Värmen kommer alltid tillbaka

Du är stor nu. Någonstans fortfarande på den tidiga sidan av mitt i livet, men likaväl stor. Kanske vuxen, vad nu det är. Du betalar räkningar, jobbar på kontor, du tar hand om ett hushåll och kan själv bestämma om det blir risotto eller marängsuisse till middag.

Du trivs. Gillar läget. Faktiskt. Det är ok att bli äldre och det finns nya positiva saker med varje dag som går. På något sätt vore det konstigt att önska bakåt, när det faktiskt inte är möjligt. Inte ens meningen. Livet, världen, verkligheten... det är som det är. Du är självständig, inte rädd för ensamheten. Du vet att det kommer motgångar och att du faktiskt ska klara dem alla. Det finns familj, vänner, barn, kollegor, släkt och bekanta. Trygghet. Kärlek. Omtanke.

Men så ändå. När dagar kommer som är lite jobbigare än andra. Du kanske inte kan leva med den person du trott att du skulle dela allt med föralltid. Ni kanske fortsätter åt olika håll, då det är för sent att vända om. Så en dag när chefen är sur, bussen sen, middagen onyttig och jeansen för små. När ingen riktigt har tid och när den tomma tiden är allt du egentligen är riktigt rädd för. Vems knä är ledigt för ditt tunga huvud då? Vem säger att allt blir ok så småningom? Vem stryker ditt hår och viskar att det är ok att blunda ett tag? Vem orkar när du inte riktigt gör det?

Jag har aldrig undrat förut och jag har inga svar. Men någonstans finns det alltid värme, hur kallt det än är där du är. En varm tröja, en kopp choklad och några ljus räcker så länge. Det finns alltid en varmare plats någonstans.