onsdag, augusti 22, 2007

Vad är det som är så jobbigt?

I drygt två års tid nu, sedan min son slog upp sina blå ögon i förlossningsrum nummer 1, 2 eller 3 på KS, har jag undrat vad det egentligen är så jobbigt med att ha barn. Överallt hör man att det knatas, gnälls och klagas. Det är kräksjukor och det är kissbyxor. Det är tjat och det är leksaker överallt. Det är jobbiga nattningsrutiner eller inga rutiner alls. Inte konsigt att så många väntar i en halv evighet innan de ens vågar tänka tanken på bebis.

Jag vill bara säga; so what? När lägenhetsgolvet knappt skymtar under alla dammtussar, klädhögar, tågräls och de miljontals pusselbitarna. När koliken är som värst och lätena snarare påminner om en skadeskjuten sugga än en liten någraveckorsmänniska. När amningarna tar tre timmar och de tidigare så schyssta lökarna nu mer liknar något aningen väldigt för stort eller väldigt för tomt. När det är blödningar och hängmagar och cellulitlår och noll-sexliv och jobbgrubblerier och man svettar sig fördärvad för att slippa vara den som hämtar sist på dagis.

Då är det dags att stanna upp en sekund. Titta det lilla barnet i ögonen. Håll hans eller hennes hand i din. Ställ dig på knä eller lägg dig bredvid i barnsägen. Ögonblicket kommer aldrig tillbaka. Doften kan vara borta nästa dag. Den lena huden kommer att vara skrovlig och hårig innan du vet ordet av. Människan som behöver dig så mycket nu, kanske hittar en anledning att vända dig ryggen imorgon.

Hur jobbig är en vaknatt egentligen?

Magsjukan går över. Leksakerna kan plockas bort imorgon. Den lille blir inte en sämre människa för att det råkar vara sist kvar på dagis någon gång ibland.

Det är du och det är ni. Ett team som byggdes av kärlek och inte behöver tävla mot någon eller något. Oavsett hur verkligheten ser ut runt omkring er, om dagen för tillfället är en svartvit gråskala eller en böljande regnbåge, så spelar det egentligen ingen roll. Ett leende som blir till ett gapskratt, och barnets ögon som små glada springor i det runda ansiktet. Vad finns det att klaga på då?

Perspektiv är nödvändigt. Prova vettja. Vem vet vad du kommer att se därbortifrån.

1 kommentar:

TESS sa...

FINA,KLOKA,STORA ORD..Tack!!!