Familjen tvärtemot

Blir lite förvånad över att konstatera att vår familjs vardagsliv och verklighet möts av positiv förundran från olika håll och kanter. Att vi jobbar som vi gör, reser som vi gör, spenderar helger som vi gör och en massa andra saker... Det är främst personer som ännu inte skaffat barn som höjer på ögonbrynen åt att vi fortfarande "hänger med". Det visar väl på att fördomarna mot barnfamiljer fortfarande är många, men att det inte går att uttala sig om hur det ska vara förrän man verkligen provat. Vi sade redan innan graviditeten att vi önskade ha det på det ena eller andra viset, och gör allt för att leva efter våra hjärtan. Samtidigt vet vi också att det hade kunnat bli så att vi fått ett barn som är oerhört krävande, inte friskt eller någon annan omständighet som hade gjort att våra mål och önskningar bara sett ut som patetiska ytligheter... Nåväl, det jag skulle komma till är att huvudsaken är att man i så stor utsträckning som möjligt hittar de vägar som fungerar för den egna familjen, oavsett konstellation, och hittar en bra mix av individuallitet och kollektivt utrymme för att bli genuint lycklig. Eller något.

Nu när sonen är 18 månader så omges vi av familjer som kämpar med struliga sömnnätter, nattningsrutiner och dilemmat mellan att hålla barnen i sina egna sänger så mycket som möjligt kontra att välkomna dem till vuxensägen om de vaknar och vill dit, på natten. Så har även vi gjort i perioder till och från. Men så för ett par dagar sedan; jag och sambon lade oss som vanligt med ingen av oss somnade. Vi pratade om allt och inget, skrattade och diskuterade i timmar. När vi kollade på klockan och såg att hon var över 1 verkade nästa jobbdag obekvänt nära. Och det var ju vårt eget fel, sonen sov däremot sött i sitt rum. Nästan exakt samtidigt tittade vi på varadra i dunklet och sade: Ska vi hämta (sonen)? Fnittrande smög vi in till honom, lyfte upp den lilla grodpyjamasmänniskan i sitt täcke och tassade tillbaka in till oss. Lillen vaknade inte ens men vi somnade på direkten med vår lille knatte varmt inbäddad emellan oss. Om han inte blev alltför förvirrad när han vaknade och inte kunde dra sig till minnes att han varken vaknat eller tjatat sig in till oss under natten, så är väl ingen skada skedd. Mer än på vår självbild. Vilka skumma föräldrapar går och h-ä-m-t-a-r ungarna självmant, mitt i natten? Jaja, vi lovar att inte yppa det för honom när han blir stor och förstår, utan drar samma visa som alla andra..: Ååhh, du var SÅÅÅ jobbig när du kom med täcket och kudden i högsta hugg och ville klämma dig in i vår säng! Verkligen. Jättejobbig. Bökig och dan. Jepp. Oj vad skönt det var när du sov hela nätter lugnt och tryggt i din egen säng. Ojojoj, om du bara visste...

Liten i orden och liten på jorden

Sonen babblar på i allt ökande takt. Allting runtomkring kommenteras numera med ord, även om de inte är direkt förknippade med något mänskligt språk. Eller... de börjar ju allt mer bli just det. Ta "tack" till exempel. För någon månad sedan var det ett väsande "tttttt" som lämnade sonens mun när han fick något räckt till sig. Sedan blev det "ta" följt av ett litet "ack" några veckor senare. Så förra veckan blev det helt plötsligt ett klart och tydligt "tack". När jag och sambon kramades så hördes "pappa och mamma" nedifrån knähöjd. Och idag när vi hängde upp vår adventsstjärna (ja, jag är medveten om att det är en vecka för tidigt men den var så galet snygg, tillika sjukt dyr för en pappers-vik-sak att vi maximerar användningtiden rejält) och jag finjusterade höjden, stannade allt upp när sonen pekade mot stjärnan och kläckte ur sig: "pappa, titta!". Ett stort, stort, stort ögonblick. Orsakat av en stor, stor liten kille.

Jag åkte tidsmaskin idag

Allvarligt. Skulle kolla in ett hus i förorten och på vägen tillbaka fick jag en chockartad resa tillbaka i tiden. Men jag kände inte riktigt igen mig ändå. Och observera att detta inte platsar på tjuvyssnat.se för jag tjuvlyssnade verkligen inte; jag kunde inte u-n-d-g-å att höra, även om jag ville. Lagom till Vällingby station satte sig sex enormt söta tjejer i femtonårsåldern på platserna kring mig. En liten dam i åttioårsåldern satt också tätt intill, i den i övrig fullproppade vagnen. En av brudarna tog upp sin mobil, och här börjar härligheterna:

Mobiltjejen: Vill ni se när jag och Kalle knullar?
Många andra: Iiiuuuhhh, har ni FILMAT??!!
Mobiltjejen: Hahaha... näe... jag skojade bara
(Skickar runt kameran)
Mobiltjejen igen: Vi tog bara stillbilder, hahaha
En blond skönhet: Men alltså, är det där hans snopp?
Mobiltjejen: Nä, va fan tror du... Är det min farsa eller?

Jag försökte göra mig osynlig (vilket jag uppenbarligen var, eller så tyckte femtonårsbrudarna att jag var en gammal tant som inte behövde noteras i deras intima diskussioner). Hela vagnen hörde förstås, men det kanske de inte tänkte på...?

Nästa kommentar:

Frispråkig tjej 1: Ahmen asså, när vi var och tränade sist, så låg ju Saras Tobbe i bänkpressen med värsta ståfräset lixom. Han låg, men (censur) stog!! Hahaha...
Frispråkig 2: Vad gjorde du liksom?
Frispråkig 1: Jamen jag sa till Sara att nu får du ju fan gå dit och hjälpa honom med det där. Och då menade jag inte bänkpressen.... Ahahaha!

Fattar ni hur mycket jag ville försvinna därifrån?

Tredje diskussionen värd att minnas:

Kaxbrutta 1: Fan, jag hade en jävligt störig kompis på dagis. Hon var så jävla vidrig. Hon hette Ummi...
Kaxbrutta 2: Va? Fy fan vad vidrigt!!! Ummi lixom.
Kaxbrutta 1: Nämen käften, det var ju inte det som var vidrigast av allt. Utan att hon typ gick på toa med öppen dörr. Så att alla typ skulle kolla på henne när hon bajjade.
Kaxbrutta 2: Nämen fy fan, värsta egocentriska tjejen!!!

Ja, och så den sista som jag kan dra mig till minnes:

Snygg tjej 1: Alltså, det är typ här det brukar kliva på massa ungar. Typ dagisbarn och så.
Snygga tjejer 2 och 3: Mmm, det är här...
Snygg tjej 1: Jag typ hatar barn. Eller inte barn, men lukten liksom. De luktar typ... natur. Skog. Som att de varit ute och tagit lukt av utomhus på nåt sätt.
Snygga tjejer 2 och 3: Aaah, jag vet. Fy fan vad vidrigt det är!

Jag borde åkt med ett tag till. Det var rätt kul att höra :-) Kan inte minnas att jag eller mina kompisar var riktigt sådär när vi var femton. men så var vi ju riktigt bonniga norrlänningar också. Jag tog upp mobilen och tittade lite på fotot av min son när tjejerna snackade dagisbarn och lukter. Gav fotot en tankemässig puss och tänkte att om fjorton år till så sitter samma tjejer på samma t-bana på väg in till stan. De sms´ar sina sambos, fästmän och makar, pratar mode och uteliv och tittar kontinuerligt till sina sovande bebisar i barnvagnarna en bit längre bort. De undrar om räntorna kommer stiga eller sjunka, reder ut förvirrande begrepp i Försäkringskassans föräldrapenning och undrar vilket vitt vin som passar bäst till löjromscocktailen på middagen senare samma kväll. De inser att mammaskpet inte var så tråkigt som de trodde, att de faktiskt inte behövde offra något utan fick så mycket mer... och att ja - doften av barn är det ljuvligaste som finns på den här jorden.

Tunikeoverload!

Oh herregud vad mycket finna klänningar och tunikor det finns nu. Jag säger det varje år, men i år menar jag det; modet har aldrig varit bättre eller snyggare än nu. Oavsett kroppsform så funkar ju stövlar med vida skaft, leggings och en A-klänning hur bra som helst! Kolla in Top Shop, H&M´s vårkollektion, Oasis, Zara och liknande för massa schyssta budgetvarianter. Hellre flera olika i lägre prisklasser än en enda från Netaporter. Sambon påpekar "snällt" att "alla kommer ju tro att du är gravid med tvåan, men det var fint". Jahapp, då får de väl tro det då. Och inbilla er inte att jag tar på mig ett par midjejäklahögatighta-ABBA-jeans för att bevisa motsatsen!

Moderna konstigheter...

Är det bara jag som inte tycker att det är självsäkert coolt, eller kaxigt och inspirerande när Ebba Von Sydow (ja, jag veeeet att jag tjatar om henne) skriver såhär:

"Rusat runt på pressvisningar hela dagen, tränade på lunchen (jo, det hände idag igen!), klippte mig hos Michael Kanyon (okej, det blev fan-tast-iskt) och har hunnit med... Sorry, måste rusa vidare! Kolla in www.di.se NU!"

Jag tycker att det är störigt. Faktiskt. Vi andra som tränar på lunchen, har schyssta jobb och (ok, inte fullt så dyr men ändå) en skön garderob har ändå förmågan att ifrågasätta oss själva ibland. Inte på ett destruktivt sätt, utan med den självdistans som jag tror behövs för att alltid fortsätta utvecklas. Lära av andra. Bli inspirerad. Ibland får jag intrycket av att Ebba VS saknar inspirationskällor i sitt liv. Att hennes hår blev "fan-tast-iskt" är ju jättekul - men det hade varit mycket roligare om jag hade fått upptäcka det själv. Eller om hon skrev att det blev fint men kommer vara svårt att få ordning på själv, eller så. Något som visar hennes mänsklighet! Eller... Hon kanske inte är mänsklig? Hon är en utomjording? En vädligt söt sådan. Och vädligt välklädd. Men ändå. Ebba Von Sydow - direkt från planeten Prada!

Älskade mobil!

Hurra för modern teknik! :-) Alldeles nyss skulle jag stoppa i sladden från laptopen i eluttaget, och vad händer? Pang, bom - en smäll, en liten blixt och kolsvart och tyst i hela lägenheten. Hörde pappas ord om att alltid ha en ficklampa med fräscha batterier till hands på utvald plats, för eventuella strömavbrott. Om man säger såhär..: Jag har INTE ficklampa med fräscha batterier till hands. Inte utan batterier heller. Jag tror inte ens jag har batterier. Så; MacGyverigt och klokt såg jag till att famla rätt på mobilen i kolmörkret, tände skärmen och lyste mig fram till proppskåpet högst upp i ett köksskafferi. Förutom att skenet var lite väl likt "När lammen tystnar-mörkerlampan" så var det helt ok. Nu har jag inte tid att skriva mer. Batteriet i datorn håller på att ta slut och nänä, jag kommer inte att stoppa i strömkabeln igen!

Bloggblackout

Nämen nu var det för längesedan jag bloggade något vettigt. Eller något alls. Och nu vet jag faktiskt inte heller vad jag ska skriva. Jag har tusen saker att tänka på och för första gången på ervigheters evigheter känner jag en lätt huvudvärk av allt huvudbry. Not good. Alla "stora saker" som kärlek, familjelivet och sånt är tiptop, så mina bryderier är av ett ganska lättsamt slag!

Har du förresten sett de urgulliga bilderna på djurbebisar/foster innan de föds, på Aftonbladet och i flera medier idag? För första gången kan man tydligen filma dem därinne i magen och se hur de har det, precis som man gjort med människobarn tidigare. Elefanten var sjukt söt, men gulligast av alla var delfinen. Sweet!

Vilket påminner mig om mitt förra jobb. (Åhhhh...) Där jag under ett projekt arbetade med Kolmården och vi fick tillfälle att åka dit under lågsäsong och kolla in "backstage". Delfinerna var helt fantastiska, girafferna gigantiska (fan vad stora de är på en meters avstånd... Och det var inte lågt till tak i deras spiltor!) men ljuvligast av alla var tigerungarna! Småkatter. Vi fick gå in till dem och gosa lite. Då låg min egen bebis fortfarande i magen, men jag funderade starkt på att adoptera ett ulligt tigersyskon till den ofödda sonen. Herregud så söta de var. Idag, två år senare, tror jag inte att mötet skulle bli lika gosigt om jag åkte dit och försökte klappa...

Sladjan snackar goja!

Ååhh, vilken dumhet. Så korkat. Onödigt. Och helt fel. Ingen har väl missat att han i en SVT-chatt inför fotbollsgalan bytte till ett annat språk (minns inte vilket men inte spanska, tyska, engelska, franska, ryska eller danska i alla fall ;-). Och så skriver karln att Susanne och Jessica (ja, programledarna) är för tjocka för honom. Alltså, för det första: Vem bryr sig vad han tycker om annat än möjligtvis fotboll, varför ens ge sig in i den riskfyllda gråzonen? För det andra; "för honom"? Jahaja. Som att han annars bara hade kunnat välja och vraka och fått dejta hej vilt, lixom. Och så slutligen; "för tjocka"? FÖR tjock är man väl om man inte kan röra sig eller mår dåligt över någon slags övervikt. Vilket ingen av dessa ursnygga tjejer lider av. What so ever! Nä, Sladjan - Knip igen nu, dumbom!

Storyn om Amaryllisen

Jaha, så kom då sambon hem med en av årets första jobbrelaterade julgåvor. Jag flög upp ur soffan av glädje när jag nyfiket spanade in den röda kartongen med handtag, i treliterstorlek. Åh, ett gott rödvin! Perfekt till köttet ikväll. Min entusiasm dämpades en aning när jag upptäckte att det inte alls var en bag-in-box alkoholhaltig dryck, utan... en Amaryllis. En lökblomma i gör-det-själv-utförande! I två dagar har den stått ouppackad på köksbänken, så nu när jag hemmajobbar kändes det som läge att avsätta två minuter åt plantering. Suckande blötte jag torvkakan enligt anvisningar. "Placera krukan på ett blomfat". Blomfat?? Jaja, det är väl ingen som kommer att märka att det är en pastatallrik... När jag som bäst höll på att pyssla med jordmått, avklippta rötter och ljummet vatten märkte jag plötsligt det skräckingjagande faktumet. Det som nästan golvade mig. Det som jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat frukta. Jag. Gillade Det. Visslade och nynnade på julsånger i min ensamhet i köket. Planterade varsamt den lilla löken och sade till den att bli en stor blomma. Precis som jag blivit en stor dam nu :-)

Not Saida after all

Nähädu, ibland har man fel. Fel, fel, fel. "Drömhuset" som jag bloggade om förra veckan, var visserligen fint inuti men låg katastrofalt placerat. Inkämt i en brant nerförsbacke mellan Norrtäljevägen och Hägernäs trafikplats, rena rama våldstrafikzonen. Jag påpekade detta för mäklaren, tystnade dessutom för att lyssna på bullret, och fick till svar att det minsann bara är nu på vintern som det är såhär. På sommaren då blommar träd och buskar och det varken hörs eller syns "så mycket" från den fyrfiliga motorvägen. Nähä? Nämen vilken tur då! Eftersom du, käre mäklare, säger så - då måste det ju vara så. Då är det bara att slå till och invänta de två månaderna varje år som vi i Sverige har frodig grön och bullig sommarkänsla. Not. Sonens idylliska lära-sig-cykla-möjligheter är non existing i det där rent livsfarliga området. Grillkvällarna med mysig bakrundsmusik från stereon skulle ersättas av inomhuskäk alternativt utevistelse och Peltor hörselkåpor modell större. Att huset dessutom var så stort att man inte skulle behöva se till varandra på en hel vecka därinne vet jag inte riktigt vad jag ska tycka om. Lyxigt, visst. Men personligt, nej. Ut på Hemnet igen, alltså.

Fotbollsgalans fem i topp

1. Jessica Almenäs - WOW! Trots ett antal söta fotbollskillar; Jessica var kvällens ohotade hottie! Vilken klänning! Vilka ben! Vilken utstrålning! Och till skillnad från många andra programledare som syns i rutan dessa dagar är hon extremt professionell. Ett nöje att titta på, helt enkelt.

2. Fredrik Ljungberg - Årets guldbollsvinnare. Det är väl ingen som har något negativt att säga om det... Helt rättvist!

3. Fredrik Ljungberg - Talet. Under tio år har han inte sagt så mycket som tre meningar - igår snackade han i vad som kändes som 30 minuter. Först var det kul. Sedan oväntat. Ännu roligare. Nästan pinsamt. Till slut satt vi i tv-soffan och skrek åt honom att sluta. När de började spela musik a la Oscarsgalan, för att talarna ska fatta piken och gå av scenen, blev det bara för mycket. Jag var tvungen att lämna vardagsrummet. Vem vet, Freddie kanske fortfarande snackar därifrån scenen...

4. Orup - Brallorna. Hallå, vad är grejen? Fick det plats n-å-g-o-t syre mellan gummibyxorna och benen? Fick det plats något överhuvudtaget i grenen? Det såg osmakligt - och obeskrivligt - tight ut det där. Fast han är ju en skön snubbe i övrigt, förstås.

5. Susanne Sjögren - Reportaget om fotbollsdamerna. Ööhh... har hon gått en inslagskurs hos Patrik Ekwall? Har han skrivit hennes manus och gjort en prototyp? ALLA fraseringar, alla betoningar och hela upplägget i stort var en kopia av Ekwalls karaktäristiska ton. Hade det inte varit för den kvinnliga rösten hade ingen hört skillnad. Och nej, det är inte positivt att vara en härmis.

Tilde de Paula´s berättelse om livet med barn:

”Mamma, du är .. skrynklig!”
Elian, 6 år, ser mycket nöjd ut. Vi ligger allihop i stora sängen, jag och mina tre ungar.

Den evighetslånga växthussommaren som vi alla jublat åt har precis dragit sin sista suck. Sedan ett par dagar är det så grått ute att Zion , 5 år, är övertygad om att vi numera går till dagis mitt i natten.

Efter lämning, arbete, dagis och skola så följer en rutin som är någorlunda etablerad. I stora drag hinner man en vanlig dag med hämtning, handling, lek, mat, Bolibompa, bad och tandborstning, innan det är dags att avsluta dagen med saga i min stora säng.

Jag är mitt uppe i Mama Mu:s öden och äventyr. Jag gör Mama Mu med dialekt, västskötska tror jag det är. Och Mamma Mu:s kompis Kråkan gör jag med kraxig inlevelse.
Naemi ligger och drar mig i håret. Zion pillar mig i örat. Och Elian ligger och lyssnar intensivt. I alla fall är det vad jag tror att han gör. Ända tills han plötsligt utbrister ..

”Mamma, du är .. skrynklig!”

Jag kommer av mig i sagoläsandet.

”Vaddå skrynklig?”

”Du har skrynklor liksom .. här, i ansiktet!”

Elian tar tag i den lite för löst sittande huden i mitt ansikte, nyper tag och lyfter upp. Förmodligen i ett försök att visa mig de upptäckta skrynklorna.

Jag gör ett halvhjärtat försök att förklara att det kallas för att man har rynkor, inte skrynklor. Men mest av allt skrattar jag! Jag är skrynklig! Det är ju ljuvligt!

Hur kommer det sig att barns sanningar alltid är så sköna?!

När barnen somnat och jag ligger i soffposition och försöker njuta av det som tydligen kallas ´egen tid` så reflekterar jag över mina skrynklor.

Jag har aldrig gått Incaleden
Jag har inte varit inne i Louvren
Jag har inte sett Titicacasjön eller stått på Röda Torget
Jag kan inte surfa, inte åka snowboard och jag har inget MC-kort.

Och nu är jag skrynklig ..

Alla dessa saker som jag trodde jag skulle gjort. Som jag drömt om och tagit för givet att jag skulle hinna med. Vad är det som är så roligt med det att jag måste skratta högt, egentligen?

Förmodligen är det vetskapen om att jag kan kränga på mig vandringsbootsen när jag vill, jag kan köpa mig en billig biljett till Paris, planera en tripp till Latinamerika eller Ryssland. Jag kan gå en kurs och lära mig något nytt. Men jag kan aldrig av egen kraft återskapa alla de ögonblick som mina barn givit och ger mig. Det finns inga pengar, ingen planering eller utbildning som kan ge mig det ungarna givit och ger mig.

Några exempel på vardagen när den är som självklarast och bäst i Familjen de Paulas hem:

Elian, 6 år:
Det är fredag kväll och vi har suttit och spelat spel och lagt pärlplattor i köket. Det ställs bestämda krav på fredagsmys framför en film från barnaskaran och vi hjälps åt att baka en chokladkaka (obs! en snabbmix!). Jag känner mig vansinnigt nöjd med mig själv som mamma, så jag sätter på en skiva som ungarna gillar medan kakan gräddas i ugnen. Crazy Frog, heter skivan och den består av ett gäng datoriserade omgjorda blip-blop-låtar som ungarna älskar. Jag börjar dansa i köket och tror att jag är rätt het och härlig när jag stuffar loss. Elian tittar medlidsamt på mig och säger:
”Det gör ingenting mamma, jag kan lära dig att dansa om du vill”

Zion, 5 år:
Den här anekdoten har jag berättat förut, men den tål att upprepas! Zion kommer in till mig på toaletten. Låset till toalettdörren har givit upp för länge sedan och ett toalettbesök hos familjen de Paula är ungefär lika privat som en företagskonferens. Zion har den lilla pungen i ett stadigt grepp. Han tittar allvarligt på mig och frågar:
”Mamma, vad är pungen för något?”
”Det är två pungkulor i den påsen” svarar jag.
”Är kulorna av järn?” frågar Zion då, allvarligt.
”Nej” svarar jag.
”Är de av plast?” undrar Zion.
”Nej, de är av kött .. av människokött” svarar jag.
Han funderar ett tag på det jag sagt och jag börjar slappna av, när Zion plötsligt slänger ur sig:
”Är det köttbullar i pungen?!”
Tanken på två små Mamma Scan-bollar i min sons pungpåse är rätt kul, och Zion ser nöjd ut.

Naemi, 1 år och 9 månader:
Ingen månad är så grå och meningslös som oktober. Och det här måste vara den värsta av alla oktoberdagar någonsin.
Naemi har som vanligt väckt mig redan vid sex, Elian har varit uppe sedan sju och Zion har jag fått släpa upp vid åtta. Frukosten är avklarad, påklädningen har avlöpt utan större intermezzon, om man bortser från vilken tid det tagit och dispyten mellan mig och Naemi om huruvida hon skulle ha storebrorsans jeans, där hon egentligen skulle få plats i ena fickan, eller inte. Jag har lyckats baxa ner alla barnen i trappen och nu står de storögt och tittar ut genom portens glasrutor. Jag tar ett djupt andetag för att mota bort den lilla stressen som börjar mala i bröstet och för att över huvud taget orka mig ut i den massivt gråa vardagen. Jag öppnar porten. Ut springer Naemi, hon ställer sig på trottoaren, lyfter upp båda armarna högt över huvudet och utbrister i fullständig lycka:
”Mamma, det regnar!”
Tre små ord och hela dagen ser annorlunda ut!

Enligt mina barn så är jag skrynklig, de är helt övertygade om att jag har en ny bebis i magen eftersom ”du har en bulle på magen, den sticker ut liksom” och de brukar banka mig på rumpan och påstå att den ”guppar som en vattensäng”.

Och så älskar de mig! Och när jag frågar vad det är de älskar så svarar de:
”För ingenting särskilt, bara för att du är mamma”

Självrannsakan

Beror min hatkärlek till Ebba Von Sydow egentligen på ren och
skär avundsjuka, frågar jag mig när jag sitter vid skrivbordet på jobbet. Tittar på min halvätna sunkiga micromatlåda och funderar på vad och var EVS lunchat idag? Jag powerwalkade inte till kontoret imorse, jag halvsov på bussen. Inte hade jag någon asdyr Sara Bergman-kappa på mig heller... Min måndagsförmiddag har varit full av uppstyrt projektarbete, inte spontant sammankallade redaktionsmöten. Helgen tillbringades inte på V utan Sundsvalls (faktiskt superbra, men ändå) andreställe Primero. Är jag avis? Är det därför jag inte kan bestämma mig för vad jag tycker om Ebba och inte kan låta bli att kolla in hennes blogg tvåhundra gånger om dagen? Svaret...

Nej, jag är nog inte det ändå. Jag gillar mina Top Shop-outfits och mitt svenssonliv med sambon och sonen som underbara glittrande sjärnor i min vardag. Gillar att gå ut och festa lagomt många gånger varje månad, inte ha det som livsstil. Tycker nog faktiskt om att inte vara stenrik, utan behöva planera lite för att få bröllop och ett eventuellt husköp att gå ihop. För sex år sedan hade jag mer än allt annat velat vara någon annan. Bättre? Sötare? Roligare? Lugnare? Smalare? Kurvigare? Idag vill jag mest av allt vara mig själv. Såhär. Leva det liv jag lever med det innehåll som är, och göra allt det jag vill. Precis som jag gör.

Fast ok då, jag har en liten rosa IPod Nano, som jag avgudar. Och jag shoppar ohälsosamt mycket. Och jag älskar krämer, parfymer och badskum. Och jag äter hellre löjrom än skagenröra på toasten. Men om jag skriver en bok kommer den inte att heta Limpis Stil och vara rosa. Där går gränsen.

Kom på en sak

Mitt i all magsjukepositivism. Det är ju förstås tråkigt om den slår till igen och gör så att vi missar Nice-resan om två och en halv vecka. Då blir det inte kul. Alls. Hela byrån laddar och vi vill hänga med. Inte hänga över hinken. Så det så!

Jag är Saida...

...spådamernas spådam. The best of the best. Vi har nämligen hittat THE drömhus i Täby. Som vanligt liiiiiite för fint. Liiiiite för out of our league. Och liiiiiite för högt utropspris. Nu tror jag mig kunna spå framtiden. Såhär kommer det att bli: Jag släpar med mig familjen till söndagens visning med argumenten att a) det kostar inget att titta b) det är alltid bra med inspiration c) det är trevligt med söndagsutflykter bort från innerstadens stress. Väl där kommer vi att gilla vad vi ser. Sambon argumenterar mot det höga priset. Jag argumenterar för alla fördelar som gör det värt en mindre (=större) förmögenhet. Som vi såklart inte har, men det är en annan bloggfråga... Vi bestämmer oss för att buda. Sätter en gräns. Går över den. Sätter en ny gräns. ("Det är ju bara pengar".) Går över den. ("Vem behöver lax och oxfilé - fiskpinnar och blodpudding är också gott.) Sätter en ny gräns och konstaterar att vi kommer att hålla den, för vad ska man med 40 kvm vardagsrum till om ingen kommer och hälsar på, när det enda man kan locka med är lite knaperstekt blodpudding på lördagskvällen... Blir lite bittra. Ser priset gå upp med ytterligare några hundra tusen, för att landa kring 1,5 mkr över utropspris. Konstaterar att det faktiskt ÄR praktiskt att bo i lägenhet i stan. Känner oss lite nöjda trots allt. Firar med oxfilé och Lohmanders bea. Thats´s it. Om en vecka får vi se om jag har siandets gåva...

Nya dimensioner

Mammaskapet har onekligen fört med sig en hel massa bra saker. Förutom det uppenbara (=själva sonen) så märker jag t ex att min inställning till magsjuka mildrats med tvåtusen ljusår eller så. Tidigare var magsjuka min största fobi. Den stora skräcken. Alla mardrömmars moder. Jag skydde folk som varit drabbade, som pesten. Avbokade möten. Lindade in mig, min mun och näsa i fem varv stickad tjock halsduk även om det var redan i september som kvällstidningarnas löp skrek ut att vinterkräksjukan är här. Nu är det annorlunda. I natt vaknade vi av att sonen lät som en hel flod i sin spjälsäng. Åsynen av en och en halv portion pyttipanna intagen åtta timmar tidigare, hade för två år sedan fått mig att gråta av skräck. Nu var det enda jag brydde mig om att få hålla om min ynkliga lilla favoritvarelse. Han tvättades av och bäddades ner mellan oss i vuxensängen. Pussades på trots förmodade arméer av äckliga baciller. Dreglades och bökade så mycket han ville på våra lakan och pyjamaser. Nu sover han bredvid mig i soffan. Jag kan konstatera att det som förut skrämde, nu mest verkar som en piss i mississippi. Vad kan vara starkare än känslan av närhet till de man mest bryr sig om? Jag kan till och med le mer än en smula, när jag konstaterar att det blir väldigt lite kontorsjobbande, när man är kontorsjobbande mamma! Tur att bacillerna inte kommer åt den arbetslivsnödvändiga laptopen. Den har ju bara vissa virus att frukta...

Pang - den akuta ålderskrisen slog till

Jajamensan! Mitt i allt jobbande halkade jag in på en av alla tusentals lifestylemodejagärsomKateieMossie-bloggar som finns, och därifrån vidare till en och ännu en och ytterligare en. Jag läste, kollade på bilder, nickade igenkännande och gillade vad jag såg. Tjejer i coola kläder, en som bor på Manhattan, en som expertfyndar på secon´ hand och det ena med det andra. Började ana oråd när jag såg en kommentar som "jag vet dock inte vad jag ska ha på mig på skolfotot imorgon, det lutar åt Chanel". Skolfotot... hmm... ja, man kanske fotar på Universitetet numera? Därefter såg jag en apsnygg vintagejacka som tjejen kommenterat med "den är liiiiite för stor, stl 164". Jag fattade inget, hur kan en herrstorlek vara för stor på en så smal tjej..? Ja, fler kommentarer överflödiga. Jag insåg till sist att många av bloggarna jag besökte skapats av tjejer way way way under 18. Typ. Småflickor. Med klädbudgetar varje vecka som överstiger två totala månadslöner för mig. Nåväl, sist men inte minst läste jag en av tjejernas nödrop: "Åh, jag har ingen praktikplats ännu och praktiken börjar om två veckor och jag vill fan inte jobba, vet inget jag vill bli, jag vill bara coola runt och shoppa hela dagarna"!. Tack, det finns en rättvisegud. Åh vad härligt det är att vara vuxen och klok ibland! Tihi!