Illusioner down the drain

Jomen visst skulle det vara härligt att få planera ett bröllop?! Tänk att bara sitta där med datum spikat, kyrka bokad och festplats utsedd. Budgeten någorlunda säkerställd och det som återstår är bara det härliga pysslet med att fylla hela balunset med svängigt och glittrigt innehåll... Åhhhh! Åååhhh nej! Alla ovanstående kriterier är uppfyllda, men mina illusioner har inte bara naggats i kanten, de är upplösta i atomer. Jag som skulle köpa bröllopstidningar, zippa på skumpa och springa runt i fina små botiquer och prova frasiga klänningar... typ. Ja, en gång gick jag ju faktiskt in i en klänningsbutik... men mådde illa över insikten om att jag inte alls gillar själva brudklänningsstuket och blev tvungen att gå ut i friska luften igen. Och jag beställde minsanna provinbjudningskort från en leverantör på nätet. När de kom på posten höll jag på att skratta ihjäl mig: Hello America - here comes the ytsepytsesnuttigulligheter! Bordsplaceringen och gästpresentationerna som vi minsann skulle portionera ut under året för att slippa stressa, ja ni vet vad jag kommer att skriva. INTE påbörjade. Jag skulle för övrigt banta också, bli slimmat smal och skitsnygg. Jag äter plockgodis i tv-soffan och ser inte direkt att vågen suckar av lättnad när jag ska dit och ställa mig. Nej, det här duger inte. Jag måste ändra taktik. Oktover ska bli THE bröllopsplaneringsmånad! Fast vi ska ju på värsta trettioårsskivan då. Och så fyller jag ju 29. Och så ska vi gå på R.E.A (för femte gången). Och så måste vi ju kolla villautbudet. Och vintershoppa. Börja träna igen. Byta jobb. Hälsa på hela släkten... minst två gånger. Men i november... då minsann!

Ursäkta mig, Mr Busskille

Satt på en av de nyupptäcka busslinjer jag nyttjar till- och från jobbet när datorväskan är för tung, stressen för stor eller vädret för dåligt för att gå. Tidigare har jag mest åkt tunnelbana, men med jobb och bostad relativt långt (ja, jag skrev RELATIVT ;-)) ifrån t-banestoppen, så är buss ett bra alternativ. Det blir en liten glädjechock i sig varje gång jag går förbi en busstolpe, nyfiket kollar en linjes sträckning och ser att den perfekt knyter ihop de platser jag rör mig mellan. (Ohotad vinnare är för tillfället buss Nr 3. När jag om en vecka byter jobb och därmed färdväg, passerar denna underbara blåa stål-larv förbi huset vi bor i, sonens dagis, vår knytpunkt Odenplan samt jobbet nere vid Stureplan. Inte dåligt!) I alla fall så satt jag där och stressade upp mig inför dagisstängningen när en vänlig ung man ursäktade sig och frågade om den här bussen går Västmannagatan mot Vanadisplan. Den halvfulla bussen var knäpptyst och det kändes som att varenda kotte väntade på mitt svar. Plötsligt hör jag någon säga:

-Japp, det gör den. (Övertygat.) Absolut. Helt rätt. (Ännu mer övertygat.)

Det tog mig en millisekund att fatta att det var JAG som svarat på frågan. Dessutom lagt till en liten patetisk nickning också, som för att förstärka mitt svar ett snäpp. För bussen GÅR INTE ALLS den gatan. Jag vet inte ens på rak arm var Västmannagatan ligger. Det jag vet är att bussen går i rakt motsatt riktning från Vanadisplan i alla fall! Varför sa jag så??! Varför sade jag inte bara att jag inte visste, eller att jag inte bott här så länge, eller att det kanske fanns någon annan med bättre lokalsinne inom räckhåll?!!

När bussen så svängt åt det motsatta (oönskade!) hållet suckar killen som frågat, plingar ett hårt "PLING" som ekar ilsket i hela Vasastan och börjar en till synes lång vandring, när bussen stannat och han gått av vid helt klart fel hållplats. Jahapp, en busslinje mindre att välja mellan. Jag åker aldrig med det där numret igen. Möjligtvis förklädd till oigenkännlighet.

Sannas sämre sidor

Yepp, jag kollar Idol. Vill helst inte missa en endaste minut. Årets deltagare är grymma, och det är ena halvan av programledarduon också. MenjagklararinteriktigtavSannaBråding! Hon överdrivet, hetsar, översitter och sprätter fram i rutan. Jag vill lixom ta ut batterierna... De dumma frågorna är värst. Sanna frågar en lycklig deltagare direkt efter den framförda låten, hur det känns. Deltagaren svarar. Sanna lyssnar knappt och frågar därefter deltagaren hur den tyckte att det gick. Deltagaren svarar. Därefter tittar Sanna ner i sina papper, avbryter deltagaren och frågar: MEN, hur kändes DET då? Ehh, suck... Och så verkar hon inneha en stor förkärlek för att fråga folk om de gråter, om de nästan gråter, om det minsann inte är en tår som kikar fram i ögonvrån (här känner hon gärna efter med fingret också) och kommentera att det nästan låter som om deltagaren gråter. Gärna samtliga dessa kommentarer till en och samma person inom loppet av 30 sekunder. Ja, Sanna, jag gråter nog nu. Och det är inte lyckotårar...

Hur kan vanligt vara grått?

Frågan ställer jag mig, mitt inne i en alldeles vanlig lördag. Jag, sambon och sonen vaknade tidigt, samlade ihop oss alla tre i dubbelsängen och slumrade till ytterligare en timme. Inget särskilt, men ljuvligt varmt och mysigt. En blick i kylskåpet fick oss att inse att frukost hemma bara var att glömma, så det blev en tur till stamfiket, där mackorna var halvtorra men sällskapet underbart. En bit morotskaka som "efterrätt" gjorde upplevelsen total. När sonen sprudlande sprang zickzack genom Vasaparken försenade han oss givetvis med flera halvtimmar, men vad gör väl det? Hans leende räcker för att utplåna de flesta små avsteg från orinarie planering. Solskenspromenaden innefattade givetvis ett stopp i Kronobergsparkens lekområde, där två oerhört stolta föräldrar såg sonen ensam bemästra den branta (!) backen upp till stor-rutschkanan, klättra upp för trähuset som leder sista biten upp till starten, ställa sig i kö och förståndigt kasta sig utför den silverfärgade utmaningen utan någon att hålla i hand. Han somnade snart utmattad i vagnen och vi fick vuxentid med egna samtal och lite shopping på stan. (Tack TopShop för ännu en härlig höst!! :-)) Ikväll väntar hämtpizza, jobba-hemifrån-jobb, lite tv, ett par glas rött och chilichoklad från bästa butiken! En helt ordinarie lördag, utan extra tillbehör av något slag. Bara alldeles, alldeles vanlig - och alldeles, alldeles underbar.

Vems unge, sade du?

Haha, så har man varit på sonens första kvartssamtal. Förmodligen det enda någonsin där han inte har möjlighet att försvara sig, för trots sina snart sexton månader har han inte talets gåva ;-) Lite pirrigt var det allt, men de flesta av hans fina sidor känner vi ju redan till, precis som hans ovanor och märkliga addicts. Nappen, till exempel. Av någon oförklarlig anledning har han bestämt sig för att napp heter "PA" på hans språk. På hans språk heter även det mesta annat just "PA". Följaktligen är det lite svårt att skilja på vad en allt surare son som ropar PA-PA-PA-PA menar, när både PAppa, napp (=PA), lamPA och jacka (=PA) finns inom synhåll. Att han pekar genom att sträcka upp en av armarna i luften och lealöst hänga ner med handen gör inte saken lättare. I´m confused.

Ok, och så har vi ju det här med att sitta still (=aldrig), äta själv (=jo, visserligen... men den mesta näringen får han ju i sig när han efter måltiden ålar ner på golvet och SLICKAR i sig det som trillat ner...), hellre leka själv med ALLA leksaker samtidigt än att dela med sig en endaste liten barbieskalle eller grävskopsgrävskopa till annan kamrat eller somna någon annanstans än i egna sängen. (Humöret kan också vara en osäker faktor, men det är en parentes. Vi kan ju ha misstolkat hans illvrål som tränger genom märg och ben, samtidigt som han handlöst kastar sig ner på golvet i de mest krumbuktande rörelser bara för att han upptäcker att sista russinet just gått åt i lilla asken...)

Döm om vår förvåning när ursupergulliga dagisfröken (sorry, förskolepedagogen) började prata om killen som ler från morgon till kväll, vet exakt var hans plats vid minimatbordet är, han som äter med sked och gaffel, sitter i ring med de andra barnen och har favoritkompisen Dante på armlängds avstånd, sjungande går iväg på egna upptäcksfärder i parken, somnar som en stock så snart hans kind nuddar dunkudden på eftermiddagsvilan, "pratar" med såväl stor som liten och gärna delar ut kramar hit och dit.

- Vaddåsadu? Jaha, ok. Jo, så är han ju lite hemma också... (typ...). Mamma- och pappastoltheten svämmade nästan över i våra bröst när vi tittade på varandra från varsin knakande miniatyrstol på varsin sida om det ettårsanpassade matbordet som nådde oss till knäna. Hallelujamoment i lilleputtland! Även om vi fortfarande fruktar att dagisfröken verkligen blandande ihop oss med något annat föräldrapar...

Sparkling, please...

Nämen så kul att jag har hittat THE ring. Efter att missnöjt ha konstaterat att min förlovningsring omöjliggör ett bröllop (ja, nästan inget passar till en välvd ring i vitt guld med endast en infattad sten... typ...) så dök godbiten upp. Tanten (förlåt; lilla gulliga rynkiga damen med uselt humör) som hjälpte oss i guldsmedsbutiken presenterade det ena horribla alternativet efter det andra och mitt humör gnistrade inte direkt ikapp med produkterna i butiken. "Den här kanske?" (Gult guld, bred, kantig och med runda stenar... precis ALLT det min ring inte är! Nope.) "Eller den här?" (Vitt gult, pyttesmå runda stenar utspridda över ena delen av ringens yta. Nej tack.) "Kanske något sådant här, det är populärt nu?" (En del gult guld, en del vitt... sammanflätade och virade på något medeltida vis. Jag kapar hellre av mig ringfingret.) Men så... en ganska smal sak, med sju infattade stenar i samma format som den jag redan har. Slank perfekt ner på mitt finger och till sambons ohejdade glädje kanske det OÖVERSTIGLIGA problemet (läs min ironi) med ringmatchning skulle gå att lösa. Att ringj***ln kostar en mindre förmögenhet verkar inte bekomma honom det minsta. Nu återstår bara att komma på vad för klänning och frilla som passar till masterpiecen...

Fem onödiga saker

Överlägsen förstaplats: Att f-o-r-t-f-a-r-a-n-d-e envisas med de här fjantlistorna...

2. Att surfa på Hemnet på jakt efter drömhemmet efter mindre än ett kvartal i nya, härliga lägenheten.

3. Att surfa på Jobline för att kolla vad som finns, när man just ska byta från ett drömjobb till ett annat drömjobb! (Why...)

4. Att äta ett mål McDonalds (yepp, heeela paketet) till middag, missnöjt nypa sig i hullet kring magen och därefter bli på riktigt uselt humör.

5. Köpa nya löparbyxor för närmare tusen spänn inför ett välgörenhetslopp i London... och en månad senare hitta dem i samma väska de packades ner i efter första tvätten...

Do not miss

En av mina mammavänner (mammavän hit och mammavän dit… en av mina kompisar helt enkelt ;-)) har en glimrande smak för inredning och design. Hon omvärldsbevakar till max och highlightar alltid rätt saker i utbudsdjungeln omkring oss. En genväg för en sådan som mig, som har intresset men inte tiden och tålamodet att göra de rätta spaningarna. Kolla in bloggen och låt länkarna leda vägen. Surfa lugnt!

http://www.familyliving.se/blogg/anvandarblogg/view-web-log.xml?id=132

Dumburken

Jodå, visst kan jag villigt erkänna att jag gillar att sträcka ut mig på soffan under en filt, käka en liten chokladbit och ha fjärrkontrollen placerad inom bekvämt räckhåll. (För den politiska korrekthetens skull ska jag tillägga att jag även ser nyheter regelbundet, älskar dokumentärer och samhällsgranskande fakta/-debattprogram…) Hösten är verkligen som gjord för shopping, träning (I wish!) och mys. Bäst just nu:

Hundra höjdare – Hoppas ni inte missade måndagens norrlandsspecial. Åh vilka sköningar vi har däruppe! F & F är ju dessutom lyyyyysande stjärnor!

Idol – NEJ, det blir inte sämre bara för att freakshowen är avklarad och gallringen tar vid.

House – Premiär igår. I´m hooked. Karln är störtskön och det är bifigurerna också.

Hotel Babylon – Inte direkt ett straff att kolla in en dryg timme av den här godbiten. Se och njut.

Weeds – Verkade bra vid första kollen, men inte glimrande. Behöver en chans till innan domen faller.

Av gamla trotjänare finns ju Scrubs, SATC, Greys Anatomy, Mord i Sinnet, Kalla Fötter och SCI mm att botanisera bland, men just nu platsar ingen av dem på topplistan! Ses senare.

Valde valet igår

Gårdagskvällen ägnades åt zappande på kontrollen. Hade fått vuxenhybris och laddade upp med cheezeballs o-c-h chokladkaka framför tv´n inför valvakan. Men så blev det spännande också. Jag tillhör den tiondel av alla röstare som bestämmer sig till fullo på själva valdagen. Inget fel med det... Kanske kanske inte så övertygande/-ad i mina politiska färger, men vissa valda delar känns ju riktigt relevanta. Som typ... hmmm... ja, jämställdheten är ju helt klart ett issue att ta fasta på. Men inte valde jag FI för det. Gillar miljötänket också, men röstade inte grönt på något sätt och vis. Har tappat tråden lite här känner jag :-) Nåväl, för att lätta upp mitt valkollande så fick Femman låna lite av mina ögonkast också. Där valdes det en miljonär, i sämsta såpan på länge. Nu väljer jag att sluta för idag. Over & out.

JA´n som tydligen hängt med från småfjantstiden...

Ja - Jag är hypokondriker och tror fortfarande att jag lider av minst fem dödliga sjukdomar på samma gång. Knölar, värk, stelhet, trötthet eller yrsel kan aldrig (!) vara något annat än början till slutet.
Ja - Jag älskar vispgrädde, till och med ovispad... och till blodpudding till råga på allt!
Ja - Jag speglar mig i skyltfönster ibland. Väldigt pinsamt när någon råkar kika ut inifrån.
Ja - Jag fantiserar om att vinna 50 miljoner på Lotto (trots att jag aldrig någonsin spelar Lotto) så mycket så att jag inte kan sova ibland.
Ja - Jag är fortfarande blint, blåögt naiv och tror att allt är möjligt!

(Dessutom gör jag fjantiga listor i en rosa Blogg när jag väntar på att sambon ska komma hem från boxningsträningen... F´låt!)

Fem favoritföreteelser just nu, allla kategorier:

- Filip & Fredrik. Tidigare gick de mig på nerverna, nu gillar jag skarpt! Intervjun med Göran Persson är en klassiker. Håll ihop, grabs!

- Martina Haag och Frida Boisen. Japp, jag VET att de OCKSÅ är två personer. Men de kommer på delad plats vad gäller kvinnliga sköningar med fantastiska åsikter och sätt att formulera sig. De som säger att svenska tjejer saknar förebilder har fel!

- Höstmodet. Nope, jag ska inte kantra över mot modebloggshållet, det finns de som gör det sjukt bra redan. Jag nöjer mig med att konstatera att korta, miniklänningar i A-linje, med svarta tights och grova stövelkängor är amazing. Koftor och cardigans med massor av vidd samt icke-hellånga ärmar är skitsnyggt till tighta jeans. Långa, pösiga stickade tröjor med höga eller låga skor, och kroppsnära leggings är faktiskt inte bara apsnyggt, utan skönt också. Jippie!

- Mammas hemgjorda lätt frysta dajm- och mandeltårta på nötbotten, med färska hallon och riven mjölkchoklad på förra veckans kräftskiva. M-u-m-s!

- Tjejkompisar med glimten i ögat. (Alla andra tjejkompisar är ju också bra förstås!) Jag har alltid hävdat att jag är en "killkompistjej". Tyckt att killar är härligare, lättare, rakare och mer skrattframkallande sällskap. De barndoms/ungdomsväninnor som jag fortfarande har nära kontakt med, är de som lite lätt lutar över mot grabbstuket i sitt sätt att vara ;-) Men ack vad man kan ändra sig - eller åtminstone behöva komplettera sina åsikter. På mitt jobb och i min mamma-kompisskara finns några av de härligaste brudarna på moder jord. Inte känsliga, inte rädda för raka kommentarer eller för att ha åsikter. Skämtsamma, mjuka, hårda och glimrade. Alldeles jättebra bara!

En kritvit insikt!

Hjälp, jag ska ju gifta mig!! Ganska snart. Var är min budgetkalkyl? Eller proverna på inbjudningskort och tryck, jag skulle beställa i tid? Min klippbok med favoritklänningar? Önskemeny? Hjälp!!

En lättrattad kombo

Dabidabida... Tralalalala... Åh vad lätt det är att kombinera heltidsjobb på byrå med mammaskapet. Det är ju fritt och flexigt och självständigt och kreativt och alldeles... alldeles... skitsvårt!!! Visserligen är det bra att ingå i en "kärnfamilj". D v s vi är två vuxna som delar på ansvaret för den lille och får på så vis en gigantisk fördel (hur gör de ensamstående??!). Men ändå. Dagis tänger 17.30 och dagisfröknarna hummar oroväckande medlidande men ändå på något vis anklagande när jag skriver upp sonens dagistider för kommande vecka, på schemat. Lille A går mellan 9-13, lille B lämnas 10 och hämtas 16, lilla söta C, ja hon kommer 8 men hämtas 12... och så vidare. Vår son lämnas strax efter 8 och hämtas 17. I bästa fall. Huvvligen!! Han verkar ju inte ta skada av det, men det gör vi. Stackarn, han kommer bli långadagistiderdagisskadad eller något. Det passar sig för övrigt inte att panikspringa från bussen till dagis med glassigt paraply. Här snackar vi minsta motståndets lag! Såg ni ett svart frustande streck som kryssade fram mellan vattenpölarna i Vanadisparken idag, så var det jag och min dyblöta svarta trenchcoat. Pust och godkväll!