30 och in between

Förr i tiden ansågs man väl ändå vara vuxen när man var 30? Kanske mycket tidigare än så faktiskt. Nu känns det mest som att 30 är någonstans landet mittemellan.

Jag är inte tillräckligt ung för rumpkort kjol eller magtröja (inte så att jag vill ha en, men för att exemplifiera) men inte heller så gammal att det på allvar absolut börjar bli dags att lägga ner nattklubbskvällar och Facebookfaschination.

Ibland längtar jag efter att läsa kokböcker och göra ungspannkaka i jätteformat som ska räcka hela veckan och till att frysa in. Men oftare plockar jag en Findus fryslåda som får åka direkt in i micron. Ibland känner jag mig som den perfekta hemmafrun när jag på lördageftermiddagen förbereder kvällens parmiddag för åtta, dukar fint och luftar vinet. Men i nio fall av tio (givetvis bara då sonen är på besök hos mor- eller farföräldrar) slutar det med Singstar, Guitar Hero och nattlig utgång med efterföljande McDonalds i Stockholmsnatten.

Jag lägger mycket tid, kraft och engagemang på mitt jobb. Precis som många andra vuxna har jag gjort ett val inte bara med hjärnan utan också med hjärtat. Mitt jobb är en del av min livsstil, inte bara en plats att tjäna pengar. Men trots att jag är någon form av chef över andra människor så kan jag inte låta blir att maila fredagsfräckisar, bli alltför babblig på after worken eller undvika fnitterattakter på högtravande seminarieföreläsningar.

Jag är lite lost här. Eller så är det det jag inte är. 30 kanske är den perfekta åldern trots allt? Osäkerheten kring 20-strecket är i det närmsta helt försvunnen, jag har hunnit skaffa mig referensramar och en förmåga att välja och välja bort, även när det gäller det mest personliga. Det är inte konsigt att bilda familj, men heller inte konstigt att ha en liten liten del frihet mitt i allt det. Jag kan lyssna på opera men också pop. Jag kan välja mellan SATS och F&S utan att vara malplacerad någonstans. Barnkalas ena dagen och tjejfest den andra. Matlåda på onsdag, men spontanmiddag på Sturehof på torsdagen. Bamseklubben på Mallis i maj och cityweekend i NY i september.

Idag, år 2007, i Sverige, i Stockholm, tror jag faktiskt att det är helt perfekt.

Perfekt att vara 30.

Perfekt att inte behöva välja.

30 har lite av allt.