För ett par timmar sedan var min sons pappa upptagen med ett mycket viktigt telefonmöte i jobbet. Han satt vid köksbordet i flera timmar, med mobilen mot örat. Lyssnade, hmm-ade och pratade finansiering. Jobbet har tagit mycket tid för oss båda de senaste veckorna, långt mer än heltid.
Från min plats i soffan ser jag köksbordet och slängde ett öga på sambon där han koncentrerade sig så mycket på det krävande samtalet. Samtidigt ser jag vår älskade lilla son krypa in till en av hans favoritplatser, längst in under bordet. Han förstår att pappa gör något viktigt, så han schyyy-ar sig själv med pekfingret mot munnet och sitter stilla på golvet därunder.
Så får han syn på pappas hand vid ett av stolsbenen, greppar den försiktigt. Han high-fajvar några gånger med den stora näven, och skrattar och applåderar lite för sig själv. Jobbsamtalet och vuxensnacket ovanför bordsskivan pågår som inget hänt.
Sonen kryper lite närmare stolen där sambon sitter. Tar varsamt den stora pappahanden i sin, sträcker sig fram och ger den en stor puss. Sedan klappar han lite på vuxenhandens skrovliga baksida, släpper den försiktigt och kryper ut från bordskojan och springer in till mig i vardagsrummet.
Det jag bevittnat är inget särskilt och allt på samma gång. Far och son. Två världar men exakt samma verklighet. Ömhet och kärlek i ett vardagsperspektiv. Bilden av stor och liten på var sin sida om bordsskivan bevar jag länge länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar