Receptet för lycka?

I dagens kvällstidningar står att läsa att receptet för lycka = skaffa inga barn.

Haha. Hahaha. Hahahahaaaaa!

I och för sig tillhör jag dem som tror att lycka aldrig går att "få" utifrån. Inga pengar, inget boende, inget jobb, inga barn i världen är nyckeln till fullständig lycka. Den måste komma inifrån. Långt inifrån. Men alla livets små och stora delar - och hur du väljer att använda dem, vad du gör med dem och hur du reflekterar kring dem - är byggstenarna som krävs för att få känna den där lyckan som inte går att förväxla med något annat.

Barnen då? Ja, som analysen i dagens artiklar ser ut så ska man tydligen bli extra lycklig när man planerar och väntar barn, men när de väl kommer så kommer problemen också. Jamen se goddag. Fler barn = fler problem, det fattar väl vem som helst. Barn är griniga, smutsiga, kissar på sig, tjatar, går inte att argumentera med, förstår inte rationella förklaringar, nöjer sig aldrig med ett nej, vill ha allting förklarat för sig, pillar på snoppen/snippan hela tiden, skyller på någon lämplig förälder när de pruttat, tjatar om att varje dag är lördag för att kunna manipulera till sig lite lördagsgodis, vägrar äta all hemlagad mat utom pannkakor och köttbullar, gråter hysteriskt på offentlig plats om nallen plötsligt blivit inlåst på dagis... och så vidare i all oändlighet. Och nej, vuxna gör ju faktiskt inte så. Det är klart att barn är jobbiga.

Men vuxna är inte lika gulliga när de sover. De har inte lika mjuka kinder att gosa med. De kryper inte upp i ditt knä, kurar ihop sig och levererar ett "jag älkaj däj" så att hjärtat nästan spricker. De funderar inte heller kring att man kanske inte ska köpa ett hus, för att "det är ju så tungt" och alltså svårt att ta med hem till lägenheten. De blir inte hejdlöst gulligt besvikna över att de inte fick vara björn under dagens dagislekar. De kan inte sitta i en timme med kritor och papper för att försöka få till sitt livs första steck-pingvin. De skrattar nästan aldrig så äkta, bubblande och hysteriskt att alla som går förbi också blir tvungna att le. De vinkar inte till bilar och poliser på gatan. De bestämmer sig inte för att ringa till tomten och prata allvar, en helt vanlig söndag i maj. De tar inte sitt gosetäcke, sin vällingflaska och sin för stora grodpyjamas med fötter och sätter sig en millimeter från tv´n för att kolla på Spartacus. De jagar inte gabflabbande kaniner i Hagaparken, och beter sig som att livet inte behöver innehålla mycket mer än så. Ska jag fortsätta? Jag kan göra det i all oändlighet.

Så nej, receptet för lycka är definitivt inte barn. Alla människor måste nog hitta sitt eget recept. Men en vardag som aldrig är grå, en värme som är lite varmare, äkta känslor åt alla håll och kanter, ändlös livsglädje och upptäckarlust som smittar av sig, drömmar som inte ens påbörjat sin resa mot att bli verklighet, framtid och ren, äkta kärlek... det är barn.

Det är barn.