30+ och personligare än planerat

Ok, nu är det 3o år och en vecka sedan jag föddes. Det låter rätt länge. Räknar man till 30, även om man gör det så snabbt man kan, så tar det en stund. Tur att det är en bit kvar till hundra...

Och samtidigt står tiden stilla. Inte på jobbet. Inte runtomkring oss. Men här hemma. För ett år sedan började vi våga erkänna våra problem för oss själva och varandra. Vi har tagit steg framåt och några tillbaka. Fram och så tillbaka igen. Nu står vi kvar på noll. Så mycket kraft och energi har vi lagt på oss och det vi har, under det här året. Ändå hittar vi aldrig fram till den genuint fasta mark vi så väl skulle behöva.

Vi har inte gett upp men vi hoppas inte längre. Vi är inte mil ifrån varandra men inte nära. Vi har inte någon riktig relation men vill inte släppa taget. Vi säger nästan inget men är heller inte helt tysta. Snart tar syret slut. Har vi hunnit lämna detta vakum då, och har vi gjort det tillsammans eller var för sig?

Vi får se.

Vi får helt enkelt se.

Jag tror inte att vi har kraft kvar att dra varandra framåt just nu. Kanske snart. Kanske inte.