För tidig eller för sen?

Det här med att ha barn och jobba heltid är lite trixigt ibland. Tack och lov har jag 1) ett bra jobb fullt möjligt att flexa 2) flera kollegor och kunder som befinner sig i samma intensiva dagislämningsochhämtningssituation och 3) en sambo med samma förutsättningar, som gärna ställer upp och rycker in när det blir körigt. Ändock - det är inte helt enkelt ibland.

När jag lämnar kontoret på Kungsholmen kl 16.30 (hämtningsdagar) så spelar det ingen roll hur tidigt jag varit där och hur många timmar jag jobbat. Det känns lite halvfel att rusa till bussen när kollegorna sitter intensivt knappande på sina laptops eller går in i nya långa möten. Jag ursäktar mig trots att jag vet att jag ofta sätter mig och tar igen förlorade timmar vid datorn på kvällen. Jag vet att jag inte behöver brottas med något dåligt samvete, men kan inte ignorera den lilla dimma av detsamma som omgärdar hela mig när jag stänger kontorsdörren.

Och så det motsatta. Väl framme på dagis - efter att ha lämnat mitt jobb som ett av de första - rusar jag in på dagis och är... sist. Av 70 barn och säkert då ca 140 föräldrar, är jag sist! 16.50. Mitt barn lider sannerligen inte av det, och personalen bara skrattar. Men ändå. Först ut, sist in. Jag hajjar inte. Pusslet glappar.

Men ändå. Jag HAR ju faktiskt ett jobb. Som jag älskar. OCH en underbar familj. Jag är overkligt lyckligt lottad. Vad spelar en halvtimme hit eller dit då för roll?