Här sitter två av de personer jag älskar och beundrar mest av allt. Den ene var nära att försvinna ur mitt liv; timmar, dagar och månader förde oss allt längre ifrån varandra. Vi skulle ses vid överlämning av sonen. That was it. Ingen värme kyliga vinternätter, inga frukostar på verandan, inga fler upplevelser, inga fler minnen.
Den andre skulle jag få träffa och fortsätta ha i mitt liv, men bara till hälften. Varannan vecka. Som skyddsmekanism intalade jag mig själv att det var bättre än inget. Att han faktiskt existerar är glädje nog. Människor separerar varje dag och verkar ju klara det bra. Jag klamrade mig fast vid den tanken, vid hoppet och tilliten till vad människan faktiskt klarar av. Jag vågade inte känna efter, förberedde mig bara på det oundvikliga. På väg åt varsitt håll, med vår älskade son i mitten. Precis som när han tassar in till oss i dubbelsängen och lägger sin varma lilla kropp och sitt numera slitna duntäcke emellan oss. Så självklar där i mitten. Men han delar oss inte, han håller ihop.
Så är det faktiskt. När allt annat var borta, 356 dagar av misstag och kärleken bara som en trött liten glöd under ton av is, var det han som var det sista klistret som hindrade oss från att gå åt varsitt håll. Människor säger hela tiden "stanna inte för barnen" och det kanske är sant, men vad missar man om man inte tar några extra andetag för de smås skull, trots att man i annat fall skulle lämnat för längesedan?
Man missar att åter få känna solen värma frusna kinder. Man missar den oändliga känslan av tacksamhet när "jag älskar dig" inte längre sägs med sorg och frustration, utan mellan två människor omgivna av värme, omtanke och hopp. Man missar erfarenheterna och lärdomarna som kanske inte är vackra och rosenröda, men möjligen nödvändiga för ett livslångt förhållande tillsammans. Man missar alla äkta "förlåt", alla omvälvande "jag har saknat dig det här året" och det tveklösa "det är här jag vill vara, för alltid". När grubblerierna byts mot fantasier och när sju år tillsammans ger hopp om lika många till, då inser man att det viktiga inte är vad som höll ihop eller vem som gjorde att man stannade. Det viktigaste är att man var två som faktiskt gjorde det.
Stannade.
För att de faktiskt ville.
Den andre skulle jag få träffa och fortsätta ha i mitt liv, men bara till hälften. Varannan vecka. Som skyddsmekanism intalade jag mig själv att det var bättre än inget. Att han faktiskt existerar är glädje nog. Människor separerar varje dag och verkar ju klara det bra. Jag klamrade mig fast vid den tanken, vid hoppet och tilliten till vad människan faktiskt klarar av. Jag vågade inte känna efter, förberedde mig bara på det oundvikliga. På väg åt varsitt håll, med vår älskade son i mitten. Precis som när han tassar in till oss i dubbelsängen och lägger sin varma lilla kropp och sitt numera slitna duntäcke emellan oss. Så självklar där i mitten. Men han delar oss inte, han håller ihop.
Så är det faktiskt. När allt annat var borta, 356 dagar av misstag och kärleken bara som en trött liten glöd under ton av is, var det han som var det sista klistret som hindrade oss från att gå åt varsitt håll. Människor säger hela tiden "stanna inte för barnen" och det kanske är sant, men vad missar man om man inte tar några extra andetag för de smås skull, trots att man i annat fall skulle lämnat för längesedan?
Man missar att åter få känna solen värma frusna kinder. Man missar den oändliga känslan av tacksamhet när "jag älskar dig" inte längre sägs med sorg och frustration, utan mellan två människor omgivna av värme, omtanke och hopp. Man missar erfarenheterna och lärdomarna som kanske inte är vackra och rosenröda, men möjligen nödvändiga för ett livslångt förhållande tillsammans. Man missar alla äkta "förlåt", alla omvälvande "jag har saknat dig det här året" och det tveklösa "det är här jag vill vara, för alltid". När grubblerierna byts mot fantasier och när sju år tillsammans ger hopp om lika många till, då inser man att det viktiga inte är vad som höll ihop eller vem som gjorde att man stannade. Det viktigaste är att man var två som faktiskt gjorde det.
Stannade.
För att de faktiskt ville.
1 kommentar:
Men ååå nu sitter man här i köket med tårar i ögonen!!!
Hoppas T kollar din blogg;-)
Underbart skrivet!
P & K
Skicka en kommentar