Svensson ända in i själen

Det sägs att vågar är de stjärnteckensmänniskor som har svårast att bestämma sig för saker och ting. Finns det två saker att välja mellan gör de (=vi) allt för att kunna få båda. Jag är nog skolexemplet för våg. Just nu njuter jag som f-n av nyrenoverade trean i innerstan, morgonpromenaderna till kontoret på Östermalm och hämtsushin från favvostället, men ändå... Jag drömmer ljuva drömmar om ett hus utanför staden, inte nödvändigtvis i d-e-n-n-a stad, utan kanske norrlandska hemorten. Jag idealiserar storhandling och fantiserar om att ta med familj och vänner på bilsemester med bara tält och campingkök (och kreditkort) i bagaget. Städmedel och nya trasor är ljuvligt att shoppa lös på, och att baka en sockerkaka eller röra i en risotto kan vara en dags höjdpunkt. Jag är 29, inte 129... men blir nog inte flashigare än såhär :-)

Here we go again

Åh vad bra att hon har fått ett barn till. Hennes mamma- och gravidkrönikor är allt annat än stereotypa fjantmammahumorklyschor. I love! Läs denna och gärna alla andra också om du har tid..:

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,920115,00.html

(Det har inte jag, men jag läser ändå ;-))

Breakfast at Anglais

Nya söndagsmorgonvanan är inrutad. Vi var inte direkt ensamma på Hotell Anglais fruskostbuffé igår, men vad gör väl det. Sonen klädde på sig sitt allra mest glimrande humör och satt snällt i barnstolen en hel timme, kaffet smakade ljuvligt, croissanterna smälte i munnen, det fanns lagomt mycket bröd och pålägg att välja mellan, och bakgrundsmusiken höll bästa klass. Mer buffémorgnar tack!

Därefter chockerade sonen med att uppvisa nya undercovertalanger. Han är som en liten agent, vår ögonsten. Säger inte mycket, men springer runt i knähöjd därhemma och förstår tydligen hur mycket som helst. Råkar man nämna "godis", "ut" eller "napp" i en vuxenkonversation snappar hans lilla 17-månadersradar upp det och han skriker rakt ut i högan sky. När hans nya perceptionsförmåga kom ut i ljuset, testade jag med att säga att sagoboken i soffan inte var så bra, pekade på hans rum och bad honom hämta en ny bok i sin bokhylla. Och han gjorde det! Stapplade in släpandes på den vi hade valt, stånkade lite och kom tillbaka med en helt annan saga. Jag är mållös. Bäbisen är borta, en liten kille är här och det blir bara härligare!

Viktiga datum, serru

7 november: Grey´s Anatomy is b-a-c-k! Ett läkarbesök att se fram emot!

7 november: Femmans Ugly Betty premiärar. 16 miljoner amerikaner såg första avsnittet över där. Jag missar inte.

2 december: Whitesnake akustiskt i Stockholm. Jag är ingen hårdrockare, men liveplattan Starkers in Tokyo är något utöver det vanliga.

24 december: Julaftoooooooooooon! :-)

31 oktober: Det MÅSTE bli lättare att stiga upp imorgon, om man jämför med idag...

Pannkaksoverload!

Är man en dålig mamma om man först till torsdagsmiddagen steker ett familjestort lass pannkakor (och känner sig grymt huslig och bra) och sedan konstaterar att sonen visst fått käka pankisar fem gånger de efterföljande fem dagarna (middag, middag, lunch, mellis, mellis)? Ja, jag antar det. Han ser inte direkt lyrisk ut när den tidigare favvorätten står på bordet. "Det kan aldrig bli för mycket av det goda" har aldrig sett ut som en större lögn!

Jodå, det går framåt

Lördagen var en liten petitess för mänskligheten, men av jordskredsstor betydelse för vår bröllopsplanering. Sambons kläder är nu funna, bokade och delbetalda! Åsså går det ju väldigt lätt för killar också... Det enda som utöver det är värt att kommentera, är väl att jag fick en stor klump i magen och tårar i ögonen när T (fästmannen) klev ut ur provrummet. Han. Var. Så. Fin. Höll på att börja böla av lycka i butiken, och jag som inte är (varit?) den blödiga typen. Hur ska det här sluta?

Svinigt värre

Jaha, då har sonen fått svinkoppor. Varningen på dagis kom för fyra veckor sedan, så vi trodde att vi hade klarat oss, men icke. Igår dök de upp runt hans mun och fingrar. Sonen lider inte av det - tack och lov, mer än att han storögt och förvånat iakktar de röda prickarna och småsåren på händerna. Han vrider och vänder och tycks inte känna igen sina egna kroppsdear. Tror nån det. Nu blir det inget dagis på ett par veckor, för det vore ju tråkigt om det smittade ännu flera. Oerhört smittsamt, sa läkaren och nu inväntar vi med spänning resultatet... ska vi vuxna klara oss? Ingen jättehemsk sjukdom egentligen, men vem kom på namnet? Vattkoppor låter ju smågulligt, influensa lagomt skräckinjagande, röda hund givetvis apfint och njursten faktsikt ganska charmigt. Men svinkoppor? Det låter ju förjäkligt! Inget man ringer till jobbet och rapporterar om. Undra om man kan VAB-a på grund av "sm röda utslag" bara..?

Bröllop är glamour...

... och i en bröllopsbutik är man glamourös. Utom jag. Igår. Hade anmält mig till en visning av vinterns nya klänningskollektioner och ville faktiskt gärna se. Med 20 minuter kvar till start befann jag mit fortfarande på Odenplan, och med Kungsholmstorg som mål insåg jag att jag var ute i allt annat än god tid. Tog sällskap med sambo och son till Fridhemsplan där de vek av mot lekparken. Sju minuter to go. Ok, dags att börja jogga. Fem minuter kvar. Hur kunde Hantverkargatan bli så lång nu då!!? Och varför är gatorna som brukar vara folktomma en söndag morgon, helt plötsligt fulla av folk som vänder sig om för att se vad det är för klapprande, frustande häst som kommer galopperande där bakom?

Med två minuter kvar hade joggingen övergått till ren och skär 800-meterslöpning. I trenchcoat och med två handväskor. Jag kubbade verkligen. Med fem sekunders marginal gjorde jag entré i butiken. Där alla bröllopsbenägna kvinnor och män satt uppradade på små stolar runt om utmed butikens ljusa väggar. De var knäpptysta när de sippade på skumpa och åt praliner. Jag halsade två enorma glas mineralvatten som någon barmhärtig butikskvinna gav mig vid ankomst. (Försöker förtränga att de tre tjejerna som anlände innan mig möttes av ett vänt "välkomna" medan jag fick ett stort "HERREGUD"!) Emellan de hyperventilerande andetagen förklarade jag - tydligt - att jag minsann sprungit från Fridhemsplan för att hinna i tid. Tanten såg på mig som att jag var en komplett idiot. Wonder why?

Fem minuter in i den vita visningen (i den trånga butiken fullproppad med viskande snart-äkta-makar eller kompispar) började eftersvettningarna. Och nej, det var inte tal om någon blank näsa eller glittrig panna. Det rann svett nerför mina tinningar! Håret droppade. Jag hittade sonens ena vante i en av väskorna, och använde den som servett. Fick tag i ett prov på inbjudningskort och vips så hade jag en fläktande solfjäder också. Av klänningarna såg jag inte så mycket den första halvtimmen. Mer än att de inte var värda en språngmars med livet som insats.

Ute ur butiken och tillbaka hos familjen i lekparken möttes jag av upprdaget att fiska upp sonens napp som han fått för sig att släppa en knapp meter ner i ett smalt, mörkt, vidrigt råtthål under en veranda, samt byta en av de tyngsta poop-blöjor under sonens livstid. Ja, vad är väl lite glamour jämfört med en helt skruvad poop-söndag? Ingenting. Ingenting alls. Nästan.

Intellektuell bullshit!

Satt på tåget på väg hem till Stockholm efter en lång och intensiv jobbdag på annan ort. I vanliga fall är tågresorna ett rent nöje. Lite summerande jobb, en skön låt i IPoden eller kanske något bra magasin att bläddra i. Med denna känsla satte jag mig till rätta i vagnen. I en kvart gick det bra. Sedan började mina tre härliga (observera världens största ironi just precis här) tåg-grannar sina analyser. De två tjejerna raljerade först över alla tjejer som gillar shopping och liknande ytliga nöjen, och redan där kände jag (efter den inledande nyfikeheten) att detta kunde bli början till slutet på min tågentusiasm. Brudarna såg ut som att de kom direkt från ja... landet där vi inte gillar shopping, inte sminkar oss, sällan duschar och absolut inte behöver vara som någon annan överhuvutaget. Deras något mer sympatiske manliga vän skämdes inte heller för sina smutsiga kläder eller högljudda elaka åsikter...

I fyra timmar tvingades jag lyssna till the superior skitsnack from hell. De dömde ut sina två pojkvänner, idiotförklarade deras (brist på) förmåga att kommunicera, diskutera, interagera och ge intellektuell stimulans! Båda två förklarade för varandra att glöden fanns, attraktionen och sexlivet funkade fint men att bristen på intellektuell stimuans gjorde de tvååriga relationerna tveksamma. Tjej nummer 1 kunde inte föra en diskussion med sin kille för att det tydligen alltid blev en svenskalektion. Och så kunde han inget heller. I alla fall inget som var värt att diskutera. Tjej nummer 2 brottades med problemet att hon var kär i en kille som inte kunde möta hennes krav och önskemål på djup samhörighet och vilja att mötas kring analyser av matematiska termer och sammahang. Intellektuell stimulans, intellektuell stimulans, intellektuell stimulans... Högsta volymen i lurarna kunde inte stänga ute det monotona oljudet.

Hörrni tjejer, om ni googlar "intellektuell stimulans" och hittar min blogg; Ja, jag tjuvlyssnade! Förlåt. Men låt era killar veta hur ni känner och hitta andra som kan agera på er (ouppnåeliga)nivå. Antingen funkar relationerna som de är, eller så gör ni slut och går vidare. Men nästa gång ett beslut ska fattas, sitt inte och klanka ner på era nära i en SJ-larv i fyra timmar! Det känns inte stimulerande över huvud taget!

Två vidrigheter...

... från gårdagens/morgonens nyhetsrapportering i kvällstidningarna och på nätet.

1. Fotbollsspelaren i danska Viborg som inte bara bröt benet i en match igår, utan gjorde det så obeskrivligt otäckt att det nästan inte går att titta på bilderna. Jag är inte lättchockad i vanliga fall, men det här var något utöver det vanliga. Benet sticker ut från "fotleden" och foten hänger 180 grader åt fel håll. Uääh! Stackars, stackars fotbollskille.

2. Anna Books nya uttalande i rubrikform. Nu tvekar Anna Book att fortsätta med hormonspiralen. "Det känns inte riktigt bra att ha den". I artiklen kan man sedan läsa att Anna inte trodde att hon kunde bli gravid och blev chockad förra gången det hände, hon är nöjd med sin kroppsform och att hon haft "m-ordet" högst tio gånger på fyra år. JAAHAAA!!??Vill jag veta? Och även om jag i-n-t-e behöver läsa allt son skrivs och kan välja att stänga igen ögonen; vill någon veta?? Generellt kan man säga att jag inte tror att det säljs en ynka extra tidning för att Anna snackar mens och hormoner i spalterna, fast jag kanske har fel. Och kanske är det någon slags terapi för den vanligtvis så glada och lätt-att-gilla-kvinnan Anna, att få snacka om detta. Vad är det för fel på enskilda samtal hos terapeuten? Eller dagbok? Eller varför inte en blogg? Bespara oss hormonsnaskigheterna, bruden! Det är coolare att knipa igen!

Att beta av

Jag är bra på att planera och göra att-göra-listor av alla möjliga slag. Har tusen idéer och tusen tankar om hur saker och ting kan förändras och processas. Samt ungefär 14 projekt påbörjade i mitt huvud samtidigt. Tyvärr kan jag inte sanningsenligt säga att alla dessa projekt slutförs, eller ens når något slags halvtidsresultat. Nog om det. Helgens to do-lista var inget undantag. Den var orealistiskt lång och dessutom ekonomiskt ohållbar. Nu i efterhand kan jag dock konstatera merparten av punkterna faktiskt är avprickade! Jopp! så är det. Gardiner till sovrummet; check. (Halva priset jmf med kalkylen också.) Vardagsrumsmatta i varmaste ceriseröda ryaform, med några gråa stänk. Check. (Pga att det sista exet var ett skyltobjekt betalade vi 25% av ursprungspriset.) Höstskor, som passar till såväl leggings som jeans, inte har för hög klack och är sköna att gå i; check. (Otroligt nog!). Höstjacka; check. Vigselring; Cheeeeck! (På grund av estetiska skäl minskade vi höjden med en millimeter, vilket samtidigt ledde till någon tusenlapps prisminskning.) Det känns extremt skönt att bocka av på listan. Att beta är bestämt min nya hobby!

Minns du Millenium?

Den där tv-serien med den rynkiga föredettapolisen som var lite synsk och löste hemska brott? I ett av avsnitten hade ett stackars brottsoffer fått sin mun igensydd, och kunde följaktligen inte prata så bra (alls). Så har vi det här hemma nu. Minus stygn, kriminalbrott och igensydda munnar alltså. Sonen på sjutton månader kämpar så hårt med att börja snacka, men förutom mamma, pappa, titta, tappa och lite annat - så har han väsentliga problem med att uttrycka sig någorlunda verbalt. När han vill något/vill ha något/vill veta något/vill göra något förklarar han det genom att krypa ihop till en boll, gunga fram och tlilbaka, säga UUUUUmmmmhhhhhuu och i bästa fall peka åt något håll. Det. Är. Svårt. Att. Förstå. Dessutom tittar sonen därefter alltid på oss som att vi måste vara världens i särklass trögaste individer. Det går inte att vinna!

Lost in space?

Ja, så har man avverkat ännu en födelsedag och precis som jag blivit bortskämd med de senaste åren, så förflöt den med bättre inramning än jag någonsin kunde drömma om. Nu är klockan snart åtta och de enda som inte hört av sig är... Tada: Mina föräldrar! Har de glömt mig? Förskjutit mig? Rott för långt ut med båden i deras sommar/höststuga där de fortfarande bor, trots nyköpt lägenhet i stan? Igorerat mig nu när jag inte är "liten" längre I wanna know! Jag känner mig bortglömt :-) Mamma mia, mamma ring!

Dagens mammamåste är...

... att lyssna på Sandi Thom´s "I wish I was a punkrocker" och möjligtvis "Fairytale gone bad" med Sunrise Avenue. Jo, du måste! Och jag måste!

Go´och glad-are!

Ojoj, vilken liten godbit. Föll för frestelsen och skickade med en beställning på nya kexchokladen doppad i mörk choklad, när sambon skulle springa till affären igår kväll. Alla superlativ känns för bleka. Ge mig mer! Det var längesedan någonting överhuvutaget smakade så bra, och jag vill ha massor!! Om Cloetta håller vad de hotar med, och gör detta till endast en tillfällig produkt fram till VM i Åre 2007, så efterlyser jag allmänt upprop. Proteslistor. Bojkott. Vill inte vara utan...

Förmiddagstipset: www.pid.se

Och det har ingetingetinget alls att göra med att det snart är min födelsedag. Faktiskt inte; min önskepresent i år är ett antal timmar med en personlig tränare på mitt gym, men det är ett sidospår... Förmiddagstipset idag blir www.pid.se Sweet things! För dig som t ex gillar Fatboy´s puffar, finns nu egna favoriter till både hund och katt.

Smack That!

Efter tio års radioskugga är jag återigen uppkopplad mot etern. Nya jobbet försåg mig med en ny telefon - med radiofunktion. Halleluja! Min avsaknad av IPod eller annan mp3-spelare för tillfället, gör att telefonradion är en guldklimp utan like på morgonpromenaden till jobbet. NRJ´s morgonpanel har efter bara en vecka blivit lite som goda vänner. Jag garvar åt deras skämt och delar deras plågor. Förnöjt strosar (småspringer - jag är alltid sen...) jag gatorna fram med deras röster ekandes i mitt huvud. Oh what a joy! Bäst just nu i musikväg måste vara BEP´s "London Bridge" och Akons "Smack That"! Vilka powerwalkgodingar! Förmodligen något av det mest politiskt inkorrekta som skrivits i musiktextväg, men det får spela mindre roll just nu. Jag är i musikhimlen, och där stannar jag ett tag!

Heter han också Elis?

Ja, söndag förmiddag och lekparksdags i innerstan. Efter sedvanliga caféfrukosten passar det utmärkt att traska iväg till någon av alla välutrustade (!!) lekparker i city, för att låta sonen springa av sig innan förmiddagssömnen i vagnen, då vi mor & far-gestalter kan göra vuxenärenden. Idag styrde sonen bestämt stegen mot den plats i lekparken där dels a)den färgglada rutchkanan finns 0ch b) platsen som just den här söndagen även valts av Hans Wiklund (Emma Sjöberg/Wiklunds äkta hälft ni vet...) och hans söta lintott till son. Nu råkar det vara så att våra söner delar samma förnamn. Och ja, snyggingslashkändisparets son är ju nästan ett år äldre än vår, så det kan mycket väl faktiskt ha varit så att jag och min sambo inspirerades lite av dem när vi läste om det fina namnet de hittat, och följaktligen skrotade vårt favvoförslag Walter, när sonen kom ut och faktiskt såg ut som en klockren liten Elis.

När så vår son idag (Elis modell mindre) bestämt försökte slita av Wiklunds-Elis hans två spadar i sandlådan, ropade jag som vanligt "nej, Elis!". Min E reagerade inte nämvärt, medan E Wiklund förskräckt tittade på mig och sedan bedjande vände sig mot sin farsa, som om han bad honom ta bort mig från jordens (lekparkens...) yta. Jag försökte förklara mig till den lilla ljuslockiga herrn som säkert inte tar för givet att andra barn också kan heta Elis, det är ju inte ett jättevanligt namn. Jag räckte honom hans spadar och tillade att "den här lilla killen heter OCKSÅ Elis". Här blev det liksom lite jobbigt... Hans Wiklund stod 50 cm bort och hörde förstås alltihop. Och även om kändisar veeet att de är igenkända överallt, så är det liksom helt fel på svenskt svenssonvis att låtsas om att man känner igen någon. Varför skulle jag veta vad hans lilla barn hette?! Ok, nåväl, avslöjad. I någon minut till ägnade jag mig åt sandskottning och bilbrumning i sandlådan, innan det kom sig så att ungarna lekte lite med varandra och pinsam tystnad mellan-föräldrar-som-borde-säga-något-men-inte-vet-vad-och-inte-har-något-gemensamt-förutom-barnen, uppstod.

-"Heter han också Elis?", frågade trevlige Hans Wiklund.
-"Ja", svarade jag.

Sekunden efter tog jag min son och gick till en annan del av parken. Why me? Varför hade jag inte bara kunnat säga "tack för inspirationen", eller "ja, det är ett fint namn ni valda och vi lånade" eller något annat lättsamt? Nejdå! Naturligtvis inte! Inte ens en fin liten motfråga kom upp i mitt huvud. Ibland blir det inte rätt. Inte ens nästan. Varför kan det aldrig bli interätt på rätt ställen någon gång?

Dubbelmacka lixom

Puh... byta jobb är verkligen stressigt! Massor att göra. Har fortfarande inte avslutat allt på gamla stället, samtidigt som projekten rullar in här på nya byrån. Kul, men riktigt jobbigt att köra dubbelt, så att säga. En uppsida är såklart att morgonpromenaden från Vasastan till jobbet nu inte går mot Kungsholmen längre (Kungsholmen är ljuvligt fint, men efter snart sex år välkomnas lite variation), utan sköna Strandvägen. När solen tittar fram genom höstdiset och båtarna vid kajen guppar lugnt i det glittriga vattet, KAN det inte kännas jobbigt att vara uppe tidigt.

Å en sak till: Varför är alla avsnitt av House exakt likadana? Dialogen identisk från vecka till vecka. Handlingen upplagd på samma sätt. Dr House är fortfarande lika skönt charmig, men vad hjälper det? Hotel Babylon har seglat upp som den givna tv-favoriten just nu. Får se vad Entourage (premiär i SVT ikväll) kan erbjuda för motstånd.