Nja, jag vet inte jag...

Hett omskrivet idag. Bloggen vars läsare skickar in verklighetens före & efter-bilder från en, två eller flera graviditeter. Som värdefull kontrast till glossiga magasins miljonärskor, som opererar, retuscheras, bleker, suger och trimmar med dyra PT´s i L.A.

Tanken är god. Jag är med på det. Inga illusioner - bara hardfacts. Hängskinn, tigerrandiga bristningar i illrött över hela magen. Boobisar som ser ut som ledsna snoopdogs och fortfarande 25 extra kilo när barnet hunnit bli tre år.

Det är bra att inte vara ensam. Det är bra att egna komplex får en chans att ställas i relation till en inte alltid så vacker omgivande sanning. Det är bra att tjejer vågar. Vara utlämnande. Vara modiga. Nakna i allt annat än sexuella sammanhang. Men. Men...

Ibland är drömmar viktigare än verklighet. Den välpolerade ytan kanske inte måste krackelera så brutalt. Vardagen är här och nu. Den är osolad, genomskinlig, blårandig, orakad och osminkad. Den är min. Men jag vill också se det onåbara. Vill inspireras av en overkligt vacker Kate Hudson, svalt leende Gwyneth, vältränad Heidi Klum eller för all del kirurgfixad Demi.

Inte som förbilder. Bara som inspiration. Veta att allt någonstans ändå är möjligt. Till något pris. Det ger inte fler komplex. Det ökar ju möjligheter. När du vet vem du är och vad du har - varför inte också fortsätta drömma?

Yta är inget, insida är allt. Så säger de. Men bäst är väl ändå när de två hänger ihop i en harmoniserande helhet? Det är väl den bilden som är komplett, oavsett hur den nu än må se ut.


http://theshapeofamother.com/2007/08/