Åsikter är av godo. Starka åsikter är respektingivande. Ännu mer respektingivande är människor som vågar, vill och kan omvärdera sina benhårda övertygelser om de stöter på något som verkar mer logiskt eller värt att prova.
Ovanstående resonemang har dock sina svagheter. Vi omgärdas just nu av en ständigt ökande medial debatt kring små barn och dess kläder. Vilka märken gäller, hur mycket får plaggen kosta och hur ska de se ut. Jag resonerar som så att är det ett schysst plagg som jag gillar, som sonen verkar gilla, som är snyggt, som inte är obekvämt och/eller har några skumma budskap eller symboliker så är det fine. Om klädesprodukten i fråga sedan kostar 5o spänn eller 750 spänn är av mindre vikt, så längre inköpet är anpassat till familjens ekonomi.
Men så har vi färg-issuet. Det är helt sjukt vad less jag är på det. Alla som har barn vet att det är lite väl likformigt i (nästan) alla barnklädesbutiker. Puttinuttigt åt tjejhållet, bilar och dinosaurier åt killhållet. Tråkigt som fan, men det finns alternativa butiker. Förresten kan man handla åt killar på tjejavdelningen och vice versa. Men ok, jag håller med om att det är lite trist att det måste vara applikationer på så mycket. Varför inte hålla kläderna ganska basic med schyssta mönster eller annat som gör tygstycket intressant? För båda könen! Det är dock många som hävdar att det bestämt ska göras killplagg i rosa spets och tjejplagg i... jag vet inte vad. Barn ska "inte vara killar eller tjejer, utan barn". Jamen va fan, det är ju trots allt en kille eller tjej. Och NEJ, könsrollerna segmenteras inte på grund av ett ynka klädesplagg, det är snarare frenesin i att försöka dra motsatsen till ytterligheter som förstärker rådande normer. När barnen kan börja välja själva (tre år, fyra år, fem år?) så låt dem botanisera mellan fotbollsshorts i lila spets eller klänningar i camogrönt hårdmaterial, men fram till dess är det bara föräldrarnas egna övertygelser som råder. Och ja, jag drar mig så långt att säga att ingen VILL se sin lilla nyfödda pojke i en ljusrosa spetsbody fast han kanske helst av allt önskar det själv. Lika lite som jag vill se min karl i paljettprydd balettkjol när han kilar iväg och hämtar sonen på dagis. Om det gör min insnöad, ickeliberal och bakåtsträvande - so be it. Varför måste allt gå till ytterligheter så fort det blir debatt, det gör ju folk (ok, mig) bara trotsig och agumentativ. Det är samma sak med feminismen, men det är en helt annan fråga.
Valfrihet, rättvisa och individualism - det får bli ledorden för dagen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar