This years love...

So who's to worry if our hearts get torn
When that hurt gets thrown
Don't you know this life goes on
And won't you kiss me on that midnight street
Sweep me off my feet singin ain't this life so sweet

http://www.youtube.com/watch?v=Eo-tp0JZvUA

Humor för tre!

Har du en treåring? Kolla på det här med honom eller henne.

http://www.youtube.com/watch?v=v31EDQJxpZQ&feature=related

Enkel väg till succé.

Den är här nu!

Så, då var treårstrotset över. Och frågvisheten kom igång med en explosion. "NEJ" har plötsligt utbytts mot detta;

- Mamma, vad är det där?
- En disktrasa.
- En slipstrasa?
- Nej, en disktrasa.
- En slipstrasa?
- Ja, en slipstrasa.
- Men varför har du köpt den?
- För att den gamla blev smutsig.
- Varför blev den det?
- För att vi använde den så mycket.
- Varför gjorde vi det?
- För att det behövdes.
- Varför behövdes det?
- För att det är någon som spiller ganska mycket här.
- Pappa?
- Nej.
- Mamma Linda?
- Gissa igen.
- Nallen?
- Nej, han kan inte spilla.
- Varför kan han inte det?
- För att han är liten, uppstoppad och har päls.
- Varför har han päls?
- För att kan ska vara mjuk och kramig.
- Vad är det där, mamma? (Pekandes på disktrasan.)
- En disktrasa, sade jag ju.
- Men varför är den grön?

Nej, det här är inte påhittat eller kryddat. Såhär är det. HELA tiden. Och egentligen är det ju så det måste vara, hur ska de annars lära sig något, de små knattarna.

Ja, hur ska de de?

Hur tänker du då?

Vad menar du?

Är det här töntigt?

Ok, då, men varför är himlen blå?

Rött kort!

Vet inte vad som hände den här månaden, men mitt i vanliga fall rätt så välbalanserade konto har kantrat lite. Kan beror på de där spontaninköpta homestylingdetaljerna till fotograferingen av lägenheten. Eller utekvällen + efterföljande casino night i hemstaden. Men brist på likvida medel är det i alla fall.

Kan inte hänga med på racet om Top Shop-nyheterna.

Kan inte ladda hem två favoritalbum från ITunes.

Kan defintivt inte köpa den nya Skeppshultcykeln jag spanat in.

Det jag däremot KAN göra är att tacka ja till det lägliga erbjudandet om höjd kredit från banken, eller börja nalla av den buffert jag faktiskt på senare år samlat på mig :). Men det vet vi ju alla hur det går.

Nudlar. Och blodpudding. Och en minneslapp om att the best things in life are free!

Receptet för lycka?

I dagens kvällstidningar står att läsa att receptet för lycka = skaffa inga barn.

Haha. Hahaha. Hahahahaaaaa!

I och för sig tillhör jag dem som tror att lycka aldrig går att "få" utifrån. Inga pengar, inget boende, inget jobb, inga barn i världen är nyckeln till fullständig lycka. Den måste komma inifrån. Långt inifrån. Men alla livets små och stora delar - och hur du väljer att använda dem, vad du gör med dem och hur du reflekterar kring dem - är byggstenarna som krävs för att få känna den där lyckan som inte går att förväxla med något annat.

Barnen då? Ja, som analysen i dagens artiklar ser ut så ska man tydligen bli extra lycklig när man planerar och väntar barn, men när de väl kommer så kommer problemen också. Jamen se goddag. Fler barn = fler problem, det fattar väl vem som helst. Barn är griniga, smutsiga, kissar på sig, tjatar, går inte att argumentera med, förstår inte rationella förklaringar, nöjer sig aldrig med ett nej, vill ha allting förklarat för sig, pillar på snoppen/snippan hela tiden, skyller på någon lämplig förälder när de pruttat, tjatar om att varje dag är lördag för att kunna manipulera till sig lite lördagsgodis, vägrar äta all hemlagad mat utom pannkakor och köttbullar, gråter hysteriskt på offentlig plats om nallen plötsligt blivit inlåst på dagis... och så vidare i all oändlighet. Och nej, vuxna gör ju faktiskt inte så. Det är klart att barn är jobbiga.

Men vuxna är inte lika gulliga när de sover. De har inte lika mjuka kinder att gosa med. De kryper inte upp i ditt knä, kurar ihop sig och levererar ett "jag älkaj däj" så att hjärtat nästan spricker. De funderar inte heller kring att man kanske inte ska köpa ett hus, för att "det är ju så tungt" och alltså svårt att ta med hem till lägenheten. De blir inte hejdlöst gulligt besvikna över att de inte fick vara björn under dagens dagislekar. De kan inte sitta i en timme med kritor och papper för att försöka få till sitt livs första steck-pingvin. De skrattar nästan aldrig så äkta, bubblande och hysteriskt att alla som går förbi också blir tvungna att le. De vinkar inte till bilar och poliser på gatan. De bestämmer sig inte för att ringa till tomten och prata allvar, en helt vanlig söndag i maj. De tar inte sitt gosetäcke, sin vällingflaska och sin för stora grodpyjamas med fötter och sätter sig en millimeter från tv´n för att kolla på Spartacus. De jagar inte gabflabbande kaniner i Hagaparken, och beter sig som att livet inte behöver innehålla mycket mer än så. Ska jag fortsätta? Jag kan göra det i all oändlighet.

Så nej, receptet för lycka är definitivt inte barn. Alla människor måste nog hitta sitt eget recept. Men en vardag som aldrig är grå, en värme som är lite varmare, äkta känslor åt alla håll och kanter, ändlös livsglädje och upptäckarlust som smittar av sig, drömmar som inte ens påbörjat sin resa mot att bli verklighet, framtid och ren, äkta kärlek... det är barn.

Det är barn.

Smart och snygg, med humor!

Han säger själv att han inte kan någonting - men han KAN underhålla. Ensam på en scen i 90 minuter, som känns som en kvart. Det är roligt, det är smart, det är tidvis djupt och tankeväckande. Henrik Schyffert har inte varit min humorfavorit de senaste åren, men julklappsbiljetten till Rival ikväll ändrade allt.

Om du var ung (halvung, jätteung eller inte så ung) på 90-talet, får du inte missa hans försvarstal. Helt fenomenalt!


Pressmeddelande 2008-03-05

Schyfferts braksuccé ”The 90’s” fortsätter i höst

Idag onsdag beger sig Henrik Schyffert ut på vårturné med sin uppmärksammade och hyllade föreställning ”The 90’s – ett försvarstal”. Så gott som alla biljetter till den 36 föreställningar långa turnén är slut, men nu kommer Blixten & Co med glädjande besked för alla som inte lyckats få fatt på biljett – det blir en ny turné i höst!

”The 90’s – ett försvarstal” på höstturné:

Tis 28/10 Malmö – Palladium
Ons 29/10 Helsingborg – Konserthuset
Sön 2/11 Stockholm – Cirkus
Mån 10/11 Linköping – Konsert & Kongress
Tis 11/11 Norrköping – Flygeln
Ons 12/11 Grängesberg – Cassles
Lör 15/11 Eskilstuna – Teatern
Sön 16/11 Jönköping – Konserthuset
Mån 24/11 Västerås – Konserthuset
Tis 25/11 Östersund – Folkets Hus
Ons 26/11 Sundsvall – Tonhallen
Tors 27/11 Gävle – Konserthuset
Sön 30/11 Göteborg – Lorensbergsteatern
Mån 8/12 Uppsala – Konsert & Kongress
Tis 9/12 Kalmar – Kalmarsalen
Tor 11/12 Nyköping – Culturum
Lör 13/12 Örebro – Konserthuset

Biljetterna släpps idag och kostar 275 kr + serviceavgift. Försäljning via Ticnet 077-170 70 70, http://www.ticnet.se/html/searchResult.htmI?l=SE&defaultKeyword=Ange+artist%2C+titel+eller+arena&keyword=schyffert, ATG- och Ticnetombud samt lokala biljettkontor.

Åh Alfie!

Alltså, jag inser ju hur ocreddigt det blir att skriva det här, men va fan, hur creddiga var ni när ni var tio år då?

Jag älskade Alf! Han var söt, sarkastisk, hade humor, storhetsvansinne och ett stort hjärta under den luddiga pälsen.

Minnen av hur vår lilla familj samlades i de vita skinnsofforna för att käka chips, dricka Fanta och garva åt jordens skönaste alien sköljer över mig. I love it!

DVD-box anyone?

http://www.aftonbladet.se/nojesliv/tv/article2308509.ab

Från fyra till två

Årstider alltså.

Jag har bott i Paris och Miami. Semestrat i Dubai, Karibien och Thailand. Men ändå aldrig haft något tvekan om var jag trivs bäst. På frågan om jag aldrig velat bosätta mig på varmare breddgrader har jag övertygande (och övertygat) svarat att inget går upp mot svensk standard, svensk luft och svenskt klimat. Fyra årstider, ombytligt växlande och med helt olika egenskaper.

Eldröd höst med vita andedräktsmoln ovanför raggsocksinkläddafötter som sparkar frasiga löv. Krispig vinter med centimeterstora snöflingor som singlar mot marken i den tidiga skymningen. Porlande rännilar av vatten när vårsolen smälter barnens snökojor. Den varma sommaren som inleds med körsbärsblommande prunkande trädgårdar och avslutas med heta dopp i insjöar när solen aldrig går ner...

Sommaren finns väl kvar. Knappt. I spetember sådär. Men alla andra årstider har mixats ihop till någon slagst höst-vinter-vår. Höntår! Sommar och höntår. Det är så våra två årstider ser ut numera.

Det blir Kiruna eller Kambodja. Ska det göras ska det göras ordentligt.

Ge tillbaka våra fyra årstider!

Sträckläsning!

Söndagstips #1 - Strandbergs lättviktare Bekantas Bekanta. Ja, det är knappast någon tegelsten eller seg tankekola att brottas med... men den är bra. Bättre än bra faktiskt. Fyra och en halv timmes njutning. Det var ett motvilligt sömnuppehåll mellan gårdagens början och morgondagens slutläsning. Alla som var tillräckligt stora för att minnas 90-talet bör nog kolla in denna. Extra kul om man bor/har bott i Stockholm. Och att jag kunde nynna ca 95% av kapitelrubrikerna - tillika pophits på 90-talet - är kanske inget jag stoltserar med, men kul var det.

Både då och nu.

Äkta klassiker

Hoppas för din skull att du INTE sitter vid datorn vid exakt den tidpunkt jag skriver detta. Nu börjar nämligen Pretty Woman på Trean. Visst, vi har sett den miljontals gånger - men det som karaktäriserar en klassiker är ju att de håller för det. Musiken, frisyrerna, kläderna, skådisarna... en fröjd för ögat.

Go see!

Moving on

Åh nej. Eller ja? En av mina absoluta favoritbloggar har länge varit rätt anonym och känts som en sådan där icke-kommersiell guldklimp som inte alla diskuterar överallt... Nu är det slut på det. Supermamman går till Mama, passa på att läsa ikapp gamla inlägg innan flytten. Det är ett rent nöje.

http://fyranyanseravrosa.blogspot.com/

Alkodreams

Vårsol och värme. Vårstädar och möblerar om. Men drömmer om och längtar efter: Balkongfester i kvällsljummen solnedgång, trädgårdsfest, after work på någon av favvouteserveringarna, en drink på ute-East, många drinkar på Utecompaniet, grillkväll med bag in box på en filt i Rålis, utemiddag på vanliga ställena, en pizza och ett glas vin på varm trottoarservering, en kall öl i föräldrarnas sommarstuga, terasshäng hos bästa väninnan tvärs över gatan, sommarfestivaler, after beach och så fortsätter det.

Gemensamma nämnaren rätt uppenbar.

Det är sommaren som är på g.

Tack Brolla!

Min lillebror är bra på mycket. Bland annat på att ha en perfekt musiksmak. Enjoy!

http://www.youtube.com/watch?v=QedgzsjouXU

Ofarlig maffia

Premiär för SATC-uppföljaren Cashmere Maffia igår kväll. Förhoppningar snarare än förväntningar, men visst infriades de! Inte lika nydanande, kvick eller personlig som gamla favoriten, men karriärkvinnor med kärleks- och familjeissues, i snygga kläder, sköna miljöer och bra intrig duger fint.

Med i matchen

I och för sig från H&M, men jag blir patetiskt nog lite glad när modebloggarna skriver om något jag redan köpt. Haha, ingen ålderskris här inte. Jag är ju ungefär 14 år.

http://annamirjamaria.blogg.se/

Det har jag INTE hemma!

Så kommer en efterlängtad nyhet för oss som älskar familjelivet men även valt att behålla våra två (mer än) heltidsarbeten och fritidsintressen såsom träning och umgänge med vänner. För alla oss som inte hinner/prioriterar långa matlagningar mitt i veckan och tampas med en del bristande fantasi.

Att sonen tror att pannkakor VÄRMS i micron, inte STEKS i panna är ganska talande... (även om jag blivit bättre på husmansstilen det senaste halvåret).

http://www.middagsfrid.se/ levererar recept, inköpslistor, handlar maten som behövs och kör hem den! Middagarna räcker till fyra personer och beställs för varje eller varannan vecka. Fem måltider per v. för dryga 150 SEK kvällen. Prisad vare matguden, det finns hopp. Nyttigt är det också, och till viss del ekologiskt. Exempel på en veckomeny innehåller såväl fullkornspasta och lammfärs, som lax, sparris, mozzarella, proscuttio, rotfrukter och massa grönsaker. This is it!... tänker jag...

Ända till jag läser "det här har du hemma"...

Lika troligt att jag har de 150 "basvarorna" hemma som att Mat-Tina slutar säga "JÄTTEGOTT".

Ingen middagsfrid ännu på ett tag alltså. Måste bunkra upp först.

Och från...

... den kära gamla hemstaden där påsken firades med god mat, trevliga människor, promenader, lite party, pulkaåkning och vila. När mormor och morfar finns inom räckhåll kommer mamma & pappa långt ner på sonens lista :)

Greetings from...

Här spenderades veckan innan påsk, i jobbet. Hann knappt utanför Hilton där jag både bodde och konfererade, men gillade ändå upplevelsen. Något av det bästa var förstås dollarns värde, floden som ringlar sig fram mellan skyskraporna och så är jag ju en USA-fantast i allmänhet. Sämre var heltäckningsmattorna, Hiltons (the american way...) bild av klass & stil, de små pappersöverdragen som täcker varenda dricksglas på rummen (miljötänkt någon?) till ingen nytta och den galna blåsten. Utomhus då. Där jag iofs inte befann mig så mycket.

Tjejerna och jag!

Kom på en sak som jag i vissa stunder kan vara lite smått avundsjuk på. Riktigt tighta tjejgäng. Jag har alltid varit ganska mycket av en "pojkflicka" och faktiskt haft några av de närmsta vänskapliga relationerna med killar. Under högskoletiden var det inte för inte mitt lilla gäng kallades Seinfeld... Visst har jag många vänner, både väldigt tighta och mer ytliga, men de är snarare utspridda på många håll och kanter än förenade i en stor klump.


Som jag som sagt kan både imponeras av och ibland kikar lite avis mot. Har en vän som har en vän som verkar vara expert på det där. Det fikas och kramas och kindpussas och stöttas och dansas och festas och så vidare i all oändlighet. I den där stora tjejiga gemenskapen. Som ser så härlig ut när man nyfiket kollar dit :)

Uppdrag granskning

Åter till Blondinbella. Som vanligt vänder jag mig emot hennes "egoism är bra" och "jag skrattar hela vägen till banken", för pengar är inte allt och det riktigt imponerande med att vara framgångsrik (tjej) är inte att vara det genom att kliva på andra eller få uppmärksamhet genom att klaga och vara kaxig, utan när ödmjukhet och vänlighet består.

Men nu måste jag också adressera de mutor hon så fint skriver/pratar om i var och varannan intervju. "Man får ju en massa gratisprylar, det är inte ALLTID jag skriver om dem". Har man 30 000 läsare om dagen måste man veta vad man pratar om! Smygreklam är inte alltid olagligt (det är en tunn linje) men etiskt och moraliskt finns det inget att gömma sig bakom. Ni har säkert sett hur sidor i magasin ibland måste märkas med "detta är en annons" när innehållet skulle kunna förväxlas med redaktionellt material. Det är en sak att ha en åsikt, en annan att få betalt för den.

Om Blondinbella hävdar att hon ändå skulle skriva om de här prylarna/upplevelserna/konsumtionsvarorna så är det ren och skär lögn, som jag hoppas att de flesta ser igenom. Mycket skulle hon inte ens känna till existerade. Hon är betald för att sprida kännedom och skapa efterfrågan, och där tar hon inte sitt ansvar. Att det sedan ger henne möjlighet att genom annonsintäkter finansiera sin egen överkonsumtion är väl bara att gratulera till, men kvar i efterdyningarna ligger alla de tiotusentals läsare som inte ha råd att köpa allt de vill, som ser shoppingen som viktigare än det enkla nöje den faktiskt bara är och som dag efter dag bidrar till att Bella blir allt rikare medan de inte ens får chans att se hela bilden.

What would you do?

Har läst så många mode/skönhetsbloggar ikväll att jag blir sjösjuk på allt surfande. Det är glajjor hit och lip plumbers dit och nya rouge och gamla favoriter. Huga!

Vad skulle du göra för att bli smalare/snyggare/"mer inne"? (Se mina svar i parentes.)

1. Gå en femveckors distanskurs i GI-lära? (Never in a million years.)
2. Prova en egen GI-grej? (Jorå.)
3. Stora korsett-trosor och/eller gördel? (Absolut.)
4. Skönhetsoperation eller spruta? (Man ska aldrig säga aldrig.)
5. Anlita Daniel Westling som PT? (Nädu.)
6. Sola solarium? (Nope.)
7. Svära över brun utan sol, var tredje kväll efter duschen? (Har hänt.)
8. Brazilian wax? (Njaaääee.)
9. Ställa upp i The Swan? (Inte ens för världsfreden. Eller ok, kanske endast för den då.)
10. Byta namn, identitet och liv med Sofie Fahrman för tio år, och sedan hoppa tillbaka till ditt eget. (Hellre byter jag med Bert Karlsson.)

Mellomania

Så är startfältet i lördagens final i årets Melodifestival klart. Inte jättehöga odds på att Perelli, Bengtzing, BWO och Sanna toppar resultatlistan den här tiden om en vecka.

Björn är ju en klass för sig, men eftersom alla tjatar så mycket om honom känns det överflödigt att nämna.

Bra klass på många bidrag, för övrigt. Bland dem som inte klarade sig hela vägen gillar jag (inte GILLAR gillar, men i det här sammanhanget) Deja Vu av Markoolios ex, Calaisas smörcountry, Caracolas sommarhit (samt den gula klänningen från FCUK som frontjejen är skitsnygg i) och ok då, Olas poplåt - även om den knappt platsar på top tre från honom.

I övrig blir det mycket Cassie och Is It you, Chris Brown, Shayne Ward, Mariah Carey (!!?) och Usher just nu. Men vi ses i Globen om en vecka, då smäller det. Mina pengar på Charlotte då!

Från en flirt till riktig kärlek

Jag försökte stå emot, men nu går det inte längre. Han är egentligen inte riktigt i min smak. Kanske lite skranglig, men väldigt söt. Så insiktsfull och klok. Vet vad en tjej vill höra. Han har funnits i mitt liv en längre tid, flirtat lite sedan försvunnit igen. Nu är jag förlorad.

Håkan, du är bäst för tillfället.

Från och med nu ska jag aldrig radera någon av dina låtar ur IPoden.

Framförallt inte den här. http://www.youtube.com/watch?v=Wc8mhvNvHek

"Någon dag är jag din jakttrofé som du övergav." Håkanfebern drabbade mig till sist.

Vad var det hon sa?

Ok, om man ska göra ett inlägg om förändringar, ska det kanske göras något mer konkret för att vara minsta intressant för en hypotetisk läsare. Efter denna inledande hälsovecka har jag alltså bestämt mig för att:

- Äta havregrynsgröt eller fil med nyttig müsli (ej Start) till frukost. Slut på juice och vit macka. Det kickar inte igång förbränningen och ger ingen långvarig energi.

- Fortsätta med matlaget på jobbet. Laga mat till fyra pers en gg i veckan, bli serverad övriga dagar. Inga halvfabrikat.

- Dricka ca en liter vatten om dagen, fördelat på ca 1 dl i timmen. Mer kan kroppen inte tillgodgöra sig.

- Träna regelbundet och varierat. SATS-kortet ska användas och klasserna kan nu bokas flera veckor i förväg. Tillsammans med fysik-coachen bestämdes min träningsdos till 4 ggr/veckan, om jag vill se resultat. (OM jag vill..?) Minst två gg på SATS (klasser, konditionsmaskiner eller gym), minst en gång löpning (långt eller intervall) och en valfri. Kan vara någon bollsport, rask promenad, motionscykeln hemma eller tidigare nämnd favorit.

Ja, det var väl allt. Till en början. Jag är lat av naturen, men mår heller inte bra av ett stillasittande liv. Jag älskar att träna och får en kick av att vara totalt utmattad och känna att jag gett allt under ett pass. Nu ska jag hålla 4 ggr/vecka. Känner jag mig själv rätt kommer det att vara lite segt att masa sig iväg månd-onsd, sedan inser jag att dagarna är på väg att sina och får öka frkevensen i slutet av veckorna.

Hoppas det inte blir så.

Men det finns en risk.

Wind of change

Min arbetsplats har startat ett hälsoprogram för alla anställda. Där ingår inspirationsföreläsning med fakta om kost, näringsämnen, träning, insulin o s v. Där ingår också ett coachingprogram med fysiktester och utvärderingsmöten var 12:e vecka. Gott så.

På seminariet i måndags tändes 40 gnistor hos åhörarskaran. Visst, man har hört det förut, men den här killen var något alldeles extra. Har aldrig varit mer laddad att leva lite mer hälsosamt, och visst har det blivit fiberberikad havregrynsgröt till frulle för hela familjen två dagar i rad nu. Här ska förändras. Långsamma kolhydratet, fibrer och motion. Nu eller aldrig!

Så idag. Fysiktestet. Kondition, syreupptagning och fettmätning. Visserligen har jag inte tränat regelbundet på ett (lååååångt) tag, men ändå - man ser ju på sig själv som hyfsat vältränad. Haha. Hahaha. HAHAAAAA! Med en högst medioker syreupptagningsförmåga och en högst otillfredsställande procent kroppsfett skrattar mina illusioner mig i ansiktet. Det är här inte bra. Inte bra alls. Kanske inte skrattretande dåligt i andras ögon, men jag skrattar förtvivlat.

Förändringens tid är inne. Nu eller aldrig. Eller lite senare kanske... Nej, nu är det ord och inga visor. Sorry, slutsnackat menar jag. SATS, kålrötter och quinoa - här kommer lilla (stora) jag!

New kid on the block

Har skivit om X-factor tidigare och gör det igen. Jag vet att jag är 30, men mina öron är tydligen fortfarande 14. Har du tråkigt och tyst omkring dig, gör ett besök på Youtube och sök på Shayne Ward. "No you hang up", "If thats´s ok with you" eller "Breathless " tål ett antal lyssningar.

Och är du ändå där så passa på att kolla Low med T-pain, Sexual Eruption med Robyn/Snoop samt Ushers "In the club" också.

Sweet sweet music!

Och på tal om pappor

Bästa låten just nu!!

http://www.youtube.com/watch?v=R9Hz0GJfl3k

Mini

Och ibland händer det något alldeles speciellt. Dagen då en av de där hårda cheferna (tillika vännerna) stannar hemma från jobbet för att supporta sin sambo som har det jobbigt. När han går från att prata budgetar och produktionseffektivitet, till amningskurser och förlossnings-smärtlindring. När han och den blivande mamman går över tiden och tålmodigt väntar på att något ska hända. Hans 65 anställda undrar hur det går, men ställer inga frågor.

Och så plötsligt total tystnad. I några timmar. Sedan ett enkelt mms. Lite inledande siffor om vikt och längd, som så många gånger förr. Man börjar bli van. Men man vänjer sig aldrig vid bilderna som kommer. Den unika första bilden, på en liten skrynklig bebis. Insvept i en vit landstingsfilt och med nyfödda små streck till ögon. Små kopior av händer, skrynkliga, ännu utan egentlig funktion. Skapad av kärlek och välkomnad i äkta godhet. Det finns ingen ondska, ingen illvillighet. Bara barnet och föräldrarna och känslan av att allt har en mening.

Välkommen mini. Du är en av många, men alldeles obeskrivligt unik.

Brunettlimpis(tm)

Blondinbella... Somebody stop her! Alltså, jag blir galen. Från början underhållen. Sedan passivt småirriterad. Nu jävligt aktivt förbannat.

Om hon har hundratusen läsare i veckan har vi hundratusen anledningar att göra något åt det här. Nu lottar hon ut läsarträffar i bloggen, likställer sig med journalister på våra största morgon/dagstidningar, lär ut såväl "konsten att starta eget" som träningstips på SATS. Men hallå.

Hennes läsare, om de är i hennes ålder, borde få läsa om att det är ok att leva livet. Vela runt. Satsa på skolan och ha gärna tydliga mål, men var öppen för förändringar. För livet förändras. Och slumpen - eller ödet om du så vill - kan finna de där sidospåren åt dig, som växer till breda motorvägar mot några av ditt livs lyckligaste stunder. Killarna och tjejerna borde få veta att barn är underbara, men du behöver varken fatta ett beslut om att skaffa dem eller inte, när du ännu inte är vuxen själv. Vill du lära dig något, så gör det, och se till att få tag i några av de bästa att lära dig av. Starta eget kräver ingen utbildning men en vacker dag vill du byta inriktning och då är den där universitetspoängskaran ovärdelig. Lev. Läs. Lär. Och var det bästa du kan vara.

Visst, Blondinbellas blogg ger henne möjlighet att (enligt egen utsago) köpa lägenhet för reklampengarna. Och hon säger själv att "härska genom att söndra" är ett av hennes livs viktigaste unga lärdomar. Hon skriver för att provocera, för fler läsare och mer deg på kontot. "Vem bryr sig om vad alla som inte känner mig tycker, jag vet vilka mina vänner är och de tycker om mitt rätta jag." Liksom.

Men, Blondie, poängen är att du är liten. Ung. Du vet inte vilka du kommer att känna, eller vilja känna, om fem eller tio år. Vilka jobb du vill ha men inte får. Vilka människor du vill göra ett gott intryck på men aldrig får chansen, den är förbrukad. Det du skriver idag kommer att förfölja dig imorgon. När dina pengar tagit slut och bloggeran är över, vad har du kvar då?

Jag må vara en fegis, men jag har också varit en kaxig tjugonånting. Jag lärde mig kanske på ett ovanligt offentligt och hårt vis, men jag lärde mig i alla fall. Livet är för kort för rollspel, för kort för elakheter. Jag hoppas att din fasad är just det, ett skal som finns av en anledning. Jag hoppas också att det snart rämnar och släpper fram en ödmjuk, insiktsfull och snäll tonåring, som inte tar sig själv på så stort allvar. Som sagt, målmedvetenhet är bra, självsäkerhet lika så. Men jag vägrar jämställa det med "jag är bäst i världen och jag har inga brister".

Blondinbella, nu har du dina pengar. Är det inte dags att använda din offentlighet till något bra? Visa dina hundratusen läsare hur det är att vara en god människa, skit samma om du är 14 eller 74. Bidra till att stoppa översitteri och mobbing, göd dem inte med ditt sätt att vara. Skaka av dig din dyra pälsjacka och ditt politikerprat om så bara för en kväll. Jag tror att du kan vara hur grym som helst, om du bara tillåter dig. Skit i din bloggmanager och ta ett lån på resten av lägenhetssumman. Du är ju klok, driven och glad.

Sluta irritera! Inspirera istället. Jag vet att du kan.

Mitt bästa råd!

Om du vill fortsätta att leva ditt liv i harmoni - använd inte googles bildsök till att leta bilder på en gammal gumma för att krydda din blogg. Och om du måste, skriv inte gumma i sökraden. Just dont!

Du kommer att kolla, eller hur?

Jag varnade dig.

Ok, your loss!

Fröken passé

30 fyllda och man försöker hänga mé. Inser ganska snabbt att jag befinner mig på fel sida om strecket när:

1. Jag försöker använda mig av fräcka inneord (vilket jag aldrig tidigare gjort, inte ens under den bästa fjortistiden) och dels överdoserar så till den milda grad att jag vill kräkas på mig själv, samt att kollegorna med frågande och frånvarande blickar synar mig på ett mycket skrattretande vis när jag säger saker som att det "är dags för en ny liten tischa". Alltså. Som i t-shirt. Ni fattar. Patetiskt.

2. Malin-bloggerskan på expressen.se skriver i sina poppisinlägg att en kompis spenderade natten med sin kille, praktiserade kama sutra-sexytime och "fick en sådan ogge"... Ogge?! Jag fick läsa fyra gånger för att fatta innebörden. Och då var sammanhanget ändå omöjligt att misstolka. Og og og, vad det är svårt att hänga med.

//Limpis, om ett par dagar:

Dagar som går

Här sitter två av de personer jag älskar och beundrar mest av allt. Den ene var nära att försvinna ur mitt liv; timmar, dagar och månader förde oss allt längre ifrån varandra. Vi skulle ses vid överlämning av sonen. That was it. Ingen värme kyliga vinternätter, inga frukostar på verandan, inga fler upplevelser, inga fler minnen.

Den andre skulle jag få träffa och fortsätta ha i mitt liv, men bara till hälften. Varannan vecka. Som skyddsmekanism intalade jag mig själv att det var bättre än inget. Att han faktiskt existerar är glädje nog. Människor separerar varje dag och verkar ju klara det bra. Jag klamrade mig fast vid den tanken, vid hoppet och tilliten till vad människan faktiskt klarar av. Jag vågade inte känna efter, förberedde mig bara på det oundvikliga. På väg åt varsitt håll, med vår älskade son i mitten. Precis som när han tassar in till oss i dubbelsängen och lägger sin varma lilla kropp och sitt numera slitna duntäcke emellan oss. Så självklar där i mitten. Men han delar oss inte, han håller ihop.

Så är det faktiskt. När allt annat var borta, 356 dagar av misstag och kärleken bara som en trött liten glöd under ton av is, var det han som var det sista klistret som hindrade oss från att gå åt varsitt håll. Människor säger hela tiden "stanna inte för barnen" och det kanske är sant, men vad missar man om man inte tar några extra andetag för de smås skull, trots att man i annat fall skulle lämnat för längesedan?

Man missar att åter få känna solen värma frusna kinder. Man missar den oändliga känslan av tacksamhet när "jag älskar dig" inte längre sägs med sorg och frustration, utan mellan två människor omgivna av värme, omtanke och hopp. Man missar erfarenheterna och lärdomarna som kanske inte är vackra och rosenröda, men möjligen nödvändiga för ett livslångt förhållande tillsammans. Man missar alla äkta "förlåt", alla omvälvande "jag har saknat dig det här året" och det tveklösa "det är här jag vill vara, för alltid". När grubblerierna byts mot fantasier och när sju år tillsammans ger hopp om lika många till, då inser man att det viktiga inte är vad som höll ihop eller vem som gjorde att man stannade. Det viktigaste är att man var två som faktiskt gjorde det.

Stannade.

För att de faktiskt ville.

Instick för observanta

Innan missförstånd uppstår och frågorna haglar så nej, jag har inte börjat gilla lister eller pärlemorskimrande tapeter i pastelliga nyanser. Jag har inte varit på blixtvisit i Vietnam eller deras ambassad. Bilden är tagen hemma hos mina kära föräldrar i norrland, och de tillhör inte den minimalistiska skaran.

So to speak.

Hårhög

Och hårhögen bara växte på golvet nedanför stolen på Corinne & Friends i fredags. Ett i-landsproblem utan dess like, men har man sett likadan ut i håret i 12 år är det klart man får lite handsvett när barret ska bort... Mina känslor för frisör-ängeln Karro kan närmast beskrivas som en tillfällig förälskelse. Hon var fullkompligt fantastisk. Lyssnade, föreslog, guidade och till skillnad från ALLA andra frisörupplevelser jag haft ville jag inte stoppa näsan i en skvallertidning och inte titta upp förrän en timme senare. Inte en chans att jag någonsin bokar en tid någon annanstans igen.

Resultatet?

Ja, nu är ju jag inte den som gillar mest av allt att vara med på bild (undantaget kanske vissa överförfriskade fototillfällen bland glada vänner), men i ofixad form ser det ut något sånt här:

Bad hairday?

Jag har aldrig varit nöjd efter ett besök hos frisören. Jo, en gång - jag blev övertalad att vara hårmodell och efter 30 cm avkapning, slingor och mycket spray så lyckades kvinnan med makten (=saxen) med konststycket att forma mitt hår i en FRISYR och den var jag nöjd med i två veckor till den växte ut och jag aldrig vågade mig på att försöka göra om den.

Det är nu 12 år sedan.

Idag har jag bokat en tid hos Corinne & Friends för att vara på den säkra sidan. Halvsäkra. Jag har provat och misslyckats med trendiga salonger förut. Garvat. Gråtit. Bokat hårförlängning på väg ut genom dörren från salongen. Men nu ska det göras. Livet är för kort för att inte våga. Det ska bli en förändring. Förhoppning:

Förväntning...




Till vi ses igen, hårstråkompisar!

Och bad company

Kanske har mitt sega bloggande att göra att jag kollade mig omkring en gång för mycket. Synade sällskapet. Granskade laguppställningen. Långt därframme såg jag Blondinbella svassa omkring, kastandes ihåliga kommentarer till höger och vänster. Och så den där snyggingen Kenza som vinner på bildmaterialet. Marie Plosjö filosoferar iklädd ett gram tråd, och så Natalie... Nadja... nåväl, hon som är tillsammans med den där A-teensnissen och mest beskriver hur mycket tid de ägnar åt att gnida deras perfekt trimmade kroppar mot varandra. Not worth the fight, kan man kanske konstatera.

Men så mindes jag den kloka Silverfisken i Sidney, roliga Martina, härligt sköna Skäringer och givetvis fantastiska fröken Schulman... åsså blev det kul igen.

Etta välja lag!

Bad blogger

Ja, så jag har tänkt lite. Om alla mina (tre) trogna läsare klickar in sisådär 2000 gånger per dag, gärna från flera olika datorer, så blir det här en jättebra bloggstatistik och jag får en massa annonsörer här, kan säga upp mig, blogga på heltid och bli svinrik.

Vi säger så va?

Melodifestivalmania

När man jobbar med Melodifestivalen så är det fantastiska mingel, ljuvliga bufféer, skramlande VIP-badges runt halsarna, gå-för-i-köer, porlade champagne, fina fancy kändisspan, sponsorgåvor, menyer to die for, efterrätter som aldrig tar slut, fina hotell och smaskiga frukostar med skvaller om vem som gjorde och sade vad - out of protokollet.

Det som är synd är att det blir väldigt lite melodifestival. Direktsändning eller ej, musiken blir som en bisak i hela karusellen.

När jag var liten drömde jag om att få stå där i raampljuset precis som Amy igår. Men nu har jag hittat min plats. Med i matchen. Men ingen huvudperson. Det är min melodi.

Bloggstress

I en av Sveriges största (och mest irriterande!) bloggar, roar sig upphovskvinnan med att ständigt lista allt hon ska hinna med kommande dag/dygn/vecka, och sedan stressa upp sig över det. Jag förstår inte riktigt poängen med att offentliggöra den privata agendan och sedan beklaga sig över den (dags att prioritera kanske??) men gör ett försök:

Måndag: Jobbe, jobbe och sedan härlig tid med familjen. Kanske träna, kanske laga mat. Eller slappa och köpa färdigt. Eller kolla in ett visst hus ute vid havet.
Tisdag: Jobb och stor branschgala för årets bästa byråer på Oscarsteatern
Onsdag: Jobba, kanske kompa ut halvdag om kalendern tillåter, boka solresa och därefter födelsedagsmiddag hos kollega
Torsdag: Jobba och gå på inflyttningsfest hos nygammal byrå
Fredag: Jobb, fredagssofta med familjen, ostkrokar och rödvin
Lördag: Jobb och helgledigt. Träning och middag med vänner.
Söndag: Träning, familjehäng och pizza!

Åh, inser att jag inte kommer att hinna ha den där egodagen samt lunch med mammalediga vänner, men den tiden kommer också så småningom. Varför klaga när det är man själv som bestämmer?

Dementi

Och nej, bara utifall att:

De två senaste inläggen har överhuvudtaget inget att göra med varandra.

Dumsnut ;)

HAHAHA

Så lät det i H&M´s provrum i lördags, när jag försökte mig på ett par trendiga brallor med hög midja.

"Obs, ej er för er med ett BMI på över 15" borde det ha stått i finstilt på tvättlappen.

HAHAHA, sa byxorna...

Som ett skavsår...

Ja ni, alla de här modebloggarna. De börjar bli som ett riktigt irriterande skavsår. Först verkade de ju så harmlösa och rätt sköna att fördriva lite tid med att kolla på ibland. Men nu! Det gör ont! Det spelar ingen roll hur snygga de är, jag vill ändå inte se dem mer!

De bloggar ju om att de bloggar hela tiden. Mer om varandra än om mode. Samma uttryck, samma plagg, samma galor. Kläder hit och dit. Det är ju för fan bara kläder, ett intresse, en kul grej.

Ajajaj, nu gör det ont igen. Usch, bort!

Too old to gossip?

Jag tycker minsann att Gossip Girl verkar vara en riktigt bra serie. Inte givande på djupet givetvis (måste man ju tillägga så att inga missförstånd uppstår och någon tror att jag är helt YTLIG liksom...), men mycket underhållande.

Går till och med in på Kanal 5 för att läsa lite om produktionen. Hamnar mitt i THE eftersnack från sandlådan.

"JAA, Gossip Girl ääääääääääääääääääägeeeeeer!"

"Men fatta, det är samma procucent som O.C asså"

"Gossip Girl knäcker så jävla hårt"

Något - något litet - hintar mig om att jag inte tillhör målgruppen för det här programmet.

Perspektiv

Då (antar jag): Undrar hur vi ska klara vintern i år? Kan vi ge barnen tillräckligt med mat den här veckan? Hjälp, feber... nu är det riktig illa. Vi måste skjuta en björn så att vi kan tillverka varmare klädesplagg. Nu blåser det, håll i taket på hyddan så att vi inte får sova i regnet flera dagar framöver.

Nu (läser jag i nya Sofies Mode): Såhär tar du bäst hand om dina nagelband. Gnid in med (dyr) kräm och peta ner med (dyrt) anpassat verktyg. Skrapa bort det som eventuellt finns kvar på nageln. Gnid in med ny (dyr) kräm. Måla med underlack. (Dyrt.) Måla med nagellack. (Dyrt.) Måla med (dyrt) nagellack igen. Måla med (svindyrt) överlack. (Undrar hur mycket lack en nagel kan orka med egentligen?) Glöm för allt i världen inte att trenden i år är fyrkantig klippning, eller möjligen mjukt rundad. Även om man faktiskt ser att åttiotalstrenden med spetsigare form är på väg tillbaka.

Vad är det som händer?

Optimist-Jolle?

Kom att tänka på en gång när sambons mamma skulle beskriva vilka artister som skulle spela på en kryssning. Det var Shirley och Sonja och Skifs, och så den där:

- Jolle Brunior!

JOLLE BRUNIOR!?? Åh, ahahahaa, det var så roligt.

Givetvis menade hon Brolle Junior (om någon minns...), men han borde ju byta namn.

Jolle. Amazing. Kanske roligare om man var där.

Nä, det där kan inte jag

"Nä, det där kan inte jag" är något jag under hela mitt liv haft väldigt svårt att tänka. Och även om jag i många sammanhang såklart faktiskt känt så, har jag försökt att med tankens makt ändra inställning och fokusera på att det mesta går. Mer eller mindre bra. Med mer eller mindre intensiv träning, förberedelser eller kanske tur och timing.

Igår var ett undantag. Under en och en halv timme hann jag tänka "nä, det där kan inte jag" ungefär femhundra gånger. Självinsikt, kanske det kallas.

Bounce är bra. I Gökboet är de helt fantastiska. Krativiteten, dansen, inramningen, kropparna, känslan. Det är inte magi, det är talang och träning.

Du är galen om du missar.

(Bild från Bounce pressarkiv, fotograf Håkan Larsson.)

Sweet sweet music

Inte ofta, men någon gång ibland, inträffar musikaliska rödmarkeringar även i min kalender.

Kent på Station - den vita konserten. Robbie på Ullevi 2006. Jay-Z på Miami Beachs fullsmackade beachkonsert när jag var 21. Och Moneybrother + Salem + Säkert! i Huskvarna 07 ;)

Den 14 juni 2008 spelar Foo Fighters, Sahara Hotnights, Mando Diao och en hel drös till, ute vid Stockholms universitet. Where the action is, är givetvis namnet på endagsfestivalen.

Where the action is.

Just det.

Att gå på VIP-premiär

Nya tider och ny teknik möjliggör nya upplevelser. Igår var jag och min sambo t ex på smygpremiären av I Am Legend, med Will Smith (som gör en armövning i sin dörrpost i bar överkropp och är tokdeffad och rätt ok (!) men det hör inte hit).

Premiären ägde rum hemma hos oss, i en soffa, framför en dator och med ett mjukt duntäcke runt fötterna. Jag älskar "den nya tekniken".

Men filmen var inte så bra som jag trodde.

Och inte fick man snittar och champagne heller.

Forever young

Och han är död och hon har förlorat sin pappa och någon har förlorat sin älskade och någon sin son.

Och jag känner dem inte och jag har aldrig träffat honom men jag tänker på dem ändå.

För det är inte ok och det är inte naturligt med sömpiller, nej inte en del av livet och det spelar ingen roll om det var med vilje eller ej.

Heath Ledger blev 28 år.

And this is not...

Ok, slutklagat!

DET HÄR är vad jag kallar bad hair-/skin-/lip-/faceday...

Inte bara upploppen som skrämmer

Sambon är hemma fån Kenya. Såg lite oroligheter och en del polisinsatser, men ingen större fara. Så kollar vi lite bilder innan han måste gå tillbaka till jobbet efter lunchen. Bland annat från Masai Mara, en av de större nationalparkerna. (Låt säga såhär; Kolmården är ungefär i skalan längdhoppsgrop - Sahara, i jämförelse.)

Jag: Thomas, fick man kliva ur bilen?

T: Va? Eh, näe, eller ja, jag tror att chauffören sa att det var ok på vissa ställen...

Jag: Ok, ja för jag menar... du har ju barn och så.

T: Ja, exakt. Nä men det var aldrig någon fara, jag satt säkert.

Jag: ???

Det här med tro, hopp och kärlek

Ända sedan barnsben har ju begreppet funnits närvarande. På smycken, bland vänner, i relationer samt olika former av ceremonier.

Länge trodde jag att har man dessa, då har man allt. Tro, hopp och kärlek. För alltid sammansvetsade - länkade till varandra i en obrytbar treenighet. För dåtiden och för framtiden. Tro, hopp och kärlek.

Jag har tänkt om.

Fascinationen för orden och dess innebörd finns fortfarande. Kanske mer än någonsin. Men jag tror att de fungerar bäst var för sig.

Under det senaste året har jag tvivlat på kärlekens kraft. Jag har tappat mitt förtroende, tron på perfekta relationer överhuvudtaget. Hoppet har varit försvunnet under vissa stunder. Men det har aldrig inträffat samtidigt.

När hoppet var svagt, var tron på vår kraft och det vi har, som störst. När kärlekens färger blev pastelligt ljusa istället för intensivt eldiga, fanns det hopp om något bättre. Någonstans slutade vi kanske att hoppas, men aldrig riktigt att tro. Inte på högre makter, utan på oss.

Jag har inget slut på den här historien. Vet inte hur det i blir at the end of the day. Men när vi har kommit såhär långt, finns inget som hindrar att vi har en evighet tillsammans.

Model search?

I min jakt på den perfekta sporadiska barnvakten (som får ersätta min bror som lämnat Stockholm till förmån för den norrländska hemstaden) har jag hittat en del mer eller mindre seriösa förmedlare.

Med mer eller mindre bra första intryck.

Några guldkorn verkar det finnas, och självklart känns det alltid bättre när personen presenteras med bild. Den enda frågan jag måste ställa mig efter dagens researchrunda är:

Varför är alla erfarna barnvaktsjejer mellan 16-22 skitsnygga? Alltså långt över medel! Iögonfallande vackra.

Missförstå mig inte, jag är inte koka-kanin nojjigt svartsjuk av mig. (Längre.) Men ingen idiot heller. Särskilt inte med det strul som varit. 30+ för med sig vissa eh, ja, funderingar... och tanken på att Cameron Diaz den yngre knatar runt i lekparkerna med min son - och tar en mysig fika med min sambo när det "ändå finns lite tid över mellan hämtning och lämning", hör definitivt inte dit. Alls.

Extramormor någon?

Frippen

Hjälp!

Min son och Ulf Larsson har samma frisyr.

Nästan.

Men det är illa nog.

Jag KOKAR!

Ok, ända sedan sonen låg i magen har jag och min sambo haft en rätt icke-konservativ inställning till vissa delar av familjelivsfrågan. T ex hade vi en barnflicka hos oss en dag i veckan ca 6 timmar, så att vi båda kunde vara lite på jobbet, från det att sonen var ungefä ett halvår. Jag tycker också att det är BRA att låta det lilla barnet vara i kontakt med många av familjemedlemmarna som har nära band till honom, d v s drar mig inte för att låta mormor vara barnvakt en lördagkväll så att vi kan gå på bio, ut och äta eller kanske till någon bar/nattklubb. Inte för ofta givetvis, men både barnet och de nära släktingarna får ju ett rikare liv av närheten.

Men så.

Nu när jag kikar lite efter en barnvakt som skulle kunna rycka in de vardagar en gång i månaden när dagis är stängt, eller annat. Så hittar jag den här annonsen i ett seriöst forum. Jag är så arrrggghh!

HJÄLP! XXXX och XXXX måste hämtas och tas om hand!

Min kommentar: Va? Nähä? Måste de verkligen det? Av en barnflicka då alltså? Inte er?

XXXX 8 år och hans lillasyster XXXX 6 år vill att någon annan än deras föräldrar hämtar dem från skolan någon dag i veckan. Gärna också ger dom lite mat då och då.

Min kommentar: Vill de verkligen det? Säger de så? Att någon annan ska komma... Märkligt. För oss som heltidsarbetar brukar erfarenheten vara att barnet/-n frågar efter den ena eller andra föräldern, inte någpn helt annan människa som de ännu inte ens träffat. Och det här med maten? Oh bummer! Måste de äta också?!

Ibland kanske de även behöver vaktas så de inte sticker hemifrån, då vi är på kvällsmöte eller ute och rår om varandra någon helgkväll. Vi bor mycket nära XXXX-skolan där båda barnen går i 2:an respektive förskoleklass. De är alltid snälla mot barnvakter och tycker om spel. Kanon om ni kan hjälpa oss! Vänligen XXXX och XXXX!

Min kommentar: Vet inte om det bara är jag, men får inte ni lite "djur i bur-känsla" här? Så att de inte sticker hemifrån... Tror nån det!

Jag vet inte, jag kanske bara är PMS-ig eller något, men jag får en ful feeling kring det här. Hoppas av hela mitt hjärta att det är ett stort skämt, men något säger mig att det är på fullaste allvar.

Jag tror jag ska söka den där tjänsten. Jag är säkert inte världens bästa mamma på alla punkter (hur man nu avgör det) men om jag hade författat en sådan där annons skulle jag allvarligt börja fundera på vilken inställning jag vill gå igenom livet med.

Eller kanske bara ta en intensivkurs i svenskt språk & skrivande, med budskapsformulering i fokus.

Jahaaaa

"De australiensiska luggarna har ju länge varit omdiskuterade" läser jag i en blogg på stureplan.se (och varför jag lägger dyrbar tid på bloggar på just stureplan.se är inte något jag ens vet själv). Jaha, tänker jag. Det här måste jag kolla. Trots att jag försöker hänga med har jag inte hört något om de australiensiska luggarna.

Är det en sådan där lock som Kylie har? Eller tvådelad lång sjuttitalslugg som är fönad bakåt vid öronen? Kanske en sådan där tjock och rak variant? Nä, jag vet inte. Jag måste googla lite.

Märkligt. Hittar inget om de australiensiska luggarna någonstans. Inte hos B Jonson. Inte hos Kling. Ingen annanstans heller. Klickar mig tillbaka till utgångspunkten och läser igen.

"De australiensiska uggsen..."

Jamen jaha. Hoppas jag inte gör såhär på jobbet.

Opsie Daisy - den här vill jag ha

Stående ovationer

Idrottsgalan 2008. Kajsa ska dela ut ett pris. Hela Globen står upp och applåderna vill aldrig ta slut. Kajsa gråter, rösten darrar.

Rysningar.

Hon var f-n grym!

Oroligheterna i Kenya och Vasastan...

"UD avråder alla svenskar från att resa till Kenya nu. Läget är ostadigt. Resebyråerna tar hem sina resenärer."

Imorgon åker min sambo utomlands för att jobba. I Kenya.

Det är lite oroligt nu. Både här och där.

Save me... from Singing Bee

Missförstå mig icke. Jag älskar TV. (Mycket annat oxå, men ibland TV....) Singing Bee som hade premiär på Trean igår var ju en lysande idé. Folk som inte kan sjunga. Kända låtar. Glittrig studio som kan kompensationsgnistra lite för snön vi saknar. Det blev. Platt fall.

Misstag nummer 1: Söndag. Varför inte lördag? Halvlulliga Svensson-Svenskar som behöver något att livas upp till. Misstag nr 2: Inledningen. Programledaren låtsades casta deltagarna bland publiken, på ett mer än taffligt vis. Misstag 3: Hanna Hedlund. Inget fel på henne, men hon hade utstrålning som en fiskpinne och skrattade rått åt deltagarnas missar. Misstag 4: Deltagarna. Gökboet 2, något? Misstag 5: Dansarna. Hur liten var budgeten egentligen? Misstag 6: Ja, ni fattar. I could go on forever... Mitt tips är att hälften av rekordantalet tittare har flytt till nästa vecka.

Något rätt då? Ja, programledar-Hannas hår. Inte färgen, men frisyren. Ge mig. Och jag ska aldrig klaga mera.

Jag är dina goda fé...

Jag ger dig möjligheten att byta liv. Välj vem du vill i hela världen. Dennes tillvaro blir din. Alla rikedomar, prylar, lyxvillor med havsutsikt... Det finns inga begräsningar, bytet sker här och nu. Bara att välja. Allt du drömmer om blir ditt på en sekund.

Du får förstås inte ta med något. Din kropp och din själ, men inget mera. Bytt är bytt. Du kommer inte att kunna resa hem "på besök", det finns ingen backup eller återvändo. Inga veckor på prov. Det är ett nytt liv. För alltid. Det du säger att du drömmer om.

Ingen mera soluppgång där du brukar titta på den. Ingen favoritväg till jobbet. Inte de vanliga mödorna. Inget glas vin med de vanliga vännerna. Men jag är din goda fé, du får det du vill.

Så ja - hur många skulle egentligen byta? Ge upp allt för "det där som alla önskar". Är det inte egentligen så att de flesta av oss har allt vi vill, allt som är viktigt. Och det vi fortfarande hoppas på, är det lika viktigt att få bevara drömmarna om. Även saker och ting som inte är perfekta kan vara väldigt perfekta i ett visst sammanhang.

Inget byte för mig, tack. Inte just nu i alla fall.

En kompis kom över igår!

Sambons killpolare kom över till oss igår eftermiddag. Det slutade i kaos. Först skulle killarna ta en biltur, men när vi kom ut till bilen kunde de inte enas om vem som skulle köra. En ganska primitiv diskussion följde, men den avslutades ganska snabbt med att kompisen drog till min sambo med en knytnäve i huvudet. Jag sade att vi nog fick skippa bilturen, vi bestämde oss för hemmafika istället.

Två olika sorters bullar dukades fram till kaffet och saften. När killkompisen inte gillade den ena av dem tog han upp den och kastade den på min sambo. Därefter hällde han med vilje ut sin kaffekopp och satte sig och surade i tv-soffan.

När han kom på att han måste gå och bajsa så klargjorde han det högt och tydligt för de andra som satt kvar i köket. Sedan valde han att inte stänga toalettdörren utan uträttade sina behov inför våra öron, ögon och näsor. Han använde bara två rutor papper till torkningen och kom nog inte ens på tanken att kolla efter vår toalettborste.

Vi tjafsade ett tag om vilken dvd-film som skulle in i spelaren, och när vi slutligen hade enats så hade min sambo somnat skönt tillbakalutad i soffan. Då gick kompisen fram till honom, slet honom i håret med ett bestämt ryck och blev sedan själv biten i benet som hämd.

Sedan blev det hemgång!

Byt nu givetvis ut föreställningen om att sambon och hans vän i detta fall gäller den vuxna bekantskapskretsen, och se det som det var; d v s "sambon" är min son och hans vän xxx på 2,5 år. "Kaffet" var ett glas mjölk, och bilen en "bobbycar" i brandbilsmodell.

Vilken märklig verklighet de lever i. Allt var kanske inte bättre förr.

On the countryside...

Av någon anledning har jag de senaste åren alltid lyckats matcha in Country Music Awards på SVT. Gigantisk genre och gala i USA, inte lika stort i Sverige. Fullt förståeligt, bilden av country här i norden är kanske inte så... mångfacetterad.

Men de som gillar det säger att det är melodiskt, vackert med innehållsrika/verklighetsbaserade texter och en familjär stämning bland såväl artister som fans. Låter ju inte fel.

Gårdagens gala hade två höjdpunkter. Då snackar vi verkliga toppar. Mount Everest-klass. Se dem nedan.

1. Älskarinnans ord till sitt livs stora kärlek, när han går tillbaka till frun. Inlevelse har fått en ny innebörd.

http://www.youtube.com/watch?v=p1z-UP-ynDc

2. Den övergivna dotterns ord till mamman som valde ett annat liv, en annan plats. Ska du se hela klippet, ha näsduken till hands i slutet.

http://www.youtube.com/watch?v=b1XdZtYG1ms

Skillnaden mellan egna och andras...

Om någon annans unge (barn) på 2,5 år hade valt att plötsligt byta ut sitt nej eller nä, mot ett rungande NAJ, på fulländad gotländska - hade det förmodligen varit världens mest triviala happening.

Nu är det min son och något av det sötaste som finns.

För man får väl vara partisk när det kommer till barn? :)

Som man vill säga det själv

Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt

Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Du har givits denna vardag, för att längta härifrån
Så försök bekämpa ledan, med din silver-saxofon
Må du möta någon på stigen, som ger dej all sin lojalitet
Och som älskar dej i trohet, för någonting du inte vet

Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn

Jag ska vänta vid ett vatten

("För Ett Barn" , Peter Lemarc)

Afterwork

Jag har börjat pensionsspara.

Igen:

Jag har börjat pensionsspara.

Än är miraklens tid inte förbi.

En tvåårings kvalitetssäkring

"Mamma, har jag den tröjan på mig idag?"

Dragandes i den tröjärm som suttit på hans överkropp i flera timmar.

(Ja, den tröjan har du på dig idag. Klapp på huvudet. Som mammor gör.)

Kärleksproblem

Inte många av mina vänner har problem med sitt lovelife. Det verkar gå bra nu. En del undantag finns det förstås. Som hon kollegan 25-nånting som dejtat en liten halvbrat ett tag. Trillat dit. Blivit kär. Och ledsen för både hans och hennes skull när han snyftande förklarat att han verkligen inte vill ha någon relation just nu. Trots att han verkligen gillar henne.

Längtande loggar hon in på Facebook för att åtminstone kika på hans bild.

Och ser att hans status är "looking for a relationship".

Hur tröstar man då?

Se den!

Min darling heter Darling. Hyllad svensk film som nyligen kom ut på dvd. Fantastiska Michelle Meadows och supersköna Michael Segerström i huvudrollerna. Se dem. 1 h och 31 minuters fantastisk filmupplevelse. I all enkelhet.

Darling.

Se den.

Se den!

De är för många!!!

Modebloggarna. De svenska. De är för många nu. De känner varandra. Har samma förebilder. Går ut tillsammans. Hissar och dissar exakt samma outfits. Det tar för mycket tid och det känns bara allmänt överflödigt. Jag har haft kanske tio obligatoriska favoriter, men det är dags att sålla. Ingen som säger att du behöver göra som jag, men vill du ändå så...

Elin Kling på stureplan.se (as-snygg med bra stiltips av många olika slag) och Cecilia B Jonson (stencool, alltid vardagssnygg, bra på mixen lyx/budget) på expressen.se. De enda du behöver. Inavel blir det väl ändå eftersom de är halvsystrar, men ändå olika i sina likheter. Håll dig till dem så har du den koll du behöver!

Vill du komplettera med en blogg som inte tillhör kategorin "mode", som inte är politiskt korrekt och som får dig att skämmas/skrika förbannat/stöna förtvivlat framför datorn så kolla in Blondinbella. Hjälp! Hjäääääääälp! Missa inte videoblogginläggen, de är overkliga....

Jomen så jag tänkte att...

... det kan vara dags för en nyårslista. Löften eller mål eller ambitioner eller vad man nu vill kalla det. 2007 har varit ett märkligt år. Har känts som på låtsas. Givetvis outtömlig lycka över alla dagar med min son (och på jobbet har det gått bra), men konstigt med relationsproblem och framtidsförvirring kring det. Så - efter en underbar julhelg med egenhändigt komponerat julbord, trevliga dagar och kvällar med släkt och vänner och en klocka som börjar ticka mot 2008 är det hög tid att tänka till.

Att göra 2008:

- Sluta relationsgrubbla. Det som har varit har varit. Antingen satsar vi för fullt eller inte alls. 365 dagar av grubbel is enough.

- SATS. Ofta. Regelbundet. Intensivt. Och så lite jogging på det. Nu ska myskilona bort. (Inte för någon annans skull, bara för min. På riktigt!)

- Shape´a up klädstilen. Intresset finns. Ekonomin är hyfsad. Ingen mera lathet kring klädvalen nu.

- Göra en ordentlig checkup hos farbror doktorn. Sluta prioritera bort på grund av tidsbrist. Är jg allvarligt sjuk eller bara allvarligt hypokondrisk? Svar nu tack.

- Sluta skjuta upp i största allmänhet. (Spara det till det som verkligen behöver lite mera tid.) Det är skönt att få saker gjorda, det är jag ju överens med mig själv om.

- Prova nytt! Fotografera mera, gå på konstutställningar eller något helt annat. Bryta gamla vanor, litegrann...

Att inte göra 2008:

- Göra långa listor på saker som ska göras utan att göra dem...

En annorlunda juluppladdningskväll...

Först och främst finner jag inga ord för Idolernas Jul eller vad programmet nu hette. Jag har aldrig sett något liknande. Var det ironi rakt igenom? Hey Baberiba? Sitter halva Sverige och garvar medan jag inte fattar humorn? Jag hoppas att det där programmet var allt annat än jag tror, i så fall slipper jag skämmas. Inte så att jag klagar på själva artisterna, jag bara lider med dem.

I övrigt har jag laddat ner julbordsrecept från nätet eftersom min familj för första gången kommer hit, istället för tvärtom. Jag har gjort ett kilo köttbullar. (Heyaa.) Jag har just tagit ut en gyllenfin Janssons ur ugnen. (Wohii.) Och den gamla hederliga radiokakan står på stelning i kylen. (Hehe.) Granen är klädd, klapparna inköpta, chokladpralinerna framtagna ur skafferiet och glöggen på värmning. Idylliskt.

Det enda jag kan tänka på är om SATS har öppet!

En riktig Idol

Skriver inget om gårdagens final, mer än att det var väl bra. Vi vet hur det går, vi vet vad vi får.

I England vann Leona Lewis. Vem orkar egentligen reflektera kring det? Fram till nu... Tack gud för den vinsten. För att den möjliggjorde den här singeln. Så bra att hjärtat går sönder.

http://www.youtube.com/watch?v=sF84pIhP5UM

A life worth loving

Jag sitter i soffan med ett glas iskallt vitt vin i handen. Min son och hans pappa är på en middagsinköpsrunda, maten jag sedan ska laga. Om en minut börjar travet som jag gillar att kolla (spela ;)) på. Igår kom en perfekt leverans från asos.com och jag har äntligen hittat en brun-utan-sol som man varken blir orange eller stinker åttiotalssolarium av (Biotherm). Sov åtta timmar i natt trots en rätt blöt julfest med härliga jobbet och alla vänner igår. Jag har haft utvecklingssamtal och löneförhandling med mina chefer, ett möte som gick så mycket bättre än jag trodde att jag skulle kunna gråta. På riktigt. Om några veckor är det jul och min norrländska familj kommer ner. Mitt SATS-kort är aktiverat och i veckan sprang jag äntligen en runda i stan. Jag vet inget om morgondagen men det hindrar mig inte från att njuta av nuet.

Vad kan man säga annat än att det finns många ljuspunkter också. Väldigt många! Och jag är tacksam för dem alla.

Surf´s up!

Fördriver som vanligt en del av kvällskvisten med lite bloggspaning. Vet inte om jag borde vara förvånad, men det känns både trist och skrattretande att de flesta populära modebloggar är identiska, och att dess författarinnor oftast är bästisar. Samma nya Carin Westerklänning (08-kollektionen, samma Chanelväska och samma smycken på deras "snälla tomten-listor". Vad är poängen då? Rip offs är väl astråkigt?! Kan de inte göra gemensamn sak på en enda adress istället?

Såhär ser det ut överallt, men just hennes blogg (kolla på Elin Kling stureplan.se) är faktiskt rätt bra, hennes syrra är cool och så är hon ju sweet as candy, den lilla prinsessan ;)

In i spåkulan!

Ända sedan jag var riktigt liten har jag gjort det. Gått händelserna i förväg, so to speak. Kollat in föräldrarnas julklappsgömmor innan våra paket hunnit slås in. Redan långt innan den 24:e visste jag om det var en blå eller gul My Little Pony som väntade under granen.

När sonen låg i min mage kunde varken jag eller sambon hålla oss när vi erbjöds möjligheten att på ultraljudet få reda på om det var en kille eller tjej som kickade därinne.

Nu har jag just spenderat 30 minuter på ABC´s hemsida för att läsa in mig på säsong 4 i Greys Anatomy. Säsong 3 avslutades här i Sverige förra veckan. Det var med ångesladdad förtjusning jag kikade in i framtiden på sjukhuset. Men ja, nu är lite av spänningen borta också... Damn.

Tack och lov för mitt usla minne. Jag kanske snart inte ens kommer ihåg att jag tjuvkikat.

Rödvinet

Näjdå, jag är inte alls labil.

Marie Picassooooooooo... Buuääähhh.... I have nothing... Snörvel!!

Torkatorkatårar.

Det måste vara rödvinet.

Jag tror inte att killar är såhär!

Nä, jag tillhör inte dem som köper hela venus och mars-grejen. Men ändå. Jag tror att det finns vissa skillnader.

- Åh, för fan vad fet jag är. Jag är TJOCK! Har gått upp minst två kilo. Kan inte knäppa jeansen. Jag måste banta. Fan! Jag borde gå till gymet. Nu! Varför har jag inte gjort det de senaste veckorna? Vad är det för fel? Nu kan jag inte gå dit förrän jag gått ner tre kilo, man vill ju inte vara fetast! Äckligt. Vit är jag också. Genomskinlig. Hur ful får man vara? Har vi någon choklad? Jaha, bara blockchoklad? Nämen det får väl duga. Är inte du hungrig? En BigMac kanske? Går du och köper? Jag fryser. Dessutom är det Grey´s nu. Sista avsnittet för säsongen. Usch vad tjock jag känner mig...

Män är inte såhär. De är liksom bara inte det.

Tur! Vi hade aldrig stått ut!

Nja, jag vet inte jag...

Hett omskrivet idag. Bloggen vars läsare skickar in verklighetens före & efter-bilder från en, två eller flera graviditeter. Som värdefull kontrast till glossiga magasins miljonärskor, som opererar, retuscheras, bleker, suger och trimmar med dyra PT´s i L.A.

Tanken är god. Jag är med på det. Inga illusioner - bara hardfacts. Hängskinn, tigerrandiga bristningar i illrött över hela magen. Boobisar som ser ut som ledsna snoopdogs och fortfarande 25 extra kilo när barnet hunnit bli tre år.

Det är bra att inte vara ensam. Det är bra att egna komplex får en chans att ställas i relation till en inte alltid så vacker omgivande sanning. Det är bra att tjejer vågar. Vara utlämnande. Vara modiga. Nakna i allt annat än sexuella sammanhang. Men. Men...

Ibland är drömmar viktigare än verklighet. Den välpolerade ytan kanske inte måste krackelera så brutalt. Vardagen är här och nu. Den är osolad, genomskinlig, blårandig, orakad och osminkad. Den är min. Men jag vill också se det onåbara. Vill inspireras av en overkligt vacker Kate Hudson, svalt leende Gwyneth, vältränad Heidi Klum eller för all del kirurgfixad Demi.

Inte som förbilder. Bara som inspiration. Veta att allt någonstans ändå är möjligt. Till något pris. Det ger inte fler komplex. Det ökar ju möjligheter. När du vet vem du är och vad du har - varför inte också fortsätta drömma?

Yta är inget, insida är allt. Så säger de. Men bäst är väl ändå när de två hänger ihop i en harmoniserande helhet? Det är väl den bilden som är komplett, oavsett hur den nu än må se ut.


http://theshapeofamother.com/2007/08/

Att äta 14 smörgåstårtor...

Att äta 14 smörgåstårtor, 22 pannkakor med sylt och grädde och tre burkar Ben & Jerrys men aldrig bli mätt. Alltid vilja ta en extra liten tugga. Så är det att pussa på barnets gosiga kinder. Känna hans lilla hand i din. Höra "jag älkaj däj" och säga det tillbaka. Det finns inget sätt att bli mätt, finns ingen möjlighet att det någonsin blir tillräckligt. Det är oändlig kärlek. Det finns inga gränser. Jag ger mitt liv för honom utan att blinka.

Värmen kommer alltid tillbaka

Du är stor nu. Någonstans fortfarande på den tidiga sidan av mitt i livet, men likaväl stor. Kanske vuxen, vad nu det är. Du betalar räkningar, jobbar på kontor, du tar hand om ett hushåll och kan själv bestämma om det blir risotto eller marängsuisse till middag.

Du trivs. Gillar läget. Faktiskt. Det är ok att bli äldre och det finns nya positiva saker med varje dag som går. På något sätt vore det konstigt att önska bakåt, när det faktiskt inte är möjligt. Inte ens meningen. Livet, världen, verkligheten... det är som det är. Du är självständig, inte rädd för ensamheten. Du vet att det kommer motgångar och att du faktiskt ska klara dem alla. Det finns familj, vänner, barn, kollegor, släkt och bekanta. Trygghet. Kärlek. Omtanke.

Men så ändå. När dagar kommer som är lite jobbigare än andra. Du kanske inte kan leva med den person du trott att du skulle dela allt med föralltid. Ni kanske fortsätter åt olika håll, då det är för sent att vända om. Så en dag när chefen är sur, bussen sen, middagen onyttig och jeansen för små. När ingen riktigt har tid och när den tomma tiden är allt du egentligen är riktigt rädd för. Vems knä är ledigt för ditt tunga huvud då? Vem säger att allt blir ok så småningom? Vem stryker ditt hår och viskar att det är ok att blunda ett tag? Vem orkar när du inte riktigt gör det?

Jag har aldrig undrat förut och jag har inga svar. Men någonstans finns det alltid värme, hur kallt det än är där du är. En varm tröja, en kopp choklad och några ljus räcker så länge. Det finns alltid en varmare plats någonstans.

Två världar på en kvadratmeter

För ett par timmar sedan var min sons pappa upptagen med ett mycket viktigt telefonmöte i jobbet. Han satt vid köksbordet i flera timmar, med mobilen mot örat. Lyssnade, hmm-ade och pratade finansiering. Jobbet har tagit mycket tid för oss båda de senaste veckorna, långt mer än heltid.

Från min plats i soffan ser jag köksbordet och slängde ett öga på sambon där han koncentrerade sig så mycket på det krävande samtalet. Samtidigt ser jag vår älskade lilla son krypa in till en av hans favoritplatser, längst in under bordet. Han förstår att pappa gör något viktigt, så han schyyy-ar sig själv med pekfingret mot munnet och sitter stilla på golvet därunder.

Så får han syn på pappas hand vid ett av stolsbenen, greppar den försiktigt. Han high-fajvar några gånger med den stora näven, och skrattar och applåderar lite för sig själv. Jobbsamtalet och vuxensnacket ovanför bordsskivan pågår som inget hänt.

Sonen kryper lite närmare stolen där sambon sitter. Tar varsamt den stora pappahanden i sin, sträcker sig fram och ger den en stor puss. Sedan klappar han lite på vuxenhandens skrovliga baksida, släpper den försiktigt och kryper ut från bordskojan och springer in till mig i vardagsrummet.

Det jag bevittnat är inget särskilt och allt på samma gång. Far och son. Två världar men exakt samma verklighet. Ömhet och kärlek i ett vardagsperspektiv. Bilden av stor och liten på var sin sida om bordsskivan bevar jag länge länge.

Tillsammans är man mindre ensam

Livet förändras. Oavsett om det är till det sämre eller till det bättre, så får man hänga med i svängarna. Nåväl, allt kan inte vara beständigt. Vänner kan försvinna eller "ligga i träda", men nya vänner kan man fortfarande möta på vägen.

Något av det dummaste jag har hört är "jag har redan fler kompisar än jag hinner träffa" eller "jag behöver inte fler vänner". Hur vet du det liksom? Världens varmaste, gladaste, mest omtänksamma person kanske väntar runt hörnet.

På Facebook finns en applikation som heter "top friends", där man rankar sina bästa kompisar. Jag fattar principen och självklart har man några som ligger extra djupt i hjärtat. Det värmer att blir rankad som en "top friend" det säger ju sig självt. Men det jag vill komma till är att olika vänner kan vara olika nära i skilda faser av livet.

Vissa delar för tillfället dina privata utmaningar och livssituation. Vissa skämtar på ett sätt du avgudar. Vissa pratar mer än de lyssnar, medan andra delar med sig mindre men förstår så väl. Andra dansar bra, några mailar givande meningar, även om de inte är långa.

Min poäng är att alla är viktiga. Alla betyder de något. Du vill ha dem i ditt liv, och vill att de ska veta att de finns där av en anledning, och att du är tacksam för att de vill finnas i ditt liv.

Man kan inte gillas av alla, och kanske inte heller gilla alla. Men det viktigaste är väl ändå att försöka vara bra för dem du gillar.

Hellre jagad av vargar...

... än att gå på en klyschig Orup & Lena Ph-show på Chinateatern, tänkte jag kanske. Ack så fel jag hade. Ett surpriseparty med familjen resulterade i "wow, vilken kväll" igår. Lena och Orup alltså.

Vilket par.

Vilken musik.

Vilken jäkla smäll!

Missa inte att se den. Missa inte alla låtar som blir fjortonhundra gånger bättre med den där inramningen. Karaoken. Den lyckorusiga publiken. Missa inte Orups gitarrhantering, eller Lenas rosa glitterbody. De är 40+. Och mina senaste idoler :) Ticnet nästa. Det där vill man ju vara med om minst en gång till.

On hold... eller hold on?

En bloggkollega till mig skrev nyligen om hur jobbigt livet är när man går och väntar på ett besked. Hur tillvaron kretsar kring ett meddelande och hur ens egen tillvaro står helt stilla medan hela världen rullar på som vanligt.

Precis så.

Men om det där beskedet måste komma inifrån en själv då? Om beslut måste fattas av den egna hjärnan, det egna hjärtat och magkänslan för länge sedan ebbat ut... Vad gör man då? Om man har all makt i sin hand, bara behöver säga ja eller nej, men har fastnat i ett ingenmansland, var hittar man då det svar som desperat behövs?

När man tappat bort sig själv på vägen, inte längre kan avgöra vad som är måste, vill eller borde och när den lugna ytan döljer underströmmar som man inte vågar ge sig i kast med, vad är nästa steg? Timmar blir till dagar som blir till månader och år... men ingentig går framåt och inte heller bakåt. Hur når man sina mål, hur känner man överhuvudtaget igen sina mål när det händer?

Tålamod är bra sägs det. Men kanske kan det bli för mycket av det goda. När själva tålamodet blir ett hinder i sig. När vakumet blir bekant, och allt annat ett hot. Hjälper det då att vänta lite till? Att ännu en dag vänta och se.

30 och in between

Förr i tiden ansågs man väl ändå vara vuxen när man var 30? Kanske mycket tidigare än så faktiskt. Nu känns det mest som att 30 är någonstans landet mittemellan.

Jag är inte tillräckligt ung för rumpkort kjol eller magtröja (inte så att jag vill ha en, men för att exemplifiera) men inte heller så gammal att det på allvar absolut börjar bli dags att lägga ner nattklubbskvällar och Facebookfaschination.

Ibland längtar jag efter att läsa kokböcker och göra ungspannkaka i jätteformat som ska räcka hela veckan och till att frysa in. Men oftare plockar jag en Findus fryslåda som får åka direkt in i micron. Ibland känner jag mig som den perfekta hemmafrun när jag på lördageftermiddagen förbereder kvällens parmiddag för åtta, dukar fint och luftar vinet. Men i nio fall av tio (givetvis bara då sonen är på besök hos mor- eller farföräldrar) slutar det med Singstar, Guitar Hero och nattlig utgång med efterföljande McDonalds i Stockholmsnatten.

Jag lägger mycket tid, kraft och engagemang på mitt jobb. Precis som många andra vuxna har jag gjort ett val inte bara med hjärnan utan också med hjärtat. Mitt jobb är en del av min livsstil, inte bara en plats att tjäna pengar. Men trots att jag är någon form av chef över andra människor så kan jag inte låta blir att maila fredagsfräckisar, bli alltför babblig på after worken eller undvika fnitterattakter på högtravande seminarieföreläsningar.

Jag är lite lost här. Eller så är det det jag inte är. 30 kanske är den perfekta åldern trots allt? Osäkerheten kring 20-strecket är i det närmsta helt försvunnen, jag har hunnit skaffa mig referensramar och en förmåga att välja och välja bort, även när det gäller det mest personliga. Det är inte konsigt att bilda familj, men heller inte konstigt att ha en liten liten del frihet mitt i allt det. Jag kan lyssna på opera men också pop. Jag kan välja mellan SATS och F&S utan att vara malplacerad någonstans. Barnkalas ena dagen och tjejfest den andra. Matlåda på onsdag, men spontanmiddag på Sturehof på torsdagen. Bamseklubben på Mallis i maj och cityweekend i NY i september.

Idag, år 2007, i Sverige, i Stockholm, tror jag faktiskt att det är helt perfekt.

Perfekt att vara 30.

Perfekt att inte behöva välja.

30 har lite av allt.

Smådalarö

Kickoff med jobbet i helgen och trots snart sju år på samma byrå är jag mer inspirerad än någonsin. Nya presentationer, nya kollegor, nya utmaningar ovanpå allt som redan är bra. Maten var grym, miljön fantastisk, drinkarna svalkande och danskursen med Sara Varga och Viktor Åkerblom ett rent nöje. (Förmodligen ännu roligare att bevittna.) Det var musikvideos och kommande års strategier. Det var byråns årligt återkommande awards och det var tacktal som hade fått Julia Roberts att blekna. Kollegor som grät av gläje och ett Singstarspel som förmodligen var nära kokpunkten. Som vanligt. Fast bättre ändå.

60 kollegor.

60 vänner och bekanta.

1000 anledningar att glädjas.

30+ och personligare än planerat

Ok, nu är det 3o år och en vecka sedan jag föddes. Det låter rätt länge. Räknar man till 30, även om man gör det så snabbt man kan, så tar det en stund. Tur att det är en bit kvar till hundra...

Och samtidigt står tiden stilla. Inte på jobbet. Inte runtomkring oss. Men här hemma. För ett år sedan började vi våga erkänna våra problem för oss själva och varandra. Vi har tagit steg framåt och några tillbaka. Fram och så tillbaka igen. Nu står vi kvar på noll. Så mycket kraft och energi har vi lagt på oss och det vi har, under det här året. Ändå hittar vi aldrig fram till den genuint fasta mark vi så väl skulle behöva.

Vi har inte gett upp men vi hoppas inte längre. Vi är inte mil ifrån varandra men inte nära. Vi har inte någon riktig relation men vill inte släppa taget. Vi säger nästan inget men är heller inte helt tysta. Snart tar syret slut. Har vi hunnit lämna detta vakum då, och har vi gjort det tillsammans eller var för sig?

Vi får se.

Vi får helt enkelt se.

Jag tror inte att vi har kraft kvar att dra varandra framåt just nu. Kanske snart. Kanske inte.

Magiska små ord

Är det inte konstigt hur ord som inte betyder så mycket var för sig, kan träffa rakt i hjärtat i rätt kombination?

Jag vet inte riktigt vem eller vilka som läser den här bloggen, och lämnar därför medvetet inte ut så mycket av mig själv som jag inbland kanske skulle vilja. Relationsproblem och djupa funderingar får finnas i andra forum. Men hur som helst så har det gått lång tid. Lång tid av funderingar. Lösningar. Mer problem. Toppar och dalar. I vårt annars så undebara förhållande. Vi vet inte vad som händer. Men jag har nyss fått reda på ett en avlägsen bekant till mig går igenom ungefär samma sak. Jag lånar det här av henne:

"In the end it will all be good, and if it's not good, it's not the end...."

Tack!

Om det här var en blogg...

... som hade flera hundra trogna läsare, så skulle jag inte kunna sluta fråga. Det är så mycket jag vill veta. Vardagliga ting, om vanliga vardagliga personer. Sådana som mig. Åsikter som inte är fabricerade.

Som till exempel vilken drink som egentligen är godast när det är dags för barbeställningar. (Själv kommer jag alltid bara på en ENDA, och det är sorgligt nog Red Bull & Vodka. Inte riktigt socialt accepterat i storstan ;-)

Vilken som är den perfekta presenten/julklappen till olika sorters vänner och familj. Det börjar kännas uttjatat att ge bort u-p-p-l-e-v-e-l-s-e-r.

Vad tjänar ni? Jag VET att man inte får prata pengar, men jag är nyfiken.

Era bästa vardagsrecept. Jopp, jag kan visst läsa. Och jag har kokböcker. Men de är alltid aningen för husmansaktiga eller innehåller 17 småingredienser för mycket på varje sida. De godaste maträtterna jag vet är gjorda utefter enkla tips från kompisar.

Men men. Nu är ju det här en högst privat liten bloggrej. Och inte vill jag att det ska ändras heller. Så jag får väl fortsätta undra.

Miss i protokollet!

Asså, jag glömde ju Amanda. Stjärnan som lyser klarare än de flesta solarierör tillsammans. Nu blev det svårare. Hon är ju solklar. HON går direkt vidare. På bekostnad av Anastasia kanske?

För att det här inte ska bli någon slags Idolblogg så måste jag bara slutkommentera en annan av girlisierna... Rymdvarelsen. J Lo-lookisen. Hon heter... hon heter... Tamela tror jag. JA, jag är svinigt avis på hennes looks och kanske sångröst, men det är något som skrämmer mig.

Avsaknad av "it"?

Det ihåliga - men dock perfekta - leendet?

Känslan av en perfekt och spegelblank yta, men istället för ett spännande och färgglatt femmetersdjup att upptäcka därunder, var det bara vadlågt vatten och inte en endaste liten sjöstjärna i sikte.

Något sådant kanske.

Girls aloud!

Och det är återigen Anastasia och det är Marie och det är Patrizia och det är Gathania. I en klass för sig. Av olika anledningar. Marie är felfri men sjunger så bra att det nästan blir för ogreppbart. Patrizia är grym men sårbar, hård men ändå mjuk på något sätt. Gathania så osäker och nervös att man bara måste tycka synd om/beundra/hoppas på henne. Anastasia uträknad men återuppstånden på bästa möjliga vis. Jag röstar på alla eller ingen, kan inte välja. Men jag tror kanske att det blir Marie och Anastasia som går direkt vidare ikväll.

Jag brukar vara bra på sånt här! ;)

Ja, inte sjungandet alltså!

Vad är en träbit värd?

Huspriserna är galna. Hysteriska. Over alla limits. Det finns så lite natur. Och det finns så få riktigt snygga objekt. Och det är så långa avstånd mellan city där jobben finns, och marken där husen finns. I de fall avstånden inte är så himla långa, naturen är fin och objektet riktigt schysst - då blir det galet dyrt. Ska det vara såhär? Vad är en träbit egentligen värd?

Kvinnor kan!

Ånej, här kommer inga feministiska brandtal att levereras. Men faktum är att tjejerna ÄR bättre.

I Idol 2007!

De heter Marie och Anastasia och Patricia och Amanda... och de är heeeelt lysande! Killarna är bara nära. Hur gärna man än vill gilla den som är lite knubbig och har halsduk, eller den mörka med smörsångarutseendet. Så går det liksom inte till 100%

De är bra. Men tjejerna är bättre!

Patricias "Hurt" var fenomenal. Det var nog inte bara Kirshti som grät. Och det var nog inte bara jag som röstade.

För tidig eller för sen?

Det här med att ha barn och jobba heltid är lite trixigt ibland. Tack och lov har jag 1) ett bra jobb fullt möjligt att flexa 2) flera kollegor och kunder som befinner sig i samma intensiva dagislämningsochhämtningssituation och 3) en sambo med samma förutsättningar, som gärna ställer upp och rycker in när det blir körigt. Ändock - det är inte helt enkelt ibland.

När jag lämnar kontoret på Kungsholmen kl 16.30 (hämtningsdagar) så spelar det ingen roll hur tidigt jag varit där och hur många timmar jag jobbat. Det känns lite halvfel att rusa till bussen när kollegorna sitter intensivt knappande på sina laptops eller går in i nya långa möten. Jag ursäktar mig trots att jag vet att jag ofta sätter mig och tar igen förlorade timmar vid datorn på kvällen. Jag vet att jag inte behöver brottas med något dåligt samvete, men kan inte ignorera den lilla dimma av detsamma som omgärdar hela mig när jag stänger kontorsdörren.

Och så det motsatta. Väl framme på dagis - efter att ha lämnat mitt jobb som ett av de första - rusar jag in på dagis och är... sist. Av 70 barn och säkert då ca 140 föräldrar, är jag sist! 16.50. Mitt barn lider sannerligen inte av det, och personalen bara skrattar. Men ändå. Först ut, sist in. Jag hajjar inte. Pusslet glappar.

Men ändå. Jag HAR ju faktiskt ett jobb. Som jag älskar. OCH en underbar familj. Jag är overkligt lyckligt lottad. Vad spelar en halvtimme hit eller dit då för roll?

Barnordboken

Ja, man måste ju bara försöka minnas.

Barnprogrammet heter i tvååringens värl: Bolli-Hompa. När han säger det med schwung i röster på sitt bestämdaste vis låter det defintigt inte som något för små knattar.

Adde e alldes bög! Sonens morbror var dyngsur efter ett dopp i poolen på Vanadisbadet, men gillar vad vi alla vet fortfarande tjejer.

Haha, EjiksBAJSgatan! Haha! Eriksbergsgatan har fått sig ett offentligt smeknamn på tvåans buss mot Stureplan några gånger.

Då och nu

För två och ett halvt år sedan, med gravidmage:

- Vi ska minsann inte låta vårt barn äta på McDonalds förrän han börjar skolan. Usch! Sådana där barn som är typ tre år och börjar vråla i sina barnstolar när man åker förbi den röda och gula skylten... Vidrigt. Eller inte barnen, det är ju föräldrarnas fel. Allting. Nä, det finns inget som kan ursäkta att föräldrar överför sina dåliga matvanor på stackars oskyldiga barn.

Nutid:

- VA??! Hur kan ni ha slut på Shrek!!? Det är ju honom alla vill ha. Jag skiter fullständigt i att man kan få grönsaker eller kyckling eller mjölk eller något helt annat i Happy Mealen när SHREK ÄR SLUT!! Vår son kommer bli tokig. Han verkar inte ens gilla era burgare. Men han sitter still när vi äter, om han får det lilla gröna monstret och några morötter. Jaha, finns Åsnan? Jamen då tar vi honom istället.

En till!

Just det, det finns ju en annan också. Sara Varga. Hon är ju så snygg som man dör, verkar så bra på att ha sunda åsikter, är cool som attans i sitt DJ-bås och dessutom säger alla mina kollegor som jobbet med henne att hon är genomtrevlig på ett trevligt sätt.

Tjejer kan! Det är mitt tema för dagen.

Gotta love!

Hej där. Nu var det längesedan jag skrev något. Har haft alldeles för mycket på jobbet, på fritiden, med det privata och ja... Under blogguppehållet har jag i alla fall fått klart för mig att jag gillar Carolina Gynning rejält mycket.

Hon var med i Big Brother. Hon gjorde bort sig lite, eller nåt, med den där sexgrejen. Hon var galen och hysterisk och ögonen såg ut som att de skulle ploppa ur och hon flaxade åt alla håll och kanter...

Men.

Kolla på tjejen. Hon är inte ett dugg korrekt, helt impulsiv och ser fett fel ut för någon som helst cred. Men hon passar så bra att vara - Carolina! Fnittrig och glad och säkert störig på en massa sätt, men älskvärd i all sin störighet. Hon är sjukt snygg och bidrar med lite glamour och verkar vara en festarkompis utöver det vanliga. Nu är hon programledare och författare och modell och konstnär och jag vet inte vad...

Säkert gör hon bort sig igen. Men det behöver inte vara så tokigt det heller. Det är så skönt med perfekta-Tilde-de-Paula-motsatser på något sätt.

Sverige ska vara glad för Gynning!