma förnamn. Och ja, snyggingslashkändisparets son är ju nästan ett år äldre än vår, så det kan mycket väl faktiskt ha varit så att jag och min sambo inspirerades lite av dem när vi läste om det fina namnet de hittat, och följaktligen skrotade vårt favvoförslag Walter, när sonen kom ut och faktiskt såg ut som en klockren liten Elis.

När så vår son idag (Elis modell mindre) bestämt försökte slita av Wiklunds-Elis hans två spadar i sandlådan, ropade jag som vanligt "nej, Elis!". Min E reagerade inte nämvärt, medan E Wiklund förskräckt tittade på mig och sedan bedjande vände sig mot sin farsa, som om han bad honom ta bort mig från jordens (lekparkens...) yta. Jag försökte förklara mig till den lilla ljuslockiga herrn som säkert inte tar för givet att andra barn också kan heta Elis, det är ju inte ett jättevanligt namn. Jag räckte honom hans spadar och tillade att "den här lilla killen heter OCKSÅ Elis". Här blev det liksom lite jobbigt... Hans Wiklund stod 50 cm bort och hörde förstås alltihop. Och även om kändisar veeet att de är igenkända överallt, så är det liksom helt fel på svenskt svenssonvis att låtsas om att man känner igen någon. Varför skulle jag veta vad hans lilla barn hette?! Ok, nåväl, avslöjad. I någon minut till ägnade jag mig åt sandskottning och bilbrumning i sandlådan, innan det kom sig så att ungarna lekte lite med varandra och pinsam tystnad mellan-föräldrar-som-borde-säga-något-men-inte-vet-vad-och-inte-har-något-gemensamt-förutom-barnen, uppstod.

-"Heter han också Elis?", frågade trevlige Hans Wiklund.
-"Ja", svarade jag.

Sekunden efter tog jag min son och gick till en annan del av parken. Why me? Varför hade jag inte bara kunnat säga "tack för inspirationen", eller "ja, det är ett fint namn ni valda och vi lånade" eller något annat lättsamt? Nejdå! Naturligtvis inte! Inte ens en fin liten motfråga kom upp i mitt huvud. Ibland blir det inte rätt. Inte ens nästan. Varför kan det aldrig bli interätt på rätt ställen någon gång?

Dubbelmacka lixom

Puh... byta jobb är verkligen stressigt! Massor att göra. Har fortfarande inte avslutat allt på gamla stället, samtidigt som projekten rullar in här på nya byrån. Kul, men riktigt jobbigt att köra dubbelt, så att säga. En uppsida är såklart att morgonpromenaden från Vasastan till jobbet nu inte går mot Kungsholmen längre (Kungsholmen är ljuvligt fint, men efter snart sex år välkomnas lite variation), utan sköna Strandvägen. När solen tittar fram genom höstdiset och båtarna vid kajen guppar lugnt i det glittriga vattet, KAN det inte kännas jobbigt att vara uppe tidigt.

Å en sak till: Varför är alla avsnitt av House exakt likadana? Dialogen identisk från vecka till vecka. Handlingen upplagd på samma sätt. Dr House är fortfarande lika skönt charmig, men vad hjälper det? Hotel Babylon har seglat upp som den givna tv-favoriten just nu. Får se vad Entourage (premiär i SVT ikväll) kan erbjuda för motstånd.