Surf´s up!

Fördriver som vanligt en del av kvällskvisten med lite bloggspaning. Vet inte om jag borde vara förvånad, men det känns både trist och skrattretande att de flesta populära modebloggar är identiska, och att dess författarinnor oftast är bästisar. Samma nya Carin Westerklänning (08-kollektionen, samma Chanelväska och samma smycken på deras "snälla tomten-listor". Vad är poängen då? Rip offs är väl astråkigt?! Kan de inte göra gemensamn sak på en enda adress istället?

Såhär ser det ut överallt, men just hennes blogg (kolla på Elin Kling stureplan.se) är faktiskt rätt bra, hennes syrra är cool och så är hon ju sweet as candy, den lilla prinsessan ;)

In i spåkulan!

Ända sedan jag var riktigt liten har jag gjort det. Gått händelserna i förväg, so to speak. Kollat in föräldrarnas julklappsgömmor innan våra paket hunnit slås in. Redan långt innan den 24:e visste jag om det var en blå eller gul My Little Pony som väntade under granen.

När sonen låg i min mage kunde varken jag eller sambon hålla oss när vi erbjöds möjligheten att på ultraljudet få reda på om det var en kille eller tjej som kickade därinne.

Nu har jag just spenderat 30 minuter på ABC´s hemsida för att läsa in mig på säsong 4 i Greys Anatomy. Säsong 3 avslutades här i Sverige förra veckan. Det var med ångesladdad förtjusning jag kikade in i framtiden på sjukhuset. Men ja, nu är lite av spänningen borta också... Damn.

Tack och lov för mitt usla minne. Jag kanske snart inte ens kommer ihåg att jag tjuvkikat.

Rödvinet

Näjdå, jag är inte alls labil.

Marie Picassooooooooo... Buuääähhh.... I have nothing... Snörvel!!

Torkatorkatårar.

Det måste vara rödvinet.

Jag tror inte att killar är såhär!

Nä, jag tillhör inte dem som köper hela venus och mars-grejen. Men ändå. Jag tror att det finns vissa skillnader.

- Åh, för fan vad fet jag är. Jag är TJOCK! Har gått upp minst två kilo. Kan inte knäppa jeansen. Jag måste banta. Fan! Jag borde gå till gymet. Nu! Varför har jag inte gjort det de senaste veckorna? Vad är det för fel? Nu kan jag inte gå dit förrän jag gått ner tre kilo, man vill ju inte vara fetast! Äckligt. Vit är jag också. Genomskinlig. Hur ful får man vara? Har vi någon choklad? Jaha, bara blockchoklad? Nämen det får väl duga. Är inte du hungrig? En BigMac kanske? Går du och köper? Jag fryser. Dessutom är det Grey´s nu. Sista avsnittet för säsongen. Usch vad tjock jag känner mig...

Män är inte såhär. De är liksom bara inte det.

Tur! Vi hade aldrig stått ut!

Nja, jag vet inte jag...

Hett omskrivet idag. Bloggen vars läsare skickar in verklighetens före & efter-bilder från en, två eller flera graviditeter. Som värdefull kontrast till glossiga magasins miljonärskor, som opererar, retuscheras, bleker, suger och trimmar med dyra PT´s i L.A.

Tanken är god. Jag är med på det. Inga illusioner - bara hardfacts. Hängskinn, tigerrandiga bristningar i illrött över hela magen. Boobisar som ser ut som ledsna snoopdogs och fortfarande 25 extra kilo när barnet hunnit bli tre år.

Det är bra att inte vara ensam. Det är bra att egna komplex får en chans att ställas i relation till en inte alltid så vacker omgivande sanning. Det är bra att tjejer vågar. Vara utlämnande. Vara modiga. Nakna i allt annat än sexuella sammanhang. Men. Men...

Ibland är drömmar viktigare än verklighet. Den välpolerade ytan kanske inte måste krackelera så brutalt. Vardagen är här och nu. Den är osolad, genomskinlig, blårandig, orakad och osminkad. Den är min. Men jag vill också se det onåbara. Vill inspireras av en overkligt vacker Kate Hudson, svalt leende Gwyneth, vältränad Heidi Klum eller för all del kirurgfixad Demi.

Inte som förbilder. Bara som inspiration. Veta att allt någonstans ändå är möjligt. Till något pris. Det ger inte fler komplex. Det ökar ju möjligheter. När du vet vem du är och vad du har - varför inte också fortsätta drömma?

Yta är inget, insida är allt. Så säger de. Men bäst är väl ändå när de två hänger ihop i en harmoniserande helhet? Det är väl den bilden som är komplett, oavsett hur den nu än må se ut.


http://theshapeofamother.com/2007/08/

Att äta 14 smörgåstårtor...

Att äta 14 smörgåstårtor, 22 pannkakor med sylt och grädde och tre burkar Ben & Jerrys men aldrig bli mätt. Alltid vilja ta en extra liten tugga. Så är det att pussa på barnets gosiga kinder. Känna hans lilla hand i din. Höra "jag älkaj däj" och säga det tillbaka. Det finns inget sätt att bli mätt, finns ingen möjlighet att det någonsin blir tillräckligt. Det är oändlig kärlek. Det finns inga gränser. Jag ger mitt liv för honom utan att blinka.

Värmen kommer alltid tillbaka

Du är stor nu. Någonstans fortfarande på den tidiga sidan av mitt i livet, men likaväl stor. Kanske vuxen, vad nu det är. Du betalar räkningar, jobbar på kontor, du tar hand om ett hushåll och kan själv bestämma om det blir risotto eller marängsuisse till middag.

Du trivs. Gillar läget. Faktiskt. Det är ok att bli äldre och det finns nya positiva saker med varje dag som går. På något sätt vore det konstigt att önska bakåt, när det faktiskt inte är möjligt. Inte ens meningen. Livet, världen, verkligheten... det är som det är. Du är självständig, inte rädd för ensamheten. Du vet att det kommer motgångar och att du faktiskt ska klara dem alla. Det finns familj, vänner, barn, kollegor, släkt och bekanta. Trygghet. Kärlek. Omtanke.

Men så ändå. När dagar kommer som är lite jobbigare än andra. Du kanske inte kan leva med den person du trott att du skulle dela allt med föralltid. Ni kanske fortsätter åt olika håll, då det är för sent att vända om. Så en dag när chefen är sur, bussen sen, middagen onyttig och jeansen för små. När ingen riktigt har tid och när den tomma tiden är allt du egentligen är riktigt rädd för. Vems knä är ledigt för ditt tunga huvud då? Vem säger att allt blir ok så småningom? Vem stryker ditt hår och viskar att det är ok att blunda ett tag? Vem orkar när du inte riktigt gör det?

Jag har aldrig undrat förut och jag har inga svar. Men någonstans finns det alltid värme, hur kallt det än är där du är. En varm tröja, en kopp choklad och några ljus räcker så länge. Det finns alltid en varmare plats någonstans.

Två världar på en kvadratmeter

För ett par timmar sedan var min sons pappa upptagen med ett mycket viktigt telefonmöte i jobbet. Han satt vid köksbordet i flera timmar, med mobilen mot örat. Lyssnade, hmm-ade och pratade finansiering. Jobbet har tagit mycket tid för oss båda de senaste veckorna, långt mer än heltid.

Från min plats i soffan ser jag köksbordet och slängde ett öga på sambon där han koncentrerade sig så mycket på det krävande samtalet. Samtidigt ser jag vår älskade lilla son krypa in till en av hans favoritplatser, längst in under bordet. Han förstår att pappa gör något viktigt, så han schyyy-ar sig själv med pekfingret mot munnet och sitter stilla på golvet därunder.

Så får han syn på pappas hand vid ett av stolsbenen, greppar den försiktigt. Han high-fajvar några gånger med den stora näven, och skrattar och applåderar lite för sig själv. Jobbsamtalet och vuxensnacket ovanför bordsskivan pågår som inget hänt.

Sonen kryper lite närmare stolen där sambon sitter. Tar varsamt den stora pappahanden i sin, sträcker sig fram och ger den en stor puss. Sedan klappar han lite på vuxenhandens skrovliga baksida, släpper den försiktigt och kryper ut från bordskojan och springer in till mig i vardagsrummet.

Det jag bevittnat är inget särskilt och allt på samma gång. Far och son. Två världar men exakt samma verklighet. Ömhet och kärlek i ett vardagsperspektiv. Bilden av stor och liten på var sin sida om bordsskivan bevar jag länge länge.

Tillsammans är man mindre ensam

Livet förändras. Oavsett om det är till det sämre eller till det bättre, så får man hänga med i svängarna. Nåväl, allt kan inte vara beständigt. Vänner kan försvinna eller "ligga i träda", men nya vänner kan man fortfarande möta på vägen.

Något av det dummaste jag har hört är "jag har redan fler kompisar än jag hinner träffa" eller "jag behöver inte fler vänner". Hur vet du det liksom? Världens varmaste, gladaste, mest omtänksamma person kanske väntar runt hörnet.

På Facebook finns en applikation som heter "top friends", där man rankar sina bästa kompisar. Jag fattar principen och självklart har man några som ligger extra djupt i hjärtat. Det värmer att blir rankad som en "top friend" det säger ju sig självt. Men det jag vill komma till är att olika vänner kan vara olika nära i skilda faser av livet.

Vissa delar för tillfället dina privata utmaningar och livssituation. Vissa skämtar på ett sätt du avgudar. Vissa pratar mer än de lyssnar, medan andra delar med sig mindre men förstår så väl. Andra dansar bra, några mailar givande meningar, även om de inte är långa.

Min poäng är att alla är viktiga. Alla betyder de något. Du vill ha dem i ditt liv, och vill att de ska veta att de finns där av en anledning, och att du är tacksam för att de vill finnas i ditt liv.

Man kan inte gillas av alla, och kanske inte heller gilla alla. Men det viktigaste är väl ändå att försöka vara bra för dem du gillar.

Hellre jagad av vargar...

... än att gå på en klyschig Orup & Lena Ph-show på Chinateatern, tänkte jag kanske. Ack så fel jag hade. Ett surpriseparty med familjen resulterade i "wow, vilken kväll" igår. Lena och Orup alltså.

Vilket par.

Vilken musik.

Vilken jäkla smäll!

Missa inte att se den. Missa inte alla låtar som blir fjortonhundra gånger bättre med den där inramningen. Karaoken. Den lyckorusiga publiken. Missa inte Orups gitarrhantering, eller Lenas rosa glitterbody. De är 40+. Och mina senaste idoler :) Ticnet nästa. Det där vill man ju vara med om minst en gång till.

On hold... eller hold on?

En bloggkollega till mig skrev nyligen om hur jobbigt livet är när man går och väntar på ett besked. Hur tillvaron kretsar kring ett meddelande och hur ens egen tillvaro står helt stilla medan hela världen rullar på som vanligt.

Precis så.

Men om det där beskedet måste komma inifrån en själv då? Om beslut måste fattas av den egna hjärnan, det egna hjärtat och magkänslan för länge sedan ebbat ut... Vad gör man då? Om man har all makt i sin hand, bara behöver säga ja eller nej, men har fastnat i ett ingenmansland, var hittar man då det svar som desperat behövs?

När man tappat bort sig själv på vägen, inte längre kan avgöra vad som är måste, vill eller borde och när den lugna ytan döljer underströmmar som man inte vågar ge sig i kast med, vad är nästa steg? Timmar blir till dagar som blir till månader och år... men ingentig går framåt och inte heller bakåt. Hur når man sina mål, hur känner man överhuvudtaget igen sina mål när det händer?

Tålamod är bra sägs det. Men kanske kan det bli för mycket av det goda. När själva tålamodet blir ett hinder i sig. När vakumet blir bekant, och allt annat ett hot. Hjälper det då att vänta lite till? Att ännu en dag vänta och se.

30 och in between

Förr i tiden ansågs man väl ändå vara vuxen när man var 30? Kanske mycket tidigare än så faktiskt. Nu känns det mest som att 30 är någonstans landet mittemellan.

Jag är inte tillräckligt ung för rumpkort kjol eller magtröja (inte så att jag vill ha en, men för att exemplifiera) men inte heller så gammal att det på allvar absolut börjar bli dags att lägga ner nattklubbskvällar och Facebookfaschination.

Ibland längtar jag efter att läsa kokböcker och göra ungspannkaka i jätteformat som ska räcka hela veckan och till att frysa in. Men oftare plockar jag en Findus fryslåda som får åka direkt in i micron. Ibland känner jag mig som den perfekta hemmafrun när jag på lördageftermiddagen förbereder kvällens parmiddag för åtta, dukar fint och luftar vinet. Men i nio fall av tio (givetvis bara då sonen är på besök hos mor- eller farföräldrar) slutar det med Singstar, Guitar Hero och nattlig utgång med efterföljande McDonalds i Stockholmsnatten.

Jag lägger mycket tid, kraft och engagemang på mitt jobb. Precis som många andra vuxna har jag gjort ett val inte bara med hjärnan utan också med hjärtat. Mitt jobb är en del av min livsstil, inte bara en plats att tjäna pengar. Men trots att jag är någon form av chef över andra människor så kan jag inte låta blir att maila fredagsfräckisar, bli alltför babblig på after worken eller undvika fnitterattakter på högtravande seminarieföreläsningar.

Jag är lite lost här. Eller så är det det jag inte är. 30 kanske är den perfekta åldern trots allt? Osäkerheten kring 20-strecket är i det närmsta helt försvunnen, jag har hunnit skaffa mig referensramar och en förmåga att välja och välja bort, även när det gäller det mest personliga. Det är inte konsigt att bilda familj, men heller inte konstigt att ha en liten liten del frihet mitt i allt det. Jag kan lyssna på opera men också pop. Jag kan välja mellan SATS och F&S utan att vara malplacerad någonstans. Barnkalas ena dagen och tjejfest den andra. Matlåda på onsdag, men spontanmiddag på Sturehof på torsdagen. Bamseklubben på Mallis i maj och cityweekend i NY i september.

Idag, år 2007, i Sverige, i Stockholm, tror jag faktiskt att det är helt perfekt.

Perfekt att vara 30.

Perfekt att inte behöva välja.

30 har lite av allt.

Smådalarö

Kickoff med jobbet i helgen och trots snart sju år på samma byrå är jag mer inspirerad än någonsin. Nya presentationer, nya kollegor, nya utmaningar ovanpå allt som redan är bra. Maten var grym, miljön fantastisk, drinkarna svalkande och danskursen med Sara Varga och Viktor Åkerblom ett rent nöje. (Förmodligen ännu roligare att bevittna.) Det var musikvideos och kommande års strategier. Det var byråns årligt återkommande awards och det var tacktal som hade fått Julia Roberts att blekna. Kollegor som grät av gläje och ett Singstarspel som förmodligen var nära kokpunkten. Som vanligt. Fast bättre ändå.

60 kollegor.

60 vänner och bekanta.

1000 anledningar att glädjas.

30+ och personligare än planerat

Ok, nu är det 3o år och en vecka sedan jag föddes. Det låter rätt länge. Räknar man till 30, även om man gör det så snabbt man kan, så tar det en stund. Tur att det är en bit kvar till hundra...

Och samtidigt står tiden stilla. Inte på jobbet. Inte runtomkring oss. Men här hemma. För ett år sedan började vi våga erkänna våra problem för oss själva och varandra. Vi har tagit steg framåt och några tillbaka. Fram och så tillbaka igen. Nu står vi kvar på noll. Så mycket kraft och energi har vi lagt på oss och det vi har, under det här året. Ändå hittar vi aldrig fram till den genuint fasta mark vi så väl skulle behöva.

Vi har inte gett upp men vi hoppas inte längre. Vi är inte mil ifrån varandra men inte nära. Vi har inte någon riktig relation men vill inte släppa taget. Vi säger nästan inget men är heller inte helt tysta. Snart tar syret slut. Har vi hunnit lämna detta vakum då, och har vi gjort det tillsammans eller var för sig?

Vi får se.

Vi får helt enkelt se.

Jag tror inte att vi har kraft kvar att dra varandra framåt just nu. Kanske snart. Kanske inte.

Magiska små ord

Är det inte konstigt hur ord som inte betyder så mycket var för sig, kan träffa rakt i hjärtat i rätt kombination?

Jag vet inte riktigt vem eller vilka som läser den här bloggen, och lämnar därför medvetet inte ut så mycket av mig själv som jag inbland kanske skulle vilja. Relationsproblem och djupa funderingar får finnas i andra forum. Men hur som helst så har det gått lång tid. Lång tid av funderingar. Lösningar. Mer problem. Toppar och dalar. I vårt annars så undebara förhållande. Vi vet inte vad som händer. Men jag har nyss fått reda på ett en avlägsen bekant till mig går igenom ungefär samma sak. Jag lånar det här av henne:

"In the end it will all be good, and if it's not good, it's not the end...."

Tack!

Om det här var en blogg...

... som hade flera hundra trogna läsare, så skulle jag inte kunna sluta fråga. Det är så mycket jag vill veta. Vardagliga ting, om vanliga vardagliga personer. Sådana som mig. Åsikter som inte är fabricerade.

Som till exempel vilken drink som egentligen är godast när det är dags för barbeställningar. (Själv kommer jag alltid bara på en ENDA, och det är sorgligt nog Red Bull & Vodka. Inte riktigt socialt accepterat i storstan ;-)

Vilken som är den perfekta presenten/julklappen till olika sorters vänner och familj. Det börjar kännas uttjatat att ge bort u-p-p-l-e-v-e-l-s-e-r.

Vad tjänar ni? Jag VET att man inte får prata pengar, men jag är nyfiken.

Era bästa vardagsrecept. Jopp, jag kan visst läsa. Och jag har kokböcker. Men de är alltid aningen för husmansaktiga eller innehåller 17 småingredienser för mycket på varje sida. De godaste maträtterna jag vet är gjorda utefter enkla tips från kompisar.

Men men. Nu är ju det här en högst privat liten bloggrej. Och inte vill jag att det ska ändras heller. Så jag får väl fortsätta undra.

Miss i protokollet!

Asså, jag glömde ju Amanda. Stjärnan som lyser klarare än de flesta solarierör tillsammans. Nu blev det svårare. Hon är ju solklar. HON går direkt vidare. På bekostnad av Anastasia kanske?

För att det här inte ska bli någon slags Idolblogg så måste jag bara slutkommentera en annan av girlisierna... Rymdvarelsen. J Lo-lookisen. Hon heter... hon heter... Tamela tror jag. JA, jag är svinigt avis på hennes looks och kanske sångröst, men det är något som skrämmer mig.

Avsaknad av "it"?

Det ihåliga - men dock perfekta - leendet?

Känslan av en perfekt och spegelblank yta, men istället för ett spännande och färgglatt femmetersdjup att upptäcka därunder, var det bara vadlågt vatten och inte en endaste liten sjöstjärna i sikte.

Något sådant kanske.

Girls aloud!

Och det är återigen Anastasia och det är Marie och det är Patrizia och det är Gathania. I en klass för sig. Av olika anledningar. Marie är felfri men sjunger så bra att det nästan blir för ogreppbart. Patrizia är grym men sårbar, hård men ändå mjuk på något sätt. Gathania så osäker och nervös att man bara måste tycka synd om/beundra/hoppas på henne. Anastasia uträknad men återuppstånden på bästa möjliga vis. Jag röstar på alla eller ingen, kan inte välja. Men jag tror kanske att det blir Marie och Anastasia som går direkt vidare ikväll.

Jag brukar vara bra på sånt här! ;)

Ja, inte sjungandet alltså!

Vad är en träbit värd?

Huspriserna är galna. Hysteriska. Over alla limits. Det finns så lite natur. Och det finns så få riktigt snygga objekt. Och det är så långa avstånd mellan city där jobben finns, och marken där husen finns. I de fall avstånden inte är så himla långa, naturen är fin och objektet riktigt schysst - då blir det galet dyrt. Ska det vara såhär? Vad är en träbit egentligen värd?

Kvinnor kan!

Ånej, här kommer inga feministiska brandtal att levereras. Men faktum är att tjejerna ÄR bättre.

I Idol 2007!

De heter Marie och Anastasia och Patricia och Amanda... och de är heeeelt lysande! Killarna är bara nära. Hur gärna man än vill gilla den som är lite knubbig och har halsduk, eller den mörka med smörsångarutseendet. Så går det liksom inte till 100%

De är bra. Men tjejerna är bättre!

Patricias "Hurt" var fenomenal. Det var nog inte bara Kirshti som grät. Och det var nog inte bara jag som röstade.

För tidig eller för sen?

Det här med att ha barn och jobba heltid är lite trixigt ibland. Tack och lov har jag 1) ett bra jobb fullt möjligt att flexa 2) flera kollegor och kunder som befinner sig i samma intensiva dagislämningsochhämtningssituation och 3) en sambo med samma förutsättningar, som gärna ställer upp och rycker in när det blir körigt. Ändock - det är inte helt enkelt ibland.

När jag lämnar kontoret på Kungsholmen kl 16.30 (hämtningsdagar) så spelar det ingen roll hur tidigt jag varit där och hur många timmar jag jobbat. Det känns lite halvfel att rusa till bussen när kollegorna sitter intensivt knappande på sina laptops eller går in i nya långa möten. Jag ursäktar mig trots att jag vet att jag ofta sätter mig och tar igen förlorade timmar vid datorn på kvällen. Jag vet att jag inte behöver brottas med något dåligt samvete, men kan inte ignorera den lilla dimma av detsamma som omgärdar hela mig när jag stänger kontorsdörren.

Och så det motsatta. Väl framme på dagis - efter att ha lämnat mitt jobb som ett av de första - rusar jag in på dagis och är... sist. Av 70 barn och säkert då ca 140 föräldrar, är jag sist! 16.50. Mitt barn lider sannerligen inte av det, och personalen bara skrattar. Men ändå. Först ut, sist in. Jag hajjar inte. Pusslet glappar.

Men ändå. Jag HAR ju faktiskt ett jobb. Som jag älskar. OCH en underbar familj. Jag är overkligt lyckligt lottad. Vad spelar en halvtimme hit eller dit då för roll?

Barnordboken

Ja, man måste ju bara försöka minnas.

Barnprogrammet heter i tvååringens värl: Bolli-Hompa. När han säger det med schwung i röster på sitt bestämdaste vis låter det defintigt inte som något för små knattar.

Adde e alldes bög! Sonens morbror var dyngsur efter ett dopp i poolen på Vanadisbadet, men gillar vad vi alla vet fortfarande tjejer.

Haha, EjiksBAJSgatan! Haha! Eriksbergsgatan har fått sig ett offentligt smeknamn på tvåans buss mot Stureplan några gånger.

Då och nu

För två och ett halvt år sedan, med gravidmage:

- Vi ska minsann inte låta vårt barn äta på McDonalds förrän han börjar skolan. Usch! Sådana där barn som är typ tre år och börjar vråla i sina barnstolar när man åker förbi den röda och gula skylten... Vidrigt. Eller inte barnen, det är ju föräldrarnas fel. Allting. Nä, det finns inget som kan ursäkta att föräldrar överför sina dåliga matvanor på stackars oskyldiga barn.

Nutid:

- VA??! Hur kan ni ha slut på Shrek!!? Det är ju honom alla vill ha. Jag skiter fullständigt i att man kan få grönsaker eller kyckling eller mjölk eller något helt annat i Happy Mealen när SHREK ÄR SLUT!! Vår son kommer bli tokig. Han verkar inte ens gilla era burgare. Men han sitter still när vi äter, om han får det lilla gröna monstret och några morötter. Jaha, finns Åsnan? Jamen då tar vi honom istället.

En till!

Just det, det finns ju en annan också. Sara Varga. Hon är ju så snygg som man dör, verkar så bra på att ha sunda åsikter, är cool som attans i sitt DJ-bås och dessutom säger alla mina kollegor som jobbet med henne att hon är genomtrevlig på ett trevligt sätt.

Tjejer kan! Det är mitt tema för dagen.

Gotta love!

Hej där. Nu var det längesedan jag skrev något. Har haft alldeles för mycket på jobbet, på fritiden, med det privata och ja... Under blogguppehållet har jag i alla fall fått klart för mig att jag gillar Carolina Gynning rejält mycket.

Hon var med i Big Brother. Hon gjorde bort sig lite, eller nåt, med den där sexgrejen. Hon var galen och hysterisk och ögonen såg ut som att de skulle ploppa ur och hon flaxade åt alla håll och kanter...

Men.

Kolla på tjejen. Hon är inte ett dugg korrekt, helt impulsiv och ser fett fel ut för någon som helst cred. Men hon passar så bra att vara - Carolina! Fnittrig och glad och säkert störig på en massa sätt, men älskvärd i all sin störighet. Hon är sjukt snygg och bidrar med lite glamour och verkar vara en festarkompis utöver det vanliga. Nu är hon programledare och författare och modell och konstnär och jag vet inte vad...

Säkert gör hon bort sig igen. Men det behöver inte vara så tokigt det heller. Det är så skönt med perfekta-Tilde-de-Paula-motsatser på något sätt.

Sverige ska vara glad för Gynning!

Undra´ om mat-Tina..?

I förrgår var en sällsynt dag. Efter löprundan i Hagaparken

mitt livs nyhet nummer 1; löprundorna har blivit regelbundna nu... alltså mer frekvent än det tidigare en gång om året

plockade jag fram den färdigkokta potatisen,

chock nummer två och tre; jag har inte bara köpt hem potatis och kokat, jag har sparat det som blir över till nästa dag också

rev den ner i en pannkakssmet som jag stekte raggmunkar av till hela familjen

nu börjar det nästan bli overkligt, jag fixade käk - husmanskost - åt oss alla

därefter bakade jag en efterrättstårta med sockerkaka, bär och maräng

moahaha, I´m going crazy here, jag är värsta husmorsämnet

innan jag städade undan i köket, plockade ur diskmaskinen och fyllde den med the dirty stuff.

ok, diskmaskinen var väl inte helt over the top, men märk väl att jag städade I SAMBAND med fixet i köket, inte två dagar senare...

Nu undrar jag bara; undra om mat-Tina känner sig lika duktig när hon gör detta vareviga dag! Jag får liksom någon slags egokick av att gå utanför mina ramar och ta mig för sådant jag i vanliga fall prioriterar bort på grund av tidsbrist, lathet eller... något annat väsentligt. Jag liksom skuttar runt och känner mig vuxen och duktig, och påpekar ungefär 12 gånger för många för sonen att; mamma LAGAR MAT och mamma BAKAR.

Jag tror inte att mat-Tina riktigt uppför sig så. Jag tror att hon är mer harmonisk och... självklar i sin roll. Man undrar ju hur hon skulle funka på kommunikationsbyrån där jag spenderat en massa år av mitt liv.

Trefikat skulle i förmodligen i alla fall vara JÄTTEGOTT!!

Vad är det som är så jobbigt?

I drygt två års tid nu, sedan min son slog upp sina blå ögon i förlossningsrum nummer 1, 2 eller 3 på KS, har jag undrat vad det egentligen är så jobbigt med att ha barn. Överallt hör man att det knatas, gnälls och klagas. Det är kräksjukor och det är kissbyxor. Det är tjat och det är leksaker överallt. Det är jobbiga nattningsrutiner eller inga rutiner alls. Inte konsigt att så många väntar i en halv evighet innan de ens vågar tänka tanken på bebis.

Jag vill bara säga; so what? När lägenhetsgolvet knappt skymtar under alla dammtussar, klädhögar, tågräls och de miljontals pusselbitarna. När koliken är som värst och lätena snarare påminner om en skadeskjuten sugga än en liten någraveckorsmänniska. När amningarna tar tre timmar och de tidigare så schyssta lökarna nu mer liknar något aningen väldigt för stort eller väldigt för tomt. När det är blödningar och hängmagar och cellulitlår och noll-sexliv och jobbgrubblerier och man svettar sig fördärvad för att slippa vara den som hämtar sist på dagis.

Då är det dags att stanna upp en sekund. Titta det lilla barnet i ögonen. Håll hans eller hennes hand i din. Ställ dig på knä eller lägg dig bredvid i barnsägen. Ögonblicket kommer aldrig tillbaka. Doften kan vara borta nästa dag. Den lena huden kommer att vara skrovlig och hårig innan du vet ordet av. Människan som behöver dig så mycket nu, kanske hittar en anledning att vända dig ryggen imorgon.

Hur jobbig är en vaknatt egentligen?

Magsjukan går över. Leksakerna kan plockas bort imorgon. Den lille blir inte en sämre människa för att det råkar vara sist kvar på dagis någon gång ibland.

Det är du och det är ni. Ett team som byggdes av kärlek och inte behöver tävla mot någon eller något. Oavsett hur verkligheten ser ut runt omkring er, om dagen för tillfället är en svartvit gråskala eller en böljande regnbåge, så spelar det egentligen ingen roll. Ett leende som blir till ett gapskratt, och barnets ögon som små glada springor i det runda ansiktet. Vad finns det att klaga på då?

Perspektiv är nödvändigt. Prova vettja. Vem vet vad du kommer att se därbortifrån.

Matblott (inte blogg)

Jag börjar bli riktigt irriterad på alla bantarbloggar som finns. Eller inte de renodlade bantarvarianterna, utan mer dem som handlar om något annat - men plötsligt bantas det i var och varannan rad. Det jag stör mig mest på är det sjukliga beteendet att innan läggdags blogga om vad personen i fråga ätit under dagen.

Kalaspuffar med gräddmjölk till frukost, mellanmål kl 10 bestående av ditten och datten, ett megahamburgermål till lunch och so ooooooooooon!

Jag fattar ju att någon någongång har sagt att det är bra att föra matdagbok för att få en överblick, och kunna se var de riktiga kalorifällorna ligger. Men det var innan alla slutade med hänglås på de röda tygdagböckerna och iställer digitaliserade dem till allmän beskådan.

När kommentatorsfälten fylls av ifrågasättande kommentarer och påpekanden om att bloggmänniskan kanske äter lite för mycket om hon (sällan han) nu vill gå ner i vikt, bemöts det ofta av:

"Till er som klagar: Sluta kommentera mitt ätande. Jag VET att jag äter för mycket sötsaker, och att jag inte rör mig tillräckligt. Men det är MITT liv och jag är NÖJD med hur jag ser ut."

Ja, men... Då kanske inte... Alltså, en offentlig blogg... Ditt matblotteri...

Enough said!

Dagen DVD!

Om man, som jag, inte är en överdriven filmälskare, inte är så vidare värst förtjust i filmer som utspelar sig i Afrika och hellre ser en bra romcom än något annat... Så MÅSTE man ändå se The last king of scotland, som fick två timmar av min tid igår.

Så bra.

Så mörk.

Men ändå så himla bra!

Jämfört med det står sig The last kiss ganska platt, men trots allt ganska sevärt när sinnet behöver något lättare. Tänk att enstaka ord kan tyckas betydelselösa, men när de sammanfogas till sådana här meningar behövs inga bilder i världen.

"Stop talking about love. Every asshole in the world says he loves somebody. It means nothing. It still doesn't mean anything. What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. It's the only thing that counts." (The Last Kiss, 2006)

Enjoy!

What´s with the lösenord??!

Ibland är det svårt att förstå. Jobbets IT-avdelning har en skiftande framgångskurva, men visst vet vi att allt inte är den avdelningens fel. Någon - jag vet inte vem - men någon måste stå till svars för de meddelanden som kan drabba en när man minst anar det. Det känns viktigt.

Som när det är dags att byta lösenord.

Minst 6 bokstäver och fyra siffor, är ändå helt ok. Det är jag med på. Det funkar.

Men siffrorna och bokstäverna får inte klumpas ihop, utan växlas med varandra. (Nu blev det svårare.)

Bokstäverna måste vara både SmÅ och SToRa. (Jobbigt nu.)

Siffrorna får inte upprepas, utan måste varieras. (Inget 1111 här inte.)

När man så testat, suddat, testat igen och kommit fram till det enda jävla lösenordet i hela världen som passar in på alla krav, då möts man av FÖLJANDE:

"Tyvärr, vi ber dig ändra det förslagna lösenordet. Lösenordet du väljer får inte vara ett av de 24 senast använda lösenorden på den här datorn". "24??!! Vad är syftet? Varför inte 2. Eller 4? Nejdå, 24 lösenfuckinord ska det vara.

Jag tror jag skippar rådet om att inte skriva upp lösenordet någonstans, och absolut inte förvara det i närheten av datorn, plånboken, hemmet eller dig själv.

Jag tänker tatuera in mitt i pannan!

Ansiktsboken

Facebookvågen är här. Och den växer i storlek för varje minut. Vänner, vänners vänner och vänners vänners bekanta förenas i något som ingen riktigt kan förklara. Är det ett nätverk eller ett gigantiskt gemensamt fotoalbum. Ska man snacka eller bara visa. Kika eller kommentera. Inget vet egentligen. Men alla vet hur lätt det är att bli fast.

Så vi har fastnat i något som egentligen inte existerar.

Uppfyller ett behov som är påhittat av någon smartass någonstans.

Han eller hon borde få ett pris. Det är ju svinskojigt att kika runt.

Tycker alla utom världens arbetsgivare.

Join vettja: http://www.facebook.com/

Att vara eller att inte vara

Efter snart sju år på samma arbetsplats är det klart att man ibland undrar. Stanna eller gå vidare? Utvecklas här eller där? Jag älskar mitt jobb, mina kollegor och mitt yrkesval, och jag ser egentligen ingen anledning att flytta på mig. Men hypotetiskt sett så finns det ju en del funderingar att frottera sig med.

Vad jag skulle kunna tänka mig att göra:

- Fortsätta som konsult, på rätt byrå och med rätt kollegor. (Ganska säker på att min nuvarande arbetsplats då blir svårslagen.)

- Arbeta på kundsidan, för lämpligt varumärke i rätt bransch. T ex inte läkemedel, IT eller utbildning. Känns som en liten missmatch.

- Byta bana helt och hållet. Fokusera på skrivande eller kanske teaterskådespeleri. (Nej, inte det sista. Det var ett lite väl långt dreamstep. Men volontär i Afrika kanske.) Något helt nytt.

Vad jag inte skulle kunna tänka mig att göra:

- Arbeta för ett tobaksbolag.

- Arbeta som strippa.

- Arbeta med något högljutt, som t ex vältchaufför eller slipare eller så.

- Inte arbeta med något alls.

När katten är borta...

... dansar ingen på borden! Var traditionsenligt på Brolinkrogen Undicis VIP-invigning för säsongen, igår. Kom tidigt. Som vanligt. Buffén brukar vara godare när den inte hunnit stå framme och sunkat till sig, blivit rumstempererad, spottad på, hostad över och pillad på i flera timmar. Vid midnatt var det fortfarande skrämmande tomt på det annars så överhettade dansgolvet. Fick sms-rapporter om att Brolla själv valde att festa i Sundsvall. Då så. Vårt sällskap bestämde sig för att ge upp och dra vidare.

Till Golden Hits!

Ibland blir man förvånad över sig själv. Mest förvånande av allt var att vi hade galet skoj. Sambons version av Europes Carrie i karaokebaren gick inte av för hackor.

Tur att vi inledde kvällen på Anglais terass. En viss balans i tillvaron vill man ju ändå ha.

Jag nämner inte att vi tjatade till oss lift med en gammal cabbad raggarbil hem. Det skulle vara en lögn att säga att vi såg något så när ok ut när vi svischade fram på Sveavägen, ihopklämda på den enda passagerarplatsen, någon gång efter tre inatt.

Tur att det är en ny dag nu!

Trekant i tiden!

Åh ja, det är lätt att bli beroende. Minst en om dagen i alla fall. Det är så satans skönt och jag blir alldeles glad, exalterad, upprörd och förtjust även om det inte är helt politiskt korrekt.

Ge mig mer! Hela tiden!

Vad jag snackar om?

Familjen Schulmans bloggar såklart.

Alex: http://blogg.aftonbladet.se/14002

Katrin: http://www.stureplan.se/blogs/katrin/

Calle: http://schulmania.blogspot.com/


Gott så.

Sommarmorgon

Gotland. 2007. Mina. Killar.

Vad gjorde man?

Ja, vad gjorde man egentligen innan skriva blogg, läsa blogg, nätshoppa, kolla-mailen-hemifrån, fixa med digitalbilderna and so on.

Förmodligen något annat.

Viktigare?

Det är frågan.

The west coast

Låter svängigare på engelska, men anyway (som låter betydligt härligare än "i vilket fall som helst" men det är en helt annan sak)... Imorgon bär det av till västkusten med två andra par. Sonen längtar till "Littebeg" - som är vad han hittills säger om Götets Grönan. Sambon längtar till skaldjur och salta bad och dyk i Tanumstrand. Jag... ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Sommaren har varit så grym och intensiv och varierad och... helt ljuvlig... såhär långt, så jag vet inte vad jag ska se framför mig. Helt blankt. Tomt? Nej, bara ett oskrivet blad. Återkommer med innehållet.

Snett så in i h-vete!

Är jag sjuk i huvudet som ägnar timmar åt att fundera på vilken brun-utan-sol som luktar minst illa? Är jag störd som kan strutta runt i en nyköpt skinnjacka i en halv dag här hemma bara för att köpet kändes så bra? Helt jäkla förlorad för att jag kan deppa en vecka om jag gått upp ett kilo, och jublande kvittra runt en hel dag om jag gått ner ett? Förmodligen. Hur skruvat är det inte? Världen går snart under (eller, det gör den ju säkert inte men det finns en massa misär) och här sitter vi i gamla Svedala och funderar på om det får bli pommes chateux eller hasselbackspotatis till kvällens rosaröda oxfilé. Jag skäms och jag njuter på samma gång.

Det finns fan inget mellanläge.

Skygglappar på eller av.

Om alla gjorde lite, litegrann skulle det kännas så sjukt mycket bättre.

Så sant som det är sagt.

Sommarens roligaste kommentar # 1:

- Hmm, jaaa.... det är skönt att sitta ute å!

Sagt av mitt sällskap; ett kompispars lilla son, drygt två år gammal, vid uteplatsens matbord när vi inväntade de övriga som stod vid grillen. Lillgammal, någon?

Sommarens roligaste kommentar # 2:

- Nu kör vi!

Uttalades ca hundra gånger i vindrickarsammanhang av en härligt fåordig bekant under partyhelgen på Gotland. Fint så. När han sista dagen dunkade en nykomling i gänget i ryggen, och både bakis och berusad på samma gång uttalade orden, önskade han i samma sekund att det inte var den bistra hyresvärden som efter en vecka fortfatrande inte bestämt sig för om det var en hit eller miss att hyra ut dyr-rummet till 14 festsugna ungdomar (som han kallade alla under 35...). 13 av dem garvade sig fördärvade.

Jag älskar dig!

Jag älskar dig för att ditt hår krullar sig så roligt i nacken när du duschat. Jag älskar dig för att du inte går en meter utan ditt duntäcke som saknar örngott. Jag älskar dig för att du är mitt lilla barn och min snusförnuftiga kompis. Du ser, du lär, du begrundar och du tillrättavisar. Jag älskar dig för allt du gör och allt du är.

Det bara är så.

Nu och för alltid.

Antal hit och antal dit

I alla bloggar är ju "antalslistor" ett vanligt sätt att redogöra för gångna händelser. Jag hakar på nu då. Vi är en och en halv vecka in i en underbar semester som hittills innefattat ett sjukt stort antal mil i bil, besök i gamla hemstaden under hemvändarveckan, ljuvlig konsert med Moneybrother, Salem Al Fakir och Säkert i Huskvarna, en heldag på lek/busfabriken i Helsingborg (varför finns inget liknande i Sthlm?) en het soldag på Vanadsibadet, grill och klappa-små-lammkväll i Ängelholm och väldigt mycket mer. Ett barnfritt stopp under tennisveckan i Båstad bjöd på följande antal:

- Regndagar: 3 av 3, med bara tidvisa solglimtar och uppehåll
- After Beachpartyn: 0, det var jobb för hela slanten fram till 18.00
- Nedramlingar från drinkbordet på Pepes: 3, men betydligt mer om man räknar in de andras också
- Löprundor på Hallandsåsen: 1 - efter tre timmars sömn och några liter rosévin kvällen innan
- Inspanade mördarsniglar på löprundan: Hundra. Eller fler? Sicksack var namnet.
- Hyllningar av Rihannas Umbrella: 2; en per kväll. Sjukt bra. Fortfarande.
- Segelbåtsfester: 1. Spontan. Galen. Minnesvärd.
- Längtningar efter son och sambo: En lång! Hela tiden. Två dygn.
- Taxikrig: 1. Stort. Som mest var vi tre sällskap som slängde oss in i samma taxi samtidigt. Alla hävdade att de bokat.
- Hyllningar till Pepes nattklubbsansvarige Fredrik Strebel. Minst tio. Grym kille! Tack för allt.
- Kvällar med frånvarande kollegor. Två av två. Bortamatcher kan tydligen vara eftertraktade även i tennissammanhang.
- Nattamat. En halv. Räknas gårdagens hemgjorda potatisgratäng så var det i alla fall godkänt.
- Minnen. Hundatals. Jorå, det funkar att både vara mamma och partytjej. Särskilt med en så underbar pappa/sambo i familjen. Som givetvis alltid får gå på de hårdrocksfester han vill ;-)

Rocker!

Ingen gitarrhjälte här inte. Blev spontanbjudna på middag hos brorsan med flickvän, och efter världens godaste sallad med cajunkryddad kyckling, svamp och bacon samt ett par glas rosé blev det så dags... Singstar är passé, nu plockades plastgitarrerna fram för en match i nya (!?) Guitar Hero II. Jag var inte bra. Det var inte lätt. Jag kände inte igen låtarna. Men fläskigt vad beroendeframkallande det var. Nu sitter jag hemma i soffan och planerar för nästa tillfälle. Jag ska bara flytta fingrarna liiiite snabbare, hålla ett liiite mer noggrant öga på färgerna och vara liiite mer taktfast. Sen så!

The time of your life

Läste att oviktiga s.k skräpmail tar 3,5 år av våra liv. Undra hur lång tid alla viktiga mail tar i anspråk? Skräpmail är väl inte så farligt? Under tiden kan man ju njuta en god choklad, lyssna till favoritlåten eller klura på framtida världsrevolutionerande affärsidéer. Flera järn i elden, eller vad det nu brukar heta. ..

Det som däremot kan göra mig freakin´ förbannad (eller varför bryr jag mig ens, det är förmodligen också slöseri med tid) är att höra människor svara "sova" på frågan om vad som är det bästa de vet. Sova. S-O-V-A! Sovaaaa??! Alltså, somna är ju rätt härligt. Själva nattningsögonblicket, gärna med perfekt valt sällskap, nytvättade krispigt kalla sängkläder och lite, lite för kyligt i rummet. När tankarna ostyrigt börjar vandra iväg, och drömmarnas rike är nära. Vakna, är ju också ett gyllene ögonblick. (Hey, vem vill sova i 10 000 år...) De första dimmiga soltrålarna som letar sig igenom gardinerna, eller det strilande sommarregnet mot fönsterblecket. Staden är på väg att vakna, och så är du. Nya dag. Nya planer. Nya möjligheter. Men menar de verkligen att sova är det bästa de vet. Inte drömma vissa drömmar? Powernapa en kvart? Eller vila ögonen lite? Sov gjorde vi en evighet innan vi blev till, och kommer att göra igen när kroppen är för sjuk eller gammal för att orka med jordelivet. Så whats the deal, lixom?

Avlutar med en klassiker som får tala för sig själv:

Bohdi! This is your fuckin´wakeup call!

http://www.imdb.com/title/tt0102685/quotes

Ska det vara så satans svårt??!

Mitt stjärntecken kommer att bli min död. Orsaken till gråa hår och grubbelrynkor i förtid. Handlingsförlamning framför action. Jag är våg. Våghelvetet präglar varje steg jag tar.

Jag vill till exempel gärna att jag och min sambo investerar i ett hus. Med härlig uteplats för stora grillkvällar med en massa vänner. Garden partys och husfester. Singstar i högan sky till långt in på natten. Kompispar som tror att de är fjorton igen, och låser in sig för att hångla i ett av de många badrummen. (Ok, inte många kanske, men åtminstone plural.) Veranda. Ett uterum. Ett enormt dressing-room med lila tapeter, modern kristallkrona och krokar perfekt uppsatta på den skimrande fondtapeten, för alla smycken jag planerar att fördela inredningsmagasinsperfekt på det enorma utrymmet.

Men så... Jag gillar ju stan också. Centralt belägen lägenhet. Nära till allt. Ingen anledning att krypa från soffan fram till badrummet, för att undvika eventuella fönstertittare/blottare/mördare som smugit sig in i trädgården i mörka natten. Bara en härlig balkong, fem meter up i luften. Inga onödiga rum som är dyra att värma upp. Inga onödiga pryttlar som man ändå inte orkar hålla reda på. Ingen gräsmatta att klippa eller jobbiga rabatter att ha dåligt samvete över. Vill jag ha pelargoner eller orkidéer, och vad är det överhuvudtaget för skillnad? Inget val är litet, alla beslut värda att grubbla på.

Borde jag till exempel avsluta det här inlägget nu, eller skriva vidare? Exemplifiera mera! Ska jag städa eller kolla tv-tablån? Bada eller duscha? Äta jordgubbar eller en avocado till kvällsfikat? Tvätta 30 eller 40-gradersmaskinen först.

Jag pallar inte. Alla dessa val. It´s driving me nuts. Eller heter det crazy?

Huvva...

Ibland fastnar man på de små sakerna. Just nu är det tre hatord som förföljer mig på flera håll. Jag vet inte varför vissa ord klingar så illa, men dessa borde förbjudas just exakt nu:

- Knoddar/knodden/knodd. Why? Det är fult, fjantigt och missvisande. Det låter lite som knott, fast knott är gulligare. Barn, bebis (absolut inte bebbe) eller till och med unge. Men inte knodd. Nevertheless kommer jag på mig själv att vara nära att använda det ibland.

- Parta. "Ikväll ska vi parta". Festa eller kröka eller något helt annat icke-nice, men parta är så satans fult. Det beror iofs lite på vem som säger det och med vilket tonfall, men parta går nästan alltid bort.

- Mysa. Mysa kan vara gulligt, men överanvändningen av ordet får mig att aldrig mer vilja mysa i hela mitt liv. Mysa bör förknippas med mjuka saker som soffor, filtar, kuddar och/eller sängar... Men det är något klart omysigt med det allt annat som benämns som mys nuförtiden. Fredagsmys till exempel... det låter ju helt sjukt ointressant, trots att företeelsen är hur mysig som helst :-)

Det är korvstroganoff!

Vet inte hur det kom sig, men en projektledarkollega och jag har mer gemensamt än vi först kunde ana, och nu visar det sig att vi båda har en och endast en maträtt som verkligen inte går att pressa ner, oavsett belöning. Hatmaten heter korvstroganoff. Har aldrig fattat poängen med att strimla ner den annars rätt ok korven i en massa skum tomatsås med lök, och så förstöra riset med den. Hur som helst så satt vi på ett plan till Umeå när vi kunde konstatera att det är ganska mycket här i livet som är just korvstroganoff. Inställda flygplansavgångar, definitivt. Att inte komma ihåg riskförsprängningmedflytandevätskor-reglerna och behöva lämna favvokrämerna i säkerhetskontrollen är det också. Sura medpassagerare är korvstroganoff. Och ja, korvstroganoff är helt klart korvstroganoff.

Champions league-final, jihoo!

Jag laddar med chips och starköl i soffan. (Är gräsänka denna vecka, så det blir jag och... jag, på läktaren...). Tar på mig favvolagets matchtröja, går igenom statistik och lyssnar på försnacket. Sjukt spännande. Livsavgörande. Jag står inte ut. Några få minuter till avspark, och tv´n nästan blixtrar av spänningen...

INTE! Ok, i en annan tid och under andra förutsättningar hade finalen VISST känts lockande. Men nu är det faktiskt så att den äger rum kl 21. På en onsdag. I maj. Och jag är ledsen, men inget går just nu upp mot en timme med Grey, Shepard, Izzie och de andra på sjukhuset. Ingen fotbollsmatch i världen möter konkurrensen från rättvist håll. Doktorn, I need a cure!

Jag ska ha otroligt sex twentyfour-seven...

... det står det i alla fall i alla spam-mail jag får på jobbet! Viagra! Viagra-kopior! Regelrätta droger! Visserligen kan det vara skönt att biland får rensa bort 25% av väntande mailskörd som skräppost, men varför får man de där junkisarna? Har aldrig surfat på "konstiga" sajter, eller deltagit med mailadressen i tävlingar hit och dit. Hur hittar de mig? Jag hajjar inte :-)

Jajamen, några anledningar till varför bloggen faktiskt passar att heta som den gör:

Mammamåsten:

- Acceptera stress, och inte låta den påverka livsglädjen. För mig innebär det ofta lunch vid skrivbordet på jobbet, fem möten på en dag, snabbrusch runt hörnet-uppför gatan-förbi Stockholms bästa fik (Vurma)-hinna fram till buss 40 just när den är på väg att lämna hållplatsen, för att hinna till dagis innan de stänger. När sonen väl är hämtad är det lugnt. Jag gör det jag hinner och det som passar sambons schema. Ibland träning, ibland frysmat, ibland långpromenader, ibland after work...

- Lekparkslek. NEJ, det är inte superkul. Men jag älskar det för att sonen gör det. I valet mellan mammamåste eller vardagslyx blir det fdock det förstnämnda.

- Stå ut med argsinta blickar i närbutiken i Vasastan. Innan jag fick barn (eller rättare sagt, innan mitt barn blev nästan-två-år) trodde jag nog i mångt och mycket att föräldrarna alltid ansvarar för barnens uppträdande, och att de flesta situationer går att ta makt över med en rak och tydlig uppfostran. I was wrong. Jag och sambon försöker förklara, ha tålamod, använda hård men rättvis ton, markera, vänta ut... Ibland har man som mamma eller pappa ÄNDÅ inget att säga till om. Tvååringen rules! Inget kan inkräkta på styret över hans herravälde, och han bryr sig inte om 20 köande och utarbetade innerstadsbor följer hans utbrott i kassakön med enbart skräck i blicken. Det gör mamma. Litegrann.

Vardagslyx:

- Att faktiskt välja att inte kolla prislappar på middagsmatsinköpen, särskilt till helgen. Jag äter gärna pannkakor och blodpudding i veckorna, om det är vad jag och familjen är sugna på, men har heller inget emot att laga tonfisk med risotto, parmesansparris och vit chokladmousse en helt vanlig onsdag. Och till det ett glas Chablis. Visst vet jag att alla har olika förutsättningar och jag är uppväxt i en familj som tvingades vända på varenda krona i slutet av månaden. Kanske just därför är jag hellre en "unna" än "spara maximalt" just nu.

- Magasin. Jag vet. Det är dåligt för ekonomin. Dåligt för regnskogen. Och inte vidare värst djuplodande eller perfekt moraliskt. Men magasin är vardagslyx. Oavsett om det handlar om mode, inredning, livsstil, foto, träning, barn och familj, resor eller något helt annat... så är det inpiration, information och motivation.

- Shopping. Ja, av samma anledningar som ovan så är det inte helt ok att ange "shopping" som intresse när man slipar på sitt CV ;-) Men face it. Att ha barn och familj ger ännu fler shoppingmöjligheter. Mindre budget förvisso, men mer att handla. För att vara optimistisk.

Han vann igen!

VTF! Ni (två personer...) som följt den här bloggen sedan starten för ettochetthalvt år sedan, minns kanske (nähä, inte det??! ;-)) att sambon drog till med en jättevinst på chokladhjulet på Grönan för ett år sedan. Två kilo kexchoklad i jätteförpackning. Igår var det dag igen. På första och enda försöket. Vad är problemet? Why? Varför spelar han på det hjulet? Varför vinner han? Och varför minskar det där jäkla kexchokladförrådet i kylgen snabbt som attan, fastän sambon aldrig äter dem? (Och var kommer smulorna i mitt tangentbord ifrån nudå?)

EVS vs. CBJ

Ja, jag undrar om de gillar varandra. Om de överhuvudtaget känner varandra. Och hur mycket prestige det finns dem emellan. Rubriken syftar på Ebba Von Sydow (flitigt omnämnd här i bloggen, från att vara en glättig inspiration till ett avskräckande exempel) och Cecilia B. Jonson, som nyligen tagit över som redaktör på Expressen Fredag. De är ju som natt och dag. Ebba listar "måsten", märken och följer alla internationella trender. Cecilia pushar för egen stil, gör egna ihopplock och struntar i om prislappen på rekommenderat plagg överstiger någon form av godkänd summa. Jag älskar Cecilia. Ebba skrämer mig. En av de två pratar dessutom om sig själv i tredje person... Gissa vilken! Huvvaligen. Bifogar två citat från tjejerna i fråga, på ämnet hårklippningar. Ljusår ifrån varandra, om man läser mellan raderna. Vilken hade du kunnat uttala?

EVS: Usch, jag är en mes med mitt hår - jag vet. Men det blev verkligen ganska kort... I min värld. Jaja, en sak är säker: det växer ju alltid ut. Skärpning Ebba! Och jag blir alltid nöjd hos Michael. Det är verkligen skillnad på en lyxklippning och en vanlig. Han klipper fantastiskt bra, och med en speciell torrklippingsteknik, vilket gör att det faller supersnyggt, håller i månader, aldrig ser stifft "nyklippt" ut, bara flowy och softat.

CBJ: Jag klippte mig hos världens bästa Helén på salongen Deevi i Stockholm i går. Jag hade tänkt lite innan på att klippa lugg, men egentligen inte övervägt det på allvar. Ändå gjorde jag det. Har inte riktigt bestämt än huruvida jag trivs eller inte. Och egentligen spelar det inte så stor roll. Det var mest förändringen jag var ute efter, håret växer ju alltid ut.

Låt mig säga såhär: Det enda jag inte gillar med CBJ är de glasklacksskor som hon envisas med att visa upp på en hel del bilder. Det enda jag gillar med EVS är att hon är så glammigt osvensk, något hon skulle kunna göra något mycket bättre av. Sympati vs självupptagenhet. Du vet vad jag väljer! Dessutom har den ena av dem självdistans nog att hylla Enrique Iglesias sommarhit "Do you know" aka; pingissången. Helt underbar. Sommarpartysugna svenskar tackar och bockar. I alla fall alla vi som inte behöver släpa runt på tegelstenstunga designerväskor på dansgolvet.

Jag har kommit på...

... varför jag tycker att det är så kul att städa! Något som jag länge hävdat, men som mina vänner och bekanta skeptiskt ryggar tillbaka och rynkar på näsan inför. Här är mina anledningar till städ-gillandet:

- Jag städar nog mer sällan än genomsnittet. Minst sagt.
- När jag väl städar är det en sådan tillfredsställelse, eftersom det varit så hiiimla stökigt innan!
- Jag städar oftats när det absolut inte finns något annat att göra, eller jag av någon anledning prioriterat bort roligare alternativ för att hålla mig hemma
- När jag städar kan det därför ofta ske på en fredagkväll, med bra musik i högtalarna och ett glas vin i handen, och en liten tvåårig son som glatt hjälper till

Nu är det slutbloggat, jag ska gå och städa!

Mästar-Martina!

Jag är kär. Förälskad. Det pirrar i magen och jag blir glad av tanken. Föremålet för min beundran är ljuvliga Martina Haag. Jag älskar hennes böcker, hennes framträdanden i tv, gillar hennes familj (som jag typ såg en gång på Vanadisbadet) och vill liksom vara som henne. Ibland när jag läser hennes böcker (med hysteriska skrattanfall och strilande tårar som sällskap) så tror jag nästan typ att jag ÄR som Martina. Inte lika reflekterande kanske, och absolut inte lika skojig... men ändå. Dagishets, ovuxenhet, känslan av att "alla andra kan ju det här med familjeliv och vardag" och gärna livet-är-inte-så-allvarligt-attityden... I väntan på höstens filmatisering av "Underbar och älskad av alla..." kan man ju alltid roa sig med att läsa t ex Martinakoden. Sju gånger till!

Jag tror att jag har fått en idol på gamla dar!

1 maj

Ingen demonstration, men väl en härlig frukost på Vurma och shoppingrunda med sambo-kompis-pappatillsonen-tillika ex-eller vad vi nu är... Härlig dag. Vårjacka till lillkillen, två skjortklänningar till mig (kommer jag någonsin använda..?), snygg Paul & Friendsskjorta till karln åsså världens skönaste Acne-kjol innan det var dags för hemgång. Frågan är bara om jag överhuvudtaget kommer att förlika mig med paperbagwaist-trenden... Ok, det ska vara för den här kjolen isf :-)

Ljusblå övertygelse bland ljusrosa moln...

Åsikter är av godo. Starka åsikter är respektingivande. Ännu mer respektingivande är människor som vågar, vill och kan omvärdera sina benhårda övertygelser om de stöter på något som verkar mer logiskt eller värt att prova.

Ovanstående resonemang har dock sina svagheter. Vi omgärdas just nu av en ständigt ökande medial debatt kring små barn och dess kläder. Vilka märken gäller, hur mycket får plaggen kosta och hur ska de se ut. Jag resonerar som så att är det ett schysst plagg som jag gillar, som sonen verkar gilla, som är snyggt, som inte är obekvämt och/eller har några skumma budskap eller symboliker så är det fine. Om klädesprodukten i fråga sedan kostar 5o spänn eller 750 spänn är av mindre vikt, så längre inköpet är anpassat till familjens ekonomi.

Men så har vi färg-issuet. Det är helt sjukt vad less jag är på det. Alla som har barn vet att det är lite väl likformigt i (nästan) alla barnklädesbutiker. Puttinuttigt åt tjejhållet, bilar och dinosaurier åt killhållet. Tråkigt som fan, men det finns alternativa butiker. Förresten kan man handla åt killar på tjejavdelningen och vice versa. Men ok, jag håller med om att det är lite trist att det måste vara applikationer på så mycket. Varför inte hålla kläderna ganska basic med schyssta mönster eller annat som gör tygstycket intressant? För båda könen! Det är dock många som hävdar att det bestämt ska göras killplagg i rosa spets och tjejplagg i... jag vet inte vad. Barn ska "inte vara killar eller tjejer, utan barn". Jamen va fan, det är ju trots allt en kille eller tjej. Och NEJ, könsrollerna segmenteras inte på grund av ett ynka klädesplagg, det är snarare frenesin i att försöka dra motsatsen till ytterligheter som förstärker rådande normer. När barnen kan börja välja själva (tre år, fyra år, fem år?) så låt dem botanisera mellan fotbollsshorts i lila spets eller klänningar i camogrönt hårdmaterial, men fram till dess är det bara föräldrarnas egna övertygelser som råder. Och ja, jag drar mig så långt att säga att ingen VILL se sin lilla nyfödda pojke i en ljusrosa spetsbody fast han kanske helst av allt önskar det själv. Lika lite som jag vill se min karl i paljettprydd balettkjol när han kilar iväg och hämtar sonen på dagis. Om det gör min insnöad, ickeliberal och bakåtsträvande - so be it. Varför måste allt gå till ytterligheter så fort det blir debatt, det gör ju folk (ok, mig) bara trotsig och agumentativ. Det är samma sak med feminismen, men det är en helt annan fråga.

Valfrihet, rättvisa och individualism - det får bli ledorden för dagen.

Skitsnygg och jättefula

Oh my! Vad synd att de mycket märkliga sillisarna tar allt fokus från den här galet snygga klänningen. Hälp!

Dagens learnings

- Om man närvarar vid en kundaktivitet och går ut på en torsdagkväll, kliver upp 06.15 på fredagen och jobbar hårt en dag... då blir man trött.

- Att vinka av sonen + hans pappa när de åker på grabbhelg i norrland är mycket tråkigt (!!) och litelite skönt (en egohelg känns så spännande på något sätt ;-)).

- Städa är kul! (Ja, det kan säkerligen bero på att jag inte gör det alldeles för ofta. Alls.)

- Choklad är gott!

- Min vän L***** som gårdagskvällen tillbringades med - är en underbar och härlig människa!

- Min son är det bästa som någonsin hänt och det är så fantastiskt att se honom växa, lära sig en massa saker och utvecklas till en helt egen liten person.

- Att göra ett långt blogginlägg känns sådär kul när ett varmt bad med skum från Lush väntar, doftljusen är tända vid badkarskaklet, champagnen står på kylning och Laleh + Mauro Scoccos ljuva stämmor tonar ut ur högtalaren i badrumstaket.

Konserttorka!

Är inte särskilt flitig konsertbesökare, mest kanske för att jag inte kan bestämma mig för hur min egen musiksmak ser ut. Tänkte dock att Nelly Furtado kunde var värd att se, nästa gång hon hade vägarna förbi Sverige. Vilket visade sig vara för bara några veckor sedan. Vaket, Limpis!

Robbie Williams var ju bra, men inget jag längtar efter en repris på. Gyllene Tiders återtåget kanske inte hör till favoriterna. Carolas spelning på Cirkus för fyra år sedan var ju inte riktigt vad jag drömmer om att få upprepa, och Salem al Fakirs dito på samma ställe på ett businessevent förra månaden var visserligen helt grymt, men gjort är gjort...

I sommar blir det nog Moneybrother och Säkert! som får mina biljettpengar. Laleh skulle jag gärna se både en och två gånger till. Gwen kommer hit i oktober, det blir ett kryss i kalendern. Det räcker för nu!

Glad påsk?

Jadå, riktigt glad. Påskhelgen bestod bland annat av:

- Alldeles för LITE påskgodis. Faktiskt. Var inte riktigt sugen på äggets innehåll. Fast jag hittade en smarrig påskhare av choklad som fick sätta både öron och svans till...

- En casinokväll som slutade plus. plus, plus i gamla hemstaden. Och en efterföljande utekväll som inte går till historien som en av de mest livade. Har aldrig förut fått jackbricka nummer 1 på ett uteställe. Borde anat oråd.

- Femhundra lyssningar på Nelly Furtado´s Loose-skiva. Bara bra musik kan göra låååånga bilresan till norrland efterlängtad!

- Fem miljoner tittningar på Disney´s Bilar. Säger bara en sak: Sonen är besatt!

- Åsså avslutande annandagpåskbad på Sydpoolen. BRRR! Jag fattar varför blötdjuret sonen plötsligt blev en badkruka. It´s freezing! När det inte ens är varmt i luften finns inget hopp. Tur att vi hittade en låst terapibadbasäng som vi smög oss in till. Och där stannade vi längre.

- En uppskattad titt på The Holiday med nästan animerade Jude Law. Han ser inte riktigt verklig ut, men filmen var bra! Fast snäppet bättre var Trust the man med bland andra Eva Mendez, Maggie Gyllenhaal och fantastiska Julianne Moore. Se den! Nu! (Ok, kanske särskilt om du lever i ett förhållande, har barn och lite halvtaskig humor ;-))

- Noll bloggningar. Til now.

Inte 28!

Jaha, så fick jag en pik från en av mina nära vänner, som glatt skrattande påminde mig om att blogg-intro-texten här ovanför är fel. Nejdå, jag är inte 28. Längre. Jag är 29-ochetthalvt. Inte 30. Ännu. Men det får stå kvar ändå. Bara för att.

Jag gillar flygvärdinnor!

Är riktigt sjuk och hade knappt ork att lägga laptopen i mitt knä i soffan. Glad att jag till slut kämpade dit den. Hittade en härlig blogg som jag antar att många redan favoriserat. En flygvärdinnas betraktelser. Vad sägs om följande:

Det står en skitsnygg karl i min trädgård!

Blåa hantverksbyxor, kortklippt, muskulös...
Jag står här i fönstret och kollar helt fascinerad. Hans fru måste vara lycklig som har en sån snygg man.
Jag tror jag ska gå ut och snacka lite med honom. Kanske bjuda in på en kopp kaffe...

Synd jag ska jobba idag, annars hade jag lätt försökt ragga upp honom.


Fast jag är ju redan gift.
Med honom.

Gulligt va?

http://blogg.expressen.se/cabincrew/entry.jsp?messid=197193

Mammamåsten och vardagslyx..??

Vad f-n heter min blogg det för? Mitt liv är inte så mycket mammamåsten eller vardagslyx för tillfället... Döpa om eller ignorera? Jag får se.

Skumtomte till påsk?

En av mina vänner, tillika en av cheferna på mitt jobb, är en skön typ. Bortom vad som går att beskriva faktiskt. Han hjärta av guld ramas in av ett temperament lika hett som Saharas sol, ett kontrollbehov som liknar... (kommer inte på någon bra metafor, skäms fortfarande för Sahara här ovanför...) och en snabb humor av sällan skådat slag. Färggrann är minst sagt en målande beskrivning av honom. Oneliners är hans kännetecken. Igår levererades följande:

- Ni kan se mig som en skumtomte. Mjuk och söt, som man bara vill ha mer av...

Ganska härligt när det kommer från the big boss :-)

Lovely lördag!

På agendan idag:

- Familjehäng med son och pappa. Vasaparken, tågtur eller Tekniska återstår att se
- Shopping. Live! Inte nätversionen, trots att jag haussat den. Sneakers från Puma, ett par jeans, minst två par ballerinor och några inspanade accessoarer står på önskelistan...
- Promenad. Lång. Rask. De två exktrakilona är inte bekväma! (Och JA, jag vet att det är löjligt att tjata om vikt. Men come on... gillar du att inte kunna knäppa jeansen? ;))
- Presentinköp till...
- Inflyttningsfesten som väntar ikväll. Hemmaparty eller utgång återstår att se. Skoj ska det bli!

Nu har det hänt...

Jag brukar verkligen inte (inte!) blogga på arbetstid, men nu kunde jag inte hålla mig. På alla störra mediesajter basuneras nyheten om Ebba Von Sydows feta spark från Vecko-Revyn ut. Jag är glad. Inte att förväxla med skadeglad! Men glad. Medarbetare på tidningen har strömavhoppat, unga skoltjejer fått illusionen av att netaporter är det enda valbara alternativet när det handlar om godkänd shopping (ett bälte går loss på tretusen, en klänning på sju...) och utseende har fått konkurrera ut innehåll alldeles för lång tid nu.

Nu hävdar också EvS att det var "ett svårt val" mellan att lämna tjänsten som chefred. och istället gå till deras rena webdel, men det är ju en lögn så ickevit att det lyser om det! Varför inte erkänna? Roligt är också att EvS idag bloggar om att Cicci Elwin är en av hennes förebilder (håller mycket väl med om förebildsdelen, Cicci är lysande!) delvis på grund av hennes ödmjukhet. Som sagt tidigare: Ebba HAR mycket att tillföra! Jag VILL gilla henne. Men om man imponeras av andras ödmjuka inställning borde man kanske försöka skffa en själv också? Även i intervjuer och nedskriven text.

Tackar som ödmjukast för ordet! ;-)

Idag gillar jag...

...vädret, de tjugo rutchkaneåken med sonen efter jobb och dagis, våffelkalaset som orsakades av att vår byråchef fyllt år, smakprovet från Mauros nya aukustiska platta på SVT imorse, att brorsan tackade ja till att vara barnvakt på torsdag, (sade jag vädret?), att det är så nära efter lön att kontot fortfarande är ok, sonens trettiofem bäbävitalamm på raken och att det snart är dags för lite nätshopping.

Däremot har jag lite svårare för modebloggtjejerna på Cafés omslag (eller va fan, det är väl ok egentligen, särskilt när de är så många... but why?), att stressen på byrån gör att jobbdatorn blir tvungen att åka med hem på kvällarna nu, att jag har ont i halsen och inte tror att det är så bra att träna då, att min nedladdning av musik går sisådär, att jag gått upp två kilo på typ ingen tid alls, att de två extrakilona inte matchar min likbleka kroppsfärg så br (alls), alla jäkla telefonförsäljare som ringer hela tiden, och att livskaoset visserligen inte är fullt lika hemskt längre och sambon är mycket gladare, men det är ju liksom inte i närheten av hur det hade varit att planera ett glatt och kärleksfullt bröllop. Nä. Just det.

Top Shop-beroende!

Dagen efter!

Dagen efter en stor överraskningsfest för en kollega som slutat på jobbet. Härlig kväll. Och härlig dag. Konstaterar följande statistiska utfall efter den här lata lördagen:

- Antal ångest över gårdagen: Ett halvt. Har något litet pytteglapp i minnena där.
- Antal Iprén: Not a single one. Gick hem tidigt och käkade nattamat. 2 rätt av 2
- Antal ihopsamlade engångsdrinkglas i lägenheten: 50+
- Antal lagade mål mat: 0 (men väldigt många överblivna chips... som jag inte ens gillar)
- Antal kramar & pussar på sonen: 100
- Antal sträcklästa böcker: 1. Bra. Karin Alvtegens "Skam"
- Antal lyssningar på Gwen´s "Sweet Escape" och Furtados "Say it right": Oräknerliga
- Antal minuter spenderade på SATS: Gissa? 0 - Får ta igen det imorgon...

Som musik för dina öron...

Lalehs "Hide Away" och Anna Ternheims version av "When tomorrow comes" riskerar att ge min IPod utbrändhet pga monotont arbete eller nå´t. Och jag brukar inte ens gilla ballader. Måste bero på omständigheterna.

Ljus i mörkret

Att älska någon innerligt, men inte veta om det går att leva ihop... Det är något av det mest förvirrande jag varit med om. VILL man så KAN man, har hörts komma ur min mun ungefär en miljon gånger förut. Och det har varit min ledstjärna i många svåra situationer. Nu vet jag inte om jag/vi kan... så betyder det då att jag/vi inte vill? Eller betyder det att jag/vi inte vill, under rådande förutsättningar, men att vi skulle kunna om vi ville ändra oss? Eller att vi ville, om vi kunde ändra oss? Ja, ni fattar... Total förvirring. På alla sätt så vet jag ändå att det som gör att varje dag ändå känns lite hoppfull och ljus, är att vår underbara son finns här som en påminnelse om vad som är viktigast och mest värdefullt. Han finns. Han har det bra. Han vet inget om kärleksproblem eller grubblerier. Han är allt och för honom gör jag allt. Det är den enda grund som behövs just nu.

Separationsångest

Det begreppet har fått en ny innebörd. Tidigare tyckte jag, precis som alla andra, att det betydde ungefär "skräck inför att skiljas från något eller någon". Nu vet jag att det även kan få stå som rubrik för alla frågetecken, alla hårda ord, alla rädslor, alla övertygelser och alla diskussioner om små och stora saker som man har när en relation är på väg att ta slut eller ändra form. Ledsen att bloggandet har fått stå tillbaka. Kaoset i livet får inte plats i några meningar och stycken. Men det är ju ganska självklart.

Oh my..!!

Ja, vad händer härnäst... Såg att jag ställde mig den frågan i förra inlägget. För en månad sedan. Men det kunde lika gärna vara fem år. Bröllopet är inställt och livet är upp och ner. Kan och vill inte berätta mer här. Bloggen får fortsätta finnas men istället för bröllopsplaneringen och mode, går mina dagar nu åt till separation och musiklyssning. Ja, så är det. Kanske orkar jag skriva om det längre fram, kanske inte. Just nu fortsätter jag lyssna på Thåströms Fan, fan, fan och Marie Lindbergs Tryin´to recall samt Robyn & Kleerups With every heartbeat... och konstatera att man klarar mer än man tror. Mycket, mycket mer.

Lördagsjobb

Inte helt fel ändå. Alldeles lugnt på kontoret, får massor gjort. Saknar sambo och son, men eftersom de ändå åker med två andra pappor och barn till Sydpoolen (badhuset, vad trodde du? ;-)) och har förbjudit mammorna att hänga med, så känns det ändå ok. Började dagen med ett tandläkarbesök, vilket slutade i en lagad tand (skönt) och tusen spänn mindre i plånkan (inte lika skönt).

Imorse när sambon hämtade sonen för det obligatoriska kramkalaset i sängen på lördag morgon, hände något katastrofalt! Jag sade till min lilla ett-och-ett-halvt-åring att idag blir det inget dagis, för idag är det lördag. Den lilla varelsen vänder sig direkt mot mig, skiner upp med hela ansiktet och svarar: "Dodis". (=Godis.) Va?? Han ska inte veta sådant. Han är för liten! Och för inte-tillräckligt-upplärd för att veta att det finns något som heter lördagsgodis. Ok, han kanske har fått en lite minitablettask någon lördag, men ändå... Vad kommer härnäst?

Höjdpunkter kommande veckor:

Det är inte fel att påminna sig själv om kommande roligheter, med jämna mellanrum. Lätt att bara halka in i januarisvacka och klimatfunderingar annars... Vilka guldklimpar finns i din kalender denna första månad det nya året? Jag ser fram emot:

- Tjejweekend i Köpenhamn, för att snacka gamla minnen, prova brudklänningar och skåla i gott vin
- Idrottsgalans VIP-kväll med jobbet. Kan den bräcka vår årliga kundvårdstradition på Melodifestivalen? Det finns hopp!
- After rea-shopping. Cant stand den hysteriska och mediokra mellandagsrean. Dessutom shoppar jag mest i butiker som har "reapriser" året runt. Om H&M, TopShop och Zara sänker sina priser betydligt, så blir det typ gratis. Nej, nu är det dags för vårnyheter!
- Semesterplanering sommar 07.
- Regelbundna SATS-besök... Aaahhhaaa ;-)
- Varje vanlig vardag och helg med grabbarna här hemma. Sambo och son bräcker all shopping och alla galor i världen!

Lost in space...

Jag är vilse i cyberrymden. Vill ju gärna nätshoppa kläder och annat i dessa stressiga heltidsjobbslämnahämtabarnvaraenbraflickvän-tider... Men jag vet inte var!! Jag har naturligtvis inte undgått de vanligaste tipsen som modebloggarna ständigt repeterar, men har liksom inte hittat någon personlig favvo ännu. Känns trist som fan! Var nätshoppar du? Help!

Det slutgiltiga störningsmomentet!

Jag har kommit på vad det är. Jag klarar grytor som bränns vid, när jag är stressad. Klarar schampon som ekar tomt de bäst behövs. Klarar nagellack som aldrig torkar och blockljusvekar som inte går att pilla upp. Kan hantera skrynkliga bordsukar och rödvin som tar slut när man skall sno ihop rödvinssåsen. Försenade taxibilar och krånglade toalettlås. Allt käns hanterbart, men inte...

... inte gladpack/plastfolie!! Jag hatar den produkten!! Den är som tagen ur en skräckfilm utan slut! Varför finns den ens? Alltid... ALLTID... när jag ska städa undan det sista inför gästernas ankomst och kvickt lassa in överblivna rester i kylen, så trasslar den där jäkla platslövtunnasegaskiten ihop sig! Det går inte att få ur den ur förpackningen! Det går inte att riva/bita/klippa/dra av den! Det går inte att göra något ogjort, för tar man för mycket går det inte att rulla tillbaka igen. Och den fastnar inte på allt, så då ligger den där på burken man förvarar maten i och fladdrar som en hopplös silkestopp. Jag hatar plastfolie! Jäkla glädjedödare!

Beach 2007

Hittade den här när jag kollade någon hemsida någonstans... Ok, JA, det var Vecko-Revyn... Halkade in av en slump. Jo, faktiskt! Absolut. Vad sägs om att fira Beach 2007 såhär?

Snälla SATS, efterlys mig...

Nyårsaftonens topp och dopp:

Fem favorithändelser nyårsnatten 06/07:

1. Sällskapet på vår middag/fest. Tre underbaraunderbaraunderbaraunderbara par som gjorde kvällen lyckad, minnesvärd, galen, speciell, hysterisk, sång och dansfylld, diskussionsrik och allt annat som kan tänkas passa in.

2. Synen av vår granntant (tant-tant liksom...) halsandes ur vår skumpaflaska under raketernas färgglada sken i den annars så mörka innerstadsnatten. Hur gick det till? Hur gick det sedan?

3. Glittersmink. En gång om året. I like it.

4. Pina Coladan vid tretiden. Gott efter femton liter vin... Typ.

5. Kyssarnas kyss kl 00.03 av min älskling. Ett nytt år har aldrig börjat bättre.

Tre lågvattentouches samma afton:

1. Taxichaffisen från helvetet. Kl 5.30. Dryg, arg, ilsken, mordisk, galen, girig och superarg. Hjälp!

- "Ni sa ju Odenplan!!!!!!!?"
- Ja, ehh, men vi menade först Odenplan... och sedan lite längre... Ehh...
- Om man säger odenplan, då menar man ODENPLAN!!!!!!!!!
- Ja, ok, fast här går också bra.... Nu direkt. Please don´t kill us....

2. En viss värdinnas något tveksamma humör fram till tolvslaget. Ja, OK! Jag var kanske inte uteslutande en solstråle mot alla... hela tiden... eller åtminstone inte mot min T. Men va fan, har man lagat mat i tolvfreakinhours så är det kanske inte så konstigt att man blir lite stött när pojkvännen inte ens kommenterar det en liten millisekund... Att sedan pojkvännen inte vågade kommentera, av rädsla för en utskällning, det är en annan sak...

3. Blue Moon Bar i all ära. Musiken good, very good. Stämningen grym. Bästa dansgolvsplatsen av alla fick vi också. Men en del av folket som hänger där... Vad är grejen..? Flackande blickar, minnesluckefylla överallt, vingliga försök att släpa sig uppför trappen och primitiva "komplimanger". Jag förstår dem som inte gillar BMB ;-)

Gott Nytt År och må 2007 blir grymt för dig, mig och alla andra!

Nä, fan, jag äs så sjukt cynisk. Jag lägger till ett peppar, peppar bara för säkerhets skull... Nu har jag tandvärk också!

One down... 10 000 to go...

Ok, här kommer en bild på en av de förmodade favoritbrudklänningarna, som ratats i samma sekund som den provades. Nej, den är INTE såhär fin i verkligheten. Nej, den har inte en sån här färg eller lyster. Ja, den ser mycket tråkigare ut och känns mer konfirmation än bröllop. Fast jag ville gärna gilla den, men gjorde det bara inte. Vilka som står på tur? Nejdu, dumsnut, det är en hemlighet såklart!

Mamamania!

Överallt diskuteras det: Stylish mamas hit och hot mamas dit! Kan säkert uppfattas som uttjatat och nött, men för oss som själva har småbarn är det riktigt inspirerande. Dels att se att sunkighet + mammaskap inte alltid behöver vara en given match, men också att se hur dessa fräschingar till kvinnor även tillåter sig själva att se helt "normala" ut med jämna mellanrum. En bra blandning som vi gillar! Barn förgyller givet; ger det mer färger, känslor, utmaningar och glädje. Allt som tidigare fanns, men i lite större skala. Däremot behöver barn inte betyda att man som förälder ska ge upp allt man tidigare gladdes åt och gillade. Det är min fasta övertygelse. Det är inte så att det finns en begränsad mängd av glädjeämnen och intressen, utan det är bara att forma sin egen verklighet av alla de delar man gillar bäst Svårare än så är det inte. Uppoffringar, javisst. Men väldigt mycket är möjligt, om man bara vill och tror! Garnerar inlägget med en av de absoluta favoritmammorna för tillfället, Kate Hudson med skönlockiga lille Ryder!

Haha... mera Karolina!

Försök motstå denna blogg från Lassbo om ni kan:

"Att sen de fulaste väskor som någonsin har tillverkats kommer från Louis Vuitton är en annan sak, men det är min smak. Folk verkar ju uppenbarligen vilja betala dyrt för de otäckt klumpiga och bisarrt fula väskorna eftersom företaget faktiskt går runt. Jag är förvånad. För att knyta an till det gamla talesättet ”kasta pärlor åt svin” så är att köpa en väska från Louis Vuitton ungefär samma sak som att fråga svinen i ladugård om de vill betala för att kasta sina pärlor i sjön, och det går med på det. Helt otroligt."

Ljuvlig kontrast till de flesta andra poppis-bloggar! MERA, tack! :-)

Grymma Carro!

Wiihh, häng med i svängarna. Ungefär jäkligt mycket senare än alla andra inser jag Karolina Lassbos storhet. Vet inte om det bästa är hennes bloggmix av olika saker, att hon inte fastar i trend/mode/pryltråkfacket eller att hon INTE försöker ge en bild av sig själv som perfekt skal utan besvikelser eller djupare tankar. Jag gillar henne. Jättemycket. Gör du?

http://karolinalassbo.blogspot.com/

Jävla hosta!

Nu hatar jag den! Kan inte sova, inte tänka, inte prata. Vad heter den där grymma hostmedicinen nu igen? Den där som man visserligen får magvärk från helvetet av, men hellre det än hostan! BLÄ!

Nyårsmål 2007:

• Mer hemlagad mat, mindre halvfabrikat (Det är ju både kul och gott med hemlagat!)
• Mer träning (Mer än noll, liksom...)
• Mindre onödig shopping, mer planerad sådan
• Fler varma skumbad med ett glas champagne vid sidan
• Fler raska promenader med skön musik i IPoden
• Bättre tidsplanering på alltifrån middagsbjudningar till jobbgrejor
• Mer brun-utan-sol ;-) (Trots att det är asjobbigt att fixa med...)
• Inte-så-mycket-bröllopspanik
• Fortsatt mycket umgänge med familj och goda vänner på helgerna
• En skoj trettioårsfest

Typ så.

Sötis!

När febern är hög och hostan intensiv är jag extra glad att vi lever på 2000-talet. Inget piggar upp såsom lite nätspaning.

Dagens fråga:

Kommer jag att bli frisk till nyårsafton? Kan inte minnas när jag sist hade sådan här hosta, och jag ser att de efgterlängtade Singstar-aktiviteterna är i stor fara. Till min besvikelse, och övriga festdeltagares stora glädje..?

Träningsmotivation comin´ up!

Efter sonens födelse gick jag ner i vikt. Ungefär fem kilo lättare än innan graviditeten. Det är inte bara positivt. Dels sitter alla jeans väldigt osnyggt, men eftersom jag alltid klagat på min "knubbighet" tidigare så är det väl ett lyxproblem. Att jag däremot använder det som ursäkt för att inte gå til gymmet är en klar nackdel. Med extrakilon på rumpa, lår, mage och under haka är det faktiskt enklare att ta vägen förbi SATS på väg till eller från jobbet. Nu hittar jag hela tiden ursäker för att slippa. Och det kommer ju garanterat att leda till ännu mer filmjölk i biceps samt att kilona säkert kommer smygande igen. Om jag inte drabbas av ett blixnedslag lastat med bättre karaktär inom kort, ser jag bara två utvägar. 1) Ett antal dyra timmar med en PT som är tillräckligt skräckinjagande för att jag inte ska undvika våra möten. Eller... 2) Det bästa av allt. En timme framför Victoria´s Secrets årliga visning på Trean ikväll. Bättre morot finns inte! Herregud vilken perfektion! Och är du redan grymt fit, så är det väl aldrig fel med lite ögongodis ;-) They got the looks!

It was a bömb!

Det måste ha slagit ner en bomb här. I vår fina lägenhet. Den syns liksom inte ens under alla miljoner leksker och klädesplagg som sonen fick i julklapp av släktingarna. Vår enorma soffa med plats för minst tolv vuxna, har nu bara plats för mig och min laptop. Om ens det. Filtar, skridskor, en brandbilskudde, en badboll, ett reklamblad om Briotåg, hundra tröjor och små olika byxor, Adidasdräkter och e hel jäkla massa annat skymmer min sikt och konkurrerar med mig om utrymmet. Jag måste städa. Jag gillar städat! Jag gillar leksaker också, för de gör sonen glad. Men jag blir gladast när han är glad inne på sitt rum. Inte på varenda kvadratmeter av vår bostad som INTE är hans rum. Han kanske ska få vardagsrummet trots allt? Och hallen... Och badrummet... Och köket... Och klädkammaren... Och...

Livet från den ljusa sidan...

Det finns en myra som heter Thomas. Myran kryper in och bygger bo i folks kläder och i armhålorna. Ibland i knävecken. Mest hos min ettochetthalvtårige son. Eller faktiskt bara hos honom. Näst efter traktorer är myran Thomas det bästa han vet just nu. Och myran är egentligen inte alls något myra, utan bara mina två fingertoppar som killas och busar. Vilket min son skrattar hejdlöst åt. Tänk så lite det behövs ibland.

Tjena blixten!

Ah, just det... EVS skriver såhär i sin blogg också: "Ps. Förresten så hade jag en intressant diskussion i veckan om att det känns så 2006 (= så passé) att säga att man jobbar mycket. Varför? Alla säger att de jobbar mycket. Alla! Hela tiden. Och det är för tjatigt. "Det är mycket nu". "Sena kvällar, du vet hur det är...". "Jobbar 24/7". Töntigt. Uttjatat. Nej, suck - vem orkar lyssna? Det är betydligt coolare att gå mot strömmen och säga att man "har det rätt lugnt". Alltså, "tänkte gå hem vid tre idag, faktiskt"-lugnt. Det är coolt. "

Nämen se goddag! Det var på tiden! Mirakel kan fortfarande ske!! Suck och adjö.

Starstruck!

Åsså var det dags igen! EVS (ja, Ebba Von Sydow ni vet...) har gjort det igen. Varför varför bytte hon kläder ungefär 350 gånger i Bingolottos uppesittarkväll? (Och nej, det är inte tillåtet att fråga mig varför jag kollade på Bingolotto! So what? Har aldrig DU kollat? Va? Vavava??! ;-)) Ok, jag tittade inte ens på ett relaxat och skönt sätt. Jag följde frenetiskt varje lottdragning. Ropade högt över någon fegis som inte vågade satsa 10 000 för att vinna 250 000. Hade en lång och högljudd debatt med pappa om varför inte fler vinner. Skrek åt programledarens gardin till outfit. Men nåväl, blogginlägget gällde ju EVS. Som till skillnad från programledaren alltså bytte kläder en miljon gånger. Och som surade sig igenom rimstugan som hon valt att sitta med i. Och som dessutom försökte lura i alla godtrogna Bingolottotittare att någon faktiskt mailat in och önskat ett rim för en prenumeration av Vecko-Revyn att ge bort i julklapp. Hallå?? Jaha, bara sådär. Näemen vilken slump. Sugig "tv-kupp" utan finess. Bara tristess. Att Ebbas tv-kollega svettades så mycket att det såg ut som att hon duschat var riktigt gulligt i jämförelse. Ebba-overload comin´my way!

Nödvändigheter

Att shoppa nödvändiga saker och plagg ter sig aldrig lika kul som att köpa det som egentligen inte behövs. Särskilt gäller det när inköpen ska göras till mig själv. När det handlar om sonens behov är det en annan femma. Dagens söndagspromenad hade som syfte att bocka av nya vinterskor, sockar och underställ till vår artonmånaders. Skorna; givetvis i bästa utförande och med alla tänkbara skydd mot det som nu kan tänkas drabba ett dagisbarn som är ute mycket (läs; väta och kyla och möjligtvis halka). 749:-... ja, men det var ju inte så farligt. (Själv tvekar jag på allt över 500 när det gäller mig själv. Typ...) Underställ. I ull. Jamen det är klart. Va, 450 kr? Ok, vi vill ju inte att han ska frysa. Supertermosockar som klarar 30 minus. Givetvis. Priset? Äh, 200 spänn är ju inte så farligt. Tänk när midvinterkylan slår till och han annars blir kall om de små tåssingarna... Och ok, jag behöver ju faktiskt lite nya underkläder själv också. 3 för 110 på Lindex. Låter inte det lite dyrt?

Bye bye blöjan

När föräldrarna lämnade vår lägenhet igår, greppade de sin ryggsäck som stod på dörrmattan och vinkade hejdå, för att sätta sig på bussen upp till norrland. Två timmar senare piper följande sms in i min mobil: "Hej gumman. Saknar ni en använda blöja? Den ligger nerpackad bland våra mackor och bullar i ryggsäcken. Hälsa xxxx (sonen) tack!" Jaha, han har visst lärt sig att packa. Och att packa inplastade poop-blöjor. Bäst att gå och hänga upp handväskan i vuxenhöjd!

Drömklänningen på distans

Brudklänningen i mina drömmar var inte den jag först trodde. Fin på bild, men inte i verkligheten. Likt många av de stora supermodellerna alltså :-) Provade ett par, tre klänningar i helgen. Mamma var här som stöd. Och ögonvittne gentemot sambon, som försökte hålla fast vid den vita smala blåsan han bara sett på bild. Det blev inte den. "Korv" är i-n-t-e vad jag vill efterlikna den dagen jag går från flickvän till fru. (Fru?! Det låter sjukt gammalt. Det gör hustru också. Äkta hälft suger. Flickvän låter fan bättre.) Ungefär 48 surftimmar senare var jag nära att ge upp - när mina drömmars klänningsdesigner dök upp... från Belgien. Fråga mig inte hur jag hittade sajten. Eller hur jag ska hitta någon som säljer dessa fantastiska skapelser i Sverige. För nej, det är inte något av de 150 vanliga märken man sett. Och ja, jag må bli gift. Men nu fruktar jag att jag kommer att få leva med ett krossat (klännings)hjärta. Ibland räcker det inte med kärlek. Ett förhållande på avstånd är inte vad jag söker. Snälla klänningen, flytta hit. Nu!

Nätshopping är ljuvligt!

När det fungerar d v s. Min favoritaffär Top Shop verkar dock vägra att skicka sina härliga plagg till gamla Svedala, så kvällens order finns bara i tanken. Och här. Suck.

Pappa bi, pappa bi, pappa bi...

Ett mantra ur familjenatten. Och nej, pappa är inte bi. Det var sonen som fick sova i vuxensängen och trodde att vasen i fönstret, som skuggades från månskenet mot vår vita sovrumsvägg, var en bil. Ok, den är bred och har två gjutna öglor i toppen. I skuggan kunde det med viss fantasti säkert likna en bil... i en artonmånaders små ögon. De små ögonen var sedan öppna i tre timmar mitt i natten, för att beskåda "bilen" på väggen. Och berätta det för sina föräldrar. Utan att hämta andan emellan. Pappa bi, pappa bi, pappa bi, pappa bi... Mamma trött, mamma riktigt riktigt trött.

Är det jag som säger så eller är det du som tolkar det så?

Ja, det är morgonens fråga. Inte för mig personligen, utan för den välklädde jobbkillen som diskuterade (DISKUTERADE) förhållandet med flickvännen via mobil på en fullsatt buss nummer fyra imorse. Han var högröd och högljudd. Det var förmodligen damen i andra änden också. Bussens övriga hundra passagerare var däremot ganska knäpptysta. (Läs: Nyfikna.) På sätet mitt emot mig satt en kvinna och gjorde en fullständig sminkning i den trånga och skumpande bussen. Har kollektivtrafiken blivit det nya hemmet? Jag är förundrad...

The wedding-singer(s)

Jovars, bröllopsplaneringen går framåt. De två fantastiska solisterna (tillika våra nära vänner)har tack och lov tackat ja, och nu återstår endast att sätta den sista av de två solosångerna. Det är inte helt lätt. Förrän det blir lätt. När vi hittade den första låten så letade vi planlöst bland Lundell, Kent, Ted Gärdestad och flera mer eller mindre sönderspelade bröllopsmusiksalternativ. Ett besök i ett bröllopsforum gjorde mig uppmärksam på en lite ovanligare låt (dock på uppgång) som jag varken läst texten eller hört melodin till, någon gång tidigare. Att spela upp låten på datorn var en mindre känslochock, tårarna rann och varenda ord i texten betydde något när de sjöngs så mjukt av sångerskan. Då var det inte fråga om OM längre. OM låten passar, eller OM den är bra nog... Den här låten är "vår", trots att vi ännu inte har några egna minnen till den. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv:

"Jag minns allt, det finns inget rum som är tomt
ser hur det goda berövar oss på allt ont
och jag tar vara på varenda minut
så låt mig vandra här på vår väg utan slut

Det är alltid samma känsla, även att vi förändras
vi lyser starkt och klart , fast tiden borde satt sina spår
och om vi någon gång gråter, så möts vi alltid åter
i lyckorus och det är därför jag älskar dig"

Bloggmetodik

Läste någonstans att de mest lästa bloggarna är de som håller sig till ett ämne och fokuserar detaljerat på det. Vilken tur att målet med min blogg inte är så hög läsarstatistik som möjligt ;-)

Vuxen, vuxen

Jag måste snart ropa "bingo" på vuxenplanen! Konstaterade idag att:

- Fredagsledig från jobbet. Är med sonen på stan. Längtar, seriöst, efter att åka hem och städa.

- Blir sjukt irriterad på två damer som har mage att husera på Åhlénsrestaurangens FAMILJEAVDELNING. Tro mig, dit går man inte frivilligt. Dit går man för att det finns förståelse för kladdiga ettåringar, flera microvågsungnar, plats för barnvagnar, och massor av barnstolar som dessutom är fastkedjade vid respektive bord så ingen ska komma och flytta om och hålla på. Och så sätter sig de där förnäma damerna och tar upp plats för behövande barnvagnsfamiljer. De åt sina flådiga lunchbrickor (eller, nja.. det var ju trots allt Åhléns...) och sippade vin. På bästa lunchrusningstid. AAAhhhrrrhhh!!

- NK´s julskyltning i fönstren är värd att spendera en halvtimme framför. Bara för att sonen pekar och ser glad ut. I´m in heaven.

- Hade plockat på mig en fantastisk lång och tjock (men ändå smal) mörkgrå kofta från Zara. Dessutom hittat en underbar silkesblus med vitt, grått och rosa mönster att ha under. Och så en grå klänning med perfekt skärning och puffärm. Kunde ha blivit bästa shoppingen på evigheter! Men så mindes jag att det fantiskt snart är jul. Julklappar ska handlas. Julpynt införskaffas. Jag. Hängde. Tillbaka. Rubbet.

- Idolfinalen är inringad i kvällens tv-tablå. Till den dricks det cola. Vaddå? Vi ska ju ha fest imorgon, och man kan faktiskt inte dricka alkohol två kvällar på raken!

Ja, som sagt... Det sägs att man inte är äldre än man gör sig. Men då är man ju inte yngre än man gör sig heller. Just nu känner jag mig verkligen på fel sida 50 :-)