En bloggkollega till mig skrev nyligen om hur jobbigt livet är när man går och väntar på ett besked. Hur tillvaron kretsar kring ett meddelande och hur ens egen tillvaro står helt stilla medan hela världen rullar på som vanligt.
Precis så.
Men om det där beskedet måste komma inifrån en själv då? Om beslut måste fattas av den egna hjärnan, det egna hjärtat och magkänslan för länge sedan ebbat ut... Vad gör man då? Om man har all makt i sin hand, bara behöver säga ja eller nej, men har fastnat i ett ingenmansland, var hittar man då det svar som desperat behövs?
När man tappat bort sig själv på vägen, inte längre kan avgöra vad som är måste, vill eller borde och när den lugna ytan döljer underströmmar som man inte vågar ge sig i kast med, vad är nästa steg? Timmar blir till dagar som blir till månader och år... men ingentig går framåt och inte heller bakåt. Hur når man sina mål, hur känner man överhuvudtaget igen sina mål när det händer?
Tålamod är bra sägs det. Men kanske kan det bli för mycket av det goda. När själva tålamodet blir ett hinder i sig. När vakumet blir bekant, och allt annat ett hot. Hjälper det då att vänta lite till? Att ännu en dag vänta och se.
måndag, oktober 29, 2007
fredag, oktober 26, 2007
30 och in between
Förr i tiden ansågs man väl ändå vara vuxen när man var 30? Kanske mycket tidigare än så faktiskt. Nu känns det mest som att 30 är någonstans landet mittemellan.
Jag är inte tillräckligt ung för rumpkort kjol eller magtröja (inte så att jag vill ha en, men för att exemplifiera) men inte heller så gammal att det på allvar absolut börjar bli dags att lägga ner nattklubbskvällar och Facebookfaschination.
Ibland längtar jag efter att läsa kokböcker och göra ungspannkaka i jätteformat som ska räcka hela veckan och till att frysa in. Men oftare plockar jag en Findus fryslåda som får åka direkt in i micron. Ibland känner jag mig som den perfekta hemmafrun när jag på lördageftermiddagen förbereder kvällens parmiddag för åtta, dukar fint och luftar vinet. Men i nio fall av tio (givetvis bara då sonen är på besök hos mor- eller farföräldrar) slutar det med Singstar, Guitar Hero och nattlig utgång med efterföljande McDonalds i Stockholmsnatten.
Jag lägger mycket tid, kraft och engagemang på mitt jobb. Precis som många andra vuxna har jag gjort ett val inte bara med hjärnan utan också med hjärtat. Mitt jobb är en del av min livsstil, inte bara en plats att tjäna pengar. Men trots att jag är någon form av chef över andra människor så kan jag inte låta blir att maila fredagsfräckisar, bli alltför babblig på after worken eller undvika fnitterattakter på högtravande seminarieföreläsningar.
Jag är lite lost här. Eller så är det det jag inte är. 30 kanske är den perfekta åldern trots allt? Osäkerheten kring 20-strecket är i det närmsta helt försvunnen, jag har hunnit skaffa mig referensramar och en förmåga att välja och välja bort, även när det gäller det mest personliga. Det är inte konsigt att bilda familj, men heller inte konstigt att ha en liten liten del frihet mitt i allt det. Jag kan lyssna på opera men också pop. Jag kan välja mellan SATS och F&S utan att vara malplacerad någonstans. Barnkalas ena dagen och tjejfest den andra. Matlåda på onsdag, men spontanmiddag på Sturehof på torsdagen. Bamseklubben på Mallis i maj och cityweekend i NY i september.
Idag, år 2007, i Sverige, i Stockholm, tror jag faktiskt att det är helt perfekt.
Perfekt att vara 30.
Perfekt att inte behöva välja.
30 har lite av allt.
Jag är inte tillräckligt ung för rumpkort kjol eller magtröja (inte så att jag vill ha en, men för att exemplifiera) men inte heller så gammal att det på allvar absolut börjar bli dags att lägga ner nattklubbskvällar och Facebookfaschination.
Ibland längtar jag efter att läsa kokböcker och göra ungspannkaka i jätteformat som ska räcka hela veckan och till att frysa in. Men oftare plockar jag en Findus fryslåda som får åka direkt in i micron. Ibland känner jag mig som den perfekta hemmafrun när jag på lördageftermiddagen förbereder kvällens parmiddag för åtta, dukar fint och luftar vinet. Men i nio fall av tio (givetvis bara då sonen är på besök hos mor- eller farföräldrar) slutar det med Singstar, Guitar Hero och nattlig utgång med efterföljande McDonalds i Stockholmsnatten.
Jag lägger mycket tid, kraft och engagemang på mitt jobb. Precis som många andra vuxna har jag gjort ett val inte bara med hjärnan utan också med hjärtat. Mitt jobb är en del av min livsstil, inte bara en plats att tjäna pengar. Men trots att jag är någon form av chef över andra människor så kan jag inte låta blir att maila fredagsfräckisar, bli alltför babblig på after worken eller undvika fnitterattakter på högtravande seminarieföreläsningar.
Jag är lite lost här. Eller så är det det jag inte är. 30 kanske är den perfekta åldern trots allt? Osäkerheten kring 20-strecket är i det närmsta helt försvunnen, jag har hunnit skaffa mig referensramar och en förmåga att välja och välja bort, även när det gäller det mest personliga. Det är inte konsigt att bilda familj, men heller inte konstigt att ha en liten liten del frihet mitt i allt det. Jag kan lyssna på opera men också pop. Jag kan välja mellan SATS och F&S utan att vara malplacerad någonstans. Barnkalas ena dagen och tjejfest den andra. Matlåda på onsdag, men spontanmiddag på Sturehof på torsdagen. Bamseklubben på Mallis i maj och cityweekend i NY i september.
Idag, år 2007, i Sverige, i Stockholm, tror jag faktiskt att det är helt perfekt.
Perfekt att vara 30.
Perfekt att inte behöva välja.
30 har lite av allt.
söndag, oktober 21, 2007
Smådalarö
Kickoff med jobbet i helgen och trots snart sju år på samma byrå är jag mer inspirerad än någonsin. Nya presentationer, nya kollegor, nya utmaningar ovanpå allt som redan är bra. Maten var grym, miljön fantastisk, drinkarna svalkande och danskursen med Sara Varga och Viktor Åkerblom ett rent nöje. (Förmodligen ännu roligare att bevittna.) Det var musikvideos och kommande års strategier. Det var byråns årligt återkommande awards och det var tacktal som hade fått Julia Roberts att blekna. Kollegor som grät av gläje och ett Singstarspel som förmodligen var nära kokpunkten. Som vanligt. Fast bättre ändå.
60 kollegor.
60 vänner och bekanta.
1000 anledningar att glädjas.
60 kollegor.
60 vänner och bekanta.
1000 anledningar att glädjas.
30+ och personligare än planerat
Ok, nu är det 3o år och en vecka sedan jag föddes. Det låter rätt länge. Räknar man till 30, även om man gör det så snabbt man kan, så tar det en stund. Tur att det är en bit kvar till hundra...
Och samtidigt står tiden stilla. Inte på jobbet. Inte runtomkring oss. Men här hemma. För ett år sedan började vi våga erkänna våra problem för oss själva och varandra. Vi har tagit steg framåt och några tillbaka. Fram och så tillbaka igen. Nu står vi kvar på noll. Så mycket kraft och energi har vi lagt på oss och det vi har, under det här året. Ändå hittar vi aldrig fram till den genuint fasta mark vi så väl skulle behöva.
Vi har inte gett upp men vi hoppas inte längre. Vi är inte mil ifrån varandra men inte nära. Vi har inte någon riktig relation men vill inte släppa taget. Vi säger nästan inget men är heller inte helt tysta. Snart tar syret slut. Har vi hunnit lämna detta vakum då, och har vi gjort det tillsammans eller var för sig?
Vi får se.
Vi får helt enkelt se.
Jag tror inte att vi har kraft kvar att dra varandra framåt just nu. Kanske snart. Kanske inte.
Och samtidigt står tiden stilla. Inte på jobbet. Inte runtomkring oss. Men här hemma. För ett år sedan började vi våga erkänna våra problem för oss själva och varandra. Vi har tagit steg framåt och några tillbaka. Fram och så tillbaka igen. Nu står vi kvar på noll. Så mycket kraft och energi har vi lagt på oss och det vi har, under det här året. Ändå hittar vi aldrig fram till den genuint fasta mark vi så väl skulle behöva.
Vi har inte gett upp men vi hoppas inte längre. Vi är inte mil ifrån varandra men inte nära. Vi har inte någon riktig relation men vill inte släppa taget. Vi säger nästan inget men är heller inte helt tysta. Snart tar syret slut. Har vi hunnit lämna detta vakum då, och har vi gjort det tillsammans eller var för sig?
Vi får se.
Vi får helt enkelt se.
Jag tror inte att vi har kraft kvar att dra varandra framåt just nu. Kanske snart. Kanske inte.
lördag, oktober 06, 2007
Magiska små ord
Är det inte konstigt hur ord som inte betyder så mycket var för sig, kan träffa rakt i hjärtat i rätt kombination?
Jag vet inte riktigt vem eller vilka som läser den här bloggen, och lämnar därför medvetet inte ut så mycket av mig själv som jag inbland kanske skulle vilja. Relationsproblem och djupa funderingar får finnas i andra forum. Men hur som helst så har det gått lång tid. Lång tid av funderingar. Lösningar. Mer problem. Toppar och dalar. I vårt annars så undebara förhållande. Vi vet inte vad som händer. Men jag har nyss fått reda på ett en avlägsen bekant till mig går igenom ungefär samma sak. Jag lånar det här av henne:
"In the end it will all be good, and if it's not good, it's not the end...."
Tack!
Jag vet inte riktigt vem eller vilka som läser den här bloggen, och lämnar därför medvetet inte ut så mycket av mig själv som jag inbland kanske skulle vilja. Relationsproblem och djupa funderingar får finnas i andra forum. Men hur som helst så har det gått lång tid. Lång tid av funderingar. Lösningar. Mer problem. Toppar och dalar. I vårt annars så undebara förhållande. Vi vet inte vad som händer. Men jag har nyss fått reda på ett en avlägsen bekant till mig går igenom ungefär samma sak. Jag lånar det här av henne:
"In the end it will all be good, and if it's not good, it's not the end...."
Tack!
torsdag, september 27, 2007
Om det här var en blogg...
... som hade flera hundra trogna läsare, så skulle jag inte kunna sluta fråga. Det är så mycket jag vill veta. Vardagliga ting, om vanliga vardagliga personer. Sådana som mig. Åsikter som inte är fabricerade.
Som till exempel vilken drink som egentligen är godast när det är dags för barbeställningar. (Själv kommer jag alltid bara på en ENDA, och det är sorgligt nog Red Bull & Vodka. Inte riktigt socialt accepterat i storstan ;-)
Vilken som är den perfekta presenten/julklappen till olika sorters vänner och familj. Det börjar kännas uttjatat att ge bort u-p-p-l-e-v-e-l-s-e-r.
Vad tjänar ni? Jag VET att man inte får prata pengar, men jag är nyfiken.
Era bästa vardagsrecept. Jopp, jag kan visst läsa. Och jag har kokböcker. Men de är alltid aningen för husmansaktiga eller innehåller 17 småingredienser för mycket på varje sida. De godaste maträtterna jag vet är gjorda utefter enkla tips från kompisar.
Men men. Nu är ju det här en högst privat liten bloggrej. Och inte vill jag att det ska ändras heller. Så jag får väl fortsätta undra.
Som till exempel vilken drink som egentligen är godast när det är dags för barbeställningar. (Själv kommer jag alltid bara på en ENDA, och det är sorgligt nog Red Bull & Vodka. Inte riktigt socialt accepterat i storstan ;-)
Vilken som är den perfekta presenten/julklappen till olika sorters vänner och familj. Det börjar kännas uttjatat att ge bort u-p-p-l-e-v-e-l-s-e-r.
Vad tjänar ni? Jag VET att man inte får prata pengar, men jag är nyfiken.
Era bästa vardagsrecept. Jopp, jag kan visst läsa. Och jag har kokböcker. Men de är alltid aningen för husmansaktiga eller innehåller 17 småingredienser för mycket på varje sida. De godaste maträtterna jag vet är gjorda utefter enkla tips från kompisar.
Men men. Nu är ju det här en högst privat liten bloggrej. Och inte vill jag att det ska ändras heller. Så jag får väl fortsätta undra.
Miss i protokollet!
Asså, jag glömde ju Amanda. Stjärnan som lyser klarare än de flesta solarierör tillsammans. Nu blev det svårare. Hon är ju solklar. HON går direkt vidare. På bekostnad av Anastasia kanske?
För att det här inte ska bli någon slags Idolblogg så måste jag bara slutkommentera en annan av girlisierna... Rymdvarelsen. J Lo-lookisen. Hon heter... hon heter... Tamela tror jag. JA, jag är svinigt avis på hennes looks och kanske sångröst, men det är något som skrämmer mig.
Avsaknad av "it"?
Det ihåliga - men dock perfekta - leendet?
Känslan av en perfekt och spegelblank yta, men istället för ett spännande och färgglatt femmetersdjup att upptäcka därunder, var det bara vadlågt vatten och inte en endaste liten sjöstjärna i sikte.
Något sådant kanske.
För att det här inte ska bli någon slags Idolblogg så måste jag bara slutkommentera en annan av girlisierna... Rymdvarelsen. J Lo-lookisen. Hon heter... hon heter... Tamela tror jag. JA, jag är svinigt avis på hennes looks och kanske sångröst, men det är något som skrämmer mig.
Avsaknad av "it"?
Det ihåliga - men dock perfekta - leendet?
Känslan av en perfekt och spegelblank yta, men istället för ett spännande och färgglatt femmetersdjup att upptäcka därunder, var det bara vadlågt vatten och inte en endaste liten sjöstjärna i sikte.
Något sådant kanske.
Girls aloud!
Och det är återigen Anastasia och det är Marie och det är Patrizia och det är Gathania. I en klass för sig. Av olika anledningar. Marie är felfri men sjunger så bra att det nästan blir för ogreppbart. Patrizia är grym men sårbar, hård men ändå mjuk på något sätt. Gathania så osäker och nervös att man bara måste tycka synd om/beundra/hoppas på henne. Anastasia uträknad men återuppstånden på bästa möjliga vis. Jag röstar på alla eller ingen, kan inte välja. Men jag tror kanske att det blir Marie och Anastasia som går direkt vidare ikväll.
Jag brukar vara bra på sånt här! ;)
Ja, inte sjungandet alltså!
Jag brukar vara bra på sånt här! ;)
Ja, inte sjungandet alltså!
Vad är en träbit värd?
Huspriserna är galna. Hysteriska. Over alla limits. Det finns så lite natur. Och det finns så få riktigt snygga objekt. Och det är så långa avstånd mellan city där jobben finns, och marken där husen finns. I de fall avstånden inte är så himla långa, naturen är fin och objektet riktigt schysst - då blir det galet dyrt. Ska det vara såhär? Vad är en träbit egentligen värd?
tisdag, september 25, 2007
Kvinnor kan!
Ånej, här kommer inga feministiska brandtal att levereras. Men faktum är att tjejerna ÄR bättre.
I Idol 2007!
De heter Marie och Anastasia och Patricia och Amanda... och de är heeeelt lysande! Killarna är bara nära. Hur gärna man än vill gilla den som är lite knubbig och har halsduk, eller den mörka med smörsångarutseendet. Så går det liksom inte till 100%
De är bra. Men tjejerna är bättre!
Patricias "Hurt" var fenomenal. Det var nog inte bara Kirshti som grät. Och det var nog inte bara jag som röstade.
I Idol 2007!
De heter Marie och Anastasia och Patricia och Amanda... och de är heeeelt lysande! Killarna är bara nära. Hur gärna man än vill gilla den som är lite knubbig och har halsduk, eller den mörka med smörsångarutseendet. Så går det liksom inte till 100%
De är bra. Men tjejerna är bättre!
Patricias "Hurt" var fenomenal. Det var nog inte bara Kirshti som grät. Och det var nog inte bara jag som röstade.
För tidig eller för sen?
Det här med att ha barn och jobba heltid är lite trixigt ibland. Tack och lov har jag 1) ett bra jobb fullt möjligt att flexa 2) flera kollegor och kunder som befinner sig i samma intensiva dagislämningsochhämtningssituation och 3) en sambo med samma förutsättningar, som gärna ställer upp och rycker in när det blir körigt. Ändock - det är inte helt enkelt ibland.
När jag lämnar kontoret på Kungsholmen kl 16.30 (hämtningsdagar) så spelar det ingen roll hur tidigt jag varit där och hur många timmar jag jobbat. Det känns lite halvfel att rusa till bussen när kollegorna sitter intensivt knappande på sina laptops eller går in i nya långa möten. Jag ursäktar mig trots att jag vet att jag ofta sätter mig och tar igen förlorade timmar vid datorn på kvällen. Jag vet att jag inte behöver brottas med något dåligt samvete, men kan inte ignorera den lilla dimma av detsamma som omgärdar hela mig när jag stänger kontorsdörren.
Och så det motsatta. Väl framme på dagis - efter att ha lämnat mitt jobb som ett av de första - rusar jag in på dagis och är... sist. Av 70 barn och säkert då ca 140 föräldrar, är jag sist! 16.50. Mitt barn lider sannerligen inte av det, och personalen bara skrattar. Men ändå. Först ut, sist in. Jag hajjar inte. Pusslet glappar.
Men ändå. Jag HAR ju faktiskt ett jobb. Som jag älskar. OCH en underbar familj. Jag är overkligt lyckligt lottad. Vad spelar en halvtimme hit eller dit då för roll?
När jag lämnar kontoret på Kungsholmen kl 16.30 (hämtningsdagar) så spelar det ingen roll hur tidigt jag varit där och hur många timmar jag jobbat. Det känns lite halvfel att rusa till bussen när kollegorna sitter intensivt knappande på sina laptops eller går in i nya långa möten. Jag ursäktar mig trots att jag vet att jag ofta sätter mig och tar igen förlorade timmar vid datorn på kvällen. Jag vet att jag inte behöver brottas med något dåligt samvete, men kan inte ignorera den lilla dimma av detsamma som omgärdar hela mig när jag stänger kontorsdörren.
Och så det motsatta. Väl framme på dagis - efter att ha lämnat mitt jobb som ett av de första - rusar jag in på dagis och är... sist. Av 70 barn och säkert då ca 140 föräldrar, är jag sist! 16.50. Mitt barn lider sannerligen inte av det, och personalen bara skrattar. Men ändå. Först ut, sist in. Jag hajjar inte. Pusslet glappar.
Men ändå. Jag HAR ju faktiskt ett jobb. Som jag älskar. OCH en underbar familj. Jag är overkligt lyckligt lottad. Vad spelar en halvtimme hit eller dit då för roll?
torsdag, september 13, 2007
Barnordboken
Ja, man måste ju bara försöka minnas.
Barnprogrammet heter i tvååringens värl: Bolli-Hompa. När han säger det med schwung i röster på sitt bestämdaste vis låter det defintigt inte som något för små knattar.
Adde e alldes bög! Sonens morbror var dyngsur efter ett dopp i poolen på Vanadisbadet, men gillar vad vi alla vet fortfarande tjejer.
Haha, EjiksBAJSgatan! Haha! Eriksbergsgatan har fått sig ett offentligt smeknamn på tvåans buss mot Stureplan några gånger.
Barnprogrammet heter i tvååringens värl: Bolli-Hompa. När han säger det med schwung i röster på sitt bestämdaste vis låter det defintigt inte som något för små knattar.
Adde e alldes bög! Sonens morbror var dyngsur efter ett dopp i poolen på Vanadisbadet, men gillar vad vi alla vet fortfarande tjejer.
Haha, EjiksBAJSgatan! Haha! Eriksbergsgatan har fått sig ett offentligt smeknamn på tvåans buss mot Stureplan några gånger.
Då och nu
För två och ett halvt år sedan, med gravidmage:
- Vi ska minsann inte låta vårt barn äta på McDonalds förrän han börjar skolan. Usch! Sådana där barn som är typ tre år och börjar vråla i sina barnstolar när man åker förbi den röda och gula skylten... Vidrigt. Eller inte barnen, det är ju föräldrarnas fel. Allting. Nä, det finns inget som kan ursäkta att föräldrar överför sina dåliga matvanor på stackars oskyldiga barn.
Nutid:
- VA??! Hur kan ni ha slut på Shrek!!? Det är ju honom alla vill ha. Jag skiter fullständigt i att man kan få grönsaker eller kyckling eller mjölk eller något helt annat i Happy Mealen när SHREK ÄR SLUT!! Vår son kommer bli tokig. Han verkar inte ens gilla era burgare. Men han sitter still när vi äter, om han får det lilla gröna monstret och några morötter. Jaha, finns Åsnan? Jamen då tar vi honom istället.
- Vi ska minsann inte låta vårt barn äta på McDonalds förrän han börjar skolan. Usch! Sådana där barn som är typ tre år och börjar vråla i sina barnstolar när man åker förbi den röda och gula skylten... Vidrigt. Eller inte barnen, det är ju föräldrarnas fel. Allting. Nä, det finns inget som kan ursäkta att föräldrar överför sina dåliga matvanor på stackars oskyldiga barn.
Nutid:
- VA??! Hur kan ni ha slut på Shrek!!? Det är ju honom alla vill ha. Jag skiter fullständigt i att man kan få grönsaker eller kyckling eller mjölk eller något helt annat i Happy Mealen när SHREK ÄR SLUT!! Vår son kommer bli tokig. Han verkar inte ens gilla era burgare. Men han sitter still när vi äter, om han får det lilla gröna monstret och några morötter. Jaha, finns Åsnan? Jamen då tar vi honom istället.
En till!
Just det, det finns ju en annan också. Sara Varga. Hon är ju så snygg som man dör, verkar så bra på att ha sunda åsikter, är cool som attans i sitt DJ-bås och dessutom säger alla mina kollegor som jobbet med henne att hon är genomtrevlig på ett trevligt sätt.
Tjejer kan! Det är mitt tema för dagen.
Tjejer kan! Det är mitt tema för dagen.
Gotta love!
Hej där. Nu var det längesedan jag skrev något. Har haft alldeles för mycket på jobbet, på fritiden, med det privata och ja... Under blogguppehållet har jag i alla fall fått klart för mig att jag gillar Carolina Gynning rejält mycket.
Hon var med i Big Brother. Hon gjorde bort sig lite, eller nåt, med den där sexgrejen. Hon var galen och hysterisk och ögonen såg ut som att de skulle ploppa ur och hon flaxade åt alla håll och kanter...
Men.
Kolla på tjejen. Hon är inte ett dugg korrekt, helt impulsiv och ser fett fel ut för någon som helst cred. Men hon passar så bra att vara - Carolina! Fnittrig och glad och säkert störig på en massa sätt, men älskvärd i all sin störighet. Hon är sjukt snygg och bidrar med lite glamour och verkar vara en festarkompis utöver det vanliga. Nu är hon programledare och författare och modell och konstnär och jag vet inte vad...
Säkert gör hon bort sig igen. Men det behöver inte vara så tokigt det heller. Det är så skönt med perfekta-Tilde-de-Paula-motsatser på något sätt.
Sverige ska vara glad för Gynning!
Hon var med i Big Brother. Hon gjorde bort sig lite, eller nåt, med den där sexgrejen. Hon var galen och hysterisk och ögonen såg ut som att de skulle ploppa ur och hon flaxade åt alla håll och kanter...
Men.
Kolla på tjejen. Hon är inte ett dugg korrekt, helt impulsiv och ser fett fel ut för någon som helst cred. Men hon passar så bra att vara - Carolina! Fnittrig och glad och säkert störig på en massa sätt, men älskvärd i all sin störighet. Hon är sjukt snygg och bidrar med lite glamour och verkar vara en festarkompis utöver det vanliga. Nu är hon programledare och författare och modell och konstnär och jag vet inte vad...
Säkert gör hon bort sig igen. Men det behöver inte vara så tokigt det heller. Det är så skönt med perfekta-Tilde-de-Paula-motsatser på något sätt.
Sverige ska vara glad för Gynning!
onsdag, augusti 22, 2007
Undra´ om mat-Tina..?
I förrgår var en sällsynt dag. Efter löprundan i Hagaparken
mitt livs nyhet nummer 1; löprundorna har blivit regelbundna nu... alltså mer frekvent än det tidigare en gång om året
plockade jag fram den färdigkokta potatisen,
chock nummer två och tre; jag har inte bara köpt hem potatis och kokat, jag har sparat det som blir över till nästa dag också
rev den ner i en pannkakssmet som jag stekte raggmunkar av till hela familjen
nu börjar det nästan bli overkligt, jag fixade käk - husmanskost - åt oss alla
därefter bakade jag en efterrättstårta med sockerkaka, bär och maräng
moahaha, I´m going crazy here, jag är värsta husmorsämnet
innan jag städade undan i köket, plockade ur diskmaskinen och fyllde den med the dirty stuff.
ok, diskmaskinen var väl inte helt over the top, men märk väl att jag städade I SAMBAND med fixet i köket, inte två dagar senare...
Nu undrar jag bara; undra om mat-Tina känner sig lika duktig när hon gör detta vareviga dag! Jag får liksom någon slags egokick av att gå utanför mina ramar och ta mig för sådant jag i vanliga fall prioriterar bort på grund av tidsbrist, lathet eller... något annat väsentligt. Jag liksom skuttar runt och känner mig vuxen och duktig, och påpekar ungefär 12 gånger för många för sonen att; mamma LAGAR MAT och mamma BAKAR.
Jag tror inte att mat-Tina riktigt uppför sig så. Jag tror att hon är mer harmonisk och... självklar i sin roll. Man undrar ju hur hon skulle funka på kommunikationsbyrån där jag spenderat en massa år av mitt liv.
Trefikat skulle i förmodligen i alla fall vara JÄTTEGOTT!!
mitt livs nyhet nummer 1; löprundorna har blivit regelbundna nu... alltså mer frekvent än det tidigare en gång om året
plockade jag fram den färdigkokta potatisen,
chock nummer två och tre; jag har inte bara köpt hem potatis och kokat, jag har sparat det som blir över till nästa dag också
rev den ner i en pannkakssmet som jag stekte raggmunkar av till hela familjen
nu börjar det nästan bli overkligt, jag fixade käk - husmanskost - åt oss alla
därefter bakade jag en efterrättstårta med sockerkaka, bär och maräng
moahaha, I´m going crazy here, jag är värsta husmorsämnet
innan jag städade undan i köket, plockade ur diskmaskinen och fyllde den med the dirty stuff.
ok, diskmaskinen var väl inte helt over the top, men märk väl att jag städade I SAMBAND med fixet i köket, inte två dagar senare...
Nu undrar jag bara; undra om mat-Tina känner sig lika duktig när hon gör detta vareviga dag! Jag får liksom någon slags egokick av att gå utanför mina ramar och ta mig för sådant jag i vanliga fall prioriterar bort på grund av tidsbrist, lathet eller... något annat väsentligt. Jag liksom skuttar runt och känner mig vuxen och duktig, och påpekar ungefär 12 gånger för många för sonen att; mamma LAGAR MAT och mamma BAKAR.
Jag tror inte att mat-Tina riktigt uppför sig så. Jag tror att hon är mer harmonisk och... självklar i sin roll. Man undrar ju hur hon skulle funka på kommunikationsbyrån där jag spenderat en massa år av mitt liv.
Trefikat skulle i förmodligen i alla fall vara JÄTTEGOTT!!
Vad är det som är så jobbigt?
I drygt två års tid nu, sedan min son slog upp sina blå ögon i förlossningsrum nummer 1, 2 eller 3 på KS, har jag undrat vad det egentligen är så jobbigt med att ha barn. Överallt hör man att det knatas, gnälls och klagas. Det är kräksjukor och det är kissbyxor. Det är tjat och det är leksaker överallt. Det är jobbiga nattningsrutiner eller inga rutiner alls. Inte konsigt att så många väntar i en halv evighet innan de ens vågar tänka tanken på bebis.
Jag vill bara säga; so what? När lägenhetsgolvet knappt skymtar under alla dammtussar, klädhögar, tågräls och de miljontals pusselbitarna. När koliken är som värst och lätena snarare påminner om en skadeskjuten sugga än en liten någraveckorsmänniska. När amningarna tar tre timmar och de tidigare så schyssta lökarna nu mer liknar något aningen väldigt för stort eller väldigt för tomt. När det är blödningar och hängmagar och cellulitlår och noll-sexliv och jobbgrubblerier och man svettar sig fördärvad för att slippa vara den som hämtar sist på dagis.
Då är det dags att stanna upp en sekund. Titta det lilla barnet i ögonen. Håll hans eller hennes hand i din. Ställ dig på knä eller lägg dig bredvid i barnsägen. Ögonblicket kommer aldrig tillbaka. Doften kan vara borta nästa dag. Den lena huden kommer att vara skrovlig och hårig innan du vet ordet av. Människan som behöver dig så mycket nu, kanske hittar en anledning att vända dig ryggen imorgon.
Hur jobbig är en vaknatt egentligen?
Magsjukan går över. Leksakerna kan plockas bort imorgon. Den lille blir inte en sämre människa för att det råkar vara sist kvar på dagis någon gång ibland.
Det är du och det är ni. Ett team som byggdes av kärlek och inte behöver tävla mot någon eller något. Oavsett hur verkligheten ser ut runt omkring er, om dagen för tillfället är en svartvit gråskala eller en böljande regnbåge, så spelar det egentligen ingen roll. Ett leende som blir till ett gapskratt, och barnets ögon som små glada springor i det runda ansiktet. Vad finns det att klaga på då?
Perspektiv är nödvändigt. Prova vettja. Vem vet vad du kommer att se därbortifrån.
Jag vill bara säga; so what? När lägenhetsgolvet knappt skymtar under alla dammtussar, klädhögar, tågräls och de miljontals pusselbitarna. När koliken är som värst och lätena snarare påminner om en skadeskjuten sugga än en liten någraveckorsmänniska. När amningarna tar tre timmar och de tidigare så schyssta lökarna nu mer liknar något aningen väldigt för stort eller väldigt för tomt. När det är blödningar och hängmagar och cellulitlår och noll-sexliv och jobbgrubblerier och man svettar sig fördärvad för att slippa vara den som hämtar sist på dagis.
Då är det dags att stanna upp en sekund. Titta det lilla barnet i ögonen. Håll hans eller hennes hand i din. Ställ dig på knä eller lägg dig bredvid i barnsägen. Ögonblicket kommer aldrig tillbaka. Doften kan vara borta nästa dag. Den lena huden kommer att vara skrovlig och hårig innan du vet ordet av. Människan som behöver dig så mycket nu, kanske hittar en anledning att vända dig ryggen imorgon.
Hur jobbig är en vaknatt egentligen?
Magsjukan går över. Leksakerna kan plockas bort imorgon. Den lille blir inte en sämre människa för att det råkar vara sist kvar på dagis någon gång ibland.
Det är du och det är ni. Ett team som byggdes av kärlek och inte behöver tävla mot någon eller något. Oavsett hur verkligheten ser ut runt omkring er, om dagen för tillfället är en svartvit gråskala eller en böljande regnbåge, så spelar det egentligen ingen roll. Ett leende som blir till ett gapskratt, och barnets ögon som små glada springor i det runda ansiktet. Vad finns det att klaga på då?
Perspektiv är nödvändigt. Prova vettja. Vem vet vad du kommer att se därbortifrån.
måndag, augusti 20, 2007
Matblott (inte blogg)
Jag börjar bli riktigt irriterad på alla bantarbloggar som finns. Eller inte de renodlade bantarvarianterna, utan mer dem som handlar om något annat - men plötsligt bantas det i var och varannan rad. Det jag stör mig mest på är det sjukliga beteendet att innan läggdags blogga om vad personen i fråga ätit under dagen.
Kalaspuffar med gräddmjölk till frukost, mellanmål kl 10 bestående av ditten och datten, ett megahamburgermål till lunch och so ooooooooooon!
Jag fattar ju att någon någongång har sagt att det är bra att föra matdagbok för att få en överblick, och kunna se var de riktiga kalorifällorna ligger. Men det var innan alla slutade med hänglås på de röda tygdagböckerna och iställer digitaliserade dem till allmän beskådan.
När kommentatorsfälten fylls av ifrågasättande kommentarer och påpekanden om att bloggmänniskan kanske äter lite för mycket om hon (sällan han) nu vill gå ner i vikt, bemöts det ofta av:
"Till er som klagar: Sluta kommentera mitt ätande. Jag VET att jag äter för mycket sötsaker, och att jag inte rör mig tillräckligt. Men det är MITT liv och jag är NÖJD med hur jag ser ut."
Ja, men... Då kanske inte... Alltså, en offentlig blogg... Ditt matblotteri...
Enough said!
Kalaspuffar med gräddmjölk till frukost, mellanmål kl 10 bestående av ditten och datten, ett megahamburgermål till lunch och so ooooooooooon!
Jag fattar ju att någon någongång har sagt att det är bra att föra matdagbok för att få en överblick, och kunna se var de riktiga kalorifällorna ligger. Men det var innan alla slutade med hänglås på de röda tygdagböckerna och iställer digitaliserade dem till allmän beskådan.
När kommentatorsfälten fylls av ifrågasättande kommentarer och påpekanden om att bloggmänniskan kanske äter lite för mycket om hon (sällan han) nu vill gå ner i vikt, bemöts det ofta av:
"Till er som klagar: Sluta kommentera mitt ätande. Jag VET att jag äter för mycket sötsaker, och att jag inte rör mig tillräckligt. Men det är MITT liv och jag är NÖJD med hur jag ser ut."
Ja, men... Då kanske inte... Alltså, en offentlig blogg... Ditt matblotteri...
Enough said!
Dagen DVD!
Om man, som jag, inte är en överdriven filmälskare, inte är så vidare värst förtjust i filmer som utspelar sig i Afrika och hellre ser en bra romcom än något annat... Så MÅSTE man ändå se The last king of scotland, som fick två timmar av min tid igår.
Så bra.
Så mörk.
Men ändå så himla bra!
Jämfört med det står sig The last kiss ganska platt, men trots allt ganska sevärt när sinnet behöver något lättare. Tänk att enstaka ord kan tyckas betydelselösa, men när de sammanfogas till sådana här meningar behövs inga bilder i världen.
"Stop talking about love. Every asshole in the world says he loves somebody. It means nothing. It still doesn't mean anything. What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. It's the only thing that counts." (The Last Kiss, 2006)
Enjoy!
Så bra.
Så mörk.
Men ändå så himla bra!
Jämfört med det står sig The last kiss ganska platt, men trots allt ganska sevärt när sinnet behöver något lättare. Tänk att enstaka ord kan tyckas betydelselösa, men när de sammanfogas till sådana här meningar behövs inga bilder i världen.
"Stop talking about love. Every asshole in the world says he loves somebody. It means nothing. It still doesn't mean anything. What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. It's the only thing that counts." (The Last Kiss, 2006)
Enjoy!
fredag, augusti 17, 2007
What´s with the lösenord??!
Ibland är det svårt att förstå. Jobbets IT-avdelning har en skiftande framgångskurva, men visst vet vi att allt inte är den avdelningens fel. Någon - jag vet inte vem - men någon måste stå till svars för de meddelanden som kan drabba en när man minst anar det. Det känns viktigt.
Som när det är dags att byta lösenord.
Minst 6 bokstäver och fyra siffor, är ändå helt ok. Det är jag med på. Det funkar.
Men siffrorna och bokstäverna får inte klumpas ihop, utan växlas med varandra. (Nu blev det svårare.)
Bokstäverna måste vara både SmÅ och SToRa. (Jobbigt nu.)
Siffrorna får inte upprepas, utan måste varieras. (Inget 1111 här inte.)
När man så testat, suddat, testat igen och kommit fram till det enda jävla lösenordet i hela världen som passar in på alla krav, då möts man av FÖLJANDE:
"Tyvärr, vi ber dig ändra det förslagna lösenordet. Lösenordet du väljer får inte vara ett av de 24 senast använda lösenorden på den här datorn". "24??!! Vad är syftet? Varför inte 2. Eller 4? Nejdå, 24 lösenfuckinord ska det vara.
Jag tror jag skippar rådet om att inte skriva upp lösenordet någonstans, och absolut inte förvara det i närheten av datorn, plånboken, hemmet eller dig själv.
Jag tänker tatuera in mitt i pannan!
Som när det är dags att byta lösenord.
Minst 6 bokstäver och fyra siffor, är ändå helt ok. Det är jag med på. Det funkar.
Men siffrorna och bokstäverna får inte klumpas ihop, utan växlas med varandra. (Nu blev det svårare.)
Bokstäverna måste vara både SmÅ och SToRa. (Jobbigt nu.)
Siffrorna får inte upprepas, utan måste varieras. (Inget 1111 här inte.)
När man så testat, suddat, testat igen och kommit fram till det enda jävla lösenordet i hela världen som passar in på alla krav, då möts man av FÖLJANDE:
"Tyvärr, vi ber dig ändra det förslagna lösenordet. Lösenordet du väljer får inte vara ett av de 24 senast använda lösenorden på den här datorn". "24??!! Vad är syftet? Varför inte 2. Eller 4? Nejdå, 24 lösenfuckinord ska det vara.
Jag tror jag skippar rådet om att inte skriva upp lösenordet någonstans, och absolut inte förvara det i närheten av datorn, plånboken, hemmet eller dig själv.
Jag tänker tatuera in mitt i pannan!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)