Om det här var en blogg...

... som hade flera hundra trogna läsare, så skulle jag inte kunna sluta fråga. Det är så mycket jag vill veta. Vardagliga ting, om vanliga vardagliga personer. Sådana som mig. Åsikter som inte är fabricerade.

Som till exempel vilken drink som egentligen är godast när det är dags för barbeställningar. (Själv kommer jag alltid bara på en ENDA, och det är sorgligt nog Red Bull & Vodka. Inte riktigt socialt accepterat i storstan ;-)

Vilken som är den perfekta presenten/julklappen till olika sorters vänner och familj. Det börjar kännas uttjatat att ge bort u-p-p-l-e-v-e-l-s-e-r.

Vad tjänar ni? Jag VET att man inte får prata pengar, men jag är nyfiken.

Era bästa vardagsrecept. Jopp, jag kan visst läsa. Och jag har kokböcker. Men de är alltid aningen för husmansaktiga eller innehåller 17 småingredienser för mycket på varje sida. De godaste maträtterna jag vet är gjorda utefter enkla tips från kompisar.

Men men. Nu är ju det här en högst privat liten bloggrej. Och inte vill jag att det ska ändras heller. Så jag får väl fortsätta undra.

Miss i protokollet!

Asså, jag glömde ju Amanda. Stjärnan som lyser klarare än de flesta solarierör tillsammans. Nu blev det svårare. Hon är ju solklar. HON går direkt vidare. På bekostnad av Anastasia kanske?

För att det här inte ska bli någon slags Idolblogg så måste jag bara slutkommentera en annan av girlisierna... Rymdvarelsen. J Lo-lookisen. Hon heter... hon heter... Tamela tror jag. JA, jag är svinigt avis på hennes looks och kanske sångröst, men det är något som skrämmer mig.

Avsaknad av "it"?

Det ihåliga - men dock perfekta - leendet?

Känslan av en perfekt och spegelblank yta, men istället för ett spännande och färgglatt femmetersdjup att upptäcka därunder, var det bara vadlågt vatten och inte en endaste liten sjöstjärna i sikte.

Något sådant kanske.

Girls aloud!

Och det är återigen Anastasia och det är Marie och det är Patrizia och det är Gathania. I en klass för sig. Av olika anledningar. Marie är felfri men sjunger så bra att det nästan blir för ogreppbart. Patrizia är grym men sårbar, hård men ändå mjuk på något sätt. Gathania så osäker och nervös att man bara måste tycka synd om/beundra/hoppas på henne. Anastasia uträknad men återuppstånden på bästa möjliga vis. Jag röstar på alla eller ingen, kan inte välja. Men jag tror kanske att det blir Marie och Anastasia som går direkt vidare ikväll.

Jag brukar vara bra på sånt här! ;)

Ja, inte sjungandet alltså!

Vad är en träbit värd?

Huspriserna är galna. Hysteriska. Over alla limits. Det finns så lite natur. Och det finns så få riktigt snygga objekt. Och det är så långa avstånd mellan city där jobben finns, och marken där husen finns. I de fall avstånden inte är så himla långa, naturen är fin och objektet riktigt schysst - då blir det galet dyrt. Ska det vara såhär? Vad är en träbit egentligen värd?

Kvinnor kan!

Ånej, här kommer inga feministiska brandtal att levereras. Men faktum är att tjejerna ÄR bättre.

I Idol 2007!

De heter Marie och Anastasia och Patricia och Amanda... och de är heeeelt lysande! Killarna är bara nära. Hur gärna man än vill gilla den som är lite knubbig och har halsduk, eller den mörka med smörsångarutseendet. Så går det liksom inte till 100%

De är bra. Men tjejerna är bättre!

Patricias "Hurt" var fenomenal. Det var nog inte bara Kirshti som grät. Och det var nog inte bara jag som röstade.

För tidig eller för sen?

Det här med att ha barn och jobba heltid är lite trixigt ibland. Tack och lov har jag 1) ett bra jobb fullt möjligt att flexa 2) flera kollegor och kunder som befinner sig i samma intensiva dagislämningsochhämtningssituation och 3) en sambo med samma förutsättningar, som gärna ställer upp och rycker in när det blir körigt. Ändock - det är inte helt enkelt ibland.

När jag lämnar kontoret på Kungsholmen kl 16.30 (hämtningsdagar) så spelar det ingen roll hur tidigt jag varit där och hur många timmar jag jobbat. Det känns lite halvfel att rusa till bussen när kollegorna sitter intensivt knappande på sina laptops eller går in i nya långa möten. Jag ursäktar mig trots att jag vet att jag ofta sätter mig och tar igen förlorade timmar vid datorn på kvällen. Jag vet att jag inte behöver brottas med något dåligt samvete, men kan inte ignorera den lilla dimma av detsamma som omgärdar hela mig när jag stänger kontorsdörren.

Och så det motsatta. Väl framme på dagis - efter att ha lämnat mitt jobb som ett av de första - rusar jag in på dagis och är... sist. Av 70 barn och säkert då ca 140 föräldrar, är jag sist! 16.50. Mitt barn lider sannerligen inte av det, och personalen bara skrattar. Men ändå. Först ut, sist in. Jag hajjar inte. Pusslet glappar.

Men ändå. Jag HAR ju faktiskt ett jobb. Som jag älskar. OCH en underbar familj. Jag är overkligt lyckligt lottad. Vad spelar en halvtimme hit eller dit då för roll?

Barnordboken

Ja, man måste ju bara försöka minnas.

Barnprogrammet heter i tvååringens värl: Bolli-Hompa. När han säger det med schwung i röster på sitt bestämdaste vis låter det defintigt inte som något för små knattar.

Adde e alldes bög! Sonens morbror var dyngsur efter ett dopp i poolen på Vanadisbadet, men gillar vad vi alla vet fortfarande tjejer.

Haha, EjiksBAJSgatan! Haha! Eriksbergsgatan har fått sig ett offentligt smeknamn på tvåans buss mot Stureplan några gånger.

Då och nu

För två och ett halvt år sedan, med gravidmage:

- Vi ska minsann inte låta vårt barn äta på McDonalds förrän han börjar skolan. Usch! Sådana där barn som är typ tre år och börjar vråla i sina barnstolar när man åker förbi den röda och gula skylten... Vidrigt. Eller inte barnen, det är ju föräldrarnas fel. Allting. Nä, det finns inget som kan ursäkta att föräldrar överför sina dåliga matvanor på stackars oskyldiga barn.

Nutid:

- VA??! Hur kan ni ha slut på Shrek!!? Det är ju honom alla vill ha. Jag skiter fullständigt i att man kan få grönsaker eller kyckling eller mjölk eller något helt annat i Happy Mealen när SHREK ÄR SLUT!! Vår son kommer bli tokig. Han verkar inte ens gilla era burgare. Men han sitter still när vi äter, om han får det lilla gröna monstret och några morötter. Jaha, finns Åsnan? Jamen då tar vi honom istället.

En till!

Just det, det finns ju en annan också. Sara Varga. Hon är ju så snygg som man dör, verkar så bra på att ha sunda åsikter, är cool som attans i sitt DJ-bås och dessutom säger alla mina kollegor som jobbet med henne att hon är genomtrevlig på ett trevligt sätt.

Tjejer kan! Det är mitt tema för dagen.

Gotta love!

Hej där. Nu var det längesedan jag skrev något. Har haft alldeles för mycket på jobbet, på fritiden, med det privata och ja... Under blogguppehållet har jag i alla fall fått klart för mig att jag gillar Carolina Gynning rejält mycket.

Hon var med i Big Brother. Hon gjorde bort sig lite, eller nåt, med den där sexgrejen. Hon var galen och hysterisk och ögonen såg ut som att de skulle ploppa ur och hon flaxade åt alla håll och kanter...

Men.

Kolla på tjejen. Hon är inte ett dugg korrekt, helt impulsiv och ser fett fel ut för någon som helst cred. Men hon passar så bra att vara - Carolina! Fnittrig och glad och säkert störig på en massa sätt, men älskvärd i all sin störighet. Hon är sjukt snygg och bidrar med lite glamour och verkar vara en festarkompis utöver det vanliga. Nu är hon programledare och författare och modell och konstnär och jag vet inte vad...

Säkert gör hon bort sig igen. Men det behöver inte vara så tokigt det heller. Det är så skönt med perfekta-Tilde-de-Paula-motsatser på något sätt.

Sverige ska vara glad för Gynning!