Too old to gossip?

Jag tycker minsann att Gossip Girl verkar vara en riktigt bra serie. Inte givande på djupet givetvis (måste man ju tillägga så att inga missförstånd uppstår och någon tror att jag är helt YTLIG liksom...), men mycket underhållande.

Går till och med in på Kanal 5 för att läsa lite om produktionen. Hamnar mitt i THE eftersnack från sandlådan.

"JAA, Gossip Girl ääääääääääääääääääägeeeeeer!"

"Men fatta, det är samma procucent som O.C asså"

"Gossip Girl knäcker så jävla hårt"

Något - något litet - hintar mig om att jag inte tillhör målgruppen för det här programmet.

Perspektiv

Då (antar jag): Undrar hur vi ska klara vintern i år? Kan vi ge barnen tillräckligt med mat den här veckan? Hjälp, feber... nu är det riktig illa. Vi måste skjuta en björn så att vi kan tillverka varmare klädesplagg. Nu blåser det, håll i taket på hyddan så att vi inte får sova i regnet flera dagar framöver.

Nu (läser jag i nya Sofies Mode): Såhär tar du bäst hand om dina nagelband. Gnid in med (dyr) kräm och peta ner med (dyrt) anpassat verktyg. Skrapa bort det som eventuellt finns kvar på nageln. Gnid in med ny (dyr) kräm. Måla med underlack. (Dyrt.) Måla med nagellack. (Dyrt.) Måla med (dyrt) nagellack igen. Måla med (svindyrt) överlack. (Undrar hur mycket lack en nagel kan orka med egentligen?) Glöm för allt i världen inte att trenden i år är fyrkantig klippning, eller möjligen mjukt rundad. Även om man faktiskt ser att åttiotalstrenden med spetsigare form är på väg tillbaka.

Vad är det som händer?

Optimist-Jolle?

Kom att tänka på en gång när sambons mamma skulle beskriva vilka artister som skulle spela på en kryssning. Det var Shirley och Sonja och Skifs, och så den där:

- Jolle Brunior!

JOLLE BRUNIOR!?? Åh, ahahahaa, det var så roligt.

Givetvis menade hon Brolle Junior (om någon minns...), men han borde ju byta namn.

Jolle. Amazing. Kanske roligare om man var där.

Nä, det där kan inte jag

"Nä, det där kan inte jag" är något jag under hela mitt liv haft väldigt svårt att tänka. Och även om jag i många sammanhang såklart faktiskt känt så, har jag försökt att med tankens makt ändra inställning och fokusera på att det mesta går. Mer eller mindre bra. Med mer eller mindre intensiv träning, förberedelser eller kanske tur och timing.

Igår var ett undantag. Under en och en halv timme hann jag tänka "nä, det där kan inte jag" ungefär femhundra gånger. Självinsikt, kanske det kallas.

Bounce är bra. I Gökboet är de helt fantastiska. Krativiteten, dansen, inramningen, kropparna, känslan. Det är inte magi, det är talang och träning.

Du är galen om du missar.

(Bild från Bounce pressarkiv, fotograf Håkan Larsson.)

Sweet sweet music

Inte ofta, men någon gång ibland, inträffar musikaliska rödmarkeringar även i min kalender.

Kent på Station - den vita konserten. Robbie på Ullevi 2006. Jay-Z på Miami Beachs fullsmackade beachkonsert när jag var 21. Och Moneybrother + Salem + Säkert! i Huskvarna 07 ;)

Den 14 juni 2008 spelar Foo Fighters, Sahara Hotnights, Mando Diao och en hel drös till, ute vid Stockholms universitet. Where the action is, är givetvis namnet på endagsfestivalen.

Where the action is.

Just det.

Att gå på VIP-premiär

Nya tider och ny teknik möjliggör nya upplevelser. Igår var jag och min sambo t ex på smygpremiären av I Am Legend, med Will Smith (som gör en armövning i sin dörrpost i bar överkropp och är tokdeffad och rätt ok (!) men det hör inte hit).

Premiären ägde rum hemma hos oss, i en soffa, framför en dator och med ett mjukt duntäcke runt fötterna. Jag älskar "den nya tekniken".

Men filmen var inte så bra som jag trodde.

Och inte fick man snittar och champagne heller.

Forever young

Och han är död och hon har förlorat sin pappa och någon har förlorat sin älskade och någon sin son.

Och jag känner dem inte och jag har aldrig träffat honom men jag tänker på dem ändå.

För det är inte ok och det är inte naturligt med sömpiller, nej inte en del av livet och det spelar ingen roll om det var med vilje eller ej.

Heath Ledger blev 28 år.

And this is not...

Ok, slutklagat!

DET HÄR är vad jag kallar bad hair-/skin-/lip-/faceday...

Inte bara upploppen som skrämmer

Sambon är hemma fån Kenya. Såg lite oroligheter och en del polisinsatser, men ingen större fara. Så kollar vi lite bilder innan han måste gå tillbaka till jobbet efter lunchen. Bland annat från Masai Mara, en av de större nationalparkerna. (Låt säga såhär; Kolmården är ungefär i skalan längdhoppsgrop - Sahara, i jämförelse.)

Jag: Thomas, fick man kliva ur bilen?

T: Va? Eh, näe, eller ja, jag tror att chauffören sa att det var ok på vissa ställen...

Jag: Ok, ja för jag menar... du har ju barn och så.

T: Ja, exakt. Nä men det var aldrig någon fara, jag satt säkert.

Jag: ???

Det här med tro, hopp och kärlek

Ända sedan barnsben har ju begreppet funnits närvarande. På smycken, bland vänner, i relationer samt olika former av ceremonier.

Länge trodde jag att har man dessa, då har man allt. Tro, hopp och kärlek. För alltid sammansvetsade - länkade till varandra i en obrytbar treenighet. För dåtiden och för framtiden. Tro, hopp och kärlek.

Jag har tänkt om.

Fascinationen för orden och dess innebörd finns fortfarande. Kanske mer än någonsin. Men jag tror att de fungerar bäst var för sig.

Under det senaste året har jag tvivlat på kärlekens kraft. Jag har tappat mitt förtroende, tron på perfekta relationer överhuvudtaget. Hoppet har varit försvunnet under vissa stunder. Men det har aldrig inträffat samtidigt.

När hoppet var svagt, var tron på vår kraft och det vi har, som störst. När kärlekens färger blev pastelligt ljusa istället för intensivt eldiga, fanns det hopp om något bättre. Någonstans slutade vi kanske att hoppas, men aldrig riktigt att tro. Inte på högre makter, utan på oss.

Jag har inget slut på den här historien. Vet inte hur det i blir at the end of the day. Men när vi har kommit såhär långt, finns inget som hindrar att vi har en evighet tillsammans.

Model search?

I min jakt på den perfekta sporadiska barnvakten (som får ersätta min bror som lämnat Stockholm till förmån för den norrländska hemstaden) har jag hittat en del mer eller mindre seriösa förmedlare.

Med mer eller mindre bra första intryck.

Några guldkorn verkar det finnas, och självklart känns det alltid bättre när personen presenteras med bild. Den enda frågan jag måste ställa mig efter dagens researchrunda är:

Varför är alla erfarna barnvaktsjejer mellan 16-22 skitsnygga? Alltså långt över medel! Iögonfallande vackra.

Missförstå mig inte, jag är inte koka-kanin nojjigt svartsjuk av mig. (Längre.) Men ingen idiot heller. Särskilt inte med det strul som varit. 30+ för med sig vissa eh, ja, funderingar... och tanken på att Cameron Diaz den yngre knatar runt i lekparkerna med min son - och tar en mysig fika med min sambo när det "ändå finns lite tid över mellan hämtning och lämning", hör definitivt inte dit. Alls.

Extramormor någon?

Frippen

Hjälp!

Min son och Ulf Larsson har samma frisyr.

Nästan.

Men det är illa nog.

Jag KOKAR!

Ok, ända sedan sonen låg i magen har jag och min sambo haft en rätt icke-konservativ inställning till vissa delar av familjelivsfrågan. T ex hade vi en barnflicka hos oss en dag i veckan ca 6 timmar, så att vi båda kunde vara lite på jobbet, från det att sonen var ungefä ett halvår. Jag tycker också att det är BRA att låta det lilla barnet vara i kontakt med många av familjemedlemmarna som har nära band till honom, d v s drar mig inte för att låta mormor vara barnvakt en lördagkväll så att vi kan gå på bio, ut och äta eller kanske till någon bar/nattklubb. Inte för ofta givetvis, men både barnet och de nära släktingarna får ju ett rikare liv av närheten.

Men så.

Nu när jag kikar lite efter en barnvakt som skulle kunna rycka in de vardagar en gång i månaden när dagis är stängt, eller annat. Så hittar jag den här annonsen i ett seriöst forum. Jag är så arrrggghh!

HJÄLP! XXXX och XXXX måste hämtas och tas om hand!

Min kommentar: Va? Nähä? Måste de verkligen det? Av en barnflicka då alltså? Inte er?

XXXX 8 år och hans lillasyster XXXX 6 år vill att någon annan än deras föräldrar hämtar dem från skolan någon dag i veckan. Gärna också ger dom lite mat då och då.

Min kommentar: Vill de verkligen det? Säger de så? Att någon annan ska komma... Märkligt. För oss som heltidsarbetar brukar erfarenheten vara att barnet/-n frågar efter den ena eller andra föräldern, inte någpn helt annan människa som de ännu inte ens träffat. Och det här med maten? Oh bummer! Måste de äta också?!

Ibland kanske de även behöver vaktas så de inte sticker hemifrån, då vi är på kvällsmöte eller ute och rår om varandra någon helgkväll. Vi bor mycket nära XXXX-skolan där båda barnen går i 2:an respektive förskoleklass. De är alltid snälla mot barnvakter och tycker om spel. Kanon om ni kan hjälpa oss! Vänligen XXXX och XXXX!

Min kommentar: Vet inte om det bara är jag, men får inte ni lite "djur i bur-känsla" här? Så att de inte sticker hemifrån... Tror nån det!

Jag vet inte, jag kanske bara är PMS-ig eller något, men jag får en ful feeling kring det här. Hoppas av hela mitt hjärta att det är ett stort skämt, men något säger mig att det är på fullaste allvar.

Jag tror jag ska söka den där tjänsten. Jag är säkert inte världens bästa mamma på alla punkter (hur man nu avgör det) men om jag hade författat en sådan där annons skulle jag allvarligt börja fundera på vilken inställning jag vill gå igenom livet med.

Eller kanske bara ta en intensivkurs i svenskt språk & skrivande, med budskapsformulering i fokus.

Jahaaaa

"De australiensiska luggarna har ju länge varit omdiskuterade" läser jag i en blogg på stureplan.se (och varför jag lägger dyrbar tid på bloggar på just stureplan.se är inte något jag ens vet själv). Jaha, tänker jag. Det här måste jag kolla. Trots att jag försöker hänga med har jag inte hört något om de australiensiska luggarna.

Är det en sådan där lock som Kylie har? Eller tvådelad lång sjuttitalslugg som är fönad bakåt vid öronen? Kanske en sådan där tjock och rak variant? Nä, jag vet inte. Jag måste googla lite.

Märkligt. Hittar inget om de australiensiska luggarna någonstans. Inte hos B Jonson. Inte hos Kling. Ingen annanstans heller. Klickar mig tillbaka till utgångspunkten och läser igen.

"De australiensiska uggsen..."

Jamen jaha. Hoppas jag inte gör såhär på jobbet.

Opsie Daisy - den här vill jag ha

Stående ovationer

Idrottsgalan 2008. Kajsa ska dela ut ett pris. Hela Globen står upp och applåderna vill aldrig ta slut. Kajsa gråter, rösten darrar.

Rysningar.

Hon var f-n grym!

Oroligheterna i Kenya och Vasastan...

"UD avråder alla svenskar från att resa till Kenya nu. Läget är ostadigt. Resebyråerna tar hem sina resenärer."

Imorgon åker min sambo utomlands för att jobba. I Kenya.

Det är lite oroligt nu. Både här och där.

Save me... from Singing Bee

Missförstå mig icke. Jag älskar TV. (Mycket annat oxå, men ibland TV....) Singing Bee som hade premiär på Trean igår var ju en lysande idé. Folk som inte kan sjunga. Kända låtar. Glittrig studio som kan kompensationsgnistra lite för snön vi saknar. Det blev. Platt fall.

Misstag nummer 1: Söndag. Varför inte lördag? Halvlulliga Svensson-Svenskar som behöver något att livas upp till. Misstag nr 2: Inledningen. Programledaren låtsades casta deltagarna bland publiken, på ett mer än taffligt vis. Misstag 3: Hanna Hedlund. Inget fel på henne, men hon hade utstrålning som en fiskpinne och skrattade rått åt deltagarnas missar. Misstag 4: Deltagarna. Gökboet 2, något? Misstag 5: Dansarna. Hur liten var budgeten egentligen? Misstag 6: Ja, ni fattar. I could go on forever... Mitt tips är att hälften av rekordantalet tittare har flytt till nästa vecka.

Något rätt då? Ja, programledar-Hannas hår. Inte färgen, men frisyren. Ge mig. Och jag ska aldrig klaga mera.

Jag är dina goda fé...

Jag ger dig möjligheten att byta liv. Välj vem du vill i hela världen. Dennes tillvaro blir din. Alla rikedomar, prylar, lyxvillor med havsutsikt... Det finns inga begräsningar, bytet sker här och nu. Bara att välja. Allt du drömmer om blir ditt på en sekund.

Du får förstås inte ta med något. Din kropp och din själ, men inget mera. Bytt är bytt. Du kommer inte att kunna resa hem "på besök", det finns ingen backup eller återvändo. Inga veckor på prov. Det är ett nytt liv. För alltid. Det du säger att du drömmer om.

Ingen mera soluppgång där du brukar titta på den. Ingen favoritväg till jobbet. Inte de vanliga mödorna. Inget glas vin med de vanliga vännerna. Men jag är din goda fé, du får det du vill.

Så ja - hur många skulle egentligen byta? Ge upp allt för "det där som alla önskar". Är det inte egentligen så att de flesta av oss har allt vi vill, allt som är viktigt. Och det vi fortfarande hoppas på, är det lika viktigt att få bevara drömmarna om. Även saker och ting som inte är perfekta kan vara väldigt perfekta i ett visst sammanhang.

Inget byte för mig, tack. Inte just nu i alla fall.

En kompis kom över igår!

Sambons killpolare kom över till oss igår eftermiddag. Det slutade i kaos. Först skulle killarna ta en biltur, men när vi kom ut till bilen kunde de inte enas om vem som skulle köra. En ganska primitiv diskussion följde, men den avslutades ganska snabbt med att kompisen drog till min sambo med en knytnäve i huvudet. Jag sade att vi nog fick skippa bilturen, vi bestämde oss för hemmafika istället.

Två olika sorters bullar dukades fram till kaffet och saften. När killkompisen inte gillade den ena av dem tog han upp den och kastade den på min sambo. Därefter hällde han med vilje ut sin kaffekopp och satte sig och surade i tv-soffan.

När han kom på att han måste gå och bajsa så klargjorde han det högt och tydligt för de andra som satt kvar i köket. Sedan valde han att inte stänga toalettdörren utan uträttade sina behov inför våra öron, ögon och näsor. Han använde bara två rutor papper till torkningen och kom nog inte ens på tanken att kolla efter vår toalettborste.

Vi tjafsade ett tag om vilken dvd-film som skulle in i spelaren, och när vi slutligen hade enats så hade min sambo somnat skönt tillbakalutad i soffan. Då gick kompisen fram till honom, slet honom i håret med ett bestämt ryck och blev sedan själv biten i benet som hämd.

Sedan blev det hemgång!

Byt nu givetvis ut föreställningen om att sambon och hans vän i detta fall gäller den vuxna bekantskapskretsen, och se det som det var; d v s "sambon" är min son och hans vän xxx på 2,5 år. "Kaffet" var ett glas mjölk, och bilen en "bobbycar" i brandbilsmodell.

Vilken märklig verklighet de lever i. Allt var kanske inte bättre förr.

On the countryside...

Av någon anledning har jag de senaste åren alltid lyckats matcha in Country Music Awards på SVT. Gigantisk genre och gala i USA, inte lika stort i Sverige. Fullt förståeligt, bilden av country här i norden är kanske inte så... mångfacetterad.

Men de som gillar det säger att det är melodiskt, vackert med innehållsrika/verklighetsbaserade texter och en familjär stämning bland såväl artister som fans. Låter ju inte fel.

Gårdagens gala hade två höjdpunkter. Då snackar vi verkliga toppar. Mount Everest-klass. Se dem nedan.

1. Älskarinnans ord till sitt livs stora kärlek, när han går tillbaka till frun. Inlevelse har fått en ny innebörd.

http://www.youtube.com/watch?v=p1z-UP-ynDc

2. Den övergivna dotterns ord till mamman som valde ett annat liv, en annan plats. Ska du se hela klippet, ha näsduken till hands i slutet.

http://www.youtube.com/watch?v=b1XdZtYG1ms

Skillnaden mellan egna och andras...

Om någon annans unge (barn) på 2,5 år hade valt att plötsligt byta ut sitt nej eller nä, mot ett rungande NAJ, på fulländad gotländska - hade det förmodligen varit världens mest triviala happening.

Nu är det min son och något av det sötaste som finns.

För man får väl vara partisk när det kommer till barn? :)

Som man vill säga det själv

Må du snubbla på dom stenar, jag aldrig själv fick snava på
Så att du sen kan resa dig, och stadigare gå
Du kan aldrig någonsin hindra, alla sorgens fåglars stråk
Men du kan hindra dem att bygga bo, och att flyga lågt

Så må du räcka mörkret handen, säga hej med öppen mun
Så du alltid skönjer smärtan, i varje lycklig stund
För jag älskar dej, jag älskar dej, och ännu ännu mer
Men må du inte stå i skuggan, av den kärlek jag ger dej

Jag ska vänta vid ett vatten, du ska gå vilse, barn
Håll ditt huvud högt, ta din tid
Jag ska vänta vid ett vatten

Du har givits denna vardag, för att längta härifrån
Så försök bekämpa ledan, med din silver-saxofon
Må du möta någon på stigen, som ger dej all sin lojalitet
Och som älskar dej i trohet, för någonting du inte vet

Jag ska vänta vid ett vatten

Lova mej att aldrig lita blint, på det jag sagt
Lita på dej själv, men framför allt, var på din vakt
Jag kan inte ge dej livet, du kan få vila i min famn
Du ska göra dina egna sånger, under ditt eget namn

Jag ska vänta vid ett vatten

("För Ett Barn" , Peter Lemarc)

Afterwork

Jag har börjat pensionsspara.

Igen:

Jag har börjat pensionsspara.

Än är miraklens tid inte förbi.

En tvåårings kvalitetssäkring

"Mamma, har jag den tröjan på mig idag?"

Dragandes i den tröjärm som suttit på hans överkropp i flera timmar.

(Ja, den tröjan har du på dig idag. Klapp på huvudet. Som mammor gör.)

Kärleksproblem

Inte många av mina vänner har problem med sitt lovelife. Det verkar gå bra nu. En del undantag finns det förstås. Som hon kollegan 25-nånting som dejtat en liten halvbrat ett tag. Trillat dit. Blivit kär. Och ledsen för både hans och hennes skull när han snyftande förklarat att han verkligen inte vill ha någon relation just nu. Trots att han verkligen gillar henne.

Längtande loggar hon in på Facebook för att åtminstone kika på hans bild.

Och ser att hans status är "looking for a relationship".

Hur tröstar man då?