En bloggkollega till mig skrev nyligen om hur jobbigt livet är när man går och väntar på ett besked. Hur tillvaron kretsar kring ett meddelande och hur ens egen tillvaro står helt stilla medan hela världen rullar på som vanligt.
Precis så.
Men om det där beskedet måste komma inifrån en själv då? Om beslut måste fattas av den egna hjärnan, det egna hjärtat och magkänslan för länge sedan ebbat ut... Vad gör man då? Om man har all makt i sin hand, bara behöver säga ja eller nej, men har fastnat i ett ingenmansland, var hittar man då det svar som desperat behövs?
När man tappat bort sig själv på vägen, inte längre kan avgöra vad som är måste, vill eller borde och när den lugna ytan döljer underströmmar som man inte vågar ge sig i kast med, vad är nästa steg? Timmar blir till dagar som blir till månader och år... men ingentig går framåt och inte heller bakåt. Hur når man sina mål, hur känner man överhuvudtaget igen sina mål när det händer?
Tålamod är bra sägs det. Men kanske kan det bli för mycket av det goda. När själva tålamodet blir ett hinder i sig. När vakumet blir bekant, och allt annat ett hot. Hjälper det då att vänta lite till? Att ännu en dag vänta och se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar