Rödvinet

Näjdå, jag är inte alls labil.

Marie Picassooooooooo... Buuääähhh.... I have nothing... Snörvel!!

Torkatorkatårar.

Det måste vara rödvinet.

Jag tror inte att killar är såhär!

Nä, jag tillhör inte dem som köper hela venus och mars-grejen. Men ändå. Jag tror att det finns vissa skillnader.

- Åh, för fan vad fet jag är. Jag är TJOCK! Har gått upp minst två kilo. Kan inte knäppa jeansen. Jag måste banta. Fan! Jag borde gå till gymet. Nu! Varför har jag inte gjort det de senaste veckorna? Vad är det för fel? Nu kan jag inte gå dit förrän jag gått ner tre kilo, man vill ju inte vara fetast! Äckligt. Vit är jag också. Genomskinlig. Hur ful får man vara? Har vi någon choklad? Jaha, bara blockchoklad? Nämen det får väl duga. Är inte du hungrig? En BigMac kanske? Går du och köper? Jag fryser. Dessutom är det Grey´s nu. Sista avsnittet för säsongen. Usch vad tjock jag känner mig...

Män är inte såhär. De är liksom bara inte det.

Tur! Vi hade aldrig stått ut!

Nja, jag vet inte jag...

Hett omskrivet idag. Bloggen vars läsare skickar in verklighetens före & efter-bilder från en, två eller flera graviditeter. Som värdefull kontrast till glossiga magasins miljonärskor, som opererar, retuscheras, bleker, suger och trimmar med dyra PT´s i L.A.

Tanken är god. Jag är med på det. Inga illusioner - bara hardfacts. Hängskinn, tigerrandiga bristningar i illrött över hela magen. Boobisar som ser ut som ledsna snoopdogs och fortfarande 25 extra kilo när barnet hunnit bli tre år.

Det är bra att inte vara ensam. Det är bra att egna komplex får en chans att ställas i relation till en inte alltid så vacker omgivande sanning. Det är bra att tjejer vågar. Vara utlämnande. Vara modiga. Nakna i allt annat än sexuella sammanhang. Men. Men...

Ibland är drömmar viktigare än verklighet. Den välpolerade ytan kanske inte måste krackelera så brutalt. Vardagen är här och nu. Den är osolad, genomskinlig, blårandig, orakad och osminkad. Den är min. Men jag vill också se det onåbara. Vill inspireras av en overkligt vacker Kate Hudson, svalt leende Gwyneth, vältränad Heidi Klum eller för all del kirurgfixad Demi.

Inte som förbilder. Bara som inspiration. Veta att allt någonstans ändå är möjligt. Till något pris. Det ger inte fler komplex. Det ökar ju möjligheter. När du vet vem du är och vad du har - varför inte också fortsätta drömma?

Yta är inget, insida är allt. Så säger de. Men bäst är väl ändå när de två hänger ihop i en harmoniserande helhet? Det är väl den bilden som är komplett, oavsett hur den nu än må se ut.


http://theshapeofamother.com/2007/08/

Att äta 14 smörgåstårtor...

Att äta 14 smörgåstårtor, 22 pannkakor med sylt och grädde och tre burkar Ben & Jerrys men aldrig bli mätt. Alltid vilja ta en extra liten tugga. Så är det att pussa på barnets gosiga kinder. Känna hans lilla hand i din. Höra "jag älkaj däj" och säga det tillbaka. Det finns inget sätt att bli mätt, finns ingen möjlighet att det någonsin blir tillräckligt. Det är oändlig kärlek. Det finns inga gränser. Jag ger mitt liv för honom utan att blinka.

Värmen kommer alltid tillbaka

Du är stor nu. Någonstans fortfarande på den tidiga sidan av mitt i livet, men likaväl stor. Kanske vuxen, vad nu det är. Du betalar räkningar, jobbar på kontor, du tar hand om ett hushåll och kan själv bestämma om det blir risotto eller marängsuisse till middag.

Du trivs. Gillar läget. Faktiskt. Det är ok att bli äldre och det finns nya positiva saker med varje dag som går. På något sätt vore det konstigt att önska bakåt, när det faktiskt inte är möjligt. Inte ens meningen. Livet, världen, verkligheten... det är som det är. Du är självständig, inte rädd för ensamheten. Du vet att det kommer motgångar och att du faktiskt ska klara dem alla. Det finns familj, vänner, barn, kollegor, släkt och bekanta. Trygghet. Kärlek. Omtanke.

Men så ändå. När dagar kommer som är lite jobbigare än andra. Du kanske inte kan leva med den person du trott att du skulle dela allt med föralltid. Ni kanske fortsätter åt olika håll, då det är för sent att vända om. Så en dag när chefen är sur, bussen sen, middagen onyttig och jeansen för små. När ingen riktigt har tid och när den tomma tiden är allt du egentligen är riktigt rädd för. Vems knä är ledigt för ditt tunga huvud då? Vem säger att allt blir ok så småningom? Vem stryker ditt hår och viskar att det är ok att blunda ett tag? Vem orkar när du inte riktigt gör det?

Jag har aldrig undrat förut och jag har inga svar. Men någonstans finns det alltid värme, hur kallt det än är där du är. En varm tröja, en kopp choklad och några ljus räcker så länge. Det finns alltid en varmare plats någonstans.

Två världar på en kvadratmeter

För ett par timmar sedan var min sons pappa upptagen med ett mycket viktigt telefonmöte i jobbet. Han satt vid köksbordet i flera timmar, med mobilen mot örat. Lyssnade, hmm-ade och pratade finansiering. Jobbet har tagit mycket tid för oss båda de senaste veckorna, långt mer än heltid.

Från min plats i soffan ser jag köksbordet och slängde ett öga på sambon där han koncentrerade sig så mycket på det krävande samtalet. Samtidigt ser jag vår älskade lilla son krypa in till en av hans favoritplatser, längst in under bordet. Han förstår att pappa gör något viktigt, så han schyyy-ar sig själv med pekfingret mot munnet och sitter stilla på golvet därunder.

Så får han syn på pappas hand vid ett av stolsbenen, greppar den försiktigt. Han high-fajvar några gånger med den stora näven, och skrattar och applåderar lite för sig själv. Jobbsamtalet och vuxensnacket ovanför bordsskivan pågår som inget hänt.

Sonen kryper lite närmare stolen där sambon sitter. Tar varsamt den stora pappahanden i sin, sträcker sig fram och ger den en stor puss. Sedan klappar han lite på vuxenhandens skrovliga baksida, släpper den försiktigt och kryper ut från bordskojan och springer in till mig i vardagsrummet.

Det jag bevittnat är inget särskilt och allt på samma gång. Far och son. Två världar men exakt samma verklighet. Ömhet och kärlek i ett vardagsperspektiv. Bilden av stor och liten på var sin sida om bordsskivan bevar jag länge länge.

Tillsammans är man mindre ensam

Livet förändras. Oavsett om det är till det sämre eller till det bättre, så får man hänga med i svängarna. Nåväl, allt kan inte vara beständigt. Vänner kan försvinna eller "ligga i träda", men nya vänner kan man fortfarande möta på vägen.

Något av det dummaste jag har hört är "jag har redan fler kompisar än jag hinner träffa" eller "jag behöver inte fler vänner". Hur vet du det liksom? Världens varmaste, gladaste, mest omtänksamma person kanske väntar runt hörnet.

På Facebook finns en applikation som heter "top friends", där man rankar sina bästa kompisar. Jag fattar principen och självklart har man några som ligger extra djupt i hjärtat. Det värmer att blir rankad som en "top friend" det säger ju sig självt. Men det jag vill komma till är att olika vänner kan vara olika nära i skilda faser av livet.

Vissa delar för tillfället dina privata utmaningar och livssituation. Vissa skämtar på ett sätt du avgudar. Vissa pratar mer än de lyssnar, medan andra delar med sig mindre men förstår så väl. Andra dansar bra, några mailar givande meningar, även om de inte är långa.

Min poäng är att alla är viktiga. Alla betyder de något. Du vill ha dem i ditt liv, och vill att de ska veta att de finns där av en anledning, och att du är tacksam för att de vill finnas i ditt liv.

Man kan inte gillas av alla, och kanske inte heller gilla alla. Men det viktigaste är väl ändå att försöka vara bra för dem du gillar.

Hellre jagad av vargar...

... än att gå på en klyschig Orup & Lena Ph-show på Chinateatern, tänkte jag kanske. Ack så fel jag hade. Ett surpriseparty med familjen resulterade i "wow, vilken kväll" igår. Lena och Orup alltså.

Vilket par.

Vilken musik.

Vilken jäkla smäll!

Missa inte att se den. Missa inte alla låtar som blir fjortonhundra gånger bättre med den där inramningen. Karaoken. Den lyckorusiga publiken. Missa inte Orups gitarrhantering, eller Lenas rosa glitterbody. De är 40+. Och mina senaste idoler :) Ticnet nästa. Det där vill man ju vara med om minst en gång till.