Det här med tro, hopp och kärlek

Ända sedan barnsben har ju begreppet funnits närvarande. På smycken, bland vänner, i relationer samt olika former av ceremonier.

Länge trodde jag att har man dessa, då har man allt. Tro, hopp och kärlek. För alltid sammansvetsade - länkade till varandra i en obrytbar treenighet. För dåtiden och för framtiden. Tro, hopp och kärlek.

Jag har tänkt om.

Fascinationen för orden och dess innebörd finns fortfarande. Kanske mer än någonsin. Men jag tror att de fungerar bäst var för sig.

Under det senaste året har jag tvivlat på kärlekens kraft. Jag har tappat mitt förtroende, tron på perfekta relationer överhuvudtaget. Hoppet har varit försvunnet under vissa stunder. Men det har aldrig inträffat samtidigt.

När hoppet var svagt, var tron på vår kraft och det vi har, som störst. När kärlekens färger blev pastelligt ljusa istället för intensivt eldiga, fanns det hopp om något bättre. Någonstans slutade vi kanske att hoppas, men aldrig riktigt att tro. Inte på högre makter, utan på oss.

Jag har inget slut på den här historien. Vet inte hur det i blir at the end of the day. Men när vi har kommit såhär långt, finns inget som hindrar att vi har en evighet tillsammans.