On hold... eller hold on?

En bloggkollega till mig skrev nyligen om hur jobbigt livet är när man går och väntar på ett besked. Hur tillvaron kretsar kring ett meddelande och hur ens egen tillvaro står helt stilla medan hela världen rullar på som vanligt.

Precis så.

Men om det där beskedet måste komma inifrån en själv då? Om beslut måste fattas av den egna hjärnan, det egna hjärtat och magkänslan för länge sedan ebbat ut... Vad gör man då? Om man har all makt i sin hand, bara behöver säga ja eller nej, men har fastnat i ett ingenmansland, var hittar man då det svar som desperat behövs?

När man tappat bort sig själv på vägen, inte längre kan avgöra vad som är måste, vill eller borde och när den lugna ytan döljer underströmmar som man inte vågar ge sig i kast med, vad är nästa steg? Timmar blir till dagar som blir till månader och år... men ingentig går framåt och inte heller bakåt. Hur når man sina mål, hur känner man överhuvudtaget igen sina mål när det händer?

Tålamod är bra sägs det. Men kanske kan det bli för mycket av det goda. När själva tålamodet blir ett hinder i sig. När vakumet blir bekant, och allt annat ett hot. Hjälper det då att vänta lite till? Att ännu en dag vänta och se.

30 och in between

Förr i tiden ansågs man väl ändå vara vuxen när man var 30? Kanske mycket tidigare än så faktiskt. Nu känns det mest som att 30 är någonstans landet mittemellan.

Jag är inte tillräckligt ung för rumpkort kjol eller magtröja (inte så att jag vill ha en, men för att exemplifiera) men inte heller så gammal att det på allvar absolut börjar bli dags att lägga ner nattklubbskvällar och Facebookfaschination.

Ibland längtar jag efter att läsa kokböcker och göra ungspannkaka i jätteformat som ska räcka hela veckan och till att frysa in. Men oftare plockar jag en Findus fryslåda som får åka direkt in i micron. Ibland känner jag mig som den perfekta hemmafrun när jag på lördageftermiddagen förbereder kvällens parmiddag för åtta, dukar fint och luftar vinet. Men i nio fall av tio (givetvis bara då sonen är på besök hos mor- eller farföräldrar) slutar det med Singstar, Guitar Hero och nattlig utgång med efterföljande McDonalds i Stockholmsnatten.

Jag lägger mycket tid, kraft och engagemang på mitt jobb. Precis som många andra vuxna har jag gjort ett val inte bara med hjärnan utan också med hjärtat. Mitt jobb är en del av min livsstil, inte bara en plats att tjäna pengar. Men trots att jag är någon form av chef över andra människor så kan jag inte låta blir att maila fredagsfräckisar, bli alltför babblig på after worken eller undvika fnitterattakter på högtravande seminarieföreläsningar.

Jag är lite lost här. Eller så är det det jag inte är. 30 kanske är den perfekta åldern trots allt? Osäkerheten kring 20-strecket är i det närmsta helt försvunnen, jag har hunnit skaffa mig referensramar och en förmåga att välja och välja bort, även när det gäller det mest personliga. Det är inte konsigt att bilda familj, men heller inte konstigt att ha en liten liten del frihet mitt i allt det. Jag kan lyssna på opera men också pop. Jag kan välja mellan SATS och F&S utan att vara malplacerad någonstans. Barnkalas ena dagen och tjejfest den andra. Matlåda på onsdag, men spontanmiddag på Sturehof på torsdagen. Bamseklubben på Mallis i maj och cityweekend i NY i september.

Idag, år 2007, i Sverige, i Stockholm, tror jag faktiskt att det är helt perfekt.

Perfekt att vara 30.

Perfekt att inte behöva välja.

30 har lite av allt.

Smådalarö

Kickoff med jobbet i helgen och trots snart sju år på samma byrå är jag mer inspirerad än någonsin. Nya presentationer, nya kollegor, nya utmaningar ovanpå allt som redan är bra. Maten var grym, miljön fantastisk, drinkarna svalkande och danskursen med Sara Varga och Viktor Åkerblom ett rent nöje. (Förmodligen ännu roligare att bevittna.) Det var musikvideos och kommande års strategier. Det var byråns årligt återkommande awards och det var tacktal som hade fått Julia Roberts att blekna. Kollegor som grät av gläje och ett Singstarspel som förmodligen var nära kokpunkten. Som vanligt. Fast bättre ändå.

60 kollegor.

60 vänner och bekanta.

1000 anledningar att glädjas.

30+ och personligare än planerat

Ok, nu är det 3o år och en vecka sedan jag föddes. Det låter rätt länge. Räknar man till 30, även om man gör det så snabbt man kan, så tar det en stund. Tur att det är en bit kvar till hundra...

Och samtidigt står tiden stilla. Inte på jobbet. Inte runtomkring oss. Men här hemma. För ett år sedan började vi våga erkänna våra problem för oss själva och varandra. Vi har tagit steg framåt och några tillbaka. Fram och så tillbaka igen. Nu står vi kvar på noll. Så mycket kraft och energi har vi lagt på oss och det vi har, under det här året. Ändå hittar vi aldrig fram till den genuint fasta mark vi så väl skulle behöva.

Vi har inte gett upp men vi hoppas inte längre. Vi är inte mil ifrån varandra men inte nära. Vi har inte någon riktig relation men vill inte släppa taget. Vi säger nästan inget men är heller inte helt tysta. Snart tar syret slut. Har vi hunnit lämna detta vakum då, och har vi gjort det tillsammans eller var för sig?

Vi får se.

Vi får helt enkelt se.

Jag tror inte att vi har kraft kvar att dra varandra framåt just nu. Kanske snart. Kanske inte.

Magiska små ord

Är det inte konstigt hur ord som inte betyder så mycket var för sig, kan träffa rakt i hjärtat i rätt kombination?

Jag vet inte riktigt vem eller vilka som läser den här bloggen, och lämnar därför medvetet inte ut så mycket av mig själv som jag inbland kanske skulle vilja. Relationsproblem och djupa funderingar får finnas i andra forum. Men hur som helst så har det gått lång tid. Lång tid av funderingar. Lösningar. Mer problem. Toppar och dalar. I vårt annars så undebara förhållande. Vi vet inte vad som händer. Men jag har nyss fått reda på ett en avlägsen bekant till mig går igenom ungefär samma sak. Jag lånar det här av henne:

"In the end it will all be good, and if it's not good, it's not the end...."

Tack!