Rödvinet

Näjdå, jag är inte alls labil.

Marie Picassooooooooo... Buuääähhh.... I have nothing... Snörvel!!

Torkatorkatårar.

Det måste vara rödvinet.

Jag tror inte att killar är såhär!

Nä, jag tillhör inte dem som köper hela venus och mars-grejen. Men ändå. Jag tror att det finns vissa skillnader.

- Åh, för fan vad fet jag är. Jag är TJOCK! Har gått upp minst två kilo. Kan inte knäppa jeansen. Jag måste banta. Fan! Jag borde gå till gymet. Nu! Varför har jag inte gjort det de senaste veckorna? Vad är det för fel? Nu kan jag inte gå dit förrän jag gått ner tre kilo, man vill ju inte vara fetast! Äckligt. Vit är jag också. Genomskinlig. Hur ful får man vara? Har vi någon choklad? Jaha, bara blockchoklad? Nämen det får väl duga. Är inte du hungrig? En BigMac kanske? Går du och köper? Jag fryser. Dessutom är det Grey´s nu. Sista avsnittet för säsongen. Usch vad tjock jag känner mig...

Män är inte såhär. De är liksom bara inte det.

Tur! Vi hade aldrig stått ut!

Nja, jag vet inte jag...

Hett omskrivet idag. Bloggen vars läsare skickar in verklighetens före & efter-bilder från en, två eller flera graviditeter. Som värdefull kontrast till glossiga magasins miljonärskor, som opererar, retuscheras, bleker, suger och trimmar med dyra PT´s i L.A.

Tanken är god. Jag är med på det. Inga illusioner - bara hardfacts. Hängskinn, tigerrandiga bristningar i illrött över hela magen. Boobisar som ser ut som ledsna snoopdogs och fortfarande 25 extra kilo när barnet hunnit bli tre år.

Det är bra att inte vara ensam. Det är bra att egna komplex får en chans att ställas i relation till en inte alltid så vacker omgivande sanning. Det är bra att tjejer vågar. Vara utlämnande. Vara modiga. Nakna i allt annat än sexuella sammanhang. Men. Men...

Ibland är drömmar viktigare än verklighet. Den välpolerade ytan kanske inte måste krackelera så brutalt. Vardagen är här och nu. Den är osolad, genomskinlig, blårandig, orakad och osminkad. Den är min. Men jag vill också se det onåbara. Vill inspireras av en overkligt vacker Kate Hudson, svalt leende Gwyneth, vältränad Heidi Klum eller för all del kirurgfixad Demi.

Inte som förbilder. Bara som inspiration. Veta att allt någonstans ändå är möjligt. Till något pris. Det ger inte fler komplex. Det ökar ju möjligheter. När du vet vem du är och vad du har - varför inte också fortsätta drömma?

Yta är inget, insida är allt. Så säger de. Men bäst är väl ändå när de två hänger ihop i en harmoniserande helhet? Det är väl den bilden som är komplett, oavsett hur den nu än må se ut.


http://theshapeofamother.com/2007/08/

Att äta 14 smörgåstårtor...

Att äta 14 smörgåstårtor, 22 pannkakor med sylt och grädde och tre burkar Ben & Jerrys men aldrig bli mätt. Alltid vilja ta en extra liten tugga. Så är det att pussa på barnets gosiga kinder. Känna hans lilla hand i din. Höra "jag älkaj däj" och säga det tillbaka. Det finns inget sätt att bli mätt, finns ingen möjlighet att det någonsin blir tillräckligt. Det är oändlig kärlek. Det finns inga gränser. Jag ger mitt liv för honom utan att blinka.

Värmen kommer alltid tillbaka

Du är stor nu. Någonstans fortfarande på den tidiga sidan av mitt i livet, men likaväl stor. Kanske vuxen, vad nu det är. Du betalar räkningar, jobbar på kontor, du tar hand om ett hushåll och kan själv bestämma om det blir risotto eller marängsuisse till middag.

Du trivs. Gillar läget. Faktiskt. Det är ok att bli äldre och det finns nya positiva saker med varje dag som går. På något sätt vore det konstigt att önska bakåt, när det faktiskt inte är möjligt. Inte ens meningen. Livet, världen, verkligheten... det är som det är. Du är självständig, inte rädd för ensamheten. Du vet att det kommer motgångar och att du faktiskt ska klara dem alla. Det finns familj, vänner, barn, kollegor, släkt och bekanta. Trygghet. Kärlek. Omtanke.

Men så ändå. När dagar kommer som är lite jobbigare än andra. Du kanske inte kan leva med den person du trott att du skulle dela allt med föralltid. Ni kanske fortsätter åt olika håll, då det är för sent att vända om. Så en dag när chefen är sur, bussen sen, middagen onyttig och jeansen för små. När ingen riktigt har tid och när den tomma tiden är allt du egentligen är riktigt rädd för. Vems knä är ledigt för ditt tunga huvud då? Vem säger att allt blir ok så småningom? Vem stryker ditt hår och viskar att det är ok att blunda ett tag? Vem orkar när du inte riktigt gör det?

Jag har aldrig undrat förut och jag har inga svar. Men någonstans finns det alltid värme, hur kallt det än är där du är. En varm tröja, en kopp choklad och några ljus räcker så länge. Det finns alltid en varmare plats någonstans.

Två världar på en kvadratmeter

För ett par timmar sedan var min sons pappa upptagen med ett mycket viktigt telefonmöte i jobbet. Han satt vid köksbordet i flera timmar, med mobilen mot örat. Lyssnade, hmm-ade och pratade finansiering. Jobbet har tagit mycket tid för oss båda de senaste veckorna, långt mer än heltid.

Från min plats i soffan ser jag köksbordet och slängde ett öga på sambon där han koncentrerade sig så mycket på det krävande samtalet. Samtidigt ser jag vår älskade lilla son krypa in till en av hans favoritplatser, längst in under bordet. Han förstår att pappa gör något viktigt, så han schyyy-ar sig själv med pekfingret mot munnet och sitter stilla på golvet därunder.

Så får han syn på pappas hand vid ett av stolsbenen, greppar den försiktigt. Han high-fajvar några gånger med den stora näven, och skrattar och applåderar lite för sig själv. Jobbsamtalet och vuxensnacket ovanför bordsskivan pågår som inget hänt.

Sonen kryper lite närmare stolen där sambon sitter. Tar varsamt den stora pappahanden i sin, sträcker sig fram och ger den en stor puss. Sedan klappar han lite på vuxenhandens skrovliga baksida, släpper den försiktigt och kryper ut från bordskojan och springer in till mig i vardagsrummet.

Det jag bevittnat är inget särskilt och allt på samma gång. Far och son. Två världar men exakt samma verklighet. Ömhet och kärlek i ett vardagsperspektiv. Bilden av stor och liten på var sin sida om bordsskivan bevar jag länge länge.

Tillsammans är man mindre ensam

Livet förändras. Oavsett om det är till det sämre eller till det bättre, så får man hänga med i svängarna. Nåväl, allt kan inte vara beständigt. Vänner kan försvinna eller "ligga i träda", men nya vänner kan man fortfarande möta på vägen.

Något av det dummaste jag har hört är "jag har redan fler kompisar än jag hinner träffa" eller "jag behöver inte fler vänner". Hur vet du det liksom? Världens varmaste, gladaste, mest omtänksamma person kanske väntar runt hörnet.

På Facebook finns en applikation som heter "top friends", där man rankar sina bästa kompisar. Jag fattar principen och självklart har man några som ligger extra djupt i hjärtat. Det värmer att blir rankad som en "top friend" det säger ju sig självt. Men det jag vill komma till är att olika vänner kan vara olika nära i skilda faser av livet.

Vissa delar för tillfället dina privata utmaningar och livssituation. Vissa skämtar på ett sätt du avgudar. Vissa pratar mer än de lyssnar, medan andra delar med sig mindre men förstår så väl. Andra dansar bra, några mailar givande meningar, även om de inte är långa.

Min poäng är att alla är viktiga. Alla betyder de något. Du vill ha dem i ditt liv, och vill att de ska veta att de finns där av en anledning, och att du är tacksam för att de vill finnas i ditt liv.

Man kan inte gillas av alla, och kanske inte heller gilla alla. Men det viktigaste är väl ändå att försöka vara bra för dem du gillar.

Hellre jagad av vargar...

... än att gå på en klyschig Orup & Lena Ph-show på Chinateatern, tänkte jag kanske. Ack så fel jag hade. Ett surpriseparty med familjen resulterade i "wow, vilken kväll" igår. Lena och Orup alltså.

Vilket par.

Vilken musik.

Vilken jäkla smäll!

Missa inte att se den. Missa inte alla låtar som blir fjortonhundra gånger bättre med den där inramningen. Karaoken. Den lyckorusiga publiken. Missa inte Orups gitarrhantering, eller Lenas rosa glitterbody. De är 40+. Och mina senaste idoler :) Ticnet nästa. Det där vill man ju vara med om minst en gång till.

On hold... eller hold on?

En bloggkollega till mig skrev nyligen om hur jobbigt livet är när man går och väntar på ett besked. Hur tillvaron kretsar kring ett meddelande och hur ens egen tillvaro står helt stilla medan hela världen rullar på som vanligt.

Precis så.

Men om det där beskedet måste komma inifrån en själv då? Om beslut måste fattas av den egna hjärnan, det egna hjärtat och magkänslan för länge sedan ebbat ut... Vad gör man då? Om man har all makt i sin hand, bara behöver säga ja eller nej, men har fastnat i ett ingenmansland, var hittar man då det svar som desperat behövs?

När man tappat bort sig själv på vägen, inte längre kan avgöra vad som är måste, vill eller borde och när den lugna ytan döljer underströmmar som man inte vågar ge sig i kast med, vad är nästa steg? Timmar blir till dagar som blir till månader och år... men ingentig går framåt och inte heller bakåt. Hur når man sina mål, hur känner man överhuvudtaget igen sina mål när det händer?

Tålamod är bra sägs det. Men kanske kan det bli för mycket av det goda. När själva tålamodet blir ett hinder i sig. När vakumet blir bekant, och allt annat ett hot. Hjälper det då att vänta lite till? Att ännu en dag vänta och se.

30 och in between

Förr i tiden ansågs man väl ändå vara vuxen när man var 30? Kanske mycket tidigare än så faktiskt. Nu känns det mest som att 30 är någonstans landet mittemellan.

Jag är inte tillräckligt ung för rumpkort kjol eller magtröja (inte så att jag vill ha en, men för att exemplifiera) men inte heller så gammal att det på allvar absolut börjar bli dags att lägga ner nattklubbskvällar och Facebookfaschination.

Ibland längtar jag efter att läsa kokböcker och göra ungspannkaka i jätteformat som ska räcka hela veckan och till att frysa in. Men oftare plockar jag en Findus fryslåda som får åka direkt in i micron. Ibland känner jag mig som den perfekta hemmafrun när jag på lördageftermiddagen förbereder kvällens parmiddag för åtta, dukar fint och luftar vinet. Men i nio fall av tio (givetvis bara då sonen är på besök hos mor- eller farföräldrar) slutar det med Singstar, Guitar Hero och nattlig utgång med efterföljande McDonalds i Stockholmsnatten.

Jag lägger mycket tid, kraft och engagemang på mitt jobb. Precis som många andra vuxna har jag gjort ett val inte bara med hjärnan utan också med hjärtat. Mitt jobb är en del av min livsstil, inte bara en plats att tjäna pengar. Men trots att jag är någon form av chef över andra människor så kan jag inte låta blir att maila fredagsfräckisar, bli alltför babblig på after worken eller undvika fnitterattakter på högtravande seminarieföreläsningar.

Jag är lite lost här. Eller så är det det jag inte är. 30 kanske är den perfekta åldern trots allt? Osäkerheten kring 20-strecket är i det närmsta helt försvunnen, jag har hunnit skaffa mig referensramar och en förmåga att välja och välja bort, även när det gäller det mest personliga. Det är inte konsigt att bilda familj, men heller inte konstigt att ha en liten liten del frihet mitt i allt det. Jag kan lyssna på opera men också pop. Jag kan välja mellan SATS och F&S utan att vara malplacerad någonstans. Barnkalas ena dagen och tjejfest den andra. Matlåda på onsdag, men spontanmiddag på Sturehof på torsdagen. Bamseklubben på Mallis i maj och cityweekend i NY i september.

Idag, år 2007, i Sverige, i Stockholm, tror jag faktiskt att det är helt perfekt.

Perfekt att vara 30.

Perfekt att inte behöva välja.

30 har lite av allt.

Smådalarö

Kickoff med jobbet i helgen och trots snart sju år på samma byrå är jag mer inspirerad än någonsin. Nya presentationer, nya kollegor, nya utmaningar ovanpå allt som redan är bra. Maten var grym, miljön fantastisk, drinkarna svalkande och danskursen med Sara Varga och Viktor Åkerblom ett rent nöje. (Förmodligen ännu roligare att bevittna.) Det var musikvideos och kommande års strategier. Det var byråns årligt återkommande awards och det var tacktal som hade fått Julia Roberts att blekna. Kollegor som grät av gläje och ett Singstarspel som förmodligen var nära kokpunkten. Som vanligt. Fast bättre ändå.

60 kollegor.

60 vänner och bekanta.

1000 anledningar att glädjas.

30+ och personligare än planerat

Ok, nu är det 3o år och en vecka sedan jag föddes. Det låter rätt länge. Räknar man till 30, även om man gör det så snabbt man kan, så tar det en stund. Tur att det är en bit kvar till hundra...

Och samtidigt står tiden stilla. Inte på jobbet. Inte runtomkring oss. Men här hemma. För ett år sedan började vi våga erkänna våra problem för oss själva och varandra. Vi har tagit steg framåt och några tillbaka. Fram och så tillbaka igen. Nu står vi kvar på noll. Så mycket kraft och energi har vi lagt på oss och det vi har, under det här året. Ändå hittar vi aldrig fram till den genuint fasta mark vi så väl skulle behöva.

Vi har inte gett upp men vi hoppas inte längre. Vi är inte mil ifrån varandra men inte nära. Vi har inte någon riktig relation men vill inte släppa taget. Vi säger nästan inget men är heller inte helt tysta. Snart tar syret slut. Har vi hunnit lämna detta vakum då, och har vi gjort det tillsammans eller var för sig?

Vi får se.

Vi får helt enkelt se.

Jag tror inte att vi har kraft kvar att dra varandra framåt just nu. Kanske snart. Kanske inte.

Magiska små ord

Är det inte konstigt hur ord som inte betyder så mycket var för sig, kan träffa rakt i hjärtat i rätt kombination?

Jag vet inte riktigt vem eller vilka som läser den här bloggen, och lämnar därför medvetet inte ut så mycket av mig själv som jag inbland kanske skulle vilja. Relationsproblem och djupa funderingar får finnas i andra forum. Men hur som helst så har det gått lång tid. Lång tid av funderingar. Lösningar. Mer problem. Toppar och dalar. I vårt annars så undebara förhållande. Vi vet inte vad som händer. Men jag har nyss fått reda på ett en avlägsen bekant till mig går igenom ungefär samma sak. Jag lånar det här av henne:

"In the end it will all be good, and if it's not good, it's not the end...."

Tack!

Om det här var en blogg...

... som hade flera hundra trogna läsare, så skulle jag inte kunna sluta fråga. Det är så mycket jag vill veta. Vardagliga ting, om vanliga vardagliga personer. Sådana som mig. Åsikter som inte är fabricerade.

Som till exempel vilken drink som egentligen är godast när det är dags för barbeställningar. (Själv kommer jag alltid bara på en ENDA, och det är sorgligt nog Red Bull & Vodka. Inte riktigt socialt accepterat i storstan ;-)

Vilken som är den perfekta presenten/julklappen till olika sorters vänner och familj. Det börjar kännas uttjatat att ge bort u-p-p-l-e-v-e-l-s-e-r.

Vad tjänar ni? Jag VET att man inte får prata pengar, men jag är nyfiken.

Era bästa vardagsrecept. Jopp, jag kan visst läsa. Och jag har kokböcker. Men de är alltid aningen för husmansaktiga eller innehåller 17 småingredienser för mycket på varje sida. De godaste maträtterna jag vet är gjorda utefter enkla tips från kompisar.

Men men. Nu är ju det här en högst privat liten bloggrej. Och inte vill jag att det ska ändras heller. Så jag får väl fortsätta undra.

Miss i protokollet!

Asså, jag glömde ju Amanda. Stjärnan som lyser klarare än de flesta solarierör tillsammans. Nu blev det svårare. Hon är ju solklar. HON går direkt vidare. På bekostnad av Anastasia kanske?

För att det här inte ska bli någon slags Idolblogg så måste jag bara slutkommentera en annan av girlisierna... Rymdvarelsen. J Lo-lookisen. Hon heter... hon heter... Tamela tror jag. JA, jag är svinigt avis på hennes looks och kanske sångröst, men det är något som skrämmer mig.

Avsaknad av "it"?

Det ihåliga - men dock perfekta - leendet?

Känslan av en perfekt och spegelblank yta, men istället för ett spännande och färgglatt femmetersdjup att upptäcka därunder, var det bara vadlågt vatten och inte en endaste liten sjöstjärna i sikte.

Något sådant kanske.

Girls aloud!

Och det är återigen Anastasia och det är Marie och det är Patrizia och det är Gathania. I en klass för sig. Av olika anledningar. Marie är felfri men sjunger så bra att det nästan blir för ogreppbart. Patrizia är grym men sårbar, hård men ändå mjuk på något sätt. Gathania så osäker och nervös att man bara måste tycka synd om/beundra/hoppas på henne. Anastasia uträknad men återuppstånden på bästa möjliga vis. Jag röstar på alla eller ingen, kan inte välja. Men jag tror kanske att det blir Marie och Anastasia som går direkt vidare ikväll.

Jag brukar vara bra på sånt här! ;)

Ja, inte sjungandet alltså!

Vad är en träbit värd?

Huspriserna är galna. Hysteriska. Over alla limits. Det finns så lite natur. Och det finns så få riktigt snygga objekt. Och det är så långa avstånd mellan city där jobben finns, och marken där husen finns. I de fall avstånden inte är så himla långa, naturen är fin och objektet riktigt schysst - då blir det galet dyrt. Ska det vara såhär? Vad är en träbit egentligen värd?

Kvinnor kan!

Ånej, här kommer inga feministiska brandtal att levereras. Men faktum är att tjejerna ÄR bättre.

I Idol 2007!

De heter Marie och Anastasia och Patricia och Amanda... och de är heeeelt lysande! Killarna är bara nära. Hur gärna man än vill gilla den som är lite knubbig och har halsduk, eller den mörka med smörsångarutseendet. Så går det liksom inte till 100%

De är bra. Men tjejerna är bättre!

Patricias "Hurt" var fenomenal. Det var nog inte bara Kirshti som grät. Och det var nog inte bara jag som röstade.

För tidig eller för sen?

Det här med att ha barn och jobba heltid är lite trixigt ibland. Tack och lov har jag 1) ett bra jobb fullt möjligt att flexa 2) flera kollegor och kunder som befinner sig i samma intensiva dagislämningsochhämtningssituation och 3) en sambo med samma förutsättningar, som gärna ställer upp och rycker in när det blir körigt. Ändock - det är inte helt enkelt ibland.

När jag lämnar kontoret på Kungsholmen kl 16.30 (hämtningsdagar) så spelar det ingen roll hur tidigt jag varit där och hur många timmar jag jobbat. Det känns lite halvfel att rusa till bussen när kollegorna sitter intensivt knappande på sina laptops eller går in i nya långa möten. Jag ursäktar mig trots att jag vet att jag ofta sätter mig och tar igen förlorade timmar vid datorn på kvällen. Jag vet att jag inte behöver brottas med något dåligt samvete, men kan inte ignorera den lilla dimma av detsamma som omgärdar hela mig när jag stänger kontorsdörren.

Och så det motsatta. Väl framme på dagis - efter att ha lämnat mitt jobb som ett av de första - rusar jag in på dagis och är... sist. Av 70 barn och säkert då ca 140 föräldrar, är jag sist! 16.50. Mitt barn lider sannerligen inte av det, och personalen bara skrattar. Men ändå. Först ut, sist in. Jag hajjar inte. Pusslet glappar.

Men ändå. Jag HAR ju faktiskt ett jobb. Som jag älskar. OCH en underbar familj. Jag är overkligt lyckligt lottad. Vad spelar en halvtimme hit eller dit då för roll?

Barnordboken

Ja, man måste ju bara försöka minnas.

Barnprogrammet heter i tvååringens värl: Bolli-Hompa. När han säger det med schwung i röster på sitt bestämdaste vis låter det defintigt inte som något för små knattar.

Adde e alldes bög! Sonens morbror var dyngsur efter ett dopp i poolen på Vanadisbadet, men gillar vad vi alla vet fortfarande tjejer.

Haha, EjiksBAJSgatan! Haha! Eriksbergsgatan har fått sig ett offentligt smeknamn på tvåans buss mot Stureplan några gånger.