Dags för biktning II

Det är rena rama syndafloden det här. Jag har tidigare bett er se mig äta mina ord. De som jag skrev om att Ebba von Sydow verkar vara så himla härlig och inspirerande, på sitt eget lilla vis. Nu smaskar jag inte bara i mig dessa ord, utan knaprar upp hela tangentbordet! Please forgive me!

Tjejen har ju något extra, helt klart. Men varfööööööör kan det aldrig bli helt bra? Nu är jag helt obeskrivligt less på alla "oh well" som hon använder för att övergå från något seriöst inlägg till den vanliga, glatta ytan. Jag står inte ut med att läsa att hon beskriver sin nyklippta frisyr med "och JA, det blev grymt! Grymt! Grymt! Grymt!". Inte heller kan jag längre tycka det är kul att läsa om hennes modetips, för hon ger inga råd utan skriver alltid; JAG har köpt, JAG passar i, JAG väljer... och slutligen kommenterar hon sina förkylningar och febertoppar med "jag... jag som ALDRIG blir sjuk!" Alltså, JAG kanske är överdrivet kritisk nu, men är det inte roligare med någon som har lite skön distans. Som sätter saker i ett sammanhang och begrundar världen med massor av olika perspektiv? Det hade ju kunnat bli riktigt bra, för glossigheten och det osvenska självförtroendet gillar jag fortfarande hos EVS. Men nope, om jag hade en fjortonårig dotter (lillasyster låter bättre, hallå... jag är inte lastgammal ;-)) som läste VR så skulle jag föredra en annan förebild.

Nu måste jag bikta mig för den här dissningen också. Alla får ju tycka vad de vill såklart. Men för tillfället är det faktiskt såhär jag tycker!

Dags för biktning I

Oh heliga cyberfader, förlåt mig för jag har syndat. Jag har i flera års tid fnyst åt mammor med små telingar där smutsen är utsmetad över halva det rundgosiga ansiktet, eller utrymmet mellan näsan och munnen täckt av två tjocka strängar trögflytande, grönt gegg! (Eller möjligtvis en liten ettårstunga som försöker smaska i sig härligheterna...) Jag har stirrat, tjuvkikat, förfasats över hur man låter sina små bedårande sötisar se ut och vad det ger för intryck. Moahahaha vad lurad jag var!!!

Förlåt mig för att jag trodde mig veta något om den bacillfyllda verklighet jag inte tidigare befunnit mig i. Förlåt för att jag suttit på mitt välstädade kontor eller på min rena byxbak och tänkt att "vaddårå, det är väl bara att torka av ungen med jämna mellanrum". NEJ, det är det inte. Jag hade INGEN aning om hur omöjligt det är att hålla en femtonmånaders knatte ren. Torkar jag munnen, fräser han ut snor. Torkar jag näsan, gnuggar han munnen mot sandlådan eller en halväten banan som någon slängt bredvid. Ger jag honom en enkel och ketchupfri korv, sträcker han sig efter min dressingfyllda kladd-kebab när jag hämtar fler servetter. Allt är klet! Alltid. Det existerar inte längre någon renhet och det kan jag bara acceptera. Förlåt för att jag trodde mig kunna göra det omöjliga. United we stand... in dirt.

Öööhhh, go´morron

Igår morse skulle jag ringa mamma på hennes jobb. Hade tyvärr, som så många gånger förut, glömt numret och ringde därför nummerupplysningen. (TROTS att jag blir helt utfreakat galen av att höra den där inprogrammerade hälsningsfrasen som de spelar upp för att tjäna några extra sekunder = kronor!) Det var tidigt, jag var stressad och kanske inte riktigt fokuserad. Nåväl, datafrasen överstökad och en vänlig telefontjej frågade vem jag sökte.

Jag: (Lite överdrivet trevlig och klämkäck, det var ju ändå mamma jag sökte på jobbet...) - Hej, det här är Anna Andersson (inte mitt namn, men ni hajjar), jag skulle vilja prata med Greta. (Inte mammas namn heller, men U get it.)
Telefontjejen: (Något frågande:) - Jaha, Greta vem?
Jag: (Något kaxigare nu) - Greta Gretsson! (Hur många Greta kan det finnas på mammas lilla jobb??)
Telefontjejen: Jaha, ja... jag söker här. Nä, jag hittar ingen sådan här...
Jag: (Funderande...) Hon kanske har slutat, va´fasen har hon inte sagt något till mig för...
Telefontjejen: - Vet du var hon finns?
Jag: (Tänkande:) Är människan helt tom eller?? HUR svårt kan det vara?
Jag igen: Ja, på ORDERMOTTAGNINGEN!

Och i samma ögonblick som jag fräste ut orden insåg jag att jag inte alls pratade med receptionisten på mammas jobb i norrland, utan en stackars telefonist på nummerupplysningen i Stockholm. Illa. Illa. Illa. Jag är en sådan som kan skämmas även över telefon, och försökte nästla mig ur situationen genom att låtsas som ingenting och FAKTISKT NÄMNA FÖRETAGETS NAMN. Ehh. Dags att börja koffeinkicka igång kroppen på morgonen kanske?

Satan!

Sambon tog med sig sonen för en dejt med en annan pappa och barn i närliggande lekpark. (Hmm... det där lät lite för bra för att vara sant. Är jag lite väl naiv nu? Har han en het älskarinna månne? Nädå, det tror jag inte :-)) Jag köpte en chokladbit och Cosmopolitan (tidningen - inte drinken) på väg hem från jobbet. Nu har jag bloggat bort lästiden!!! Snart kommer ögonstenarna hem och det blir ingen läsning. Hur tänkte jag? Det här blir inte lätt att förlåta mig själv för. Datadravel istället för mysläs? I´m off!

Tid vs rum, tid vs rum, tid vs rum

Nyköpt lägenhet i centrala Stockholm. Nära till allt och inga brädor att spika. Alltid ett Sevvan öppet runt hörnet, om det skulle behövas. Taxi från krogen kostar en femtiolapp. Cityliv och familjetillvaro integrerade och förpackade i ett lättanvänt format. Men nähä... jag kunde visst inte nöja mig med det. Jag ville visst egentligen bo i villa. Och så även min sambo. Så... Hemnet är fortfarande min vän (och fiende). Finns det nya objekt att klicka in sig på i de områden vi kollar, då stiger pulsen och pirret i magen. Inget nyinkommet? Fy f-n vad trist, kanske någon tant vill sälja sin 200 kvm sekelskiftsvilla i Bromma för en spottstyver, på Blocket? (Nähä, inte det? Fy vad medvetna alla blivit nurå..!)

Men så börjar möjligheternas trånga sektor vidgas lite. Dag för dag. Man skaffar sig bredare vyer och inser att man kanske-inte-kan-få-allt-just-här-och-nu. Så... sekelskifte är charmigt. Men malar i sängkläderna, pälsängerhål i fina ylletröjan och silverfiskar i diskhon är inget jag längtar efter. Så... nyare är inte fel. Nybyggt kanske? Inte dumt! Jaha, nybyggt i Stockholms kommun kostar tio miljoner. Jaja, vem vill bo i nybyggt. Helt opersonligt och karaktärslöst. Ganska nybyggt då, relativt nära stan. Jahaja, en 60-talsvilla på 70 kvm i Bromma som behöver takomläggning och dränering, för 5,9 (innan renoveringar). Njäe, not nice! Lite längre bort? Jasså, tar det 1 timme och tio minuter från Mariedalsviksnånting, som alla pratar om, med pendeln till stan? Jamen då kan jag ju ta (helt enkelt) ett jobb där man jobbar 120 minuter om dagen ¨så att jag hinner lämna på dagis, jobba, luncha, jobba mer, hämta på dagis, göra ärenden och laga mat" innan dygnet är över. Men va´? Inte många sådana jobb i reklambranschen? Hmm... då får det bli något annat.

Och så dyker det som skulle kunna vara ett drömhus upp. Eller två faktiskt. På var sin sida om stan. Fräscha, snygga, rätt planslösning, lagomlyxiga, plats för vänner och familj, schyssta tomter, garage (för bil behöver man nog om man inte bor mitt i stan ;-)) och nära kommunikationer. 20-30 minuters restid enkel väg. Är det för mycket? Bortkastad tid? Får man ihop det med två heltidsjobb? Vill man få ihop det? Frågorna är många och svaren få, men det börjar bli dags att välja. Ett liv mitt i smeten utan doft av nyhängd torktvätt som vajar i vinden, inget dimmigt sockeros av nybakade bullar över kvarteret, inga isbitar som klirrar mot glas när mamma häller upp saft till barnen i solen, ingen trygg förnimmelse av nyklippt gräs, eller son som cyklar på lilla gatan till han ramlar och får skrubbsår att pyssla om...

Åh, att vara vuxen och fatta egna beslut är kul! Men ibland är valen svåra. Tror att jag ska ringa min mamma och pappa nu. De vet nog hur vi ska göra!

Alltid ett år efter

Jo minsann, alla kan inte vara först med allt. Men jag börjar undra om jag inte borde snäppa upp mig lite med allt som gäller contemporary koll. Visst, jag var ganska tidig med att skaffa barn, inte många i bekantskapskretsen hann före. (Huvvaligen, det där lät som att det är någon slags tävling, vilket i-n-t-e var ambitionen!) Och jag köpte en kjol med hög midja innan jag såg dem i flockar på stan. Jag fick också blåsor i munnen av USA´s farliga export Big Red (tuggummit) innan det landande i alla hotta America-diskar i svenska snabbköp. Men...

Ungefär två år efter alla andra insåg jag att Sex & the city är/var asbra, vilket har lett till att jag fortfarande idag kan sitta och diskutera avsnitt med mina kvinnliga kollegor. Som inte alls tycker det är skoj. De ventilerade klart allt för sisådär fyra år sedan. Jag såg affischerna för Grey´s Anatomy på väg hem från jobbet förra året, men fnös nonchalant åt "ännu en sjukhusserie". Igår hoppade jag ner från mina hästryggshöga fördomar och såg ett helt avsnitt. Jag är lyrisk. Vilken 50-minuters perfektion! I love! Ja, så där som ni kände förra året. Och så Prison Break. "Jag orkar inte kolla"... var min inställning de 23 första avsnitten. Nu såg jag premiären av säsong två. Jag är fast. Later than U. Men ändock. Ja, jag har inte bara missat ett års schyssta lunchrumsdiskussioner. Jag inser också att jag kommer att bli tvungen att köpa dvd-boxar för en hel förmögenhet. Got some catchin´ up to do!

Angående skräckisar…

… så ska de gärna utspelas i dunkla/mörka miljöer, ha en eskalerande spänning som kittlar alla mörka förväntningar, innehålla karaktärer man kan identifiera sig med och åskådliggöra situationer som faktiskt skulle kunna inträffa vem som helst, bara med lite mer rysliga detaljer.

INTE som gårdagens filmupplevelse börja med en skruvad kavalkad av freaks, raskt hoppa vidare till ett hobbitliknande monster som kalasar på en människoben höst upp på en klippa mitt ute i ingenstans, uppvisa en kriminalare med 30 års erfarenhet av mordcase som håller på att kissa på sig när någon ropar hans namn, skildra en våldtäkt av ännu en hobbit med ihopsmält ansikte på en blond high school-donna och sjukt mycket annat splatter och trams. Bläh! Det var en av mitt livs värsta filmupplevelser. Inte ett dugg hemsk, bara otroligt onödig. Det här var verkligen inget mammamåste. Och ingen vardagslyx heller! Varför sov jag inte istället?

Kärlekens färg..?

Bröllopsplaneringen går med myrsteg framåt. Har hittat en webbsajt som säkert kan bli användbar under det här året. Jag börjar dock fundera på om inte tjejers/kvinnors engagemang kring vissa av livets skeenden kan bli lite väl likt masspsykos. Ett antal sidor och kapitel på bröllopssajten betar av frågor som jag trodde gick att lösa på ett kick, om jag ens visste att de var frågor värda att diskutera. Som detta med "färgtema". Färgtema??! Alltså, det är ju fint om saker och ting passar ihop och man använder färger man gillar, när det än må vara. Men att det kring bröllop måste kallas just färgtema får mig att bli lite kräksjuk. På bröllopssidan kan man läsa följande: "Att välja ett färgtema till bröllopet är relativt vanligt. Att välja två närliggande färger som bryter av varandra kan vara en god idé för att lätta upp lite." Jaha? Nähä, liksom!! Vaddå lätta upp? Om man är skitnervös eller kissnödig eller har andnöd i den trånga klänningen eller inser att man valt fel toastmaster eller svärfar blir för full och ramlar omkull... lättar ett färgtema upp då??! Ett annat citat från sajten beskriver ett tips på bra mix: "Marinblå och ljusblå - passar bra för bröllop med ett marint tema." Eh, säger du det..? Jag som skulle ha valt grisrosa och spyorange till mitt "marina" bröllop... Ok, färgtema fär nationaldagen fattar jag, det är gult och blått. Färgtema för begravning må ju vara svart, det känns lite dystert. Julen får abonnera den röda och vita mixen. Eller förresten... den får dela det med förlossningar; exakt samma. (Vitt i ansiktet och rött överallt annars.) Som vanligt är jag dock villig att medge mina svagheter och jag slår vad om att jag inom en kvart kommer att sitta och googla på färgteman. Vaddårå, hela den här bröllopsgrejen får ju inte skära sig ;-)

Bye bye Polly

Polly som varit min vän. En tröst i mörkret. En räddare i nöden. Mjuk och varm när världen kändes jobbigt och svår. Visst har det funnit andra, men ingen såsom Polly. Fram till igår. Trots mina patetiska försök till diet kom sambon hem med den välbekanta, blå påsen från snabbköpet. Mörka och ljusa chokladskummisar, sega och njutbara. Problemet var bara att de inte alls var sega och härliga längre. Snarare sträva och porösa. FEL FEL FEL. Vi tänkte skicka tillbaka påsen. Kollade datumet sisådär tio gånger. Inget konstigt årtal eller så... Det är då vi upptäcker det: Nytt recept! Nytt recept brukar sällan eller aldrig innebära "bättre recept". Så inte heller denna gång. Åh, hur kunde det bli såhär? Vad ska jag nu kalasa på när jag är hungrig efter en dags nyttigt tänkande och förnuftigt ätande? Gamla goda Polly, hör av dig om du blir som du var!

Proffsblogg?

Fan vad lyxigt att få proffsblogga!! Typ bli kontaktad av något stort företag som bara måste få synas på ens bloggsida och betalar massor av pengar för det. Eller kanske bara ha en arbetsgivare som villigt kryddar lönen för några timmars bloggning om dagen. Själv slavbloggar jag... Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Obetalt. Såklart, eftersom min blogg inte handlar om n-å-t! Sent på natten när hjärnan är trög. Försöker trycka så tyst som möjligt på tangenterna för att inte väcka sambo och son. Nä, mitt bloggande är verkligen av lowlife-klass just nu. Haha. Och fan vad tråkigt att blogga om att blogga. Sorry! Godnatt!

Dont´t forget Olga

Blogg-Olga alltså. Länken finns längre ner. Det är SÅ kul!!!

Alltid ska man få något att käka upp...

I detta fall gäller det samma gamla Ebba Von Sydow som jag så glatt lovprisat i bloggen. Eller inte lovprisat direkt, men åtminstone highlightat lite... Åsså nu... Bläh... Som många andra har jag hört att hon minsann högt och ljudligt skällde ut någon ung servitör på en schysst restaurang. Fräste överlägset och demonstrativt reste sig och gick. För att fisken var för sval, typ. Idioti!! Snällhet är en underskattad egenskap. Och om man ska vara dum, så ska man åtminstone vara det mot någon som förtjänar det. Hoppas ni ser mig äta mina ord nu!

Men Jessica!!

Jessica Andersson. Ja, jag VET att du säkert inte vet vem hon är. Men i alla fall. Hon från Fame Factory. Och Fame. Och Melodifestivalen. Jag minns inte vad hon sjöng, men hon porrade så minnesvärt loss på en stol. Iklädd... inget. Hon sjunger ju bra. Verkar glad och är fin. Varför har hon anställt stylisten from hell? Eller har hon ingen? Det blir a-l-d-r-i-g ok. Inte. Alls. Bevittade nyss hur hon duettade med Ronan Keating under invigningen av Friidrotts-EM, iförd något som Tina Turner donerade till välgörenhet i slutet av 80-talet. Så synd, så synd. Och så fuuuult! Förlåt, jag vet att jag absolut inte är den som klär mig perfekt alla gånger. Men jag kombinerar åtminstone inte chiffong, svart, paljetter, slits, spets, genomskinligt, fotlångt, ännu mer slits och push-up vid offentliga framträdanden. Nu deltar jag iofs aldrig i offentliga framträdanden, men ändock. Hellre H&M än Hollywood goes eighties!

Mr John Blund och vår soffa...

... har något ihop. Jag har alltid hävdat att det är den egna viljan som styr när du somnar för kvällen. Fnyst lite fånigt åt dem som slumrar in till åttanyheterna. Börjar smårycka och fladdra med ögonlocken innan kvällskaffet ens kokat klart. Men nu... I take it back. Vår nya soffa är roten till allt ont... och mjukt, luddigt, mysigt och skönt. Så förb---at sövande. Jag kan inte stå emot. Vår dyrgrip till tv-möbel blev en kostsam sömnmaskin! Vi har lösningen på all världens insomnia här hos oss, vem kunde tro det för ett par månader sedan. Nu ska jag STÄLLA mig och titta på CSI...

Får man ta grillen med sig in i himlen?

Alltså, jag har insett att jag har en fobi. En kraftig grillfobi. Var på grillpartaj med sjukt sköna mammakompisar nu ikväll, och det enda lilla (stora) molnet på min ljusa sommarhimmel var just kvällens medelpunkt..; grillen. Andra ser stämning. Jag ser tickande bakteriebomb. Andra ser mumsig middagsmat. Jag ser huvudet i hinken hela natten. Några ser till och med ljusrosa, småblodiga biffdrömmar. Jag ser möjligtvis något som liknar knaprig kolbit. Det är inte det att jag haft en bad grill experience, för det har jag aldrig vad jag vet. Men det är bara så att medierna kablar ut sina budskap om e-coli hit och salmonella dit, och därför kan jag för mitt liv inte koppla av och njuta av de gastronomiska höjdpunkterna på gallret. I´m afraid. I´m very afraid. Nu ska min vän alkogel från Apoteket och jag gå och skaka hand över tvättstället. Efter att jag svept den starka trean virre från barskåpet!

Svenssonfobi?

Flippade mellan en ny skön dramaserie på Fyran och en dokumentär på SVT igår kväll. Visserligen lättade slutet upp mina aggressioner lite, men ett tag fick jag bita i kudden för att inte skrika högt. Dokumentären skulle enligt tv-texten handla om ett barndomskompispar där den ena tjejen stannat i storstaden - rädd för "det vanliga" medelklasslivet - och den andra flyttat från Sthlm för livet på landet, med djur, barn, villa och allt det där... En jämförelse av olika vägval. Resultatet däremot blev en stilstudie i hur den "tuffa" (hon som filmade) kände sig lite bättre och finare, och tryckte ner väninnan med konstiga frågor och fördomar. Som sagt, summan av kardemumman blev i alla fall att Sthlmstjejen också skaffade kille och barn, och stolt konstaterade att Svenssonlivet minsann inte är så farligt, men what the f**k? Ett ämne som hade kunnat vara jätteintressant plattades ut och blev bara svart eller vitt. Utan kontraster eller djup.
Jag hävdar fortfarande att "Svensson" bara är mentalt. Jag står upp mot alla dem som hävdar att kvinnor tvingas välja mellan barn och karriär. Kanske har jag bara haft tur, men i min värld går det utmärkt att kombinera. Vill jag dessutom gå ut med mina tjejkompisar så är det inte svårare än att min sons pappa stannar hemma, och vill han göra något "familjefritt" är jag hemma en kväll. När vi vill umgås själva eller med härliga vänner, ringer vi någon ur familjen som brukar vara barnvakt och dessutom ofta ber oss om att få vara det. Vi bor i innerstaden, har aldrig storhandlat eller ägt en bil... men vad gör väl det? Ibland micrar vi Felix frysportioner till middag för att hinna prioritera oss och vår son, men jag har aldrig haft dåligt samvete... Inte en dag sedan min sons födelse har jag dragit på mig ett par mysbrallor och struntat i att borsta tänderna... som så många vill påpeka sker per automatik när man blir mamma. Jag har haft möjlighet att välja. Jag har valt mitt sätt, vårt sätt. Det som funkar för mig och den familj jag älskar så högt. (Jag är medveten om att alla inte har möjlighet att välja. Saknar barnvakter eller har sjuka barn. Kanske idiotiska arbetsgivare eller andra svåra arbetsförhållanden. Jag säger inget om dem, för deras tillvaro styrs av så mycket annat än den egna viljan.) Givetvis kompromissar jag och vi ibland, precis som alla måste för att överhuvudtaget kunna leva hänsynsfullt och med respekt i relationer med andra människor, men i slutänden är du din egen lyckas smed. (Det uttrycket gör inte innehållet rättvisa, men det spelar mindre roll...) Bort med alla stereotypa dokumentärer och fram för fler dramatiserande, romantiska, fiktiva skildringar av kvinnors (och mäns) tillvaro och verklighet. Det är DET som inspirerar och ger tankeställare. Det är då vi ser att inget behöver vara grått och "vanligt" om vi inte fastnar i den färgskalan i våra huvuden och hjärtan. Livet är färgglatt. Ibland djupaste mörker och svartaste svart, men oftare alldeles rött och rosa och gult och blått och grönt och lila och... ja. Särskilt tydligt blev det när vår älskade unge föddes. Vill du inte använda glittrande sprakande färgglad ögonskugga, så prova i alla fall med en skimrande bodylotion på benen. Se vad som händer. Det är min metafor för idag :-)

En penna i näsan

Sonens väckningsmetoder kan vara minst sagt brutala. När pappan hämtar honom i spjälsängen på morgonen, brukar jag kunna somna om några minuter innan det är dags att hurta upp ur sängen. Vi har en ganska låg säng. Sedan sonen blev mobil och upprätt, d v s började gå, så har han fattat tycke för att själv ansvara för väckningen av mig. Ofta med ett finger i örat. Hans finger i mitt öra, alltså. En gång med ett bestämt tag om båda mina övre ögonfransrader, parallellt uppdragande av ögonlocken. Det var inte helt ljuvligt. Ett par gånger med en penna eller sminkpensel rakt upp i min näsa. Aj. Men så imorse... en varm puss på munnen och en klapp på kinden. Och ett ljust och pipigt "haaaeeej", när jag vaknar och han ser det. God morgon härliga, nya dag!

Skrattar ihjäl mig!!

Ooiiihhhhh... hahaha. Alltså på riktigt. Nätsprang på en sjukt kul blogg. Så aggro. Så icke-ödmjuk. Så skön. Skulle aldrig våga själv, men den här crazy mamman har verkligen inga problem med att ventilera alla sina åsikter. Hoppas verkligen det är ok att jag länkar nu... Hon é grym ju! Här är härligheten:

http://bloggolga.blogg.se/

Oj då!

Så hade min lilla blogg äntligen kommenterats och så tror jag att jag, av misstag, raderade orden. Eller? Jag är pinsamt oteknisk och borde inte ens kommentera sådana här kommentarer. Suck. Tur att jag tror att jag känner skribenten i fråga, rätt väl ;-) Jag är kanske förlåten.

Jippijippijippijippi!

För en som aldrig drömt eller fantiserat om sitt eget (eller andras) bröllop måste jag erkänna att väldigt mycket av min tid under de senaste veckorna gått åt till gräddvita dagdrömmar. Festplats utsedd och kyrka bokad. Datum och klockslag fastställda. Med tio månader kvar till "go live" (japp, många managementkonsulter i bekantskapskretsen...) känns det som att vi fått en bra start på hela den här bröllopseventgrejen. Oooiiihhh, bröllis! För mig och min stora kärlek! Jippi!!!!!

Funderar...

... på om de två senaste inläggen verkligen faller in under antingen a) mammamåsten eller b) vardagslyx... som ju bloggens titel indikerar. Äh... på något sätt gör de säkert det. Eller?

Naughty by nature, part II

Åsså var det den där tama gräsanden. (Min mamma har dresserat både änder och aborrar... de kommer på beställning... promise... helt galet!) Mamman med sina fyra ungar, som kommer på dagliga besök på bryggan. Thekakor är tydligen godare än gräs och sjöpartiklar. Nåväl. Den hade plötsligt en fiskekrok genom ena benet. Hoppade. Haltade. Simmade helt snett. Stackarn. Operation räddning inleddes med att tre vuxna smidde smarta McGyverplaner i gräset. Den fjärde vuxna fick i uppdrag att passa ettåringen som tydligen inte förstod storheten i andräddning utan hellre ville kasta stenar i ekan. Gott så. Jag ser fortfarande bilden framför mig... Min mamma vadar ut i vattnet med kjolen i ena handen och nybakad thekaka i andra. Min sambo har kurat ihop sig till en krälande boll på bryggan, och närmar sig andmamman med en snigels hastighet. Farsan däremot letar genom alla uthus och förråd i jakt på saker som man kan tillverka en engångshåv med. Det var en märklig syn. Som gökboet version sommarställe, ungefär. I två dagar jagade vi andstackaren. Eller rättare sagt; vi jagade inte - utan den kom till oss. Visade upp benet. Låg på bryggan. Kom haltande upp för gräsmattan. Den ville bli räddad, men vi misslyckades. När vi lämnade huset igår var kroken kvar. Vi pratade om den till vi somnade igår kväll. En av sambons nära vänner garvade när han fick höra och sade stolt att lösningen redan var klar. Ett hagelskott och lidandet är över. Hmmppff! Vart är mänskligheten på väg? Nu ska jag googla andräddare, so long så länge.

Naughty by nature, part I

Efter en vecka i föräldrarnas pittoreska sommarstuga, har jag insett att den lantliga idyllen inte alltid är vad den ser ut att vara. Åh nej, nu snackar vi inte någon form av familjetrauma eller tråkig gräsklippning eller andra små mörka moln på sommarhimlen. Nu snackar vi naturens egna, mörka, opåverkbara krafter. Nja, nåja, typ... Varje morgon i flera dagars tid vaknade vi i gäststugan till ljudet av kvittrande fågelungar. Ljudet spred sig som en härligt pinglande väckarklockesignal (ja, det FINNS faktiskt sådana) över den stilla sjön i morgondiset, vid varje ny gryning. Träden vajade sakta i den ljumma brisen och det nykokta kaffet spred sina frestande ångor över matplatsen i strandbrynet. Ni fattar hur fint det var. Men så en dag. Tystnad. Inget kvitter. Ingen fågelmamma som kom in för landning i bodet med godsaker som små flugor och maskar. Bara alldeles... dött. Huruvida det har att göra med att katten (ehum... vår katt) kvällen innan stolt visat upp sin lilla fågelfångst vid dörrmattan, det förtäljer inte den här historien. Jag väljer att tro att fågelmamman bara tagit en lite längre matjaktsrutt den här gången, och att ungarna somnat middag i boet. Hon är inte alls uppäten av katten och ungarna har inte alls gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Inte i min värld. För det passar inte in i sommaridyllen. Nope. Nu hör jag kvittret i fjärran...