Undra´ om mat-Tina..?

I förrgår var en sällsynt dag. Efter löprundan i Hagaparken

mitt livs nyhet nummer 1; löprundorna har blivit regelbundna nu... alltså mer frekvent än det tidigare en gång om året

plockade jag fram den färdigkokta potatisen,

chock nummer två och tre; jag har inte bara köpt hem potatis och kokat, jag har sparat det som blir över till nästa dag också

rev den ner i en pannkakssmet som jag stekte raggmunkar av till hela familjen

nu börjar det nästan bli overkligt, jag fixade käk - husmanskost - åt oss alla

därefter bakade jag en efterrättstårta med sockerkaka, bär och maräng

moahaha, I´m going crazy here, jag är värsta husmorsämnet

innan jag städade undan i köket, plockade ur diskmaskinen och fyllde den med the dirty stuff.

ok, diskmaskinen var väl inte helt over the top, men märk väl att jag städade I SAMBAND med fixet i köket, inte två dagar senare...

Nu undrar jag bara; undra om mat-Tina känner sig lika duktig när hon gör detta vareviga dag! Jag får liksom någon slags egokick av att gå utanför mina ramar och ta mig för sådant jag i vanliga fall prioriterar bort på grund av tidsbrist, lathet eller... något annat väsentligt. Jag liksom skuttar runt och känner mig vuxen och duktig, och påpekar ungefär 12 gånger för många för sonen att; mamma LAGAR MAT och mamma BAKAR.

Jag tror inte att mat-Tina riktigt uppför sig så. Jag tror att hon är mer harmonisk och... självklar i sin roll. Man undrar ju hur hon skulle funka på kommunikationsbyrån där jag spenderat en massa år av mitt liv.

Trefikat skulle i förmodligen i alla fall vara JÄTTEGOTT!!

Vad är det som är så jobbigt?

I drygt två års tid nu, sedan min son slog upp sina blå ögon i förlossningsrum nummer 1, 2 eller 3 på KS, har jag undrat vad det egentligen är så jobbigt med att ha barn. Överallt hör man att det knatas, gnälls och klagas. Det är kräksjukor och det är kissbyxor. Det är tjat och det är leksaker överallt. Det är jobbiga nattningsrutiner eller inga rutiner alls. Inte konsigt att så många väntar i en halv evighet innan de ens vågar tänka tanken på bebis.

Jag vill bara säga; so what? När lägenhetsgolvet knappt skymtar under alla dammtussar, klädhögar, tågräls och de miljontals pusselbitarna. När koliken är som värst och lätena snarare påminner om en skadeskjuten sugga än en liten någraveckorsmänniska. När amningarna tar tre timmar och de tidigare så schyssta lökarna nu mer liknar något aningen väldigt för stort eller väldigt för tomt. När det är blödningar och hängmagar och cellulitlår och noll-sexliv och jobbgrubblerier och man svettar sig fördärvad för att slippa vara den som hämtar sist på dagis.

Då är det dags att stanna upp en sekund. Titta det lilla barnet i ögonen. Håll hans eller hennes hand i din. Ställ dig på knä eller lägg dig bredvid i barnsägen. Ögonblicket kommer aldrig tillbaka. Doften kan vara borta nästa dag. Den lena huden kommer att vara skrovlig och hårig innan du vet ordet av. Människan som behöver dig så mycket nu, kanske hittar en anledning att vända dig ryggen imorgon.

Hur jobbig är en vaknatt egentligen?

Magsjukan går över. Leksakerna kan plockas bort imorgon. Den lille blir inte en sämre människa för att det råkar vara sist kvar på dagis någon gång ibland.

Det är du och det är ni. Ett team som byggdes av kärlek och inte behöver tävla mot någon eller något. Oavsett hur verkligheten ser ut runt omkring er, om dagen för tillfället är en svartvit gråskala eller en böljande regnbåge, så spelar det egentligen ingen roll. Ett leende som blir till ett gapskratt, och barnets ögon som små glada springor i det runda ansiktet. Vad finns det att klaga på då?

Perspektiv är nödvändigt. Prova vettja. Vem vet vad du kommer att se därbortifrån.

Matblott (inte blogg)

Jag börjar bli riktigt irriterad på alla bantarbloggar som finns. Eller inte de renodlade bantarvarianterna, utan mer dem som handlar om något annat - men plötsligt bantas det i var och varannan rad. Det jag stör mig mest på är det sjukliga beteendet att innan läggdags blogga om vad personen i fråga ätit under dagen.

Kalaspuffar med gräddmjölk till frukost, mellanmål kl 10 bestående av ditten och datten, ett megahamburgermål till lunch och so ooooooooooon!

Jag fattar ju att någon någongång har sagt att det är bra att föra matdagbok för att få en överblick, och kunna se var de riktiga kalorifällorna ligger. Men det var innan alla slutade med hänglås på de röda tygdagböckerna och iställer digitaliserade dem till allmän beskådan.

När kommentatorsfälten fylls av ifrågasättande kommentarer och påpekanden om att bloggmänniskan kanske äter lite för mycket om hon (sällan han) nu vill gå ner i vikt, bemöts det ofta av:

"Till er som klagar: Sluta kommentera mitt ätande. Jag VET att jag äter för mycket sötsaker, och att jag inte rör mig tillräckligt. Men det är MITT liv och jag är NÖJD med hur jag ser ut."

Ja, men... Då kanske inte... Alltså, en offentlig blogg... Ditt matblotteri...

Enough said!

Dagen DVD!

Om man, som jag, inte är en överdriven filmälskare, inte är så vidare värst förtjust i filmer som utspelar sig i Afrika och hellre ser en bra romcom än något annat... Så MÅSTE man ändå se The last king of scotland, som fick två timmar av min tid igår.

Så bra.

Så mörk.

Men ändå så himla bra!

Jämfört med det står sig The last kiss ganska platt, men trots allt ganska sevärt när sinnet behöver något lättare. Tänk att enstaka ord kan tyckas betydelselösa, men när de sammanfogas till sådana här meningar behövs inga bilder i världen.

"Stop talking about love. Every asshole in the world says he loves somebody. It means nothing. It still doesn't mean anything. What you feel only matters to you. It's what you do to the people you say you love, that's what matters. It's the only thing that counts." (The Last Kiss, 2006)

Enjoy!

What´s with the lösenord??!

Ibland är det svårt att förstå. Jobbets IT-avdelning har en skiftande framgångskurva, men visst vet vi att allt inte är den avdelningens fel. Någon - jag vet inte vem - men någon måste stå till svars för de meddelanden som kan drabba en när man minst anar det. Det känns viktigt.

Som när det är dags att byta lösenord.

Minst 6 bokstäver och fyra siffor, är ändå helt ok. Det är jag med på. Det funkar.

Men siffrorna och bokstäverna får inte klumpas ihop, utan växlas med varandra. (Nu blev det svårare.)

Bokstäverna måste vara både SmÅ och SToRa. (Jobbigt nu.)

Siffrorna får inte upprepas, utan måste varieras. (Inget 1111 här inte.)

När man så testat, suddat, testat igen och kommit fram till det enda jävla lösenordet i hela världen som passar in på alla krav, då möts man av FÖLJANDE:

"Tyvärr, vi ber dig ändra det förslagna lösenordet. Lösenordet du väljer får inte vara ett av de 24 senast använda lösenorden på den här datorn". "24??!! Vad är syftet? Varför inte 2. Eller 4? Nejdå, 24 lösenfuckinord ska det vara.

Jag tror jag skippar rådet om att inte skriva upp lösenordet någonstans, och absolut inte förvara det i närheten av datorn, plånboken, hemmet eller dig själv.

Jag tänker tatuera in mitt i pannan!

Ansiktsboken

Facebookvågen är här. Och den växer i storlek för varje minut. Vänner, vänners vänner och vänners vänners bekanta förenas i något som ingen riktigt kan förklara. Är det ett nätverk eller ett gigantiskt gemensamt fotoalbum. Ska man snacka eller bara visa. Kika eller kommentera. Inget vet egentligen. Men alla vet hur lätt det är att bli fast.

Så vi har fastnat i något som egentligen inte existerar.

Uppfyller ett behov som är påhittat av någon smartass någonstans.

Han eller hon borde få ett pris. Det är ju svinskojigt att kika runt.

Tycker alla utom världens arbetsgivare.

Join vettja: http://www.facebook.com/

Att vara eller att inte vara

Efter snart sju år på samma arbetsplats är det klart att man ibland undrar. Stanna eller gå vidare? Utvecklas här eller där? Jag älskar mitt jobb, mina kollegor och mitt yrkesval, och jag ser egentligen ingen anledning att flytta på mig. Men hypotetiskt sett så finns det ju en del funderingar att frottera sig med.

Vad jag skulle kunna tänka mig att göra:

- Fortsätta som konsult, på rätt byrå och med rätt kollegor. (Ganska säker på att min nuvarande arbetsplats då blir svårslagen.)

- Arbeta på kundsidan, för lämpligt varumärke i rätt bransch. T ex inte läkemedel, IT eller utbildning. Känns som en liten missmatch.

- Byta bana helt och hållet. Fokusera på skrivande eller kanske teaterskådespeleri. (Nej, inte det sista. Det var ett lite väl långt dreamstep. Men volontär i Afrika kanske.) Något helt nytt.

Vad jag inte skulle kunna tänka mig att göra:

- Arbeta för ett tobaksbolag.

- Arbeta som strippa.

- Arbeta med något högljutt, som t ex vältchaufför eller slipare eller så.

- Inte arbeta med något alls.

När katten är borta...

... dansar ingen på borden! Var traditionsenligt på Brolinkrogen Undicis VIP-invigning för säsongen, igår. Kom tidigt. Som vanligt. Buffén brukar vara godare när den inte hunnit stå framme och sunkat till sig, blivit rumstempererad, spottad på, hostad över och pillad på i flera timmar. Vid midnatt var det fortfarande skrämmande tomt på det annars så överhettade dansgolvet. Fick sms-rapporter om att Brolla själv valde att festa i Sundsvall. Då så. Vårt sällskap bestämde sig för att ge upp och dra vidare.

Till Golden Hits!

Ibland blir man förvånad över sig själv. Mest förvånande av allt var att vi hade galet skoj. Sambons version av Europes Carrie i karaokebaren gick inte av för hackor.

Tur att vi inledde kvällen på Anglais terass. En viss balans i tillvaron vill man ju ändå ha.

Jag nämner inte att vi tjatade till oss lift med en gammal cabbad raggarbil hem. Det skulle vara en lögn att säga att vi såg något så när ok ut när vi svischade fram på Sveavägen, ihopklämda på den enda passagerarplatsen, någon gång efter tre inatt.

Tur att det är en ny dag nu!

Trekant i tiden!

Åh ja, det är lätt att bli beroende. Minst en om dagen i alla fall. Det är så satans skönt och jag blir alldeles glad, exalterad, upprörd och förtjust även om det inte är helt politiskt korrekt.

Ge mig mer! Hela tiden!

Vad jag snackar om?

Familjen Schulmans bloggar såklart.

Alex: http://blogg.aftonbladet.se/14002

Katrin: http://www.stureplan.se/blogs/katrin/

Calle: http://schulmania.blogspot.com/


Gott så.

Sommarmorgon

Gotland. 2007. Mina. Killar.

Vad gjorde man?

Ja, vad gjorde man egentligen innan skriva blogg, läsa blogg, nätshoppa, kolla-mailen-hemifrån, fixa med digitalbilderna and so on.

Förmodligen något annat.

Viktigare?

Det är frågan.

The west coast

Låter svängigare på engelska, men anyway (som låter betydligt härligare än "i vilket fall som helst" men det är en helt annan sak)... Imorgon bär det av till västkusten med två andra par. Sonen längtar till "Littebeg" - som är vad han hittills säger om Götets Grönan. Sambon längtar till skaldjur och salta bad och dyk i Tanumstrand. Jag... ja, jag vet faktiskt inte riktigt. Sommaren har varit så grym och intensiv och varierad och... helt ljuvlig... såhär långt, så jag vet inte vad jag ska se framför mig. Helt blankt. Tomt? Nej, bara ett oskrivet blad. Återkommer med innehållet.

Snett så in i h-vete!

Är jag sjuk i huvudet som ägnar timmar åt att fundera på vilken brun-utan-sol som luktar minst illa? Är jag störd som kan strutta runt i en nyköpt skinnjacka i en halv dag här hemma bara för att köpet kändes så bra? Helt jäkla förlorad för att jag kan deppa en vecka om jag gått upp ett kilo, och jublande kvittra runt en hel dag om jag gått ner ett? Förmodligen. Hur skruvat är det inte? Världen går snart under (eller, det gör den ju säkert inte men det finns en massa misär) och här sitter vi i gamla Svedala och funderar på om det får bli pommes chateux eller hasselbackspotatis till kvällens rosaröda oxfilé. Jag skäms och jag njuter på samma gång.

Det finns fan inget mellanläge.

Skygglappar på eller av.

Om alla gjorde lite, litegrann skulle det kännas så sjukt mycket bättre.

Så sant som det är sagt.

Sommarens roligaste kommentar # 1:

- Hmm, jaaa.... det är skönt att sitta ute å!

Sagt av mitt sällskap; ett kompispars lilla son, drygt två år gammal, vid uteplatsens matbord när vi inväntade de övriga som stod vid grillen. Lillgammal, någon?

Sommarens roligaste kommentar # 2:

- Nu kör vi!

Uttalades ca hundra gånger i vindrickarsammanhang av en härligt fåordig bekant under partyhelgen på Gotland. Fint så. När han sista dagen dunkade en nykomling i gänget i ryggen, och både bakis och berusad på samma gång uttalade orden, önskade han i samma sekund att det inte var den bistra hyresvärden som efter en vecka fortfatrande inte bestämt sig för om det var en hit eller miss att hyra ut dyr-rummet till 14 festsugna ungdomar (som han kallade alla under 35...). 13 av dem garvade sig fördärvade.

Jag älskar dig!

Jag älskar dig för att ditt hår krullar sig så roligt i nacken när du duschat. Jag älskar dig för att du inte går en meter utan ditt duntäcke som saknar örngott. Jag älskar dig för att du är mitt lilla barn och min snusförnuftiga kompis. Du ser, du lär, du begrundar och du tillrättavisar. Jag älskar dig för allt du gör och allt du är.

Det bara är så.

Nu och för alltid.