Har skivit om X-factor tidigare och gör det igen. Jag vet att jag är 30, men mina öron är tydligen fortfarande 14. Har du tråkigt och tyst omkring dig, gör ett besök på Youtube och sök på Shayne Ward. "No you hang up", "If thats´s ok with you" eller "Breathless " tål ett antal lyssningar.
Och är du ändå där så passa på att kolla Low med T-pain, Sexual Eruption med Robyn/Snoop samt Ushers "In the club" också.
Sweet sweet music!
fredag, februari 29, 2008
Mini
Och ibland händer det något alldeles speciellt. Dagen då en av de där hårda cheferna (tillika vännerna) stannar hemma från jobbet för att supporta sin sambo som har det jobbigt. När han går från att prata budgetar och produktionseffektivitet, till amningskurser och förlossnings-smärtlindring. När han och den blivande mamman går över tiden och tålmodigt väntar på att något ska hända. Hans 65 anställda undrar hur det går, men ställer inga frågor.
Och så plötsligt total tystnad. I några timmar. Sedan ett enkelt mms. Lite inledande siffor om vikt och längd, som så många gånger förr. Man börjar bli van. Men man vänjer sig aldrig vid bilderna som kommer. Den unika första bilden, på en liten skrynklig bebis. Insvept i en vit landstingsfilt och med nyfödda små streck till ögon. Små kopior av händer, skrynkliga, ännu utan egentlig funktion. Skapad av kärlek och välkomnad i äkta godhet. Det finns ingen ondska, ingen illvillighet. Bara barnet och föräldrarna och känslan av att allt har en mening.
Välkommen mini. Du är en av många, men alldeles obeskrivligt unik.
Och så plötsligt total tystnad. I några timmar. Sedan ett enkelt mms. Lite inledande siffor om vikt och längd, som så många gånger förr. Man börjar bli van. Men man vänjer sig aldrig vid bilderna som kommer. Den unika första bilden, på en liten skrynklig bebis. Insvept i en vit landstingsfilt och med nyfödda små streck till ögon. Små kopior av händer, skrynkliga, ännu utan egentlig funktion. Skapad av kärlek och välkomnad i äkta godhet. Det finns ingen ondska, ingen illvillighet. Bara barnet och föräldrarna och känslan av att allt har en mening.
Välkommen mini. Du är en av många, men alldeles obeskrivligt unik.
onsdag, februari 27, 2008
Brunettlimpis(tm)
Blondinbella... Somebody stop her! Alltså, jag blir galen. Från början underhållen. Sedan passivt småirriterad. Nu jävligt aktivt förbannat.
Om hon har hundratusen läsare i veckan har vi hundratusen anledningar att göra något åt det här. Nu lottar hon ut läsarträffar i bloggen, likställer sig med journalister på våra största morgon/dagstidningar, lär ut såväl "konsten att starta eget" som träningstips på SATS. Men hallå.
Hennes läsare, om de är i hennes ålder, borde få läsa om att det är ok att leva livet. Vela runt. Satsa på skolan och ha gärna tydliga mål, men var öppen för förändringar. För livet förändras. Och slumpen - eller ödet om du så vill - kan finna de där sidospåren åt dig, som växer till breda motorvägar mot några av ditt livs lyckligaste stunder. Killarna och tjejerna borde få veta att barn är underbara, men du behöver varken fatta ett beslut om att skaffa dem eller inte, när du ännu inte är vuxen själv. Vill du lära dig något, så gör det, och se till att få tag i några av de bästa att lära dig av. Starta eget kräver ingen utbildning men en vacker dag vill du byta inriktning och då är den där universitetspoängskaran ovärdelig. Lev. Läs. Lär. Och var det bästa du kan vara.
Visst, Blondinbellas blogg ger henne möjlighet att (enligt egen utsago) köpa lägenhet för reklampengarna. Och hon säger själv att "härska genom att söndra" är ett av hennes livs viktigaste unga lärdomar. Hon skriver för att provocera, för fler läsare och mer deg på kontot. "Vem bryr sig om vad alla som inte känner mig tycker, jag vet vilka mina vänner är och de tycker om mitt rätta jag." Liksom.
Men, Blondie, poängen är att du är liten. Ung. Du vet inte vilka du kommer att känna, eller vilja känna, om fem eller tio år. Vilka jobb du vill ha men inte får. Vilka människor du vill göra ett gott intryck på men aldrig får chansen, den är förbrukad. Det du skriver idag kommer att förfölja dig imorgon. När dina pengar tagit slut och bloggeran är över, vad har du kvar då?
Jag må vara en fegis, men jag har också varit en kaxig tjugonånting. Jag lärde mig kanske på ett ovanligt offentligt och hårt vis, men jag lärde mig i alla fall. Livet är för kort för rollspel, för kort för elakheter. Jag hoppas att din fasad är just det, ett skal som finns av en anledning. Jag hoppas också att det snart rämnar och släpper fram en ödmjuk, insiktsfull och snäll tonåring, som inte tar sig själv på så stort allvar. Som sagt, målmedvetenhet är bra, självsäkerhet lika så. Men jag vägrar jämställa det med "jag är bäst i världen och jag har inga brister".
Blondinbella, nu har du dina pengar. Är det inte dags att använda din offentlighet till något bra? Visa dina hundratusen läsare hur det är att vara en god människa, skit samma om du är 14 eller 74. Bidra till att stoppa översitteri och mobbing, göd dem inte med ditt sätt att vara. Skaka av dig din dyra pälsjacka och ditt politikerprat om så bara för en kväll. Jag tror att du kan vara hur grym som helst, om du bara tillåter dig. Skit i din bloggmanager och ta ett lån på resten av lägenhetssumman. Du är ju klok, driven och glad.
Sluta irritera! Inspirera istället. Jag vet att du kan.
Om hon har hundratusen läsare i veckan har vi hundratusen anledningar att göra något åt det här. Nu lottar hon ut läsarträffar i bloggen, likställer sig med journalister på våra största morgon/dagstidningar, lär ut såväl "konsten att starta eget" som träningstips på SATS. Men hallå.
Hennes läsare, om de är i hennes ålder, borde få läsa om att det är ok att leva livet. Vela runt. Satsa på skolan och ha gärna tydliga mål, men var öppen för förändringar. För livet förändras. Och slumpen - eller ödet om du så vill - kan finna de där sidospåren åt dig, som växer till breda motorvägar mot några av ditt livs lyckligaste stunder. Killarna och tjejerna borde få veta att barn är underbara, men du behöver varken fatta ett beslut om att skaffa dem eller inte, när du ännu inte är vuxen själv. Vill du lära dig något, så gör det, och se till att få tag i några av de bästa att lära dig av. Starta eget kräver ingen utbildning men en vacker dag vill du byta inriktning och då är den där universitetspoängskaran ovärdelig. Lev. Läs. Lär. Och var det bästa du kan vara.
Visst, Blondinbellas blogg ger henne möjlighet att (enligt egen utsago) köpa lägenhet för reklampengarna. Och hon säger själv att "härska genom att söndra" är ett av hennes livs viktigaste unga lärdomar. Hon skriver för att provocera, för fler läsare och mer deg på kontot. "Vem bryr sig om vad alla som inte känner mig tycker, jag vet vilka mina vänner är och de tycker om mitt rätta jag." Liksom.
Men, Blondie, poängen är att du är liten. Ung. Du vet inte vilka du kommer att känna, eller vilja känna, om fem eller tio år. Vilka jobb du vill ha men inte får. Vilka människor du vill göra ett gott intryck på men aldrig får chansen, den är förbrukad. Det du skriver idag kommer att förfölja dig imorgon. När dina pengar tagit slut och bloggeran är över, vad har du kvar då?
Jag må vara en fegis, men jag har också varit en kaxig tjugonånting. Jag lärde mig kanske på ett ovanligt offentligt och hårt vis, men jag lärde mig i alla fall. Livet är för kort för rollspel, för kort för elakheter. Jag hoppas att din fasad är just det, ett skal som finns av en anledning. Jag hoppas också att det snart rämnar och släpper fram en ödmjuk, insiktsfull och snäll tonåring, som inte tar sig själv på så stort allvar. Som sagt, målmedvetenhet är bra, självsäkerhet lika så. Men jag vägrar jämställa det med "jag är bäst i världen och jag har inga brister".
Blondinbella, nu har du dina pengar. Är det inte dags att använda din offentlighet till något bra? Visa dina hundratusen läsare hur det är att vara en god människa, skit samma om du är 14 eller 74. Bidra till att stoppa översitteri och mobbing, göd dem inte med ditt sätt att vara. Skaka av dig din dyra pälsjacka och ditt politikerprat om så bara för en kväll. Jag tror att du kan vara hur grym som helst, om du bara tillåter dig. Skit i din bloggmanager och ta ett lån på resten av lägenhetssumman. Du är ju klok, driven och glad.
Sluta irritera! Inspirera istället. Jag vet att du kan.
måndag, februari 25, 2008
Mitt bästa råd!
Om du vill fortsätta att leva ditt liv i harmoni - använd inte googles bildsök till att leta bilder på en gammal gumma för att krydda din blogg. Och om du måste, skriv inte gumma i sökraden. Just dont!
Du kommer att kolla, eller hur?
Jag varnade dig.
Ok, your loss!
Du kommer att kolla, eller hur?
Jag varnade dig.
Ok, your loss!
Fröken passé
30 fyllda och man försöker hänga mé. Inser ganska snabbt att jag befinner mig på fel sida om strecket när:
1. Jag försöker använda mig av fräcka inneord (vilket jag aldrig tidigare gjort, inte ens under den bästa fjortistiden) och dels överdoserar så till den milda grad att jag vill kräkas på mig själv, samt att kollegorna med frågande och frånvarande blickar synar mig på ett mycket skrattretande vis när jag säger saker som att det "är dags för en ny liten tischa". Alltså. Som i t-shirt. Ni fattar. Patetiskt.
2. Malin-bloggerskan på expressen.se skriver i sina poppisinlägg att en kompis spenderade natten med sin kille, praktiserade kama sutra-sexytime och "fick en sådan ogge"... Ogge?! Jag fick läsa fyra gånger för att fatta innebörden. Och då var sammanhanget ändå omöjligt att misstolka. Og og og, vad det är svårt att hänga med.
//Limpis, om ett par dagar:
1. Jag försöker använda mig av fräcka inneord (vilket jag aldrig tidigare gjort, inte ens under den bästa fjortistiden) och dels överdoserar så till den milda grad att jag vill kräkas på mig själv, samt att kollegorna med frågande och frånvarande blickar synar mig på ett mycket skrattretande vis när jag säger saker som att det "är dags för en ny liten tischa". Alltså. Som i t-shirt. Ni fattar. Patetiskt.
2. Malin-bloggerskan på expressen.se skriver i sina poppisinlägg att en kompis spenderade natten med sin kille, praktiserade kama sutra-sexytime och "fick en sådan ogge"... Ogge?! Jag fick läsa fyra gånger för att fatta innebörden. Och då var sammanhanget ändå omöjligt att misstolka. Og og og, vad det är svårt att hänga med.
//Limpis, om ett par dagar:
söndag, februari 24, 2008
Dagar som går
Här sitter två av de personer jag älskar och beundrar mest av allt. Den ene var nära att försvinna ur mitt liv; timmar, dagar och månader förde oss allt längre ifrån varandra. Vi skulle ses vid överlämning av sonen. That was it. Ingen värme kyliga vinternätter, inga frukostar på verandan, inga fler upplevelser, inga fler minnen.
Den andre skulle jag få träffa och fortsätta ha i mitt liv, men bara till hälften. Varannan vecka. Som skyddsmekanism intalade jag mig själv att det var bättre än inget. Att han faktiskt existerar är glädje nog. Människor separerar varje dag och verkar ju klara det bra. Jag klamrade mig fast vid den tanken, vid hoppet och tilliten till vad människan faktiskt klarar av. Jag vågade inte känna efter, förberedde mig bara på det oundvikliga. På väg åt varsitt håll, med vår älskade son i mitten. Precis som när han tassar in till oss i dubbelsängen och lägger sin varma lilla kropp och sitt numera slitna duntäcke emellan oss. Så självklar där i mitten. Men han delar oss inte, han håller ihop.
Så är det faktiskt. När allt annat var borta, 356 dagar av misstag och kärleken bara som en trött liten glöd under ton av is, var det han som var det sista klistret som hindrade oss från att gå åt varsitt håll. Människor säger hela tiden "stanna inte för barnen" och det kanske är sant, men vad missar man om man inte tar några extra andetag för de smås skull, trots att man i annat fall skulle lämnat för längesedan?
Man missar att åter få känna solen värma frusna kinder. Man missar den oändliga känslan av tacksamhet när "jag älskar dig" inte längre sägs med sorg och frustration, utan mellan två människor omgivna av värme, omtanke och hopp. Man missar erfarenheterna och lärdomarna som kanske inte är vackra och rosenröda, men möjligen nödvändiga för ett livslångt förhållande tillsammans. Man missar alla äkta "förlåt", alla omvälvande "jag har saknat dig det här året" och det tveklösa "det är här jag vill vara, för alltid". När grubblerierna byts mot fantasier och när sju år tillsammans ger hopp om lika många till, då inser man att det viktiga inte är vad som höll ihop eller vem som gjorde att man stannade. Det viktigaste är att man var två som faktiskt gjorde det.
Stannade.
För att de faktiskt ville.
Den andre skulle jag få träffa och fortsätta ha i mitt liv, men bara till hälften. Varannan vecka. Som skyddsmekanism intalade jag mig själv att det var bättre än inget. Att han faktiskt existerar är glädje nog. Människor separerar varje dag och verkar ju klara det bra. Jag klamrade mig fast vid den tanken, vid hoppet och tilliten till vad människan faktiskt klarar av. Jag vågade inte känna efter, förberedde mig bara på det oundvikliga. På väg åt varsitt håll, med vår älskade son i mitten. Precis som när han tassar in till oss i dubbelsängen och lägger sin varma lilla kropp och sitt numera slitna duntäcke emellan oss. Så självklar där i mitten. Men han delar oss inte, han håller ihop.
Så är det faktiskt. När allt annat var borta, 356 dagar av misstag och kärleken bara som en trött liten glöd under ton av is, var det han som var det sista klistret som hindrade oss från att gå åt varsitt håll. Människor säger hela tiden "stanna inte för barnen" och det kanske är sant, men vad missar man om man inte tar några extra andetag för de smås skull, trots att man i annat fall skulle lämnat för längesedan?
Man missar att åter få känna solen värma frusna kinder. Man missar den oändliga känslan av tacksamhet när "jag älskar dig" inte längre sägs med sorg och frustration, utan mellan två människor omgivna av värme, omtanke och hopp. Man missar erfarenheterna och lärdomarna som kanske inte är vackra och rosenröda, men möjligen nödvändiga för ett livslångt förhållande tillsammans. Man missar alla äkta "förlåt", alla omvälvande "jag har saknat dig det här året" och det tveklösa "det är här jag vill vara, för alltid". När grubblerierna byts mot fantasier och när sju år tillsammans ger hopp om lika många till, då inser man att det viktiga inte är vad som höll ihop eller vem som gjorde att man stannade. Det viktigaste är att man var två som faktiskt gjorde det.
Stannade.
För att de faktiskt ville.
Instick för observanta
Innan missförstånd uppstår och frågorna haglar så nej, jag har inte börjat gilla lister eller pärlemorskimrande tapeter i pastelliga nyanser. Jag har inte varit på blixtvisit i Vietnam eller deras ambassad. Bilden är tagen hemma hos mina kära föräldrar i norrland, och de tillhör inte den minimalistiska skaran.
So to speak.
So to speak.
Hårhög
Och hårhögen bara växte på golvet nedanför stolen på Corinne & Friends i fredags. Ett i-landsproblem utan dess like, men har man sett likadan ut i håret i 12 år är det klart man får lite handsvett när barret ska bort... Mina känslor för frisör-ängeln Karro kan närmast beskrivas som en tillfällig förälskelse. Hon var fullkompligt fantastisk. Lyssnade, föreslog, guidade och till skillnad från ALLA andra frisörupplevelser jag haft ville jag inte stoppa näsan i en skvallertidning och inte titta upp förrän en timme senare. Inte en chans att jag någonsin bokar en tid någon annanstans igen.
Resultatet?
Ja, nu är ju jag inte den som gillar mest av allt att vara med på bild (undantaget kanske vissa överförfriskade fototillfällen bland glada vänner), men i ofixad form ser det ut något sånt här:
torsdag, februari 21, 2008
Bad hairday?
Jag har aldrig varit nöjd efter ett besök hos frisören. Jo, en gång - jag blev övertalad att vara hårmodell och efter 30 cm avkapning, slingor och mycket spray så lyckades kvinnan med makten (=saxen) med konststycket att forma mitt hår i en FRISYR och den var jag nöjd med i två veckor till den växte ut och jag aldrig vågade mig på att försöka göra om den.
Det är nu 12 år sedan.
Idag har jag bokat en tid hos Corinne & Friends för att vara på den säkra sidan. Halvsäkra. Jag har provat och misslyckats med trendiga salonger förut. Garvat. Gråtit. Bokat hårförlängning på väg ut genom dörren från salongen. Men nu ska det göras. Livet är för kort för att inte våga. Det ska bli en förändring. Förhoppning:
Förväntning...
Till vi ses igen, hårstråkompisar!
Det är nu 12 år sedan.
Idag har jag bokat en tid hos Corinne & Friends för att vara på den säkra sidan. Halvsäkra. Jag har provat och misslyckats med trendiga salonger förut. Garvat. Gråtit. Bokat hårförlängning på väg ut genom dörren från salongen. Men nu ska det göras. Livet är för kort för att inte våga. Det ska bli en förändring. Förhoppning:
Förväntning...
Till vi ses igen, hårstråkompisar!
måndag, februari 18, 2008
Och bad company
Kanske har mitt sega bloggande att göra att jag kollade mig omkring en gång för mycket. Synade sällskapet. Granskade laguppställningen. Långt därframme såg jag Blondinbella svassa omkring, kastandes ihåliga kommentarer till höger och vänster. Och så den där snyggingen Kenza som vinner på bildmaterialet. Marie Plosjö filosoferar iklädd ett gram tråd, och så Natalie... Nadja... nåväl, hon som är tillsammans med den där A-teensnissen och mest beskriver hur mycket tid de ägnar åt att gnida deras perfekt trimmade kroppar mot varandra. Not worth the fight, kan man kanske konstatera.
Men så mindes jag den kloka Silverfisken i Sidney, roliga Martina, härligt sköna Skäringer och givetvis fantastiska fröken Schulman... åsså blev det kul igen.
Etta välja lag!
Men så mindes jag den kloka Silverfisken i Sidney, roliga Martina, härligt sköna Skäringer och givetvis fantastiska fröken Schulman... åsså blev det kul igen.
Etta välja lag!
Bad blogger
Ja, så jag har tänkt lite. Om alla mina (tre) trogna läsare klickar in sisådär 2000 gånger per dag, gärna från flera olika datorer, så blir det här en jättebra bloggstatistik och jag får en massa annonsörer här, kan säga upp mig, blogga på heltid och bli svinrik.
Vi säger så va?
Vi säger så va?
söndag, februari 10, 2008
Melodifestivalmania
När man jobbar med Melodifestivalen så är det fantastiska mingel, ljuvliga bufféer, skramlande VIP-badges runt halsarna, gå-för-i-köer, porlade champagne, fina fancy kändisspan, sponsorgåvor, menyer to die for, efterrätter som aldrig tar slut, fina hotell och smaskiga frukostar med skvaller om vem som gjorde och sade vad - out of protokollet.
Det som är synd är att det blir väldigt lite melodifestival. Direktsändning eller ej, musiken blir som en bisak i hela karusellen.
När jag var liten drömde jag om att få stå där i raampljuset precis som Amy igår. Men nu har jag hittat min plats. Med i matchen. Men ingen huvudperson. Det är min melodi.
Det som är synd är att det blir väldigt lite melodifestival. Direktsändning eller ej, musiken blir som en bisak i hela karusellen.
När jag var liten drömde jag om att få stå där i raampljuset precis som Amy igår. Men nu har jag hittat min plats. Med i matchen. Men ingen huvudperson. Det är min melodi.
Bloggstress
I en av Sveriges största (och mest irriterande!) bloggar, roar sig upphovskvinnan med att ständigt lista allt hon ska hinna med kommande dag/dygn/vecka, och sedan stressa upp sig över det. Jag förstår inte riktigt poängen med att offentliggöra den privata agendan och sedan beklaga sig över den (dags att prioritera kanske??) men gör ett försök:
Måndag: Jobbe, jobbe och sedan härlig tid med familjen. Kanske träna, kanske laga mat. Eller slappa och köpa färdigt. Eller kolla in ett visst hus ute vid havet.
Tisdag: Jobb och stor branschgala för årets bästa byråer på Oscarsteatern
Onsdag: Jobba, kanske kompa ut halvdag om kalendern tillåter, boka solresa och därefter födelsedagsmiddag hos kollega
Torsdag: Jobba och gå på inflyttningsfest hos nygammal byrå
Fredag: Jobb, fredagssofta med familjen, ostkrokar och rödvin
Lördag: Jobb och helgledigt. Träning och middag med vänner.
Söndag: Träning, familjehäng och pizza!
Åh, inser att jag inte kommer att hinna ha den där egodagen samt lunch med mammalediga vänner, men den tiden kommer också så småningom. Varför klaga när det är man själv som bestämmer?
Måndag: Jobbe, jobbe och sedan härlig tid med familjen. Kanske träna, kanske laga mat. Eller slappa och köpa färdigt. Eller kolla in ett visst hus ute vid havet.
Tisdag: Jobb och stor branschgala för årets bästa byråer på Oscarsteatern
Onsdag: Jobba, kanske kompa ut halvdag om kalendern tillåter, boka solresa och därefter födelsedagsmiddag hos kollega
Torsdag: Jobba och gå på inflyttningsfest hos nygammal byrå
Fredag: Jobb, fredagssofta med familjen, ostkrokar och rödvin
Lördag: Jobb och helgledigt. Träning och middag med vänner.
Söndag: Träning, familjehäng och pizza!
Åh, inser att jag inte kommer att hinna ha den där egodagen samt lunch med mammalediga vänner, men den tiden kommer också så småningom. Varför klaga när det är man själv som bestämmer?
tisdag, februari 05, 2008
Dementi
Och nej, bara utifall att:
De två senaste inläggen har överhuvudtaget inget att göra med varandra.
Dumsnut ;)
De två senaste inläggen har överhuvudtaget inget att göra med varandra.
Dumsnut ;)
HAHAHA
Så lät det i H&M´s provrum i lördags, när jag försökte mig på ett par trendiga brallor med hög midja.
"Obs, ej er för er med ett BMI på över 15" borde det ha stått i finstilt på tvättlappen.
HAHAHA, sa byxorna...
"Obs, ej er för er med ett BMI på över 15" borde det ha stått i finstilt på tvättlappen.
HAHAHA, sa byxorna...
Som ett skavsår...
Ja ni, alla de här modebloggarna. De börjar bli som ett riktigt irriterande skavsår. Först verkade de ju så harmlösa och rätt sköna att fördriva lite tid med att kolla på ibland. Men nu! Det gör ont! Det spelar ingen roll hur snygga de är, jag vill ändå inte se dem mer!
De bloggar ju om att de bloggar hela tiden. Mer om varandra än om mode. Samma uttryck, samma plagg, samma galor. Kläder hit och dit. Det är ju för fan bara kläder, ett intresse, en kul grej.
Ajajaj, nu gör det ont igen. Usch, bort!
De bloggar ju om att de bloggar hela tiden. Mer om varandra än om mode. Samma uttryck, samma plagg, samma galor. Kläder hit och dit. Det är ju för fan bara kläder, ett intresse, en kul grej.
Ajajaj, nu gör det ont igen. Usch, bort!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)