Bloggning schmoggning och annat bläh!

Åhh, idag har det varit en riktig pissdag! Inget särskilt har hänt. Inget dåligt, inget bra. Det är bara en sån där dag som man inte vill ha. Söndag brukar innebär en massa hus- och lägenhetsvisningar och hopp om större boende, idag fanns inget intressant att se. De härliga söndagspromenaderna i den gnistrande vintervita snön frös inne totalt, alldeles för kallt. Köpte nya tapeter till vårt vardagsrum, träffade en expedit som var helt elak och dum. Skulle ha tränat men var för lat och seg, åt en pizza som gav magen mera deg. Sonen har sovit gott i flera timmar men jag kan inte somna. Allt är bara alldeles fel. Sambon som är en solstråle i vanliga fall blev sur för någon liten grej, ligger nu och snarkar så jag bara vrider och vänder mig!! Aaaarrgghh!! Men så, när man tror att dagen är förlorad och man bara vill vakna till något nytt... ett litet mail i en inkorg och humöret blir som förbytt. Fick några ord från en helt underbar liten tjej. En sån där människa som alla tycker om och alla vill vara, och som inte alltid själv förstår hur härlig hon är. En sådan vän som man hoppas att alla får ha, som gör livet och världen till en härligare plats att va. Ska sluta med dåliga rim och gå och lägga mig, men skickar ett jättetack till just lilla dig!

Sveriges sköning nr 1?

Just nu måste det vara Josefine Crafoord. I dagens intervju i Aftonbladets Klick säger hon så många härliga grejer som gör att man bara ler och inser att det faktiskt finns kändisar i vårt lilla land som 1) skulle vara lika kända oavsett i vilket land de fötts, de har "det", simple as that 2) varken är konstlade, stylade av någon annan eller medietränade för att säga rätt saker, det blir bara så mitt i prick ändå 3) får det att kännas som att man skulle ha jäkligt kul på samma parmiddag eller fest som personen i fråga om han eller hon var en del av umgängeskretsen. Något som kanske inte alltid gäller för våra svenska "storheter" :-) (Jo förresten, samtliga punkter passar även in på Cardigans-Nina, hon får inte passera obemärkt i denna... hmm... djuplodande och genomtänkta kändisanalys.) Josefin verkar så glad och lycklig, positivt energisk, njutande av livet i stort och smått, kär i sin pojkvän och sunt förälskad i sina barn, smart nog att ta små pauser från de sistnämnda ibland och så innehar hon (nog) en skönt distanserad stolthet över sin egen person. Verkar det som. Ju äldre man blir desto tydligare framgår det hur mycket ett bra självförtroende påverkar människors personligheter. Att våga göra fel och våga vara dålig känns så bra. Avspänt. Modigt och självklart på samma gång. Klyschan "att vara den man vill vara och stå för den man är" är inte så dum trots allt. Åh vad jag önskar att jag var lite mer som Josefin! (Och bara för att jag är jag så blir jag naturligtvis livrädd att någon ska tro att det där sista var allvarligt menat; så nu förtydligar jag att det var en skämtsam avslutning på detta alldeles för långa inlägg. Totalt ocoolt, but anyway!)

Tiptop-fredag!

Har just fikat med ett kompispar, på Coffehouse by George på Odenplan. Kalkonmacka med dijonsenap, mums! Fast deras scones med marmelad och cream cheese såg också lockande ut! Efteråt promenad genom stan med sonen sovande i barnvagnen hela vägen. Slank in på TopShop en sväng. Himla fina kläder där (nu när reorna börjar ebba ut.)!! Snygga skor också. Gillar verkligen att TS med flera butiker gör det möjligt att hänga med i modesvängarna även med mammapenningen. Och jag lyckades faktiskt övertala sambon att inhandla en gubbkofta till sig själv, så fin! På min inköpslista inför våren står ett par jeans med lite högre midja, ett par mörka cityshorts, minst en kofta i lösare modell, gärna med fickor på sidorna, några blåa toppar, bla bla bla. Ja, jag är inte direkt trendsetter a la Sienna Miller, men jag följer dem gärna..! Åtminstone så länge de ser hyfsat ok ut på min otränade långkropp. Nu ska jag skrapa en trisslott, wish me luck!

Vad står på menyn då?

Middagsdags. Fick bebishybris och trodde att sjumånaderssonen var helt och fullt redo för barnmat tillverkad för åttamånaders. (Ja, jag är inte så bra på att laga själv. Ens till vuxna. Så det blir oftast färdigköpt.) Potatis i bitar och stora köttklumpar verkade väl lite för tidigt men ändå inte helt otroligt... när de låg och smetade i burken. Sonen har ju faktiskt två (!!) tänder. Men i sonens mun blev det tvärstopp. Han hostade, spottade, fräste och kväljdes. Jag log. Han skrek. Jag log och lekte flygplan med skeden. Han blev hysterisk. Jag fick dåligt samvete och slutade mata. Min underbara sambo, tillika sonens pappa, kom till undsättning med en flaska välling som sonen tryckte i sig på 30 sekunder. Stackars hungriga barn. När han blivit mätt serverades tacos och ett glas rött till familjens alla (två) medlemmar över ett år. Vad lätt det är att kommunicera med folk som faktiskt kan prata och förklara vad de gillar och inte gillar. Jag gillar till exempel inte barnmat i för stora bitar. Det blir jobbigt för alla. Så det så.

Hälsenor hit och vinfläckar dit

Körde på en tjej med Bugaboon idag, inne på Tessie. Har hänt förut om man säger så. Fick verkligen dåligt samvete och försökte leende få hennes förlåtelse, men icke. Hon kollade surt och hummade något till svar. Sorry... Fick mig genast att minnas när jag spillde ett halv glas vin över en suuupersnygg brud på Kharma och hon totalignorerade min förklaring om att det var himla trångt och även jag fick vin på mig på grund av att jag blivit knuffad... Hon gav mig en isande blick, kollade på mig uppifrån och ner och väste att det minsann var tur att det inte var rött vin i glaset. Vad gör man? Ett förlåt känns lite lamt. Och inte vill jag bitcha tillbaka heller. Nä, det är ibland ett hårt klimat oss flickor emellan :-) Skulle vara intressant att veta vad som bara är fasader grundade på helt andra missnöjen och vad som faktiskt eventuellt är genuin otrevlighet. Tror inte så mycket på det senare. Imorgon ska jag bara barnvagnskrocka med trevliga människor!

Före och efter bebis

Livet med en sjumånaders bebis är så oändligt mycket bättre än jag någonsin kunde tro. Jag hade höga förhoppningar... men verkligheten överträffade drömmarna många gånger om. Känner på mig att jag kommer att återkomma till ämnet ett antal gånger framöver så jag ska inte grotta ner mig i varma känslor och långa utsvävningar nu. (Försöker, försöker, försöker undvika...) Några monumentala förändringar i vardagen är dock följande:

Före bebis: Ordet bajs användes ytterst sällan i det vardagliga talet, och då för att betona något väldigt illa med ett juventalt språkbruk, t ex "bajsdåligt"
Efter bebis: Ordet bajs används helt seriöst väldigt frekvent i dagligt tal. I snitt säkert 20 gånger om dagen. Inte bara inom hemmets fyra väggar utan också på allmän plats bland helt oskyldiga människor. T ex "nä, han är inte ledsen, han försöker bara bajsa" eller "nämen titta, nu bajsar han" högt och utan skam på ettans buss till Hötorget. Bland mammavännerna är det givetvis heeeelt ok att diskutera både färg och form på poopet i blöjan. Nä, nu skäms jag. Jag skulle i-n-t-e bli "en sån" mamma! Det är väl nästan lite äckligt? Nu måste jag gå och kolla blöjan på sonen som vaknade i spjälsängen. Ses senare!

Glittrande härliga välbehövliga Ebba von Sydow!

Nu slutar jag att skriva god natt i inläggen, det verkar ju inte som att det går att sluta med det här bloggandet när man väl kommit igång. Under mammaledigheten fikar man mycket. Man promenerar. Torkar snor. Mailar med nyfunna mammavänner. Speglar sig och funderar på om det som rasat ner efter graviditet och amning någonsin kommer att tighta till sig igen. Och så surfar man. Man kollar in familjesidor, bebisfakta, sjukdomssajter och "dolda" reklamslashfaktautskick från blöjtillverkare. Man googlar viner och gamla bekanta. Kollar avstånd mellan olika stadsdelar och adresser på Eniros kartor. Leter febrilt efter större lägenhet, fräscht radhus eller varför inte en nyrenoverad villa, på Hemnet. Och så självklart (med viss reservation för att det inte alls är lika självklart för alla andra) det som blivit som ett beroende omöjligt att bryta, en glittrande liten stjärna på min webb-himmel, en skimrande pärla bland gråa stenar... Ja, ni fattar :-) Ebbas blogg. Såklart. Vad gjorde jag innan hon dök upp? Hade aldrig kunnat föreställa mig att ens tänka tanken på att inhandla ett par "cityshorts" mitt i vintern, hade aldrig hört talas om netaporter.com och kunde inte ens gissa vad en rimlig handväskbudget anses vara these days. Men nu vet jag. Det är inte nödvändigt. Det är inte av allmänintresse. Jag har inte råd. Jag är inte 20 år och har vipkort på Sture. Men jag gillar det! Ebbas modetips, shoppingfavoriter och kändisspan är kul! Skit samma om de inte förändrar världen. Vardagen blir glittrigare med Ebba!

http://www.veckorevyn.com/ebbasblogg/januari/index.xml

Mera...

Nähäpp, kunde visst inte lägga igen laptopen riktigt ännu. Funderade lite över vad de/ni/den som eventuellt läser det här egentligen tänker om bloggens namn. Vaddå mammamåsten och vardagslyx? Alltså... mitt liv leker. Jag älskar mitt liv. (Fast jag är också vidskeplig och lite cynisk och väldigt mån om att inte ta något för givet, så efter dessa sprudlande meningar blir jag tvungen att tillägga ett STORT "peppar, peppar"). Jag trivs toppenbra på mitt jobb. Har superhärliga vänner. Jag älskar att vara mamma, jag är helt betagen av min lille son och jag avgudar min sambo. Äckligt naivt och rosenrött? Kanske. Sanningen? Den fullkomliga. Mina mammamåsten som blöjbyten, kräkstorkningar, vaknätter, daddaprat och högläsning ur uselt översatta ramsböcker för en sjumånaders bebis som inte har en susning om vad jag säger känns inte jobbiga. Oftast inte i alla fall. Jag är så glad över vad jag har! Vardagslyxen finns också här i form av ett glas rött och en bit Godiva en onsdagskväll (och nejnej, jag ammar inte då!), några doftljus och en skön cd-skiva (ja, cd... jag tycker fortarande att mp3 är krångel!) en mörk kväll eller ett fång snittblommor och trerättersmiddag av sambon när det är som mest oväntat. Jobb och party tillhör ingen av kategorierna men är favoriter ändå! Tillsammans med så mycket annat. Gonatt for now!

Äntligen!!

Haha!! Efter flera timmars strul så funkar äntligen bloggen. Nu sover både sambo och son men jag sitter här ett tag till. Gillar att vara vaken på kvällar och nätter och kolla dåliga (=usla gamla filmer eller Simpsons t ex) eller bra (=ER, Sex & The City, Letterman, Leno m fl, Scrubs, Vänner, Spin City, Seinfeld) program och repriser på vår FETA tv. Ingen plasma ännu, till sambons halvstora besvikelse :-) Jag kan lixom inte bestämma mig om det är värt att köpa en och då medge ett tv är viktigt och ska ha en central plats på väggen (!!) i vardagsrummet... eller bara som nu; låta den stå i ett hörn i vardagsrummet med en ljusstake uppepå och försöka att ignorera den så gott det går. Lille sonen verkar dock gilla när den är på. Usch och fy, inget tv-tittande för små bebisar. Då är man en d-å-l-i-g mamma och barnen riskerar att få damp. Varför varnade ingen för det när vår generation kollade "Fem myror"? Nä, nu ska jag ringa in sevärda program i tv-bilagan. Det är skoj! Gokväll!

Två år senare...

... än alla andra har jag fixat mig en blogg. Snabbt jobbat. En hemsida känns inte aktuell och dagbokstexterna blir alltid för långa och djupa, så det här kanske kan vara något. Vi får se. Med sju månader av mammaledigheten avverkade känns det dags att börja göra något konstruktivt. Återkommer.