En penna i näsan

Sonens väckningsmetoder kan vara minst sagt brutala. När pappan hämtar honom i spjälsängen på morgonen, brukar jag kunna somna om några minuter innan det är dags att hurta upp ur sängen. Vi har en ganska låg säng. Sedan sonen blev mobil och upprätt, d v s började gå, så har han fattat tycke för att själv ansvara för väckningen av mig. Ofta med ett finger i örat. Hans finger i mitt öra, alltså. En gång med ett bestämt tag om båda mina övre ögonfransrader, parallellt uppdragande av ögonlocken. Det var inte helt ljuvligt. Ett par gånger med en penna eller sminkpensel rakt upp i min näsa. Aj. Men så imorse... en varm puss på munnen och en klapp på kinden. Och ett ljust och pipigt "haaaeeej", när jag vaknar och han ser det. God morgon härliga, nya dag!

Skrattar ihjäl mig!!

Ooiiihhhhh... hahaha. Alltså på riktigt. Nätsprang på en sjukt kul blogg. Så aggro. Så icke-ödmjuk. Så skön. Skulle aldrig våga själv, men den här crazy mamman har verkligen inga problem med att ventilera alla sina åsikter. Hoppas verkligen det är ok att jag länkar nu... Hon é grym ju! Här är härligheten:

http://bloggolga.blogg.se/

Oj då!

Så hade min lilla blogg äntligen kommenterats och så tror jag att jag, av misstag, raderade orden. Eller? Jag är pinsamt oteknisk och borde inte ens kommentera sådana här kommentarer. Suck. Tur att jag tror att jag känner skribenten i fråga, rätt väl ;-) Jag är kanske förlåten.

Jippijippijippijippi!

För en som aldrig drömt eller fantiserat om sitt eget (eller andras) bröllop måste jag erkänna att väldigt mycket av min tid under de senaste veckorna gått åt till gräddvita dagdrömmar. Festplats utsedd och kyrka bokad. Datum och klockslag fastställda. Med tio månader kvar till "go live" (japp, många managementkonsulter i bekantskapskretsen...) känns det som att vi fått en bra start på hela den här bröllopseventgrejen. Oooiiihhh, bröllis! För mig och min stora kärlek! Jippi!!!!!

Funderar...

... på om de två senaste inläggen verkligen faller in under antingen a) mammamåsten eller b) vardagslyx... som ju bloggens titel indikerar. Äh... på något sätt gör de säkert det. Eller?

Naughty by nature, part II

Åsså var det den där tama gräsanden. (Min mamma har dresserat både änder och aborrar... de kommer på beställning... promise... helt galet!) Mamman med sina fyra ungar, som kommer på dagliga besök på bryggan. Thekakor är tydligen godare än gräs och sjöpartiklar. Nåväl. Den hade plötsligt en fiskekrok genom ena benet. Hoppade. Haltade. Simmade helt snett. Stackarn. Operation räddning inleddes med att tre vuxna smidde smarta McGyverplaner i gräset. Den fjärde vuxna fick i uppdrag att passa ettåringen som tydligen inte förstod storheten i andräddning utan hellre ville kasta stenar i ekan. Gott så. Jag ser fortfarande bilden framför mig... Min mamma vadar ut i vattnet med kjolen i ena handen och nybakad thekaka i andra. Min sambo har kurat ihop sig till en krälande boll på bryggan, och närmar sig andmamman med en snigels hastighet. Farsan däremot letar genom alla uthus och förråd i jakt på saker som man kan tillverka en engångshåv med. Det var en märklig syn. Som gökboet version sommarställe, ungefär. I två dagar jagade vi andstackaren. Eller rättare sagt; vi jagade inte - utan den kom till oss. Visade upp benet. Låg på bryggan. Kom haltande upp för gräsmattan. Den ville bli räddad, men vi misslyckades. När vi lämnade huset igår var kroken kvar. Vi pratade om den till vi somnade igår kväll. En av sambons nära vänner garvade när han fick höra och sade stolt att lösningen redan var klar. Ett hagelskott och lidandet är över. Hmmppff! Vart är mänskligheten på väg? Nu ska jag googla andräddare, so long så länge.

Naughty by nature, part I

Efter en vecka i föräldrarnas pittoreska sommarstuga, har jag insett att den lantliga idyllen inte alltid är vad den ser ut att vara. Åh nej, nu snackar vi inte någon form av familjetrauma eller tråkig gräsklippning eller andra små mörka moln på sommarhimlen. Nu snackar vi naturens egna, mörka, opåverkbara krafter. Nja, nåja, typ... Varje morgon i flera dagars tid vaknade vi i gäststugan till ljudet av kvittrande fågelungar. Ljudet spred sig som en härligt pinglande väckarklockesignal (ja, det FINNS faktiskt sådana) över den stilla sjön i morgondiset, vid varje ny gryning. Träden vajade sakta i den ljumma brisen och det nykokta kaffet spred sina frestande ångor över matplatsen i strandbrynet. Ni fattar hur fint det var. Men så en dag. Tystnad. Inget kvitter. Ingen fågelmamma som kom in för landning i bodet med godsaker som små flugor och maskar. Bara alldeles... dött. Huruvida det har att göra med att katten (ehum... vår katt) kvällen innan stolt visat upp sin lilla fågelfångst vid dörrmattan, det förtäljer inte den här historien. Jag väljer att tro att fågelmamman bara tagit en lite längre matjaktsrutt den här gången, och att ungarna somnat middag i boet. Hon är inte alls uppäten av katten och ungarna har inte alls gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Inte i min värld. För det passar inte in i sommaridyllen. Nope. Nu hör jag kvittret i fjärran...

Summersun in Visby 06

Armarna är gyllenbruna och magen rosévinsrosa, men trots allt så är det lite färg jag kan ana på min annars blekblåa kropp. Det har varit en fantastiskt vecka i Visby! Den tokheta solen och det svenska sommarvädret har förstås hjälpt till att skapa idyllen , men annat har också spelat in. Här kommer tre favoriter i respektive kategori, utan inbördes rangordning:

- Fredag/lördag v. 29 (Sambon och sonen hos goda vänner på södra Gotland, jag med kollegor i Visby.)

1. After Beachen på Kallis på lördagen. Helt galet. Fredagen var också i det närmaste perfekt, men lördagen var molnig och folk var lite halvsega. Trötta. Gråa. Massan masade sig så småningom ändå ner mot hamnet, i hopp om att komma igång. Fortfarande lite trött. Men så. Solen. Värmen. Armarna i luften. Lite skumpa. Musiken. Behöver inte skriva mer. Det var osvenskt och svettigt. Mer än party. Även från åskådarplats. Gud vad kul det var!

2. Mitt försök att vara lite festfin. Svart kort kjol och en vit pösig skjorta med härlig urringning i stället för krage. Lagomt vågat. Trodde jag. Accessoarerna på plats och jag var rätt nöjd. Bytte om samtidigt som kollegorna/tjejkompisarna under förfesten och mötte dem för en skål i vardagsrummet. De var snygga. Jag hann yttra första stavelsen i mina komplimanger till dem innan jag tystades ner av ett samstämmigt och HÖGT "nej". Inte överdrivet. Inte frågande. Bara bestämt. Till tonerna och sången av "Sankta Lucia" masade jag mig in i sovrummet för ombyte igen. Hörde några som mumlade "så går det när man lämnar småbasrnsmorsor för sig själva", men kan ha hört fel. "Limpis, även om du inte vill vara sexig behöver du inte se ut som en stjärngosse..." Bah! Bläh! Vad är väl en kväll på Burmeister? ;-)

3. Nattamaten från Ali´s. Kokt med mos och räksallad. Från himmelriket. Vilken perfektion. Den från McDonalds kvällen innan, var inte i närheten den här gången. Även om jag aldrig kommer att glömma fyra vänner som hade inhandlat en gemensam cola light till burgarna, och när de insåg att de glömt sugrör stirrade ner på det perforerade plastlocket med tomma ögon... "Jamen fan, vi glömde sugrör". "Skit också"! "Hur gör vi nu då...?" Som ni förstår kom de (ehum... vi) till slut på att locket faktiskt gick att ta av. Och muggen funkade perfekt som glas. Så, ja... inte mer om det nu.

- Familjesemester i Visby, söndag till onsdag, efter sammanstrålning med pojkvän och son + bekant familj.

1. Familjeliv. Att på lördag natt, när alla vännerna fortfarande dansade, inse att det BÄSTA som finns i hela, hela, hela världen är att gå hem till min ljuvliga familj. Inget party i världen kan mäta sig med att somna intill Mr H (heter han inte förstås, men han vill säkert inte heta sitt riktiga namn här). Ingen dans konkurrerar ut hans varma kramar, eller viskande komplimanger. Inga partytoppar i universum är roligare än att få låna hans skrynkliga träningströja att sova i. Det bara är så. På riktigt. Det är kärlek starkare än allt.

2. Sonens sommarhumör. Från tidig morgon till halvsen kväll (med vissa undantag) har han fånat sig, busat, snackat (inga ord, men ändå), gungat gunghäst, plaskat i badbalja och strålat starkare än sommarsolen. Vaknat med ett glatt kvitter och somnat som en (glad) björn på väg i ide. Det han inte vet är att hans föräldrar fortfarande efter fjorton månader ofta står lutade över honom när han somat, beundrar hans halvöppna mun och små grymtande läten i sömnen. Fnittrar åt hans spattiga rörelser och stora blöjbak i vädret. Hur kan hela världens lycka förklaras med endast hans lilla namn?

3. Nästan-olyckan. Farsor till ettåringar ska hålla sig till en uppgift. Och endast en. Denna regel gäller särskilt på offentliga platser som innefattar tjejgäng, badkläder och minibikinis. Ska man passa sin plaskade son ska man göra endast det. Och inte frestas att glutta på småbrudarna. Alls. Överhuvudtaget. För när man gör det är det så lätt hänt att man glömmer att man har en son som behöver vaktas. Och hur sonen då febrilt får kämpa för farsans uppmärksamhet när han inte längre bottnar och vill ha hjälp upp ur vattnet. Och hur svårt man sedan får att förklara detta för sin fruga och besökande gäster, särskilt eftersom det i övrigt var en väldigt lugn strand... Hahaha!Nä, det var faktiskt aldrig någon fara, alla hade koll på situationen. Och just därför är det också ett av veckans roligaste minnen. Skygglappar på familjebeachen, tack ;-)

Over & out!

I love bilsemester!

Måste ha något att göra med att jag är raggardotter och uppväxt i en gammal amerikanare... typ. Älskar känslan av frihet, smidighet och att inte behöva ha något bokat. Krisar det så sover vi väl i baksätet då. Förra veckan packade vi (hyr)bilen, hängde upp favvoleksakerna framför sonen och styrde däcken mot Gotlandsfärjan och Visby. Härligt. Nu är vi bara hemma och packar om för att strax brumma vidare norrut. Visserligen kan inte Skodan mäta sig med farsans Mercury, men den inneboende känslan är densamma. Ja, under uppväxten satt jag förstås inte framåtlutad mellan passagerar- och förarsätet för att växelvis kolla hastighetsmätaren och därefter domdera "bromsa", alternativt hänga över chauffören för att kolla eventuella omkörningsfaror (i min värld är alltid omkörningar förenade med livsfara!) och högt och tydligt förkunna att "om du kör om nu så GÖR JAG SLUT"! Jaja, nu är vi småbarnsföräldrar och då går säkerheten före allt. Faktiskt. No doubt ´bout it!

Fröken Ebba igen

Jodå, hon fortsätter förekomma i mina texter. Har nyligen suttit uppslukad av hennes after Båstads-blogg och flinat fånigt till alla storys. Men what the heck! Tjejen är grym ju! Hon är kaxig, stilsäker, osvensk och säkert jättejättedryg. Let it be so! Har inte Sverige nog av försynta, osäkra, tvivelaktiva medelsvenssons? Innerst inne är vi alla ganska fega flickor som inget annat vill än att bli framgångsrika, vackra och omtyckta, typ. Utan att trampa allt för många på tårna... och väldigt måna om att lära av våra misstag. EVS publicerade nyligen ett inlägg i sin blogg där hon får en rejäl sågning av en läsare. Utdömd för sitt ego och bristen på ödmjukhet. Att hon har tagit över VR och fått en enorm hybris. Men vaddårå? Blygisar finns det gott om, och ödmjukheten (i alla fall den som sitter på den välpolerade ytan) är väldigt påtaglig hos oss svennisar. Låt Ebba vara den kantiga kristallen bland alla runda pärlor. Den som sticks och tar plats, är vass och inte passar in. Det är bara härligt. Den som ger råd utan att fega. Den som sneglar mot USA och drar lite välbehövlig stargaze hitöver. Och ja, den som gör gråa svedala lite glittrigare. Ni kommer att få höra det igen, vi behöver nog EVS mer än många vill erkänna! Word!

PMfuckingjävlaS

Ja, jag ville bara säga det. PMS suger! Varför finns det ens? Är inte en veckas lidande nog? Måste det föregås av en trailer också? Inför det som komma skall? Frestande, eller hur... Måsteeeee vi tjejer bli feta, finniga, bitchiga, svettiga matvrak bara för att vi råkar vara tjejer och därmed fick äran och ynnesten att kunna föda barn. Som för övrigt gör skitont. Nä, det här går inte ihop. Stackars, stackars oss. Fast ännu mer; stackars, stackars, stackars våra pojkvänner!

Långblått!

"Jaha", sade min lillebror till mig. "Det är vissa saker man upplyser om när man är storasyster." "Jaha", sa jag. "Som vaddå"? Därefter spände min stora lillebror sina blå ögon i mig och förklarade att vår pappas uttryck som användes flitigt under vår uppväxts somrar, I-N-T-E är vedertaget hos resten av befolkningen. Det som innebar att badhanddukarna skulle fram och solstolarna fällas upp. Ja, det är underbart när solen skiner. Och ja, det är ljuvligt när det inte finns några moln som skymmer himlens ljusblå kraft. Men nej, det finns nog inget som heter långblått. I alla fall inte utanför vår familj. Fick mitt syskon erfara när de fem reklamarna i hans sällskap i Humlegården frös blickstilla i sina avklädningsrörelser och stirrande på honom med frågande ögon. Långblått? Hehe. Så, lillbrorsan, vi håller det för oss själva, va´?

Fan vad bra

Vilken härlig kväll vi hade igår! Det tog ungefär en halv sekund för mig att förlåta mig själv för vuxenpoängen; sitta med medhavd picnic vid Junibackens gräsmattor mot kajen, och lyssna på Jazzfestivalen PÅ ANDRA SIDAN. Lagom lungt, barnvänligt, vuxenvuxigt och samtalsvänligt. Det var lätt att njuta av solnedgången, vågornas kluckande, de ljumma sommarvindarna, de fjärran melodierna, vinet, salladen och det härliga sällskapet. Ännu bättre eftersom vi vid Djurgårdsbron mötte en gammal klassis som jag inte sett på tio år, så han och hans familj hakade på oss och resterande umgänge. En helt vanlig sommarkväll. Men ändå inte. Lite bättre än bara bra.

Säg något...

... som är skönt, behändigt, passar till mycket, passar de flesta, för många olika tillfällen, är snyggt, supertrendigt hösten 06, går att hitta billigt och variera i oändlighet! Japp: Tröjklänningen. Stora, oversized tröjor/klänningar med eller utan pösig passform. Går att ha till tighta jeans, en del kjolar men framförallt tights och leggings. Höga stövlar, stövletter eller ballerinor... Välj själv. Åh vad jag längtar till höstshoppingen! No more mrs white legs. Puh!

Det lutar åt bröllop

Jadå, det går snart inte att hävda annat. Det blir nog ett bröllop sommaren 07. För oss alltså. Vårt eget. Av en händelse passerade vi så förbi en av Stockholms alla bröllopsbutiker när vi lämnade dagens solbadande. Många långa, gräddvita, mer eller mindre fluffiga kreationer förgyller butikernas bångnande klädstänger. Jag har aldrig varit den som haft ljuva drömmar om mig själv som brud. Aldrig fantiserat eller längtat. Men vaddå, man kan väl anpassa sig :-) Bläddrade förtjust med vita bomullshandskar bland exemplaren. Om man inte har en aning om vad man söker, men absolut vet vad man INTE vill ha - komplicerar det saken? När jag slutligen spanat in något jag i alla fall skulle kunna tänka mig att tillbringa en timme i kyrkan och tio timmars festande i, då visade det sig att klänningen i fråga gick lös på 30 lax. 30!! Underbara sambon såg mina stora ögon, och sade övertygande (nästan) att "är det en sådan du vill ha, då är det en sådan du ska ha". Fast ja, inte ens jag är så dum att jag köper en klänning som ska användas en gång och därefter hänga i garderoben, för trettio tusen. Nej. Never. Aldrig... Tror jag. Eller? Skojar bara. Det blir inget av med det. Hmm... var kan man ansöka om bröllopsbidrag?

När boken är fullskriven...

Oh my God (hoppas att han finns nu då), vilken dag! Glada i hågen anlände vi till Smedis vid lunchtid, och möttes av en skrikande kvinnoröst som frågade om det fanns en doktor bland solbadarna. Vi förstod direkt att det här inte handlade om något litet getingstick... Nere vid strandbrynet hade man dragit upp en äldre herre och runtom stod en skara bikinikvinnor och shortsherrar, tysta och iakttagande. Barnfamiljerna packade ihop sina prylar och gick raskt åt motsatt håll. Några tappra gjorde HLR på mannen (jag har fattat att man måste ta i när man gör hjärtmassage, men detta vara beyond mina vildaste tankar... ojoj vilken kraft), tryckte sju gånger, blåste sju... Ingen reaktion. Efter en halvtimme var ambulans, polis, brandkår och andra räddningsfordon på plats, men något säger mig att det inte hjälpte den stackars mannen. Poliserna plockade ihop hans ensamma handduk, jeans och skor uppe på gräset, och åkte. Ambulansen hade redan farit. Utan sirener. Jag är rädd för att jag för första gången i mitt liv sett en avliden... död... bortgången. Det var inte som jag trodde. Inte lika hemskt. Inte lika konstigt. Som min pappa brukar säga; när boken är fullskriven, då är den fullskriven. Hoppas att den badande mannen hade många underbara, härliga kapitel i sin. Att han var nöjd, på sätt och vis. Hoppas också att det ännu är miljoner oskrivna blad kvar i min bok. Har inte ens lust att börja på nytt kapitel ännu. Over and out - med tankar på mannen, vad som egentligen hände, hur han kände och vad hans familj nu går igenom. Usch. Men kanske, kanske klarade han sig. Låt oss hoppas det!

My dear rosé love...

Hurra, det är lördag och middag med lillebror + flickvän väntar. Hemgjord pizza med chokladtårta till efterrätt. Till det passar ju ett smarrigt, kallt och vackert rosa rosévin. (Iofs passar rosévin alltid i min värld ;-)) Jag ska sippa på vinet, njuta av sällskapet och försöka ro hem segern i buzz quiz. Nice sat.

Och på tal om ingenting så är det någon lite societetsdonna från Great Britain som debutknåpat ihop en helt okej chick lit, med titelt "PS. Jag älskar dig..." Lite småsöt, småsorglig, fin och mysig. Vände sista bladet imorse, och kan rekommendera den utan att skämmas. Köp eller bytlåna med kompis. Om du inte har något annat för dig.

Hemska, hemska jag!

Jag tycker verkligen att Ashlee Simpson har blivit skitsnygg nu när farbror doktorn tagit i med hårdhandskarna. Knölen på näsan = nedhyvlad. Käkbenen = nedslipade. Läpparna = ifyllda och uppuffade. Håret = Farligt blonderat. Klädstilen = Mycket schysstare... Fast de två senare har väl ändå inget med doktorn att göra, så glöm dem. Poängen är att jag inte VILL tycka såhär. Det är ju fel. Helt fel att helt plötsligt vara lite småavis på Ash´s looks. Fel att hon behövde känna att hon inte dög och därför blev tvungen att (frivilligt får man hoppas, men ändå) göra blodiga ingrepp i det redan så söta och personliga ansiktet. Fel att småtjejer och unga kvinnor av idag får ännu mer vatten på sina småkvarnar som hela tiden rullar budskap om att inte duga. Blä! Jag vill/kan/bör/ska/orkar inte moralisera över skönhetsingrepp och plastikoperationer... inte just här och nu. Finns ganska mycket att säga i frågan. Men när lillsyrran Simpson gått från medioker till überbabe på konstgjord väg, hela världen tittar på och alla nyanserade försök (såom hårfön, sund kost, smink och gymkort) att piffa till sig räknas lika lite som Ashlees bortkarvade benbitar i soporna, då är något väldigt fel. Dock ett mycket, mycket snyggt fel. Men ändå fel!

Sko mig!

Ojoj, så börjar ÄNTLIGEN höstmodet droppa in i butikerna! Sommartrender har aldrig varit en favorit, det lyckas alltid se slafsigt och trist ut på något sätt. (Även om årets klänninginvasion varit mycket positiv, detsamma gäller shortsen!). Har redan lyckats spana in några favoriter på Top Shop och Zara, och köpt en billig, enormt skön kjol med riktigt hög midja för tillknäppta dagar på jobbet. Och så skorna! På Vagabond på Kungsgatan finns redan minst fyra par som gärna skulle få hälsa på i min garerob när värmen släpper greppet om stan. Dock inte de knähöga tantstövlarna med snörning från fotled till topp - i gyllene guld. Där går gränsen.

Lågvattenmärke

Ja, jag gjorde det! Såg en kvart att Viktoriafirandet på tv. Jag blev tvungen att nästan kräkas på mig själv. Pinsamt, pinsamt, pinsamt. Allt är pinsamt. Stackars V som måste låtsasgilla det klämkäcka hurtigfirandet. Stackars henne som måste svettas i de där kläderna. Stackars hela kungafamiljen som i otakt gungar och låtsas digga muskken som spelas. Intresserad begrunda pensionärpresenterna som delas ut år efter år. Nä V, när du fyller 30 nästa år, då hoppas jag att du korkar upp skumpan och säger "nu jävlar ska jag festa!". Det vore skoj.